Morgon eller kväll?

Tankar om och kring musik, del 59

Danko/Fjeld/AndersenWhen morning comes to America

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Den som gjorde en snabb överslagsräkning under förra veckans blogga, och kom fram till att 19*3 + 58 är ganska mycket mer än 100 kan möjligen endera betvivla mina matematiska kunskaper[1] eller mitt påstående att jag baserade min serie på att jag redan från början hade omkring hundra »tankevärda» låtar på lager — eller båda, givetvis. Med något större eftertanke inser säkert den som lyssnar på musik någorlunda regelbundet att det tillkommit låtar under tiden; för att ta några exempel så var varken Gordon Lightfoot eller Pugh Rogefeldt med på originallistan, och dagens val tillhör också denna kategori.

I början av 90-talet samlades tre rutinerade herrar för att göra några inspelningar av diverse favoriter, egna och andras — Rick Danko, kanadensare och en av originalmedlemmarna i The Band; Jonas Fjeld, norsk musiker och producent; och Eric Andersen, amerikansk singer-songwriter med kontakter i kretsarna kring Dylan och Joan Baez[2].

Även om Jonas Fjelds egen karriär kanske inte haft samma lyskraft som de andra tvås så är hans bidrag till den här skivan av högsta möjliga kaliber, och dagens sång är ett prima exempel på den saken; det är nämligen han som sjunger här, medan de två kompanjonerna får ägna sig åt stämsång i bakgrunden[3]. Jag har inte helt lyckats reda ut bakgrunden till låten, men uppgiften på CD:n är att Fjeld gjort musiken och en Jim Sherradan texten. Det är nu inte hela sanningen, för 1986 gavs det ut en skiva där låten förekommer med norsk text, och min gissning är att den versionen är helt Fjelds, både text och musik, men jag har inte hört tillräckligt mycket av den norska versionen för att bedöma hur trogen originalet den amerikanska versionen är.

»›When morning comes› is a vivid, penetrating portrait of the European dream of America, an imaginable realm which the real America could never have lived up to.» heter det i skivans »Liner Notes», och det äger nog sin riktighet. Själv fastnade jag för nostalgin i den tredje strofen, den med kristallmottagaren, där jag mindes mina egna sena kvällar på 60-talet med Radio Luxemburg[4]. Jag kan inte låta bli att fundera på varför det skulle vara så förnedrande att raka sig framför radion; men jag har inte lyckats finna någon lösning på den gåtan. Och med tanke på att det är valår i amerikat i år så kan man ju fråga sig om det inte är natten som kommer att sänka sig över landet i väst i höst…


Fotnoter:

  1. Vilket i och för sig naturligtvis är korrekt, men inte bevisbart med angivna fakta. []
  2. Han har dessutom anor från Skandinavien; enligt wikipedia emigrerade hans farfar eller möjligen morfar (det engelska språket kan ju vara lite tvetydigt på den punkten) från Norge. []
  3. Fjeld och Andersen trakterar de två akustiska gitarrer man kan höra, medan Danko överlåtit basspelet till en norsk studiomusiker. []
  4. »Det lät väl bra om man råka’ gilla brum och distorsion / det var fantastiskt bara det att det lät», som Michael Tretow påpekade en gång, lite lätt Hystereoiskt. []

From förhoppning

Tankar om och kring musik, del 58

Magnus UgglaMälarö kyrka

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag har valet av tankeväckande musikaliskt alster varit svårare än de senaste veckorna; inget sorgligt dödsfall, inga eventuella upphittade flygplan eller någon annan tidningssensation som styrde mina tankar åt ett bestämt håll. Till slut valde jag att använda en klassisk vetenskaplig urvalsmetod — jag använde en tärning[1].

»Mälarö kyrka» var faktiskt den första låt som hamnade på min »tänkvärda lista» i december för lite drygt ett år sedan, och att det blev den här versionen beror helt på att jag inte har originalet, den med Lennie Norman. Även utan att fundera på vad en så mångsidig och effektivt rollspelande[2] artist som Magnus Uggla kan tillföra texten så minns jag att den gav upphov till åtminstone tre tankar av olka dignitet. För det första den att det är så lätt att dela in människor i fack, och sedan bli förvånad när den inboxade personen visar sig ha kunskaper utanför boxen — jag tänker naturligtvis på Sven Lindahl, som ett par generationer TV-tittare på 60-talet förknippade med nyhetsuppläsning i Aktuellt, eller vad programmet hette på den tiden, och nu visade sig vara en högst begåvad textförfattare[3]. Den andra tanken är av den mer småskurna petimätertyp som jag då och då luftar här på bloggen; i texten nämns att »en pojke spelar Bach en kväll när inte nån hör på», och lite senare »de få ackord han kan…» — jag är visserligen inte musikaliskt skolad, men nog måste man väl kunna lite mer än några få ackord för att spela Bach?

Den tredje, och sista, tanken rör den fromma förhoppningen i den sista strofen:

Då börjar han med Beatles
och slutar med fuga
och alla ska då tycka
båda lika vackra är.

Jag misstänker att den tanken inte delades av alla på 60-talet, och kanske inte ens idag; men personligen kan jag inte låta bli att säga »Amen!»


Fotnoter:

  1. Den som oroat misstänker att jag bara hade sex låtar kvar att välja mellan på min lista kan jag lugna med att jag dels använde en 20-sidig tärning från en numera avsomnad karriär som dungeon master, och dels tvingades dela in låtarna i nitton grupper om tre i varje (en tjuga hade alltså resulterat i omslag). Av de tre kunde jag sedan välja ut en som passade aningen bättre än de övriga; dagens låt är nämligen en cover, precis som Ruby Tuesday för två veckor sedan. []
  2. Se där; minsann lyckades jag få in Dungeons & Dragons i texten igen! []
  3. Wikipedia-artikeln om honom meddelar också att han dessutom var pilot. []

Luftens drottning

Tankar om och kring musik, del 57

PlainsongTrue story of Amelia Earhart

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Även den här veckan har låtvalet gjorts med tanke på en nyligen timad händelse — det rapporterades i veckan att man förmodligen hittat det som återstår av Amelia Earharts flygplan. Som väl de flesta av bloggens kulturellt bevandrade besökare känner till försvann hon 1937 i Stilla havet under ett försök att bli den första kvinnan att flyga jorden runt, och nu tror man alltså att man funnit planet, på ca 5000 meters djup. Om det verkligen är Earharts plan, och man lyckas bärga det, kanske vi till slut kan få reda på vad som egentligen hände där för mer än 85 år sedan.

Under tiden får nöja oss med någon av de många teorier som frodades i efterdyningarna av hennes försvinnande. Flera av de vildaste teorierna visste att berätta att Earhart och hennes navigatör blivit tillfångatagna av japanerna, och endera fängslats eller avrättats, beroende på vem som berättade historien. Här är det Ian Matthews[1], medlem i det legendariska folkmusikbandet Fairport Convention på 60-talet, som ger sin syn på saken. Skivan, som blev Plainsongs enda utgivna under denna första fas, fick namnet »In search of Amelia Earhart»; tjugotalet år senare återförenades Matthews med den andre förgrundsfiguren från 70-talet, Andy Roberts, och man spelade in ytterligare ett antal skivor. En favorit är deras tolkning av Richard Thomsons Elvishyllning, From Galway to Graceland, här i en lajvversion från 2012.


Fotnoter:

  1. Senare »gaeliserade» han sitt förnamn till Iain. []

Röd tisdag

Tankar om och kring musik, del 56

MelanieRuby Tuesday

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För inte så länge sedan läste jag någonstans att det inte fanns någon mening med så kallade »covers»; om jag tolkade skribenten rätt var originalet alltid överlägsen kopian. Jag minns inte argumentationen, så risken är väl stor att jag bara såg en rubrik någonstans och raskt hoppade förbi ett såpass bisarrt yttrande; det finns säkert många exempel på motsatsen, och jag kunde omedelbart nämna ett självklart val, nämligen den låt som återfinns här ovan[1].

Att det blev den här låten just idag beror naturligtvis på den tråkiga nyheten att Melanie, eller Melanie Safka som hon också kallade sig, gick bort under veckan; ännu en hjälte som klivit av scenen för gott. Hon har gjort många klassiker, som »What have they done to my song, Ma?» och »I really loved Harold», som Monika Törnell gjorde en fin version av på svenska. Hennes sångstil var väldigt personlig och intensiv, och i en låt som »Ruby Tuesday» är det svårt att tro att den inte bygger på någon egen erfarenhet.

Men, som sagt, det gör den inte, eftersom det är en cover på en hit av Rolling Stones, med Keith Richards som textförfattare; enligt uppgift handlar texten om hans dåvarande(?) flickvän. Här kan man fundera på vad bytet av berättarkön betyder för texten; personligen tycker jag att en kvinnlig röst ger texten ett större djup, särskilt om man tar hänsyn till att låten ursprungligen var baksida till en singel på vars framsida en manlig röst föreslår en »baby» att de ska tillbringa natten tillsammans…


Fotnoter:

  1. I detta sammanhang måste jag nog erkänna att jag inte hört originalet, eller om jag hört det, så har det inte lämnat minsta spår. Jag bygger alltså mitt påstående på det faktum att Melanies version är av såpass hög karathalt att jag inte kan tänka mig att originalet skulle kunna vara bättre. []

Sida 21:s hemlighet

Tankar om och kring musik, del 55

Norman BlakeChurch street blues

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Norman Blake är en av de där artisterna som spelat med »alla», men ändå lyckats hålla sig borta från alltför stort mediaintresse — håll med om att en artist som spelat med, till exempel, Steve Earle, Johnny Cash, Kris Kristofferson, Joan Baez och Bob Dylan inte är någon vanlig dussinartist. Få, om ens någon, kan hantera en gitarr på samma självklara sätt som han, och han kan traktera en mängd andra instrument därtill — jag hade tänkt länka till en youtubevideo med Johnny Cash där denne sjunger den gamla klassikern »Mama don’t»[1], och när Cash skulle demonstrera vad mamma inte tillät så dök Blake upp med gitarr, banjo, fiol och ytterligare ett instrument som jag tror var en mandolin. Tyvärr hittar jag inte den versionen (i hastigheten?); bara en version där Blake ersatts av ett flertal legender på sina respektive instrument.

Vill ni höra mer av Blake kan jag rekommendera den här videon, där Blake med medmusikanter avverkar två låtar i rask takt; »Randall Collins» och »Done gone».

De rader från dagens text som fastnat i minnet är dessa:

Found myself a picker friend who’d read yesterday’s news
Folded up page twenty-one and stuck it in my shoes

Varför just sidan 21 skulle vara lämplig att täta en läckande sko (?) vet jag inte, men den oväntade vändningen gjorde i alla fall intryck på mig. Samt gitarrspelet, naturligtvis.


Fotnoter:

  1. Ibland även kallad »Mama don’t allow», men den hade den kortare titeln på den första version jag hörde (med J.J. Cale), så den titeln fastnade. []