Andra gamla tider…

För några år sedan lät jag Dan Fogelberg berätta om sitt möte med en före detta flickvän med en lätt vemodig bakgrund av den gamla folksången Auld lang syne. Den här gången ska jag låta den makalöse gitarristen Martin Tallström spela just precis samma folksång på sitt oefterhärmliga(?) sätt[1]:


Fotnoter:

  1. Den som vill lyssna på fler inspelningar av Tallström rekommenderar jag att besöka hans youtubekanal »pinofluvius», eller att besöka hans sida på CD Baby, där man kan inhandla mp3or för en spottstyver, och CD-skivor för några extra dollar. []

Gröna löv, och bruna

Nej, det ska inte handla om politik, trots att det i den svenska maktsfären numera ofta förekommer diskussioner om både löv, i olika former och stavningar, och partiers färger.

Som jag påpekat någon gång finns det vissa musikaliska alster som framkallar en präktig, om också relativt snabbt övergående, imma på mina glasögon. Dit hör till exempel Dan Fogelbergs »Same old lang syne», det mesta av Barbro Hörberg och ett par tolkningar av Eva Cassidy; det finns säkert fler om jag får fundera en stund.

Ibland är det en viss inspelning som orsakar detta mystiska naturfenomen. Den version av »Leaves that are green» som finns på Simon & Garfunkels andra LP, »Sounds of silence» är väl ingen katastrof, men inte heller någon höjdare; sikten förblir då klar[1]. Men den version som de levererade i Madison Square Garden den 2 december 2003, och som sedermera dokumenterades på DVD:n »Old friends — Live on stage», vilken återfinns i den osorterade skivhög jag kallar mitt videotek[2], passar absolut inte att peta in på ett blandband för användning under bilkörning — åtminstone inte om ni råkar lida av samma åkomma som jag. Om ni råkat missa den versionen så hittade jag den på nätet (youtube; vad annars?):

Särskilt det ställe där Art Garfunkel, med en röst som långt ifrån är lika kraftfull som fordom, mer viskar än sjunger

I threw a pebble in a brook
and watched the ripples run away
and they never made a sound
and the leaves that are green turn to brown.

får imman att ligga tät…


Fotnoter:

  1. Detta är givetvis en grov förenkling av verkligheten; på grund av min vid det här laget ökända lättja är mina glasögon, även utan extra immor, oftast i skriande behov av rengöring. []
  2. Only joking — jag har inte fler DVD-skivor än att de bekvämt får rum i två för ändamålet inhandlade behållare. []

Tapping the source

En av mina facebookvänner, Patrik Lindenfors, länkade nyligen till en orgie i gitarrvirtuositet, och eftersom jag för några år sedan en tid satt fast i youtubeträsket medan jag betade av den ena gitarrvirtuosen efter den andra tänkte jag pracka på bloggens läsare några av de alster som av någon anledning etsat sig fast i mitt minne. Därvid har jag säkerligen glömt många, men det är ju en av minnet viktigaste funktioner, att minnas somt och glömma bort somt.

Främst av dem alla kommer naturligtvis Michael Hedges som jag ägnade en blogga för några år sedan. Ingen musiker och/eller kompositör jobbar i ett vakuum, och ”ingenting är nytt under solen”, som man brukar säga[1]; Hedges lyssnade, enligt egen utsago, på gitarrister som till exempel Leo Kottke och Martin Carthy[2], på moderna klassisker som Stravinskij och Webern, men också på mer experimentell och elektronisk musik. Resultatet blev Breakfast in the field (1981) och Aerial boundaries (1984), två skivor som visade på nya sätt att använda den stålsträngade gitarren.

Nog om Hedges, jag har ju som sagt redan skrivit en drapa om honom, men här kommer i alla fall ett av hans tidiga mästerverk, Hot type:

Erik Mongrain har gått den långa vägen, via bland annat Granada. Han behärskar traditionellt gitarrspel lika bra som vem som helst, men det som är unikt är hans version av »knä-tapping», där han lägger gitarren platt på sina knän eller ett bord; det »sound» som han därvid lockar fram påminner lite om det som en cittra ger ifrån sig, och jag har inte hört någon åstadkomma något liknande. Den video av ett framträdande (av Air tap!) i kanadensisk TV som hamnade på youtube var ett av de första som gick jorden runt:

Kotaro Oshio har en mer jazzig framtoning, och i vissa låtar, som till exempel den jag visar här nedan, är det snudd på att man kan utnämna honom till ett enmans hårdrockband. Om någon (1) vill lära sig finesserna i låten och (2) behärskar japanska så finns det en kort kurs på youtube (del 1 och 2) där han går igenom allt från stämning (GGDGGD; det lyckas till och med jag inse) till hur man viftar igång publiken med ena handen medan man fortsätter att spela med den andra. Hard rain finns på CDn »Starting point», som mycket riktigt är en ypperlig startpunkt för blivande Oshio-fans:

I jämförelse med ovanstående musikanter ter sig Ewan Dobson som en ganska »normal» virtuos; han har ju till exempel transkriberat Paganini för gitarr. Mest känd (?) är han dock för att spela i en stil som liknar den datorspelen använde på 80-talet, med en lampskärm som huvudbonad, eller på en gitarr strängad med tandtråd. Här följer hans genombrott på youtube, Time 2:

Doug Smiths gitarrspel är nog det i församlingen som har störst släktskap med klassisk musik, och ibland tycker jag att det kan bli lite väl tekniskt; lyssna på den inledande vänsterhandsslingan på nedanstående inspelning så förstår du vad jag menar[3]. Smith är nog den som mest konsekvent utforskat de idéer som Hedges använde i sina tidigare verk, framför allt Aerial boundaries; här ett av hans mest spännade verk, Two-handed paradox:

Don Ross, slutligen, har en avgjort mer »svängig» spelstil; en kamrat beskrev hans spel som avgjort »funky»[4]. Ross får sluta cirkeln med sin hyllning till Michael Hedges (Michael, Michael, Michael):

Sådär; där har ni några favoriter i detta speciella avsnitt av musikvärlden[5], och som synes av inledningen så tillkommer det nya virtuoser i en strid ström. Någon gång ska jag skriva om mina »normala» favoritgitarrister, men det får anstå några dagar.


Fotnoter:

  1. Så heter det till exempel i Eric Uhlins översättning av Kurt Richters fantastiska Schackkavalkader (i två delar) som var min huvudsakliga utbildning i schackliga spörsmål en gång i tiden. Den översättningen belyser på ett intressant sätt problemet, eftersom Richter lånat sitt citat, »Allés ist schon da gewesen» från ett skådespel, »Uriel Acosta», där en rabbi Ben Akiba utropar detta; Uhlins översättning kringgår både Akibas och Richters försök att skapa en ny vinkel på talesättet genom att återföra det på dess traditionella form från Predikaren 1:9. Som sagt, inget är nytt under solen… []
  2. På »Aerial Boundaries» har han dessutom spelat in en hyllning till Pierre Bensusan; efter Hedges’ frånfälle skrev denne »So long Michael» och spelade in den på sin nästa skiva. []
  3. Eftersom jag inte är musikskribent har jag svårt att sätta ord på vad det är som skiljer honom från de andra, men rytmen är definitivt en detalj; jag vet inte om det är musikaliskt korrekt att kalla det »groove», men vad det än är som Hedges & Co bygger upp sina låtar kring så saknar Smith det. []
  4. Och i hans musikaliska värld räknas »funky» som ett utomordentligt högt betyg. []
  5. Det finns naturligtvis fler (till exempel Andy McKee, Tommy Emmanuel och Bob Kilgore, för att bara nämna några av de namn som jag minns från min youtubeträsktid; jag har gissningsviss glömt ungefär lika många som jag tagit upp här), men de sex här ovan har blivit favoriter; fem av dem har jag lyckats hitta skivor av, och den sjätte, Doug Smith, letar jag fortfarande efter… []

Något att känna igen

För några år sedan gjorde en artist som kallar sig Gotye en låt som han kallade »Somebody that I used to know». Jag håller inte särskilt stor koll på de eventuella hitlistor som görs runt om i världen[1], men eftersom den video som producerades har setts närmare en halv miljard gånger på Youtube kan man väl anta att den var ganska framgångsrik; det är i alla fall något fler än vad den musik jag vanligen lyssnar på brukar få.

Det visade sig raskt att detta var material som passade utmärkt att parodiera; en minimal sökning på Youtube finner bland annat versioner med anknytning till Star wars, Obama och (den amerikanska) skolan, samt naturligtvis ett otal videor med mer tveksamt innehåll som inte lämpar sig för en kulturellt högstående blog som denna[2].

Om det hade stannat därvid hade jag med stor säkerhet förblivit ovetande om låtens existens, men i början av 2012 la en grupp som kallar sig Walk off the earth upp en video med en akustisk version av Somebody that I used to know som blev nästan lika populär som originalet; visserligen har den video jag länkar till i skrivande stund »bara» 156 miljoner träffar, men under den första månaden eller så visades den nästan en miljon gånger per dag. Det som är speciellt med den här versionen är att man har lyckats klämma in två gitarrspelare, en basist, en slagverkare och en »specialeffektskille» på en och samma gitarr; om du mot förmodan skulle ha missat den och inte tror på min beskrivning så bäddar jag in videon här[3]:

Även denna version visade sig perfekt att parodiera — i relativt rask takt följde en banjo-version med lätt modifierad text, en ukulele-version med sex personer inblandade, och en instrumentalversion för tomat och badborste.

Men, och nu börjar vi äntligen närma oss anledningen till den här bloggan, det har också gjorts ett par videor för oss datornördar, och då tänker jag inte på syntversioner[4]. Här kommer först ett arrangemang för 13 diskettenheter och en hårddisk:

Och här en version där en HP Scanjet står för sångstämman; den har lite svårt att hänga med i svängarna, men resultatet blir i alla fall igenkännbart:

Inte fått nog än? I så fall kanske det passar med en holländsk kör, lite politisk komedi (?) eller våra vanligaste husdjur? Själv måste jag erkänna att jag börjar bli ganska mätt på den här låten, så om du hittar en ny version får du gärna hålla den för dig själv…


Fotnoter:

  1. Annat var det under Tio-i-topps sista levnadsår; från omkring november 1972 till dess nedläggning juni 1974 skrev jag upp varje lista jag lyssnade på, och det var i stort sett alla. []
  2. Jag skulle väl möjligen kunna tänka mig att länka till en sång om oralsex, men när en låt handlar om amerikansk fotboll eller ishockey, då har den passerat alla rimliga gränser för vad som kan anses vara kultur (Ingen regel utan undantag, dock — Olle Adolphsons »Vi segrade ändå» hade jag utan att blinka länkat till om jag hittat den på nätet). []
  3. Från början misstänkte jag naturligtvis att det var ett fejk till playback, och det är väl högst troligt att det är, men som ett flertal videor på Youtube visar fungerar konceptet även live. []
  4. Givetvis finns det dylika också, till exempel denna, denna och möjligen denna. []

Min svensktopp

Nu är det listdags igen — en musiktidning, Sonic, har tagit fram en lista på de 100 bästa svenska skivorna genom åren. Jag har bara sett en blänkare om artikeln på SvD och Aftonbladet, så jag kan inte yttra mig om kvaliteten på listan i sin helhet, men den tio-i-topp som presenteras i Aftonbladet har inte mycket gemensamt med den som jag skulle sätta ihop; summa summarum en skiva — vilken den gemensamma nämnaren är torde alla som känner till det allra minsta om min musiksmak kunna räkna ut.

Exakt hur en sådan hypotetisk bosjo-topphundra-lista skulle se ut vet jag inte, men en topp-15-lista[1], skulle — idag, innan förmiddagsteet — se ut något i stil med den här, presenterad baklänges för att eventuella pokerhajar ska kunna »smyga» upp listan i tur och ordning:

15. Kajsa & Malena: Historier från en väg — Jag minns inte längre vad det var som gjorde att jag fastnade för den här skivan, men när jag väl gjorde det fastnade jag rejält. Enkla men effektiva melodier, genomgående bra texter och fantastiskt uttryckfull sång från Kajsa Grytt, ackompanjerat av i lika hög grad uttrycksfullt pianospel av Malena Jönsson.

14. Lollo Asplund: Eldsjäl — Jag hörde några låtar från skivan på Radio Ryd, studentradion i Linköping, på hösten 1981, och när jag upptäckte att Asplund spelade ett snabb-gig i aulan på lärarhögskolan i Linköping[2] just när jag hade håltimme från sagda institution, så passade jag på att gå dit; någon vecka senare kunde jag inte hålla mig från att inskaffa LP:n (mig veterligen har den aldrig getts ut på CD). Skivan är varierad och genomgående bra, men det är de lite snabbare numren som mest fastnat i minnet — Rocknroll till frukost, Två jublande saxofoner och framför allt Till min bror gycklaren, som — surprise, surprise — handlar om hans bror, gycklaren[3]; utan tvekan en svensk klassiker, fullt i nivå med Om du nånsin kommer fram till Samarkand eller Jag ger dig min morgon[4].

13. Lars-Erik Larsson: Förklädd gud — Det här är väl en rest från mina musiklärares genom åren försök att bibringa mig lite insikter i den klassiska musiken, förmodligen kraftigt förstärkt av en Gullberg-period i början av 80-talet. Förutom Gullbergs text[5] är det inledningen och framför allt det långsamma körpartiet som inleder den sista stycket som fastnat[6]

12. Robert Broberg: Tolv sånger på amerikanska — Robert Broberg är förmodligen den mest missförstådde sångpoeten i det här landet. Till viss del är det hans eget fel; med låtar som Carola, Huppegupptäcksfärd och Uppblåsbara Barbara hade han skaffat sig en grundmurad image som en ordlekande clown med en tjejfixering. När han sedan på 70-talet försökte sig på att skriva allvarligare sånger gick det som det ofta går när en etablerad artist ändrar stil; hans gamla publik förstod inte vad han höll på med, och de som skulle kunnat ta musiken till sig hade redan avfärdat honom som ointressant. Först på 90-talet lyckades han hitta den balans mellan humor och allvar som gjorde honom till en Globen-artist.

Tolv sånger på amerikanska[7] är baserad på en »experimentell popopera» med arbetsnamnet The rise and fall of the plastic Messiah, vars tema var vårt alltmer mekaniserade sätt att leva, utan känslor i ett plastfixerat samhälle där konsumtionen har ersatt kommunikationen mellan människor — jämför Ferlins konstaterande för några generationer sedan: Nu är det inte långt emellan människornas hus, / men långt emellan hjärta och hjärta.

11. Jakob Lindberg & Paul O’Dette: English lute duets — Inte heller här minns jag vad som orsakade inköpet; det är inte direkt så att jag regelbundet kollar genom skivbutikernas lutmusiksavdelning för att hitta nyinkomna skivor. Men skivan blev snabbt en favorit — melodisk och stämningsfull musik som passar lika bra som bakgrundsmusik[8] som för en mer seriös lyssning.

10. John Holm: Sordin — en av De Fyra Stora som kom fram på 70-talet i svensk musik; de tre andra kommer så småningom, var så säkra. Att jag placerat honom längst ned av dem på listan har mer med kvantitet än kvalitet att göra; Holm har »bara» gjort fyra och en halv skivor (den halva skivan består av översättningar av amerikanska favoriter). Men en skivsamling som saknar dessa 4½ skivor är ingen skivsamling utan en »skivsamling»[9]

9. Ola Magnell: Gaia — Magnell, också han en av De Fyra Stora, har gjort mängder av bra plattor, från debuten med Påtalåtar till det senaste alstret, Rolös, för några år sedan, och att välja en är lika svårt som att välja smaker på en italiensk glassbar. Nya perspektiv är väl den mest kända, med låtar som Kliff, Min häst har blivit sjuk och På snespår, men till slut valde jag Gaia, som har kanonspår som Trasten, Vargarnas vår och På älvors vis. Den som känner till min åsikt att en hjälpligt stämd gitarr och en skrovlig mansröst är en lagom instrumentering för de flesta låtar höjer måhända på ett ögonbryn åt detta, eftersom de uppräknade låtarna är tämligen hårt arrangerade (mennuharevälslag… — syntar???), men jag aldrig påstått att jag är konsekvent i mina musikaliska bedömningar.

8. Povel Ramel: Vid pianot — Povel Ramel var ju en av de mest produktiva låtskrivarna vi haft i det här landet, men jag tycker ändå att de skivor ha spelade in tillsammans med Sven Olsson och Sture Åkerberg, den berömda »Sven Olssons trio» har en viss särställning, särskilt de två första skivorna, som spelades in på Djurgårdsbrunn; gräver man lite i diskografin i Wikipedia-artikeln ovan hittar man också två skivor från Berns och en från Maxim, så man kan nog utgå från att konceptet var populärt. Den musikaliska, och »ordvrängiga», lekfullhet som går som en röd tråd genom hela Ramels produktion får här fullt utlopp, och personligen tycker jag många av hans hans »omdiktningar» av populära visor är geniala (Till exempel blir Ferlin förärad Får jag lämna några plommon?).

7. Kjell Höglund: Inkognito — ännu en av De Fyra Stora, och ännu en skiva med, för mig, ovanligt »synt-etiska» kvaliteter; i Maggi har en Macintosh[10] skryter han till och med om att han skaffat en synt, men låten räddas av ett schacktema med referenser både till Tegnér och Omar Khayyám[11]. Min favorit från skivan är N.Y. 1970, ett slags »talking blues» som berättar en synnerligen levande historia från den amerikanska metropolen, men även låtar som Liv & Död, Sokrates, Ett tillbakadraget liv och Kaffe med blues kommer högt upp på en »all-time Höglundlista».

6. Anders F Rönnblom: Måsarna lämnar Gotland och hela Sverige tittar på — den störste och mest aktive av De Fyra Stora. Höglund har blivit gammal, Holm har lagt av och Magnell tar det ganska lugnt; men Rönnblom har, efter en liten andhämtningspaus på 90-talet[12], snarast ökat takten. Det senaste projektet är en trippel-CD, kopplad till en roman i tre delar, Romanen om boulevarden, som han av och till pysslat med sedan 1966, och som växelverkat med de olika projekt — musikaliska, konstnärliga och grafiska — som Rönnblom ägnat sig åt under tiden.

Och liksom för alla de fyra stora så är det helheten, författarskapet om ni vill, som är det intressanta; den världsbild som förmedlas genom mångfalden av låtar[13]. Att jag valt just Måsarna beror förmodligen på att det var den första skivan av honom jag hörde; titellåten och Desoto spelades på kvällstoppen (våren 1973, tror jag), och det räckte för att få mig att inse att Anders F, både musikaliskt och textmässigt, var egen på ett mycket positivt sätt. Jag kände något liknande många år senare då jag första gången hörde Suzanne Vega, men det blir en senare historia. Ramlösa kvarn (1972), Krig & Fred & Country music (1982) och Våld (1991) är andra favoritskivor, men det finns oerhört lite i Rönnbloms produktion som är ointressant.

2-5. Ingenting — noll, inte ett dyft, nichts, void, inte ett jota, nada, tji, inte ett barr, nothing, zilch, nil…

1. Jan Johansson: Jazz på svenska — det kanske inte framgår av sammanhanget, men det här är en solklar, en överlägsen etta. Det är svårt att hitta lämpliga superlativer för att beskriva detta mästerverk, men jag brukar säga något i stil med att »om det kan bevisas att Gud tittat ner till jorden[14] så bör hen rimligen ha varit i närheten av en filmstudio i Sundbyberg på förmiddagen den 28 februari 1962; det var nämligen där och då den klassiska versionen av Visa från Utanmyra spelades in»[15]. Att det inte bara är jag som tycker Jazz på svenska är speciell visas till exempel av att det fortfarande femtio år efter dess tillkomst görs radioprogram om skivan och folks reaktioner på den.


Fotnoter:

  1. Av skäl som inte kommer att avslöjas om det inte blir absolut nödvändigt valde jag 15 i stället för de kanske mer logiska 14 eller 20. []
  2. Lollo Asplund hade utexaminerats därifrån några år tidigare, och sjöng bland annat en sång om en del av sina lärare som gjorde stor lycka; till och med jag kände igen en del av namnen. []
  3. Per Eric Asplund, för att vara exakt, skådespelare och mim-artist. I slutet av 80-talet såg jag honom i Stockholm då han, hans kollegor i Teater Bouffons och Bodil Malmsten framförde den senares Nåd och onåd. []
  4. Bråka inte; jag VET att det är Tom Paxton som skrivit den, men det hindrar inte att den blivit en svensk klassiker i alla fall! []
  5. Några brottstycken ur minnet:
     
    Ej för de starka i världen men de svaga.
    Ej för krigare men bönder som plöjt sin jordlott utan att klaga
    spelar en gud på flöjt.
    Det är en grekisk saga…

     
    och
     
    Han bär ej spira eller purpurskrud.
    Blott av hans verkan känner man en gud.
     
    Den regeln har ej blivit överträdd:
    är Gud på jorden, vandrar han förklädd.
    []
  6. Det finns många inspelningar att välja mellan, jag har åtminstone fyra, men den klassiska från slutet av 50-talet, den med Lars Ekborg som recitatör, känns fortfarande som den vassaste, även om inspelningen inte är av allra högsta digitala kvalitet. []
  7. Jag upptäckte skivan, hur egendomligt det än kan låta, via TV. Jag bodde då ännu hemma hos mina föräldrar, där TV:n mer eller mindre alltid stod på, och en gång när jag som vanligt skyndade förbi den för att komma i säkerhet uppe på mitt rum hörde jag några takter som fick mig att stanna till för att ta reda på vad det var för en okänd singer/songwriter som de hade hittat i det soffprogram som just då sändes — att svaret visade sig vara Robert Broberg var en smärre chock som det tog en bra stund att hämta sig från. []
  8. Här kanske någon musikälskare invänder att musik inte ska konsumeras på det sättet; endera lyssnar man aktivt på musiken, eller så lyssnar man inte alls. Vederbörande har uppenbarligen inte bott i en studentkorridor, där frågan mer handlar om man vill höra sin egen musik eller andras. []
  9. I mina mest generösa stunder kan jag möjligen gå med på att en samling som saknar »Vägen till Californien», men har de övriga fyra skivorna, trots allt må räknas som en skivsamling []
  10. En »Macintosh» är, som alla vet, ett slags moderiktig regnrock som uppfanns av en skotte med detta namn i mitten av 1800-talet, och vars popularitet ökat markant de senaste årtiondet. []
  11. Mer korrekt är nog att skylla på Khayyáms översättare, Edward FitzGerald; jag skrev om hans »schackvers» och diverse översättningar till svenska i Schacknytt (Tältmakarens sång) för ett antal år sedan. []
  12. Med detta menar jag naturligtvis en musikalisk andhämtningspaus; under de åren ägnade han sig i stället, utan pauser, åt att ge ut en tidskrift. []
  13. Jämför till exempel texten på Desoto med Guld och tårar. []
  14. Förklädd, naturligtvis; se Gullbergs teorem ovan. []
  15. Det är emellertid minst lika troligt att en annan biblisk figur varit närvarande; på Riedels fråga »Ska jag trixa lite?» innan första tagningen svarar nämligen Johansson »Jarå, för f-n, absolut». []