Graciös elefantdans

Svårighetsgrad 1









Henri Rinck, 1921
Vit drar och vinner

Den franske kompositören Henri Rinck, som dock levde stor del av sitt liv i Barcelona-trakten, är en ofta förkommande gäst i den här serien — här visar han hur mycket aktivitet betyder i dubbla tornslutspel. I min ursprungliga text i Schacknytt gjorde jag honom av obegriplig anledning till schweizare; en ytterligt pinsam miss. Såvtt jag kan minnas var det dock ingen som protesterade.

Jag ber också om ursäkt för rubriken; jag har ju »bara» kommit två tredjedelar in i den här serien, men det står redan klart att den knepigaste delen, den jag ägnat mest tid åt, är rubriksättandet. Den här gången komplicerades det dessutom av att jag redan haft en liknande studie av Rinck i den här serien. Torn avbildas ibland som elefanter, men även löpare har fått namnet elefant på vissa språk. Schack, liksom språk och livet självt, är fullt av komplicerade samband…

Man måste inte schacka hela tiden, vit har tid att lägga in ett och annat stilla drag — det första borde inte vara så svårt att hitta och förmodligen inte det andra heller, när du väl börjat leta efter det. Skulle du behöva mer hjälp, så kan jag berätta att slutangreppet sker längs en rad, inte en linje; vilken rad det handlar om borde inte vara så svårt att räkna ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *