Lindansare

Tankar om och kring musik, del 63

Mikael WieheLindansaren

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det finns en förbindelselänk mellan förra veckans skrönika, eller vad den nu ska kallas, och den här veckans, även om det torde vara helt omöjligt att se det sambandet mellan de två låtar som jag valt. I stället är det min lilla fingervisning angående en rad i en dikt av Kjell Höglund som fick mig att minnas en liknande insprängd rad i en novell av Lars Göransson. Novellen börjar så här:

Det var en het sommar många år före kriget.
   Jag satt oppe i mitt vindsfönster och ritade. När det är så här varmt och stilla får klockorna i Katarina en stum och tilltäppt klang. För varje gång de slår bakom mig har jag gjort färdig en teckning och börjar på en ny. Jag tröttnar aldrig på att rita av de röda taken, det knottriga vattnet, de ropande boxerbåtarna, Skeppsbron, Strandvägen och gasklockan med det stora molnet längst bort.
   Det är mycket varmt. Några fötter pladdrar slött nere på gatan. I ett fönster steker man. Ja, det är middagstid snart.
   Att jag plötsligt sitter här nu, och är så gammal.
   Nu kommer den lilla snuviga karln hem och börjar treva på pianot för öppet fönster. Om han får sitta i fred en stund kommer han snart att gå över på Hammarklaversonaten.
   Ja! nu börjar Hammarklaversonaten.

Det är naturligtvis raden »Att jag nu…» som jag tänker på; samtidigt både en snabb påminnelse om de två tidsplanen i historien och en »verfremdungseffekt»; lika elegant som verkningsfullt exekverat. Det kanske bör påpekas att Göransson var född 1919, och sålunda inte kan ha varit mer än 25 år gammal när novellen publicerades, men författare har ju rätt att vid behov frisera sin verklighet en smula när de skapar sina berättelser.

Men om man inte läst novellen ifråga så är det måhända inte självklart hur kopplingen mellan Wiehes sång och Göranssons novell ser ut. Några rader längre fram i berättelsen dyker det emellertid upp en skugga av en människa, och så småningom också människan själv, som visar sig vara lindansare. Han berättar lite senare att han gillar att smyga sig in hos barn, ge dem karameller och berätta sagor för dem; han berättar också att han ibland önskar han kunde flyga. Man måste vara särdeles obevandrad i svensk barnlitteratur för att inte dra paralleller till Astrid Lindgrens figur »Karlsson på taket». Jag ska inte förstöra nöjet för den som vill läsa hela novellen; den heter »Min vän på taket», ingår i novellsamlingen »Den förvirrade guden» från 1944, så den fyller alltså i dagarna åttio år — och den är, enligt min mening, synnerligen läsvärd.

Lindansare är ju en populära metafor; Wiehe belyser en sida av den, Göransson tar upp flera sidor, och Anders F Rönnblom betonar i sin version galenskapen i hela projektet — det finns säkert fler lindansare i kulturen som jag missat, och det kommer säkert fler med tiden, så länge som det krävs virtuoser i en galen värld…