Att släcka ljuset

Tankar om och kring musik, del 110

OysterbandPut out the lights

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Någon gång i början av 90-talet köpte jag en samlings-CD med musik från Cooking Vinyl, det skivbolag som fick en flygande start med en fältinspelning av en då okänd artist, Michelle Shocked. Det fanns mycket lyssningsvärt i deras katalog, och jag tror att jag skaffat CD-skivor av ungefär hälften av de artister som jag hörde där för första gången; och den grupp som jag skaffat flest skivor av är utan tvekan Oysterband, eller The Oyster band som de kallade sig i början av sin karriär. Dagens låt är från CDn »The shouting end of life», som jag håller som den främsta i hård konkurrens med »Granite years» och »Meet you there», och om jag inte misstar mig är det ofta deras sista låt på konserter; titeln passar ju bra för det.

Jag har sett dem två gånger, eller tre-och-en-halv, om man så vill — jag såg dem två gånger som fullt band under Cambridge Folk Festival 1996, och en gång som folkdansband, »Oyster Ceilidh Band», vid samma tillfälle; och en gång i Sverige, på Södra Teatern. Om du blivit sugen på att höra dem lajv är det dock bråttom; de håller på med en avskedsturné, och det är inte många spelningar kvar tills de släcker ljuset för gott:

Every place that I have been
Leaves its message on my skin
So many prophecies and signs
So little time, so little time

Tidens gång

Tankar om och kring musik, del 109

Brian KramerPocket watch

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Vad Brian Kramer har betytt för Stockholms musikscen kan knappast greppas. Bara en sådan sak som att han nästan varje lördag ordnar ett »International Blues Jam» i Gamla Stan, och har gjort så sedan 1998, är redan det helt enastående, och därtill kan läggas åtskilliga spelningar runt om i Stockholmstrakten; den där kalla januarikvällen då jag första gången hörde Jay Shogren och Jenny Bohman var naturligtvis ordnad av honom.

Dagens låt innehåller många tankar värda att meditera en stund över, såsom hur tidens gång illustrerar släktledens progression och teknologins framsteg.

Rimbauddrömmar

Tankar om och kring musik, del 107

Eric AndersenDream to Rimbaud

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Eric Andersen, den amerikanske rockpoeten med norska förfäder, har varit med en gång tidigare i den här serien, men då tillsammans med Jonas Fjeld och Rick Danko. Jag hörde talas om honom på en av de tidigaste sociala medierna på internet, Usenet, närmare bestämt i gruppen rec.music.folk. Jag köpte en CD mer eller mindre på måfå, och sedan har jag försökt få tag på allt han gett ut. Den CD jag började med var »Stages», som hade undertiteln »The lost album»; den spelades in i början av 70-talet och skulle bli uppföljare till hans kanske mest kända album, »Blue river», men av någon anledning så blev det ingen skiva förrän på 90-talet, när inspelningsrullarna hittades någonstans i CBS’ katakomber.

Om du inte hört talas om Eric Andersen, men är bekant med kretsen kring Bob Dylan, så har du en del att hämta här — såväl Garth Hudson som Rick Danko medverkar på den här skivan, och Joan Baez sjunger en kongenial backgrundsstämma på »Woman, she was gentle». Hela skivan har en melankolisk grundton, men av det slaget som ändå känns upplyftande. Ett absolut måste för den som vill ha toppskivorna i singer/songwriter-branschen i sin samling.

En vanlig person

Tankar om och kring musik, del 106

Jim CroceLover’s cross

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Jag har vid ett flertal tillfällen påpekat att en lagom instrumentering av en låt är en någorlunda stämd gitarr och en skrovlig mansröst, åtminstone så länge texten är bra. Här är texten kanske inte lika tänkvärd som i majoriteten av den här seriens urval, men i gengäld är arrangemanget en utveckling och komplettering av ovanstående ideal; den skrovliga rösten ackompanjeras av två någorlunda stämda gitarrer, och lyssnar man noga hör man en försiktig bas i ljudbilden — bättre kan det knappast göras.

Vädergudarna trilskas

Tankar om och kring musik, del 105

ContactFyrvaktarns dotter

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

En liten påminnelse om vädret och vad det kan ställa till; något som väl bör vara i alla vintertrafikanters medvetande, vare sig man åker tåg eller ger sig ut på sjön.

Contact hade en kort men glänsande karriär i början av 70-talet, vilket inte förvånar när man studerar vilka musiker som var medlemmar i bandet; Lorne de Wolfe blev ju så småningom en tredjedel av »Hansson de Wolfe United»[1], Ted Ström gjorde sig ett namn som låtskrivare (jag har ju redan spelat hans kanske mest kända låt, »Vintersaga») och fiolvirtuosen Bosse Linné spelade med i stort alla som är något att räkna med, från Hoola Bandoola till Gruset i dojjan. Och om jag inte hallucinerar nu, så har Anders F. Rönnblom i något sammanhang sagt att han inspirerades av Contacts lite nostalgiska folkmusikdoftande popmusik när han komponerade mitt AFR-favoritalbum, »Måsarna lämnar Gotland, och hela Sverige tittar på» — bara en sådan sak!


Fotnoter:

  1. De övriga tredjedelarna var Dick Hansson och Claes Palmkvist; den senare för övrigt även han med i Contact. []