månadsarkiv: juli 2023

Vykortshimmel

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 30

Dan Hylander — Vykort, vykort

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Ibland gäller det att passa på. Den här låten måste jag trycka in i spellistan dels innan semestern tagit slut för det stora flertalet, och dels innan alla glömt bort vad vykort är och hur de användes på den tiden de fortfarande fanns. Låten innehåller ett påpekande som jag funderat på att ta till motto för en viss blogga, och som kan utgöra startpunkten för egna funderingar:

Vykort, vykort… Hägringar…
Det är ändå samma himmel överallt!

Den oskrivna blogga som jag tänker på skulle handla om några små böcker av en viss Xavier de Maistre, där han utförligt, samt med finess och humor, visar hur man kan resa långt bort utan att lämna sitt rum. Visserligen har ju pandemin officiellt blåsts av nu, men det kan inte skada att känna till den metoden ifall covid-partiklarna gör comeback.

Slipa solsken?

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 29

Fred Åkerström — Den gamle skärsliparen

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Albumet »Två tungor», som gavs ut 1972, innehåller två av den svenska visskattens klassiska översättningar; detta är en av dem[1]. Ursprungligen är det en dansk visa, »Den gamle skærslippers forårssang», med text av Sigfred Pedersen och musik av Kai Normann Andersen[2][3]. Den svenska texten av Fred Åkersström har lånat ganska mycket från det danska originalet, men översättaren avstår visligen från det ganska hopplösa företaget att hitta ett nytt rimord på sax för varje strof.

Det danska originalet hävdar visserligen att det här är en vårvisa, men för en svensk, uppväxt på landet för många år sedan, känns det mer som en sommarvisa. Texten är ju dessutom ganska nostalgisk med sina glimtar från en tid som för länge sedan är förbi, och tankar på vänner som försvunnit ur ens liv — det fanns ju inte facebook på den tiden. Jag skulle tippa att den sak som fick Fred Åkerström att fastna för den här texten är hyllningen till det fria och obundna livet, lite grann i utkanten av samhället — jag inbillar mig i alla fall att en trubadurs livsstil i slutet av 60-talet hade en del gemensamt med den åldrige skärsliparen.

Beträffande den något egendomliga rubriken ber jag läsaren begrunda att den danska yrkebenämningen använder två »p»[4], vilket bättre summerar mitt förhållande till solsken för tillfället.

Fotnoter:

  1. Den andra är naturligtvis Tom Paxtons »I give you the morning». [↩]
  2. Om namnet Normann Andersen känns bekant, kan det eventuellt bero på att Finn Kalvik en gång i tiden skrev en låt med namnet »Normann Andersen». [↩]
  3. Enligt en filmisk källa på nätet skrev Kai Normann Andersen musik till mängder av filmer, men jag har inte lyckats utröna om den här låten också användes i någon film. [↩]
  4. För själva arbetet tycks dock danskarna använda »b» i stället för »pp». [↩]

Verklighetens afton

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 28

Barry McGuire — Eve of destruction

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag tänkte jag fortsätta förra veckans tema med ännu en av de verkligt klassiska sångerna mot krig[1] och andra idiotier som frodades i det amerikanska samhället i mitten av sextiotalet, P.F. Sloans »Eve of destruction», här framförd av Barry McGuire. Den som vill studera vilka de ovan nämnda idiotierna är kan lämpligen detaljstudera texten, eller konsultera den utförliga wikipediaartikeln.

En av de saker som slog mig när jag läste wikipediaartikeln jag länkade till ovan, förutom att sången i dagarna fyller 58 år och att den enligt sagda källa släpptes dagen efter inspelningen, var att det från början var tänkt att McGuire skulle göra en mer »polerad» version senare, och att den första insjungningen bara var en »rough mix». För mig är det just den där »råheten» som gör att rader som »you’re old enough to kill, but not for votin’» eller »Take a look around you, boy; it’s bound to scare you, boy!» känns äkta. Eftersom P.F. Sloan står listad som producent vill jag gärna tro, utan att gräva närmare i frågan, att han kände att det var så här han ville att låten skulle framföras.

Trots att det som sagt gått nästan exakt 58 år sedan låten spelades in är de saker som låten vänder sig emot — som krig, kärnvapen och rasism — ännu aktuella, och listan har utökats med sådant som klimatpåverkan, AI och religionsmotsättningar[2] så det är definitivt så att vi fortfarande lever i »verklighetens afton»[3].

Fotnoter:

  1. Ber om ursäkt för reprisen av förra veckans inledning, men vi programmerare gillar som bekant att återanvända kod. [↩]
  2. Om man är petnoga så snuddar »Eve of destruction» faktiskt vid den problematiken, men det görs så försiktigt att jag inte känner att något allvarligt brott begås om jag delar upp problemen på två grupper om tre i varje. [↩]
  3. Här ska naturligtvis den kulturellt bevandrade läsaren känna igen referensen till John Holms mästerverk, men eftersom jag inte vill att någon ska undra vad jag syftar på så skrev jag denna fotnot. Jag ber bloggens läsare om ursäkt för att jag misstänkte att de inte var tillräckligt kultiverade för att upptäcka detta. [↩]

Antikrigsrestaurang

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 27

Arlo Guthrie — Alice’s restaurant massacree

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag tänkte jag fortsätta förra veckans tema med en av de verkligt klassiska sångerna mot krig i allmänhet och vietnamkriget i synnerhet, berättelsen om hur Arlo Guthries fingeravtryck hamnade i Pentagons[1] register. Själva låttexten är för ovanlighets skull tämligen slätstruken, och om jag förstått det rätt är det egentligen en reklamsnutt, en jingle, som Arlo gjorde till sin vän Alice Brock för hennes restaurang i Stockbridge, Mass. Som tur är berättar Arlo sin historia, annars skulle de arton-och-en-halv minutrarna som låten upptar nog varit i mesta laget[2]. Berättelsen är ganska lätt att följa trots att Guthrie använder en del amerikanska uttryck, som till exempel »seeing-eye dog», vilket vi väl skulle översätta med ledarhund för blinda, eller något i den stilen.

Arlo Guthrie, för den som till äventyrs inte känner till honom, är mycket riktigt son till Woody, vilket även märks i namnet på det bolag han startade — »Rising son». Genom åren ändrade han på texten ett flertal gånger, och gjorde några liknande försök i samma humoristiska stil som »Alice’s restaurant»[3], som låten ibland kallas. Wikipedia har en lång artikel om låten; där kan ni läsa alla de detaljer jag är för lat för att räkna upp här.

Till slut kan nämnas att detta är en av de tre låtar jag känner till som blivit filmatiserade[4]. Jag tar gärna emot tips på fler filmatiserade låtar. Jag räknar alltså inte soundtracks, som till exempel Paul Simons »One trick pony», utan låten publiceras först, sedan görs en film som inte skulle gjorts om inte låten funnits. Eftersom jag är totalt nollställd när det gäller film antar jag att det finns betydligt fler exempel än dessa tre.

Fotnoter:

  1. Eller åtminstone någonstans i Washington; Guthrie är lite vag på den punkten. [↩]
  2. I en senare version gör en han en poäng av att låten var precis lika lång som det beryktade gapet i Nixon’s inspelningar vid Watergateskandalen, och antyder skämtsamt att det kan finnas ett samband däremellan. [↩]
  3. Ett exempel på en sådan utvikning är »Motorcycle song (significance of the pickle)», där han »förklarar» nödrimmet »cycle-pickle» i omkvädet på sången ifråga. [↩]
  4. De andra två är naturligtvis »Harper Valley PTA» och »Ode to Billie Joe». [↩]