Speglarnas tid

Tankar om och kring musik, del 52

Magnus LindDrottningen och dåren

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag blir det varken jul- eller nyårsmusik; i morse kom nämligen det tråkiga beskedet att Sveriges kanske näst mest kände dragspelare[1] är död — Magnus Lind. Eftersom han finns med på den lista av artister som borde vara med i den här serien så passar det ju bra att hylla hans livsverk med en låt just idag. Det blir alltså lite musikaliskt svängigare än vanligt.

De flesta känner till två saker om honom: dels att han var en av grundarna av gruppen Aston Reymers Rivaler, ett namn som låter som en parafras på Credence Clearwater Revival (och det var det väl också), och dels att han var en viktig beståndsdel av Perssons Pack, så viktig att Per Persson bytte namn på bandet till »Nya Packet», eller »Perssons nya pack», när Lind för några år sedan bestämde sig för att lägga dragspelet på hyllan. Men det blir varken »Stockholms ström», »Calypso» eller »Godis är gott», eller något ur Packets digra repertoar (de lär dyka upp senare i serien; Orsa kompani lovar som bekant inget bestämt, men de är också uppsatta på väntelistan). I stället blir det en låt från en soloskiva, »I speglarnas tid» som kom 1988, alltså något år innan han och Per Persson drog igång Packet. Just den här låten kan väl med viss rätt kallas för titellåten, eftersom frasen »i speglarnas tid» återkommer i refrängen. Texten behandlar, som man kanske kan misstänka av titeln, ungefär samma tema som en tidigare blogga i den här serien, den med Susanne Vega. Med tanke på att schack ibland utnämns till ett »dragspel» var det svårt att undvika att vitsa till rubriken, men det får räcka med det förra försöket.

En annan musikalisk insats gjorde han tillsammans med Packet vid inspelningen av hyllningsskivan till Evert Taube; jag har den inte framför mig, men vill minnas att hans dragspel dyker upp på ett flertal ställen i den produktionen. Och Packets version av »Möte i monsunen» är en riktig höjdartolkning! Eftersom dagens låtval inte innehåller särskilt mycket dragspel rekommenderar jag den som vill höra Linds dragspelande att leta rätt på den inspelningen.

Jag såg bara Lind en gång, för drygt 30 år sedan vid en spelning med Packet i Linköpings Universitets då relativt nyuppförda kårhus; ytterligare en av de där spelningarna som jag har synnerligen dimmiga minnen från.


Fotnoter:

  1. Jag tänkte på Roland Cedermark, men det slår mig just att Calle Jularbo nog är den mest kände av alla. Nåja, en bronsplats är inte att förakta… []

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *