Ytterst litterära domar

I en blogga för dryga halvåret sedan beklagade jag mig över de färglösa sätt att önska olycka över förtjänta individer som står en modern, icke-religiös person till buds[1]. Häromdagen blev jag påmind om detta då den eminente facebookbloggaren Kurt Setterqvist berättade att han hade en gnisslande vajer utanför sitt fönster, och att det passade bra till helgens tema, vilket fick mig att tänka på Hjalmar Söderbergs väderhane; som bekant gnisslade den också i vinden.

Vad många inte vet, eller möjligen inte tänker på, är att den dikt som väderhanen inleder är en drift med dåtidens smakdomare par préférence, Carl David af Wirsén, kritikern som med sällan svikande precision spydde galla över de författare som eftervärlden funnit värda att läsa. I en kommentar till utgåvan av Söderbergs samlade skrifter skriver författaren själv:

En oväderssång skrevs våren 1895. Jag hade nyss gjort »Förvillelser» färdig och ville ge Wirsén betalt i förskott för det ovett jag ansåg mig ha skäl att vänta av honom. Anspelningarna på spekulationer i »brännvin och kaffe» syfta på ett den tiden gängse rykte, vars sanningshalt jag naturligtvis var ur stånd att kontrollera.

Med andra ord handlade Söderberg enligt maximen bättre förekomma än förekommas, vilket möjligen kan anses förhastat; han erkänner också att han låtit »skaldeyran ränna i väg med moralen».

En oväderssång

Det stormar i natten, och fönstren slå,
och vädret är icke det bästa.
Tankarna komma och tankarna gå,
och sorgliga äro de flesta.

Kring land och kring hav gå stormens ljud.
Den gnisslar, väderhanen.
I natt gå många själar till Gud,
och flera tager väl fanen.

Du tiger, mitt barn, din hy är blek,
och du skälver vid flöjelns sving.
Jag tänker ej heller på lust och lek,
jag tänker på andra ting.

Jag ligger och tänker på domens dag
och ängslas för ovän och vän.
Vad skola vi svara, du och jag —
och Carl David, hur går det med den?

När månen den sista natten släcks
och ljus står den sista dagen,
och solen svartnar och tiden stäcks,
då får han knip i magen.

Då får han knip i den mage, som
är multnad sen länge ren,
och han kravlar sig upp och ser sig om
och samlar ihop sina ben.

Till himlens festligt belysta entrée
han bland annat gott folk sig ämnar,
och som visitkort han lämnar
en knota, märkt C. D. W.

»Min gode Sankt Per, låt upp din port,
jag slipper ju in, eller hur?
Jag hoppas du ett och annat har sport
om min aktade signatur.»

Sankt Per, han räcker den knotan igen.
Med guldgalonerade bårder
står han stel och styv: »Ursäkta, min vän,
mot dig har jag tydliga order.

Det gör mig ont, ty jag höll dig kär,
när du skrev i Vårt Land — men du står
tyvärr i den svarta matrikeln här,
rubricerad som pseudo-får.

Du sjöng så fromt din fromma koral,
men tänkte: Det vore allt maffe
med en liten hausse på tro och moral
och en på brännvin och kaffe.»

Då bleknar den riddarn och sjunker på knä
och suckar med gråten i strupen:
»Ack käre Sankt Per, jag har varit ett fä,
och min nådatid är förlupen.

Men lille Sankt Per, du är säkert van
att hjälpa upp dem som falla,
och i Lidners Yttersta dom bli alla
ju saliga, utom fan.»

Sankt Petter kväver ett elakt skratt
och skruvar hövligt sin ring
och pratar en stund om ditt och datt,
men mest om sorgliga ting:

Att Heidenstam rakt in till Gud har åkt
med ett tandem av svarta svin,
och att brännvin och kaffe stå lika lågt
i himmelen som i Berlin.

»Nu får du väl pröva ditt gamla sätt
och gå till ett dåligt ställe.»
Så talade vist och med världsmannavett
den gode gamle Sankt Pelle.

Carl David var trött och slog sig helt fritt
i portvaktarlogen ned,
och Sankt Per var gemytlig och nickade blitt,
så glorian for på sned.

Till slut gör Carl David med gråt och skrik
den helige Petter nervös.
Han morrar argt: »Skriv en kvick supplik,
så kanske han slår sig lös

och ger dig sin nåd — herr Renan han den gav
för en snillrik och fiffig skrift.»
— Carl David smög bort med en känsla av
att han var utsatt för drift.

*

Men nere i rymdens källaresal,
där Skam och hans mor, det skrället,
leva muntert med syndare utan tal,
där ligger det dåliga stället.

Där får jag väl också husrum och mat
för allt mitt bråk och besvär.
Till Renariska supplikvägen är jag för lat
och blir alltså kvar där jag är.

Alltnog, jag har väl vid denna tid
hos fan en rådstaburett.
Jag gläntar i porten och hör ett »Guds frid!»
— »Herr doktor — nej, ser jag rätt?

Ack, kära herr doktor, vänd om, jag besvär;
här finner ni ingen trevnad,
ty Strindberg och jag ä’ ministrar här
och skulle förbittra er levnad.

Här stå edra chanser tämligen knalt,
edra psalmer mötas med grin,
och brännvin och kaffe stå lika skralt
i helvete som i Berlin.»

*

Förtvivlad vänder han åter till
den korsväg han nyss tog av vid.
Nu går han i natt och mörker vill,
den ruskige gamle Carl David!

Han går och gråter och vet inte hur
han blev dömd att gå där och rota,
ensam med sin knota
och sin aktade signatur.

Söderberg nämner i förbigående Bengt Lidners dikt Yttersta domen[2], men för en i äldre litteratur föga bevandrad person är det betydligt lättare att se likheter med H.B. Palmærs bekanta satir Yttersta domen i Kråkvinkel:

Jag låg och sof och jag drömde. Nu bör herrskapet veta, att jag sofver på tagelmadrass; och deraf kommer förmodligen, att mina drömmar hafva någon anstrykning af häst; de liksom gnägga och sparka bakut. Så länge jag var barn och sof i dunbädd, voro mina drömmar så oskyldiga och menlösa; de hade då anstrykning af fjäderfä.

Jag drömde, att årtusenden voro förflutna och mossa redan länge hade växt på min och de öfriga Kråkvinkelboarnas grafvar. Då blåste erkeengeln Mikael i domsbasunen och vi uppstego med hast ur våra likkistor och började kläda oss till doms. För mig gick detta särdeles fort; ty jag egde ingenting, ej en gång en skjorta, att taga på kroppen. Tänker du – sade en af Kråkvinkelsboarna – tänker du alldeles naken framträda inför vår Herre? Hvarför icke – svarade jag – går jag icke i de kläder, som kongl. maj:t och kronan bestått mig?

När erkeengeln Mikael upphört att blåsa, framträdde erkeengeln Gabriel med en hisklig foliant i handen. Det var en katalog öfver Kråkvinkels hela befolkning. Han slog upp boken och uppräknade oss allesamman. Vi, som hade studerat latin, svarade adsum. De öfriga hojtade på svenska.

Alla befunnos vara tillstädes, utom biskop X.

»Hvar kan biskop X. vara?» frågade erkeengeln Gabriel.

Då steg jag fram, bugade mig djupt och sade: Ers exellens! – ty alla erkeenglar äro exellenser, fast icke alla exellenser äro erkeenglar. – Ers exellens! Ett så högtidligt tillfälle, som detta, kan svårligen aflöpa utan villervalla. Det är t. ex. rätt kinkigt att i hast få reda på sina arma benknotor; ty den ena ligger här och den andra der. Om jag icke alltför mycket bedrager mig, går herr biskopen på kyrkogården och letar efter sitt hufvud.

Då log erkeengeln Gabriel och sade: Den gode Guden har inga orimliga anspråk. Han fordrar ej, att biskopen skall visa sig med hufvud, emedan Han aldrig gifvit biskopen något sådant. Gack du och tillsäg biskopen att komma sådan, som han är.

Jag uträttade kommissionen, och herr biskopen infann sig ändtligen sådan, som han var.

Sedermera passerade ungefär en fjerdedels timma, hvarunder ingenting passerade. Imellertid stod jag och tänkte på alla mina synder, på det onda jag gjort – t. ex. åtskilliga tidningsartiklar, – och det goda jag underlåtit – t. ex. att sparka åtskilliga lymlar i – – hvad heter det nu igen? Den barmhertige Guden skall nog förlåta mig alltsamman, sade jag till mig sjelf, sakta men förtröstansfullt. De öfriga Kråkvinkelsboarna voro också vid godt kurage, somliga af dumhet och somliga af religiositet.

När qvarten var förlupen, öppnade sig det stora stjernetältet, som var utspändt öfver slätten. Vår Herre framträdde derur, och genast började hela skaran af de ringare englarna eller, så till sägandes, englapacket att ropa: hurra! I drömmen vågade jag betrakta vår Herre; men – mitt herrskap! – nu, då jag är vaken, vågar jag icke beskrifva honom. Så mycket kan jag dock säga i förtroende, att den som har en sådan gestalt, ett sådant ansigte, som han, kan ropa: Varde ljus! utan att befara olydnad af elementerna.

Vår Herre stälde sig och beskådade oss, arma Kråkvinkelsboar, en god stund. Och när han det hade gjort, så gäspade han. Och när han det hade gjort, så sade han: I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sida.

Hej! nu äro vi saliga! – ropade Kråkvinkelsboarna; – och i glädjen hoppade de på ett ben och på två, ja till och med på tre. Äfven jag var särdeles belåten. Men ett förtröt mig likväl; det var den dubbelhet, som ligger i betydelsen af ordet får. Jag trodde mig hafva märkt ett skimmer af smålöje på den gode Gudens läppar, då han uttalade ordet. Är jag då verkligen ett får? – frågade jag mig sjelf; och min egenkärlek, den kanaljen, svarade högljudt: nej. Men jag tänkte allt mera och mera på saken, och ju mera jag tänkte, dess mattare blef egenkärlekens stämma, och en annan stämma lät höra sig ur djupet af min varelse, i början otydligt – men slutligen kunde jag helt tydligt urskilja det ordet – . Det var rösten af en liten, helt liten lamunge, som bräkte ur djupet af min varelse. – Jaså – sade jag då – jag ser, att det eger sin riktighet. Och sedan var jag vid samma hopp-lustigt-humör, som de öfriga Kråkvinkelsboarna.

Men en fans ändå, som icke var glad. Det var hin håle. Han hade också infunnit sig, för att få sin procent af befolkningen och hade tagit med sig en säck, hvari på sin höjd kunde rymmas ett par personer. I den säcken hade han ämnat stoppa dem, som möjligen skulle falla på hans andel. Hm! – tänkte jag vid mig sjelf – att vara en sådan fähund, som han är, har ändå hin håle bra måttliga anspråk. Men då han nu såg sig alldeles lottlös, blef han öfvermåttan bedröfvad. Hufvudet sänkte sig mot bröstet, tårarna kommo honom i ögonen och med klagande stämma suckade han: nog trodde jag ändå, att jag skulle få domprosten Y; aldrig kunde jag misstänka, att jag till och med skulle gå miste om honom.

»Titulus kan,» sade jag och vände mig till hin håle, »alls icke hafva några giltiga skäl för de anspråk, som titulus gör på domprosten Y.»

»Det vore fan,» sade hin håle.

»Och hvilka skulle dessa skäl vara,» frågade jag.

»Till att börja med, så är han en jesuit,» sade hin håle.

»Ingalunda!» sade jag. »Jesuiter finnas icke mera; och när de funnos, voro de jättar, svarta jättar, som hade konungarnas hjertan och folkens öden i sina händer. Det är oförskämdt att kalla herr dvergen och domprosten Y en jesuit.»

»Kan väl hända,» sade hin håle och borttorkade sina tårar. »Men det var ändå en för god karl att gå miste om,» sade hin håle.

»Och hvarmed skulle titulus hafva pinat honom, i fall han råkat i tituli våld,» frågade jag.

»Med att läsa sina egna anföranden till konsistorii protokoller,» sade hin håle.

»O hvilket sataniskt påfund!» utropade jag. »Hvilken raffinerad grymhet i uppfinningen af qval!» Håren reste sig på mitt hufvud; i förskräckelsen vaknade jag, och min dröm var slut.[3]

Till ovanstående text har Palmær fogat två noter; om biskop X säger han att »[e]medan herr biskopen är obekant, såsom storhet betraktad, har författaren betecknat honom med en af de sista bokstäfverna i alfabetet», och om domprost Y att »[h]är gäller samma anmärkning som vid X». Att biskopen hette Hedrén och domprosten Lidman visste naturligtvis alla »kråkvinkelboar» (dvs Linköpingsbor; artikeln publicerades i »Östgöta Correspondenten»[4] 1838); Palmær hade, med rätt eller orätt låter jag vara osagt, fått för sig att dessa två var orsaken till att han förbigåtts vid tillsättandet av två tjänster som han sökt som lärare respektive bibliotekarie i Linköping.

Det förvånade säkerligen ingen att Palmær råkade ut för ett åtal för brott mot tryckfrihetsförordningen; den fiskal som gjorde anmälan nämner dock varken X eller Y, utan skjuter in sig på den »religiösa känslan» — en gäspande gud, änglapacket, fåren och liknande uttryck. Palmærs försvarsskrift är, som man kan förvänta sig, stridbart argumentativ och ett par gånger balanserar han farligt nära avgrunden. Han försöker avgöra vem det var som var hans egentliga fiende (fiskalen ser han bara som en bulvan); han förkastar Hedrén och Lidman, eftersom de säkert helst sett att saken fått dö(!) i stillhet[5]; och kommer slutligen fram till att hans fiende var en viss August von Hartmansdorff[6], och ägnar stor del av sitt försvar åt att ge en, låt oss säga, mindre smickrande bild av denne. Han avslutar sin beskrivning med orden

O! då jag beskådade detta, huru ofta och uppriktigt suckade jag: »Barmhärtige Gud! förläna Hr August von Hartmansdorff en smula förstånd, åtminstone så mycket, som han behöver för att förstå att han inget förstånd har.»

och tillägger något senare att

[…] då man är i delo med Herr von Hartmansdorff, blir man något enfaldig, liksom man blir något sotig, då man hanterar sot.

Trots dessa pikar blev han frikänd från anklagelsen, men fick böta några riksdaler för »det han i sitt försvar inblandat, vad ej till saken rätteligen hört.»[7]

Till slut kan jag inte låta bli att citera Palmærs avslutning på sin försvarsskrift, inte för att jag håller med honom till 100%, men för att han, den 3 december 1838, gör en observation som nog kan anses aktuell ännu idag:

Här borde jag upphöra. Men ett uttryck förekommer i Aktors memorial, vilket jag önskar få besvara med några få, men allvarssamma ord, så allvarsamma, som jag dem mäktar åstadkomma. »Den religiösa känslan» har — så menar Aktor — blivit genom min artikel sårad. Om så verkligen förhåller sig, beklagar jag sorgen. »Den religiösa känslan», ej mindre än dess moderna namn, har länge förekommit mig misstänkt. Så vitt jag hunnit göra bekantskap med densamma, är den särdeles pjunkig och ömtålig. Den ropar aj! vid minsta beröring, likasom en svullen. Sin styrka visar den i extaser. Vore det ej måhända rätt så gott, att giva den »religiösa känslan» på båten, och taga den gamla, simpla gudfruktigheten till nåder igen, sådan som våra fäder den hade. Den är frisk och glad. Den visar sin styrka i handling och i försakelse.


Fotnoter:

  1. Det finns naturligtvis undantag. []
  2. Lidner är väl numera mest känd för den »Lidnerska knäppen»; efter att (synnerligen ytligt) skummat genom det angivna verket är det svårt att inte göra den reflektionen att han på sin ålders höst måste ha råkat ut för en anti-knäpp. []
  3. Texten är »lånad» från Projekt Runeberg, liksom de bilder jag använde för att skanna in Söderbergs dikt om Wirsén. Detta är i första hand ett utslag av lättja, då jag har både den del av Söderbergs samlade verk som det handlar om ovan, och två upplagor, närmare bestämt den tredje och den fjärde, av Palmærs Eldbränder och gnistor i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek. Jag funderade på att skanna in versionen från den fjärde upplagan, eftersom stavningen där normaliserats till en något modernare form, men avstod av lättje- och bildningsskäl. []
  4. Särskrivning är inget modernt fenomen, om någon nu trodde det. []
  5. Denna skarpsinniga iakttagelse var förmodligen riktig; Lidman skriver i ett brev: »Bäst hade varit att låta den usla tidningen sotdö. Nu kanske strävar den, taliter queliter, över nästa år.» Som bekant lever Corren ännu i denna dag. []
  6. Om jag förstått det rätt, vilket inte alls är säkert, var von Hartmannsdorff högsta höns på hovkanslerämbetet, det ämbetsverk som hade till uppgift att hålla ett öga på pressen, och se till att den höll sig inom tryckfrihetsförordningens ramar. []
  7. Uppgifterna och citaten i det sammandrag som jag ovan gjort av det åtal som Palmær råkade ut för i samband med publiceringen av Kråkvinkel-artikeln är hämtade från den fjärde upplagan av Eldbränder och gnistor; de saknas tyvärr i den första upplagan, som Projekt Runeberg lagt ut på nätet. Huruvida de finns med i den tredje upplagan kan jag för närvarande ej avgöra, då detta exemplar befinner sig på en obestämd plats i »biblioteket». []

Tio som nog borde varit med

När jag igår slöklickade mig genom söndagens webbupplaga av The Guardian råkade jag hamna på en nästan tio år gammal lista över »The 100 greatest novels of all time». Den typen av listor kan man naturligtvis skratta åt eftersom urvalet måste ske efter vissa principer, och de principerna kan alltid ifrågasättas. I just det här fallet är det oerhört lätt att göra, eftersom listan är anglifierad till pinsamhetens gräns — mot 70-80 engelskspråkiga böcker ställs, till exempel, två-och-en-halv ryska[1] och två tyska[2]. Dessutom innehåller listan ett par barnböcker, några deckare/thrillers och en humorbok, och Hemingway är dessutom representerad med en av sina novellböcker, så begreppet »roman» ska uppenbarligen tolkas i en mycket vid mening.

Som en service till den här bloggens läsare[3] så ger jag nedan förslag på tio böcker som kommit med om jag hade fått bestämma. De tio är naturligtvis ett oerhört subjektivt val, och eftersom jag bara ägnat kanske tjugo minuter åt att välja ut lämpliga kandidater, och inte ens tittat på den oordnade bokhög jag kallar »mitt bibliotek»[4] så är sannolikheten stor att listan skulle se annorlunda om jag gjorde den i morgon, eller nästa vecka. Dessutom är urvalet gjort bland det ytterst begränsade fåtal böcker jag faktiskt läst, med ett litet undantag som förklaras nedan, och bland de författare som inte alls fanns representerade på The Observers lista; annars skulle »Brott och straff» och »Mörkrets hjärta» varit med, för att nu bara ta ett par exempel i högen.

Redan medan jag påtade med den här artikeln kom jag på ytterligare ett par, tre böcker som absolut måste med, så det kommer säkert ett inlägg betitlat Fem som självklart också skulle varit med inom en vecka…

BekännelsenJohn Franklin Bardin

Det här är mitt val i deckar/thriller-genren. »Bekännelsen», som på originalspråket heter »The Last of Philip Banter», finns mig veterligt bara i Spektras deckarserie från 70/80-talet och då som en dubbelvolym, Dimstråk, tillsammans med ytterligare en kortroman av samma författare. Jag läste den någon gång i början av 80-talet, så jag kan inte gå i god för att den skulle göra samma intryck på mig idag, men jag minns att den skapade ett slags mardrömslik stämning där man inte var säker på om man själv, författaren, huvudpersonen i romanen eller hela världen är galen, drömmer eller både-och. Jag såg i min ungdom en film som började med att en ung grabb ser ett flygande tefat landa utanför sitt fönster, och (nästan) slutar med att han vaknar från en mardröm — den framkallade ungefär samma känsla…

Slutet på världsnyheternaAnthony Burgess

En mycket märklig bok med tre parallella handlingar som till synes inte har något med varandra att göra, men som knyts samman på ett elegant sätt i slutkapitlet.

Die PhysikerFriedrich Dürrenmatt

Den här boken, som egentligen är ett teaterstycke, har enligt Libris inte publicerats på svenska, men den spelades på Dramaten i början av 80-talet, så det borde finnas en översättning någonstans. Dürrenmatt kallar sitt verk för »en komedi i två akter», men som alltid när det gäller Dürrenmatt[5] finns det en nattsvart kärna även i detta verk. Jag kommer förmodligen att skriva ett separat inlägg om den här pjäsen och ett par andra med liknande tema så småningom.

Att »Die Physiker» fortfarande har aktualitet visas bland annat av det faktum att pjäsen sattes upp i London i somras.

Otter tre två kallarLeif Hamre

Mitt bidrag i kategorin »ungdomsbok». Det kan vid första anblicken tyckas som om detta är en vanlig flygbok, men den handlar egentligen om helt andra saker; handlingen i korthet är att ett flygplan råkar in i ett oväder över Nordnorge, de två personerna ombord tvingas hoppa, och ägnar sig sedan åt att överleva tills de hittas av räddningsmanskapet[6].

En person som fastnat i minnet är spaningsledaren, som kombinerar tre av de egenskaper som jag värderar högst hos en person[7]; kompetens, envishet och logisk slutledningsförmåga. Intressant nog låter Hamre ännu en person med dessa egenskaper få huvudrollen i en annan av sina böcker, »Klart för flygning», även den synnerligen läsvärd.

StäppvargenHermann Hesse

En psykologisk roman, som handlar om att känna sig annorlunda, att stå lite utanför gemenskaper och samhälle. Eftersom jag alltid har varit lite asocial kände jag väl en viss samhörighet med Harry Haller, romanens huvudperson (och ett lätt maskerat alter ego för författaren) när jag läste boken för så där trettio år sedan, men nu måste jag erkänna att jag inte minns mycket av handlingen; kanske dags att läsa om den. »Glaspärlespelet» har jag inte heller läst…

Adjö, Mr ChipsJames Hilton

Är man lite elak kan man säga att James Hilton bara skrev en enda roman, fast femton gånger; är man lite mer positivt inställd påpekar man i stället att han ständigt återkommer till, och varierar, det tema som kanske är svårast att gestalta i litteraturen, nämligen den goda, vardagliga, normala människan, som helst håller sig bakgrunden men ibland av ödet tvingas fram i rampljuset[8]. Mr Chips är en sådan person, en gammal skollärare som med åren växt in i rollen som medmänniska.

Jag läste boken[9] medan jag väntade på att få starta i en minigolftävling i början av 80-talet, och har sedan dess varit ett hängivet »hiltonfan». Jag har försökt intressera diverse personer i bekantskapskretsen för boken utan att någon fått samma epifaniliknande upplevelse som jag hade där på Glyttingebanan för trettiotalet år sedan; däremot har tre av dem rapporterat något liknande efter att ha läst samme författares »Bortom horisonten», »Riddare utan rustning» respektive »Och nu farväl». Kanske var det därför Hilton skrev om sin roman fjorton gånger?

Groucho och jagGroucho Marx

Egentligen en självbiografi, men Groucho Marx' berättelse om hur det är att slå sig fram i »show biz» är i sig en fantastisk historia, och som man kan förvänta sig från en av komedins stora mästare så sker det med inte så lite humor. Hans redogörelse för hur han hanterade Warner Brothers' stämningsansökan när han och hans bröder hade fräckheten att nämna staden Casablanca i en filmtitel är obetalbar, historierna kring de regissörer de arbetat med likaså. En klassiker i den humoristiska litteraturen.

Mannen utan egenskaperRobert Musil

Det här är undantaget från den ovan uttalade regeln att jag ska ha läst boken jag nominerar, och det av två anledningar: dels, naturligtvis, på grund av att boken tyvärr blev ofullbordad i och med att Musil dog mitt i arbetet med den, och dels för att jag fortfarande har hundratalet sidor kvar av det material som getts ut. Men det är ingen tvekan om att de första tusen sidorna har övertygat mig att den måste med på en sådan här lista. Jag kan emellertid förstå att boken inte är allas »tekopp» eftersom i stort sett alla romanfigurer yttrar sig som om de vore universitetsdocenter i teoretisk moralfilosofi, och tempot i handlingen därmed blir så lågt att Akilles, i en tävling med denna sköldpadda, hade kunnat ta en timmas fikapaus och ändå ledigt vunnit kapplöpningen.

Men under tiden avhandlas en mängd moraliska och filosofiska teman centrala inte bara för den österikiska överklassen strax före krigsutbrottet 1914 utan med en universell räckvidd. Individ kontra samhälle; rationalitet kontra känsla; kollektivt inflytande kontra maktstyrning; modernitet kontra tradition — alla dessa teman och mycket mer därtill behandlas genom berättelsen om matematikern Ulrich, hans motvilliga medverkan i »parallellaktionen», som på mycket diffusa grunder avser att fira kejsar Franz Josefs långa regeringstid, och hans relationer till vänner och släktingar, i synnerhet systern Agathe.

HistorietterHjalmar Söderberg

Jag föresatte mig att ha med en svensk författare och en novellsamling, och med sådana randvillkor är valet enkelt — Hjalmar Söderbergs små »snapshots» från tiden runt förra sekelskiftet är helt enkelt magnifika. Svenska novellister står sig väl även vid en internationell jämförelse, och det finns många fantastiska författare att (åter)upptäcka framför allt från förra sekelskiftet och fram till slutet av 50-talet; Lars Göransson och Ode Balten, för att ta två i högen, förtjänar bättre än att glömmas bort, och Lars Ahlins lilla novellsamling »Inga ögon väntar mig» är en klassiker. Men störst bland dem är Söderberg.

Slakthus 5Kurt Vonnegut

Det finns många skildringar av krigets vanvett; »Moment 22» och »Resa till nattens ände» finns ju med på listan, och »På västfronten intet nytt» kan inte ha varit långt ifrån den[10]. Men »Slakthus 5» brinner av en sådan återhållen vrede att Vonnegut enligt egen uppgift var tvungen att vänta 25 år innan han var säker på att kunna tygla den. Han var nämligen krigsfånge i Dresden under en av andra världskrigets mest omdiskuterade episoder, de alierades bombning av just Dresden, och överlevde tack vare att fångarna inkvarterats i ett underjordiskt före detta slakthus. I »Slakthus 5» blandar han sina krigserfarenheter med en fantasifull SF-historia, kryddad med historier om folk som dött. Själv dog han 2007, 84 år gammal, efter att ha ramlat utför en trappa. Så kan det gå.


Fotnoter:

  1. Den »halva ryssen» är naturligtvis Vladimir Nabokov, som skrev böcker både på ryska och engelska []
  2. För att få ihop så många har jag tvingats räkna Franz Kafka till tyskarna; förlåt mig, alla tjecker… []
  3. En mycket användbar egenskap hos ordet »läsare» är att det skrivs likadant i singular och i plural. []
  4. Om jag gjort det hade naturligtvis inte det här inlägget blivit till, åtminstone inte idag. En av anledningarna till att den oordnade bokhögen fortfarande är en sådan är att varje försök att ordna den slutar efter ca fem minuter med att jag hittar en intressant bok som jag inte sett på länge, och så är alla goda föresatser glömda. Månne man kan få RUT- eller ROT-avdrag för sådant arbete? []
  5. Detta gäller naturligtvis med det förbihållet att jag bara läst en bråkdel av hans författarskap; långtifrån allt är översatt till svenska, och jag har inte ens läst allt som översatts. []
  6. Om handlingen känns bekant så är jag ganska säker på att den endera filmatiserats eller omarbetats till TV-serie och visats i svensk TV någon gång i slutet av 60-talet eller början av 70-talet. Om jag minns rätt var det svenska skådespelare, och titeln var mycket fjamsigare än originalets, men tyvärr kommer jag inte ihåg vad den i så fall hette. []
  7. I hens yrkesmässiga roll, är det kanske bäst att tillägga. []
  8. Att det inte är lätt inses till exempel av hur färglös Aljosja är i jämförelse med övriga bisarra huvudaktörer i Bröderna Karamazov; inte ens en mästare som Dostojevskij lyckas i allt han företar sig. []
  9. Undvik Mårten Edlunds tama översättning som Bra Böcker gav ut på 70-talet; Gunnar Mascoll Silverstolpes ursprungliga översättning är klasser bättre, om man nu inte vill läsa det engelska originalet. []
  10. Även inom den så kallade populärkulturen återkommer temat då och då; se (och hör) till exempel David Olneys »1917», Don McLeans »The Grave» och Anders F Rönnbloms »Långfingret» []