Tankar om och kring musik, del 104

Förra veckan bjöd jag på skönsång av en Martin^[1], härstammande från Vänersborg, och även synnerligen musikkunniga besökare kan ursäktas om de trodde att jag därmed uttömt mitt förråd av sjungande Martinar från Vänersborg. Det har jag emellertid icke alls, utan dagens låtval bjuder på ännu en, denna gång med efternamnet Gustafsson. Men nu tvingas jag nog erkänna att Vänersborgsfacket i mitt musikaliska kartotek är tämligen renons.

Jag hörde Kolportörerna på Märsta visfestival, förmodligen 2003, och skaffade deras då senaste CD, »Ett glömt paradis»; lite senare skaffade jag också den första skivan, »Det blå rummet». Jag tror också det var en tredje platta på gång, som i så fall möjligen skulle hetat »Ovanför taken», men där har jag bara några smakprov som de la upp på sin hemsida, nu saligen avsomnad. I den vevan bytte man också namn till Ferguson, och, åtminstone som jag minns det, spelade i en mer handfast country-artad stil. Men Wikipediasidan ger ett ganska ödsligt intryck, så jag misstänker att någon petitess, som till exempel »livet», kommit de musikaliska planerna att sakta in.

Men om man skulle vilja höra mer av vänersborgsbandet med det speciella soundet så finns det enligt webben numera ett samlingsalbum någonstans^[2], som innehåller i stort sett allt från de två album som jag nämnde ovan plus ett antal bonuslåtar^[3]. Jag är övertygad om att det finns ett flertal sämre sätt att spendera några kronor i dessa jultider.

Fotnoter:

1. Närmare bestämt »Frontman» Andersson. [↩]
2. Apple? [↩]
3. Lite märkligt är det dock att den låt jag ursprungligen planerade att spela här, »Alkohol», inte finns med i samlingen. Efter lite bläddring i mp3-orna fick det dock bli denna låt, vars text inte blivit mindre aktuell sedan början av milleniet. [↩]