månadsarkiv: april 2023

Schakalens dag

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 17

Lindisfarne — Day of the Jackal

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För lite drygt 50 år sedan fick författaren Fredrick Forsyth sitt genombrott med The day of the jackal, på svenska Schackalen; en av många böcker som jag läst till hälften. Det halvlästa tillståndet beror dock inte på undermålig kvalitet eller något sådant, utan på att jag inte hann läsa färdigt boken innan min vistelse på det Löwenströmska hotellet i Upplands Väsby tog slut.

Ungefär samtidigt kom Lindisfarne fram, en av de grupper som definierade begreppet »folkrock», men efter ett par LP och några småhittar, som »Fog on the Tyne», »Lady Eleanor» och »Meet me on the corner», upplöstes gruppen, men ombildades ganska raskt utan att göra alltför mycket väsen av sig. De fortsatte dock att spela lite utanför de stora arenorna; till exempel spelade de i början av 90-talet på en pub i Putney inför ett hundratal entusiastiska britter och en inte mindre entusiastisk svensk.

Låten Day of the Jackal — som inte har något med boken att göra, förutom titeln — blev, såvitt jag vet, aldrig någon hit — kanske beroende på att den inte släpptes på en studio-skiva förrän 1993 (»Elvis lives on the moon» hette CD:n), eller kanske för att den versionen var lite tam. Men då var låten ifråga åtminstone 10 år gammal; den version som finns ovan är hämtad från en lajvskiva som spelades in redan 1983, och släpptes på CD 1992, »Caught in the act»[1]. Precis som förra veckan tycker jag bättre om denna lite tyngre version än studioversions mer folkmusikartade arrangemang; men jag lovar att det inte ska bli någon vana.

Alan Hull, som skrev de flesta av Lindisfarnes låtar, har här skrivit en av de starkaste, åtminstone i betydelsen »mest chockerande», texter jag vet. Den tredje strofen börjar så här:

My name is God, or Allah if you choose
And I bring you despair, destruction and abuse

Denna strof är den minst chockerande, enligt min mening; troende av olika nyanser kan möjligen ha en annan åsikt. Men den växelverkan som uppstår mellan texten, det tunga kompet och den drillande mandolinen får i alla fall mig att tro på en ljusnande framtid, även om schakalens dag blir till veckor, månader eller år.

Fotnoter:

  1. Jag hade också kunnat välja en annan aktuell låt, »Taxman». [↩]

Pendelboskap

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 16

Butch Hancock — Boxcars

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag har tvingat mig ut i pendeltågseländet idag; ett ärende som brukar ta ca 3 timmar tog den här gången det dubbla[1]. Det borde alltså vara läge för en låt om tåg, för att hålla mig till ett aktuellt ämne. Jag funderade på denna, eller denna eller möjligen denna; men just nu är jag inte säker på att jag är så förtjust i tåg, fredståg känns mycket avlägsna, och Enköping har jag inga planer på att besöka sedan de la ner schackturneringen där. Så i stället får det bli en hyllning till det traditionella amerikanska luffarsättet att förflytta sig, i godsvagnar — det är ungefär så pendeltågsresenärer i Stockholm känner sig för tillfället; som boskap ihopträngda i en godsvagn.

Butch Hancock är ytterligare en av de artister jag hittat via Townes Van Zandt. Vid ett av mina besök på Tower Records[2] vid Piccadilly Circus, där de hade en stor avdelning med americana-artister, råkade jag komma i samspråk med en expedit. Hur vi kom att prata om TVZ minns jag inte, men expediten sken upp då jag nämnde honom och berättade att TVZ och Butch Hancock hade besökt affären vid något tillfälle, och ordnat en liten impromptu-konsert i americana-avdelningen. Jag lyssnade på några låtar men det var ingen som fastnade, så det blev inget köp då. Först när jag hittade några skivor på Glitterhouse lossnade det.

Boxcars innehåller flera funderingar kring sådant som ekonomi och religion, men min favoritbit är nog ändå de rader som handlar om den lockelse som tåg och järnvägar utövar på somliga personer:

If you ever heard the wheels on a fast freight train
Beatin’ out a beautiful tune
If you ever seen the cold blue railroad tracks
Shinin’ by the light of the moon
If you ever felt the locomotive shake the ground
I know you don’t need to be told
Why I’m goin’ down to the railroad tracks
And watch them lonesome boxcars roll

Som kanske framgått är jag inte så förtjust i trummor, men här tycker jag definitivt de (och basen) tillför något. Men med det sagt så kan jag ändå rekommendera den här lajvversionen av Butch solo. Det är också med stöd av den som jag bestämt mig för att Butch av misshugg råkar dra till med fel verb i den första meningen jag citerar ovan i den version som inleder den här bloggan.

Hancock blev annars känd för en serie kassetter som han spelade in under en period då han saknade skivkontrakt[3] och sålde via postorder, »No 2 alike»; 14 kassetter om sammanlagt 140 låtar, och, som de bevandrade i utrikiska språk redan räknat ut, inga dubblett-låtar i serien. Jag har kollat efter en CD-utgåva av den serien, men hittills har jag inte hittat någon. Den som hittar en sådan får gärna berätta det för mig; kommentarfältet är öppet.

Fotnoter:

  1. För den som råkar läsa detta långt efter det datum jag skrev det, är det alltså den här strejken och dess efterdyningar jag tänker på. [↩]
  2. Hette det väl? Minnet blir allt grovmaskigare med åren… [↩]
  3. En detalj som min tillfällige musikbroder på Tower Records berättade om. [↩]

Sommardrömmar

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 15

Good harvest — Dream of June

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För ett par veckor skrev jag om ett användbart trick att hitta ny musik; reciprocitet. Ett annat sätt att upptäcka bra musik är naturligtvis att lyssna på radio. För tillfället fungerar det dock mindre bra; så fort jag sätter på radion sjunger någon om att inte sluta dansa med en massa konstiga negeringar[1], eller om tatueringar; jag är inte särskilt intresserad av någondera. Annat var det för femtio år sedan, då jag just upptäckt tio-i-topp och de artister som sjöng på engelska. För ett tag sedan hittade jag en fullskriven anteckningsbok från denna tid där jag skrivit ner alla tio-i-topp-listor från november 1972 fram till det sista programmet, i juni 1974, med en femtonårings förståelse av det engelska språket. Those were the days, my friend…

Men ibland händer det fortfarande, även om lite reciprocitet alltid är bra att ha till hands. För några somrar sedan råkade jag passera förbi köket vid ett besök hos min mor; där stod alltid en radio på[2]. Där spelades en låt av Paul Simon, minsann, så jag satte mig för att försöka utröna hur det kom sig att radion plötsligt spelade bra musik. Det visade sig otroligt nog vara två unga tjejer som valde musiken, och vilken musik sedan! Efter Simon följde Nick Drake, Joni Mitchell och Crosby, Stills, Nash & Young[3] — det är svårt att hitta en inledning mer ägnad åt att få mig intresserad av ett program. Det framgick också att de två tjejerna var artister själva och kallade sig »Good harvest», och jag misstänkte starkt att reciprocitet gick att använda även här — om en artist gillar musik som jag gillar, borde jag gilla artistens ifråga musik. Den misstanken visade sig hålla streck.

Som vanligt har jag ingen aning om vad texten betyder, men om jag skulle våga mig på en gissning så skulle jag säga att sångarjaget på ett finkänsligt sätt vill påpeka för en person att de inte är »kompatibla». För att jämföra med Paul Simon, så skrev ju även han om detta, fast på ett mer burdust sätt; en hel sång på det temat, »50 ways to leave your lover», och i en annan låt konstaterade han att

I like to sleep with the window open
And you keep the window closed
So goodbye, goodbye, goodbye…

Själv är jag utan tvekan en höstperson. Inte en sådan som gillar stormar och åska, dock; men gärna ett stilla regn[4], då man kan sitta inne, läsa en god bok i favoritfåtöljen med en kopp »Farbror August» inom bekvämt räckhåll.[5] Men så här års, när snön envist hänger kvar i norrlägen där solen har svårt att komma åt, så drömmer även jag om sommar.

Fotnoter:

  1. Jag tillhör ju de där märkliga personerna som vill tolka in en verklighet bakom texterna, och undrar därför hela tiden hur vederbörande tänkt sig att intaga föda eller uträtta sina behov… [↩]
  2. Vardagsrummet brukade jag emellertid undvika, för där stod nästan alltid TV:n på. [↩]
  3. Nej, jag kom naturligtvis inte ihåg artisterna som spelades, bara att det var fyra favoriter; en googling hittade emellertid den här sidan. [↩]
  4. Det måste man nästan vara som Brighton-supporter — det är inte utan orsak som Withdean i folkmun döptes om till »Stadium of Light Showers», och som supportrarna sjunger »Win when it’s raining, we always win when it’s raining» (på melodin till »Guantanamera»). [↩]
  5. Det kan möjligen dyka upp en »vinterman» senare i den här serien, men då tänker jag mig en engelsk vinter, och inte en svensk. [↩]

Jerusalem today

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 14

David Olney — Jerusalem tomorrow

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Med tanke på att det drar ihop sig till det uråldriga fruktbarhetsfirande som i den religion som praktiseras i de närmaste trakterna kallas påsk, så kan det ju vara i sin ordning att välja en låt med påskmotiv. Det faller sig då naturligt att välja ytterligare en av mina stora favoriter, David Olney, som för några år sedan gav ut ett album, The Stone, där han samlat några av de låtar han skrivit med den bibliska historien kring Jesu sista dagar som bakgrund, samt dessutom lagt till några nyskrivna låtar. I synnerhet på de tre låtar som också finns på andra skivor är hans teknik att se händelserna från oväntade håll uppenbar; här låter han en okänd skojare, medfången Barabbas samt den åsna(!) som Jesus enligt legenden red in i Jerusalem på föra ordet.

Men Jerusalem står i uppmärksamhetens centrum även idag. Den israeliska regeringen har nyligen lagt fram ett lagförslag som fått häftig kritik från såväl utlandet som internt i ledande kretsar, och om man därtill lägger att landet de senaste dagarna stått under raketbeskjutning från baser i några grannländer, kanske som en protest mot israeliska försök att tillåta permanenta bosättningar på västbanken, så inser man att den arabisk-israeliska konflikten fortfarande är i högsta grad levande. Det är inte bara i Ukraina som det skramlas med vapen.

David Olney är ytterligare en av de artister som jag upptäckt via Townes Van Zandt, och som jag påpekat i en tidigare blogga, så gjorde jag upptäckten på ett ganska ovanligt sätt — jag hade lagt upp texten till några TVZ-låtar på internätet, och Olney skickade ett kort mejl där han tackade för detta, samt påpekade att han också var singer-songwriter. Jag blev nyfiken, hittade en skiva på Glitterhouse, beställde den, och sedan var jag fast.

I något sammanhang har Olney berättat att han blev trött på det typiskt amerikanska fenomen som kallas »televangelister», men fastnade i sitt skrivande efter någon vers, tills han fick idén att sammanföra skojaren med »the real thing». Texten blir en helgjuten historia; det enda jag möjligen skulle tänka mig att ändra vore titeln, som i mina öronen är avslöjar slutet lite för tidigt.