Tankar om och kring musik, del 68

Eftersom de senaste två bloggorna i den här serien handlat om så kallade relationsproblem är det väl lika bra att hänga på trenden; dessa två, denna och nästa veckas bidrag får bilda en liten kurs i hur man hanterar sådana, i synnerhet med avseende på de tillfällen då relationen ifråga inte sträcker sig längre än en natt.

Dagens låt har jag redan nämnt i en tidigare blogga då jag tog upp Harry Chapin, men eftersom jag föresatt mig att, åtminstone initialt, enbart ta upp artister en gång så kan jag inte spela originalet, utan det får bli Lill Lindfors’ insjungning av Åke Catos och Björn Barlachs översättning. Som jag påpekade i en fotnot kan man argumentera för att översättningen till och med är bättre än originalet, men jag tänker inte avgöra den tvisten; att översättningen är bra råder det i alla fall inget tvivel om.

I en lajvinspelning av originalet meddelade Chapin att låten handlar om staden Watertown, NY, och när publiken börjar applådera säger han snabbt »It’s more than it deserves!» och fortsätter »I spent a week there one afternoon…», så man kan nog anta att han inte var sponsrad av stadens turistnäring.