Box play

Svårighetsgrad 1









Mark Liburkin, 1949
Vit drar och vinner

Dagens alster är en typisk »enpoängsstudie» — det gäller »bara» att hitta ett vitt nyckeldrag som öppnar den svarta fästningen; svart har inte någon möjlighet att bjuda mycket motstånd när porten väl forcerats. Men poängen är ganska väl dold, och det gäller att tänka »utanför boxen», som det heter nuförtiden.

Löparen på h8 står trångt; kan man hålla den instängd i »lådan» borde det gå att fånga den på något sätt. Om du behöver mer inspiration, plocka fram Schacknytt 4/2002, eller klicka här, för att begrunda studien av Kivi (märkligt nog är de publicerade i samma tidskrift, Revista Romana de Sah, fast Kivis studie skapades elva år tidigare), där används nämligen en liknande idé.

Oskadliggjord skatt

Svårighetsgrad 2









Frédéric Lazard, 1912
Vit drar och gör remi

Svart ser ut att kunna promovera sin bonde med hjälp av tornet, men som alltid har vit ett trick att ta till. Till att börja med kan det ju vara bra att lista ut hur svart kan skydda sin skatt på c2…

På 1.Tc7? följer 1…Th5+ och 2…Tc5; och sedan går c-bonden i mål. Det ser inte så lätt ut, men vit måste faktiskt sikta på patt.

Ännu en studie som ligger någonstans mellan svårighetsgraderna 1 och 2; jag valde tvåan den här gången eftersom pattställningen är väl dold.

Ett praktiskt slutspel

Svårighetsgrad 1









Siegbert Tarrasch, 1906
Svart drar; vit vinner

Denna studie hittade jag på CD:n Theory and practice of chess endings som jag recenserade i Schacknytt 2002/8. Observera att det är svart som är vid draget, och att detta mer är att räkna som ett tekniskt slutspel med en studieartad poäng än en komponerad studie!

På CD:n stod att ställningen komponerades av »N. Grigoriev», dvs Nikolay Grigoriev, och så småningom hittade jag året 1937, utan källa; troligen har han skrivit en artikel i någon rysk tidskrift där han undersökt en rad slutspel av liknande typ. Men jag har senare hittat en uppgift att Tarrasch redan 1906 (ingen källa där heller; eventuellt kan det röra sig om turneringsboken till detta års turnering i Nürnberg?) behandlat detta slutspel, och eftersom 1906 är tidigare än 1937 har jag valt att nämna Tarrasch som kompositör.

I recensionen av CD:n tar jag upp en mycket liknande ställning; läs en gång till och begrunda hur vit ska dra fördel av det svarta tornets läge.

Officerare mot bönder

Svårighetsgrad 2









Gia Nadareishvili, 1947
Vit drar och och vinner

Innan jag ställer undan min georgiska studiebok kan jag inte låta bli att visa denna lilla pärla av bokens författare. Det finns en anledning till att jag valt just denna studie, men den avslöjar jag inte förrän i ledtråden. Så mycket kan jag dock avslöja som att de som löst en viss tidigare studie i den här serien förmodligen kommer att känna igen en hel del idéer.

Det är den här studien jag tänker på; torn är inte alltid så rörliga som det verkar.

Pizzasallad för ungkarlar

Mina recept, del 3

Just nu våras det för vitkålen, om uttrycket tillåts; utan större ansträngning hittar man butiker där färska vitkålshuvuden kan inköpas för runt fem kronor per kg, och även om just vitkål sällan hör till de dyraste objekten i grönsaksdiskarna så är detta skäl nog att hamstra ett extra huvud eller två. Vitkål är ju särdeles lämpligt att snaska på för oss vars vikt andra har problem med; jag läste någonstans för länge sedan att vitkål var ett av få födoämnen vars förtärande resulterar i ett negativt energiintag — processen att konsumera ett vitkålsblad förbrukar mer energi än vad kroppen upptar från bladet. Om den uppgiften är korrekt eller ej vet jag inte, men så länge jag inte hört något annat fortsätter jag att tro på den.

Nu behöver man ju inte äta vitkålen rå; Schweinebraten mit Sauerkraut und Knödel är en favorit som jag lärde mig uppskatta under min period i södra Tyskland, och pizza utan pizzasallad kan knappast räknas som en maträtt. För några år sedan försökte jag mig på att göra egen pizzasallad; det tog några försök innan jag på nätet hittade ett recept som motsvarade mina förväntningar, och efter lite modifikationer så har det blivit följande:

Pizzasallad à la bosjo

ca 1 kg vitkål (ett halvt vitkålshuvud)
1 dl rapsolja
1 dl ättika (12%)
2 tsk salt
1 tsk svartpeppar
1 tsk oregano
1 tsk italiensk salladskrydda
1 tsk mald vitlök
½ burk inlagda paprikastrimlor (ca 85 g)

Tillagning: Strimla vitkålen i ett lämpligt kärl, förslagsvis den största plastbunke du kan hitta, helst ännu större (ett kilo strimlad vitkål kräver attans mycket utrymme, nämligen). Blanda ner alla de övriga ingredienserna, och blanda en gång till. Ställ in bunken i kylskåpet[1], och låt stå åtminstone ett halvt dygn.

Som jag antydde ovan så är min version bara en lätt modifierad version av ett recept jag hittade på nätet; kortfattat kan man väl säga att gentemot originalreceptet har jag, relativt sett, tagit lite mer av alla »tillsatser», utom sockret, som jag skippat helt. Några erfarenheter har jag dock gjort som eventuellt kan vara av intresse för andra som liksom jag inte tillbringar mer tid i köket än absolut nödvändigt.

Den första, och viktigaste, erfarenheten är att det enkla kommandot »strimla vitkålen» är mycket enklare sagt än gjort. Jag rekommenderar verkligen inte den här metoden till nybörjare i matlagningskonsten, och försiktig av mig som jag är har jag inte ens försökt den; jag gillar mina tio fingrar, allesammans, thank you very much. Den första av de tre metoder jag prövat på är att använda osthyvel, men jag lyckades aldrig få in den där riktiga snitsen, och strimlorna hade en tendens att hamna på alla tänkbara ställen utom i burken. Sedan jag avslutat mina försök som vitkålshyvlare har jag dock läst ett intressant tips, nämligen att stoppa ner det halva vitkålshuvudet i en plastkasse av den standardtyp som matvarubutikerna prackar på icke miljömedvetna kunder, och hyvla där; tanken är naturligtvis att det skulle allvarligt begränsa strimlornas flyktmöjligheter. Jag har inte testat detta, men metoden verkar onekligen lovande.

Den andra metoden var att använda min matberedare med ett skiv-verktyg. Det fungerade hyfsat, men dels är röret på beredaren så smalt att man måste hacka sönder vitkålen i mycket små delar för att de ska kunna matas genom röret, dels är uppsamlingskärlet så litet att det måste tömmas ideligen, och dels ger hackningen, tömningen och skivningen frikostiga tillfällen för vitkålsstrimlorna att ge sig ut på upptäcktfärd i köket, något de vid mina försök var mycket snabba att utnyttja.

Den metod jag använder nu, den tredje, är strimling med hjälp av en mandolin[2]. Fördelarna med denna variant är dels att strimlorna oftast hamnar där de ska, utom möjligen mot slutet av hyvlingen, och att strimlorna blir längre och matigare än med de andra metoderna. Det finns naturligtvis mindre tilltalande detaljer också: vill man behålla sina fingertoppar gäller det att avbryta hyvlingen i rätt tid, vilket jag hittills lyckats med alla gånger utom en, och den billiga mandolin jag införhandlade från Clas Ohlson är bara inställbar för tjocklekarna 1, 3 och 5 mm, och jag skulle nog föredragit någonstans runt 2 mm.

Nåväl; låt oss anta att du nu har en bunke full med strimlad vitkål framför dig. Om man googlar på recept för pizzasallad hittar man ett flertal försök att göra kålmassan mjukare — knådning, stötning i mortel och spolning i varmt vatten är nog de vanligaste — och här kommer mitt epokgörande råd till den late pizzasalladsmakaren: strunta i dem! Några timmar i kylen i närkontakt med ättika gör den envisaste vitkål mjuk; jag stoppar bara ner alla de ingredienser som jag råkar ha hemma, blandar relativt noga och ställer in rasket i kylen. De viktigaste ingredienserna är givetvis oljan och ättikan, och den gången jag glömde saltet tyckte jag det smakade mystiskt, men de övriga ingredienserna ser jag mest som dekorationer — skulle du råka sakna någon av dem är skadan minimal.

Jag brukar dessutom upprepa blandningen ett par gånger allteftersom salladsmassan sjunker ihop under ättikans inverkan. Inom rimliga gränser blir salladen godare ju längre den får »safta till sig», och min rekommendation att vänta åtminstone 12 timmar ska bara ses som en tumregel; det är möjligt att de mjukgörande åtgärder jag nämnt ovan är försök att korta ner tiden i kylskåpet, men jag ser väntetiden som ett test av karaktären — när jag lyckats hålla mig från provsmakning så länge som 13 timmar känner jag mig som en försöksperson som inte ätit upp sin marshmallow. Men detta är utan tvekan den svåraste delen av tillverkningsprocessen, till och med knepigare än att strimla vitkålen.


Fotnoter:

  1. Skulle det inte finnas plats får du ta ut citrondrickan; nöden har ingen lag. []
  2. Av den icke-musikaliska typen är det kanske bäst att tillägga. []