Parkteatern 2013

Parkteatern är en av Stockholms trevligaste institutioner: inte nog med att man får uppleva ett Stockholm i sommarskrud, man får också en frikostig dos gratis kultur och, oftast, en dos stadsorientering medan man letar sig fram till de olika spelplatserna runt om i staden.

Presentationen av årets program var dock en besvikelse:

I år satsar Parkteatern mer än någonsin på barn och familj. Sommaren dansar igång med Nationalteaterns Kåldolmar och kalsipper och leker sedan vidare med en jubilerande clown, plaskdammsäventyr, gospelkörer, bortskämda syskon och en vegetarisk skapelseberättelse… Sedan toppar vi upp med fransk nycirkus, sydafrikansk hiphop och bjuder dessutom in till gastronomisk urpremiär av Restaurang Allemansrätten.

Alltså en satsning på barn och familj — i år också! Borde det inte vara dags för en satsing på oss filosofiskt intresserade ex-fysiker snart? Och även om jag stundom nyttjar både kåldolmar och kalsipper, dock sällan för samma ändamål, så klarar jag mig alldeles förträffligt utan gospelkörer, bortskämda syskon och skapelseberättelser, thank you very much.

Letar man lite i programmet hittar man dock några evenemang med ett lite större djup än de ovan föreslagna plaskdammsäventyren:

Skippin’ through the graveyard — enligt blurben jag länkar till ska pjäsen handla om »[sökandet] efter meningen med tro», och som den som plågat sig genom mitt opus »Lite religionskritikkritikkritik» vet är jag ganska misstänksam mot begreppet tro[1]. Men »svart komik» låter lockande, och det är aldrig fel att låta sitt begreppssystem utmanas av andra idéer. Under eken, 1 och 2 juli..

Utan titel — Ardalan Esmaili berättar om sin och sin familjs flykt från Iran. Om inte det är ett angeläget ämne i dagens Sverige vet jag inte riktigt vad som skulle kunna vara det. Under eken, 7-10 juni.

Stockholm folk festival — tre dagar med »visor, folkrock, singer-songwriters och traditionella toner», och även det bara är den sista dagen som är gratis så är en festival så nära Stockholm en given publikmagnet. Arrangörens sajt listar för tillfället bara elva artister, av vilka jag känner till fyra (Cookies & Beans, Den Fule, Sofia Karlsson och Väsen), men det borde dyka upp fler; förra året spelade man på fyra eller fem scener, om jag minns rätt. Hesselby Slott, 9-11 augusti.

Nisti Stêrk och svenskarna — mer folkmusik, med en intressant blandning av influenser. Inte för att jag känner till hur »ugandisk-fransk-turkisk-rysk-spansk-svensk musik av idag» låter, men på bilden av artisterna trakterar samtliga, utom sångerskan, någon form av stränginstrument, och det är lovande. Kungsträdgården, 18 och 25 juli.

Nu gäller det bara att pussla ihop dessa med övriga evenemang under sommaren…


Fotnoter:

  1. Detta påstående kommer antagligen att vara mitt bidrag till tävlingen »Understatement of the year», om någon sådan kommer att anordnas under året. []

Olney i Sverige

DavidOlneyStoppa pressarna! Världens bäste nu levande låtskrivare kommer till Sverige i slutet av april!

Men om ni trodde att han ger en konsert i Globen inför ett fullsatt hus som betalt ett par dagslöner per stol så misstar ni er grundligt; han kommer att spela ett antal konserter inför kanske 40 personer i metropoler som Skogsnäs, Vara och Avesta[1]. För snart tio år sedan såg jag honom spela inför ett tiotal åskådare, och då måste jag nog räkna in pub-personalen också, i miljonstaden Birmingham i England.

Artisten ifråga heter David Olney, och jag kommer att presentera honom och hans musik närmare i en serie som jag kommer att starta vilket år som helst, och som antagligen kommer att heta något i stil med »Mitt musikaliska alfabet». Tills vidare har jag gjort en snabb googling, och hittat några, förhoppningsvis, aptitretande guldkorn på youtube:

Det första guldkornet är Olneys kanske mest kända sång, »Jerusalem tomorrow». Han har berättat att han började på sången som en reaktion på det speciellt amerikanska religiösa hyckleri som kallas »TV-evangelister», men fastnade ett tag tills han fick idén att sammanföra sin fuskande huvudperson med »the real thing». I en annan version av låten berättar Olney att Emmylou Harris spelat in låten, att han anser att hon har en av de allra bästa sångrösterna, men att det här är en »talking song», och konstaterar med ett skratt att han drog ner henne till sin nivå…

Nummer två är en annan av mina favoriter, »Women across the river». Hoppa inte över den underbara inledningen där Olney berättar lite om bakgrunden till en av verserna; den hör till.

De två videosnuttarna ovan har gett exempel på hur Olney låter nuförtiden med sin kompanjon Sergio Webb när de spelar som allra mjukast och känslosammast, men de kan också rocka loss ganska ordentligt. Men i stället för att visa något exempel på det tänkte jag länka till en snutt som visar hur Olney lät och såg ut för trettio år sedan, som frontfigur i bandet »The X-rays». Egentligen borde man spela fram till ca 1:27, eftersom det här är andra delen av en inspelning, och själva klippet är gjort mitt i en låt, men jag är inte riktigt säker på hur det fungerar med inbäddning och sådant. Efter en-och-en-halv minuts avslutande »Love and money» följer i alla fall i rask takt de två låtarna »Wait here for the cops» och »Contender»; den första av dem finns på Olney/Webb-repertoaren (googla!), medan jag är lite osäker på »Contender»[2]. Båda två tillhör mina Olney-favoriter, särskilt »Contender», men jag tycker den här inspelningen visar ganska tydligt att Olney inte är någon rockstjärna, utan att hans låtar passar bättre med en lugnare, mer uttrycksfull, inramning.

David Olney skriver intelligenta, tänkvärda texter; och även om min skymningspressliknande inledning kan ifrågasättas[3] så tillhör han den lilla skara toppartister som faktiskt har något att säga oss människor. Det är inte att förakta.


Fotnoter:

  1. Förhoppningsvis kommer åtminstone konserterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro bli något mer välbesökta. []
  2. Den finns däremot på solorepertoaren; ett exempel finns på lajvskivan »Illegal Cargo» []
  3. Andra giganter på sånglyrikområdet, som till exempel Bob Dylan, Leonard Cohen och Paul Kopasz, är naturligtvis hårda konkurrenter om titeln »världens bäste nu levande låtskrivare». []

Aldrig näcken

Kvällens guldmoln fästet kransa.
Älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta Näcken
gigan rör i silverbäcken.

Ja, ni känner väl igen Stagnelius’ klassiska dikt? Vad som kanske inte är är fullt lika känt är att näcken numera lämnat silverbäcken (och de skyddande bladen), skaffat sig en mer modern profil och bytt instrument från den gammalmodiga fiolen till det mer lättransporterade munspelet.

Som jag berättat i ett tidigare inlägg var Gurf Morlix på turné i Sverige, men jag anade inte att anledningen var att han var på jakt efter näcken för att få ett pålägg från henom[1] på en inspelning av sin låt »Psycho blues». Jakten dokumenterades av Kevin Triplett, och resultatet blev nedanstående lilla »nobudget» kortfilm:


Fotnoter:

  1. Jo, jag vet att man numera rekommenderar formen »hen» även här, men i min ungdom lärde jag mig att det borde heta »henom». Jag börjar bli en gammal hund, och har ännu inte lärt mig sitta. []

Samma gamla tider…

Julafton 1975 (eller möjligen 1976) träffar Dan av en slump sin gamla flickvän Jill i en snabbköpsbutik. De delar några öl och pratar gamla minnen under några timmar, innan de åter skiljs för att fira jul hos sina respektive föräldrar. En ganska banal historia kan det tyckas, men eftersom Dan hette Fogelberg i efternamn, och var en av USAs mest kända så kallade singer/songwriters innan han dog i cancer i december 2007, skrev han naturligtvis en sång om händelsen. Och den låten, »Same Old Lang Syne», har blivit hans kanske mest kända.

Jag inser naturligtvis att jag inte borde gilla den här versionen; den innehåller ju både stråkar en masse och ett helt utflippat saxofonsolo. Men lik förbaskat innehåller den något som gör att det redan efter ett par takter bildas rikligt med imma på glasögonen; jag antar att det har något med min tilltagande ålder att göra…

Michael Hedges i Somerville

Idag för exakt 25 år sedan var jag på konsert, en alldeles speciell konsert — Suzanne Vega i Philipshalle i Düsseldorf. Själva konserten var naturligtvis fantastisk, men det här inlägget ska handla om hennes förband; en musikant och gitarrist vid namn Michael Hedges. Jag insåg redan då att hans spel var i en dimension för sig själv, men oturligt nog hade de sålt slut på den CD han hade med sig; jag hade skaffat mig min första CD-spelare några månader innan, och var lite tveksam till att lägga alltför mycket pengar på LP-skivor. Det var först för fyra, fem år sedan som jag återupptäckte honom, och insåg att han var en av kandidaterna till titeln världens bästa gitarrist[1].

Nedan följer fem youtube-snuttar med lika många exempel på Hedges' spel (och, i ett fall, sång). Alla fem är från en konsert nästan tio år senare, 12 november 1997, i Somerville, MA. Bildkvaliteten varierar från urdålig över amatörmässig till katastrofalt usel, men ljudkvaliteten är acceptabel utan att på något sätt vara i närheten av studiokaliber. Varför han ansåg att extremt säckiga äppelknyckarbyxor var lämpliga som scenklädsel, eller att ett hundkoppel (?) var lämpligt som halsband i samma situation, vet jag inte[2], men det hindrar i alla fall honom inte från att spela fantastisk musik.

Den första snutten är också den med sämst belysning; under långa partier av videon är det så mörkt att det är svårt att se riktigt vad som pågår. En Ragamuffin är, enligt min Concise English Dictionary från 1930, en »ragged dirty fellow», vilket inte förklarar särskilt mycket. Efter lite googlande tycker jag mig kunna gissa att titeln kan syfta på en vildbasare till barn; det skulle i alla fall förklara det vilda förloppet i början, och det »okynniga» vänsterlillfingret i det långsamma partiet mot slutet.

Aerial boundaries är kanske Hedges' mest kända inspelning, och inte utan orsak. Det »solo» som han påbörjar omkring 3:50 in i den här inspelningen är nästan hypnotiskt. Någon[3] lär ha kallat honom för »gitarristen som kom från en annan planet» och det skulle mycket väl kunna vara den här låten och till och med den här inspelningen som hen tänkte på.

Låt mig ta en udda komposition till, The Rootwitch. Ett annat känt citat om Hedges' är »det ser ut som om han klår upp en gitarr, och ut kommer det musik»; den karakteristiken stämmer extra väl in på den här kompositionen, eftersom den inte innehåller en enda ton spelad på »traditionellt» sätt.

Som Hedges förklarar i början av nästa clip, har Jitterboogie ingenting med musik/dansformen jitterbug; han råkade bara läsa Jitterbug perfume av Tom Robbins medan han skrev den här låten, en boogie. Att döma av wikipedias beskrivning av boken torde Hedges' musik vara det mest njutbara som den resulterat i.

Till slut en cover, Bob Dylans All along the watchtower. Hedges jobbade hårt för att utveckla sin sångröst, och framstegen märks tydligt, från de första trevande försöken runt 1987 till de mer avancerade inspelningarna i mitten av 90-talet.

Det som gör de här inspelningarna speciella är att de är bland de sista som gjordes av Michael Hedges; i början av december samma år sladdade han av vägen med sin BMW, föll utför ett brant stup och dog av allt att döma omedelbart.

Det brukar ibland skrivas om en artist att det var en tragedi att hen inte fick utveckla sin talang enligt sina egna önskemål, men frågan är om inte motsatsen gällde för Michael Hedges[4]. Breakfast in the field och Aerial boundaries, de två första skivorna, kommer att fungera som inspiration för generationer av gitarrister[5], medan de senare skivorna, där han visade sig vara en allsidig och kompetent, men inte mer än så, musiker och sångare, kommer att mer eller mindre glömmas bort. Eller så är det så att jag stöts bort av de i mina öron alltför »New age-flummiga» senare alstren, som till exempel »Fusion of the five elements», och föredrar de mer handfasta låtarna, som »Eleven small roaches» och »Hot type», från de första skivorna. Hur som helst är det klart att Hedges hade mycket kvar att ge, och att hans frånfälle var ett hårt slag för musikälskare världen över.


Fotnoter:

  1. Det finns vissa som hävdar att den titeln är vikt för Jimi Hendrix, men lyssna inte på dem; det är skillnad på gitarr och elgitarr. Vad beträffar »bästa» så innehåller det ordet alltid en värdering, så därför tvekar jag att utnämna honom till världens bästa gitarrist rakt av, men det är utan tvekan så att han har inspirerat många med sitt spel. []
  2. De var inte med i Düsseldorf, utan tillhörde en senare generation scenattiraljer; den stora lekbollen som han sitter på under delar av »All along the watchtower» fanns dock på scenen redan 1987, även om jag inte minns att han utnyttjade den. []
  3. Enligt vissa källor var det Will Ackerman, grundaren till Windham Hill, det skivbolag där Hedges spelade in sina första skivor. []
  4. »Tragedi» är naturligtvis ett starkt ord, och gäller dessutom bara för oss icke-Hedgesar. MH själv hävdade naturligtvis bestämt motsatsen, bland annat i en dokumentär som släpptes något år efter hans död. []
  5. En snabb indikation på detta får man då man söker på »Aerial boundaries» eller »Ragamuffin» på Youtube; förutom tre-fyra träffar på Hedges själv får man ett otal träffar på förhoppningsfulla aspirerande »hedgesianer». []