Tankar om och kring musik, del 32

Hjältarna försvinner med en sorgligt hög frekvens i år — den här gången är det Robbie Robertson, en av frontfigurerna i det legendariska The Band, som vi tvingas ta avsked från. Men i stället för att ta någon av deras egna klassiker, som The Weight eller The night they drove old Dixie down så tänkte jag passa på att spela en låt med ett utpräglat moraliskt dilemma. Paul K har naturligtvis gjort den bästa version jag känner till, och Burl Ives den jag hade planerat att välja, men jag kan säkert hitta något annat för Mr Ives att sjunga, kanske den om den svalda flugan?

Long black veil är en av de där låtarna som känns som en folksång, har spelats in av i princip alla med några rötter i amerikana, men som i själva verket är en countrylåt, komponerad av två för mig okända personer och inspelad för första gången av Lefty Frizzell 1959 — med andra ord kan låten gå i pension nästa år, men jag misstänker att den kommer att tillhöra repertoaren länge än.

Texten handlar om en man som anklagas för mord, men när han ges möjlighet att försvara sig tiger han, eftersom han »varit tillsammans med» sin bäste väns fru. Man kan fundera på hans »hjältemodiga» (?) val, »hederssjälvmordet» om man vill, men man kan också fundera på annat, som till exempel hur bäste vännens frus känslor ser ut, och varför hon väljer att bli »hedersmördare» (eller åtminstone medhjälpare till »hederssjälvmord»); hur den värld ser ut där en avrättad person kan berätta historien om sin rättegång; eller, om man är lagd åt meta-hållet, om det verkligen är mödan lönt att fundera på motiv för så egendomliga handlingssätt, och om detta förändrat sig något sedan 50-talet. Att låten fortfarande spelas, och spelas in, tyder i alla fall på att den inte är helt irrelevant ännu i våra dagar.