SL inför enfaldstaxa

Jag är, till det yttre, en tämligen timid person; jag läser mina böcker, funderar en del, och formulerar ibland små bloggor i ämnen som intresserar mig. Vanligen är dessa aktstycken tämligen neutralt hållna, men ibland ger jag utlopp för min inneboende elakhet då jag ironiserar över ishockeyspelares eventuella IQ, sanningsrelativisters oförmåga att läsa innantill eller trafikplanerare i lokalområdet.

Det finns dock ett bergsäkert sätt att få mig uppretad bortom alla gränser, och det är att behandla mig som vore jag en idiot[1]. I våras läste jag att SL skulle ändra sitt zon-system i en DN-artikel som fick mig tänka för mig själv »Hm; this could be heaven, and this could be he-e-ell»; i förra veckan läste jag hur SL kommer att implementera beslutet; och insåg att det var det helvetiska alternativet som gällde[2]. Det var framför allt dessa ord (och liknande, från andra politiker) som retade mig:

Oppositionslandstingsrådet Susanne Nordling (MP) betonar att det kan vara ett värde i sig att få ett enkelt taxesystem.

– Bakgrunden är ju att vi verkligen vill ha enhetstaxa, säger hon.

För att få reda på huruvida Nordling var medveten om att SL soppat till den så kallade »enhetstaxan» skickade jag i förra veckan ett, efter omständigheterna ganska snällt formulerat, mejl till henne, och fick för någon dag sedan ett svar med huvudsakligen denna lydelse.

Med enhetstaxa kan enbart en giltighetstid finnas eftersom enkelbiljetten inte baseras på resans avstånd (antal zoner). För att avgöra vilken giltighetstid som är lämplig för enkelbiljett med enhetstaxa har analyser gjorts av nuvarande resandemönster inom SL-trafiken. Analysen visade att en klar majoritet av resenärerna gör sitt byte redan inom 50 minuter (89,1 %). Inom 75 minuter sker 97,4 % av dagens byten. Det är därmed bara 2,6 % som behöver en omstigningstid över 75 minuter. Anledningen till att så liten del av resenärerna byter efter 75 minuter är sannolikt att det inte krävs mer än 75 minuter för byte för de flesta resor. En resa från exempelvis Södertälje Centrum till Norrtälje busstation tar totalt ca 130 minuter men sista bytet sker inom 75 minuter. Det finns därmed enstaka resor inom länet som kräver en längre giltighetstid än 75 minuter.

Det är intressant att se att faktiskt gjorts någon form av undersökning som grund för detta beslut, och såvitt jag kan förstå är det argument som Nordling anför att eftersom det bara är »enstaka resor» som kräver längre giltighetstid än 75 minuter så har gränsen satts där. Jag finner detta argument tveksamt av flera skäl; tyvärr har jag inte kunnat hitta några siffror att stödja mig på, men jag ska göra några som jag hoppas rimliga uppskattningar — om någon sitter inne med de data som Nordling stödjer sig på får hen gärna informera mig om dem, och ännu hellre, korrigera mina uppskattningar nedan.

1. 2,6% är många fler än »enstaka resor». Detta påstående innehåller givetvis ett avsevärt mått godtycke. Till att börja med är det inte helt klart vad dessa 2,6% syftar på; de två mest troliga alternativen är »andelen resor med omstigningstid längre än 75 minuter av samtliga resor», respektive »andelen resor med omstigningstid längre än 75 minuter av samtliga resor med minst ett byte». Jag kommer nedan att anta att det är det senare som gäller; skulle det vara det första alternativet skärper det bara mitt argument.

Men den procentsatsen är ganska ointressant, eftersom den inkluderar en mängd resor inom en zon eller över en zongräns. Min uppskattning är att antalet resor med byten fördelar sig på ungefär 50% i samma zon, 30% över en zongräns och 20% över fler än en[3]. De två första kan försummas i sammanhanget, eftersom deras villkor i stort inte förändras — åkej, priset höjs med en ohemul procentsats för de flesta[4], men det är inte det jag retar mig på här; och resor över exakt en zongräns blir ju faktiskt billigare. Återstår alltså de 20%[5] resor som görs över mer än en zongräns — jag bedömer alltså att omkring 13%, ungefär var sjunde resa över mer än en zongräns, kräver en omstigningstid på mer än 75%. Och, som jag redan påpekat — jag tror jag varit väldigt konservativ i mina bedömningar, och att andelen är större än så.[6][7]

Vad beträffar »enstaka resor» så har jag en, säger 1, gång råkat ut för trubbel med tvåtimmarsgränsen under de snart 18 år jag förlitat mig på SL-trafiken, och tvingats välja ett annat resealternativ för att inte registrera dubbla resor. Där någonstans går min bedömning av vad som är »enstaka resor», inte vid var sjunde resa.

Till slut kan man ju fråga sig varför SL en gång i tiden kom fram till att resor över mer än en zongräns skulle utsträckas till 120 minuter om det nu var bara var »enstaka resor» som krävde mer än 75 minuters omstigningstid. Vad har ändrats sedan SL gjorde den bedömningen?

2. »Enhetstaxan» får bisarra konsekvenser. Låt mig ta mig själv som exempel — antag att jag ska åka in till Stockholms centrum, då gäller följande:

Hållplats A B
Stockholm C 16 12
Sthlm Södra 11 7
Årstaberg 8 4

Siffrorna anger den maximala omstigstid, i minuter, jag har vid sagda stationer om jag vill undvika dubbla resor[8]; A-kolumnen gäller morgon och eftermiddag, B-kolumnen mitt på dagen. Rent praktiskt betyder detta att alla omstigningar i Årstaberg för mig kommer att ske efter 75 minuter; de flesta på centralen kommer att ske före 75 minuter (nästan alla omstigningar till tunnelbana, och kanske 40% av bussresorna), medan omstigning på Stockholm Södra möjligen kan fungera i rusningstrafik, då bussarna går relativt tätt.

Detta betyder, till exempel, att om jag ska åka till Liljeholmens Centrum så kan jag inte längre ta den naturliga vägen via Årstaberg och tvärbanan; jag måste ta tunnelbanan från Centralen, eller kanske ännu bättre tvärbanan från Solna[9]. Redan det faktum att en enda individ ständigt tvingas till den här typen av överväganden är i mina ögon tillräckligt för att vederlägga påståendet om att detta system på minsta sätt skulle vara »enklare» än det gamla, och i själva verket, misstänker jag, kommer de flesta i den gamla Zon C som försöker använda reskassan att råka ut för problem liknande de jag skissat ovan. Det betyder alltså, i verkligheten, att zonsystemet inte avskaffats, utan att det ersatts med en flexibel 75-minuterszon (flexibel både i tid och rum), som gör att till exempel nästan alla sigtuna-bor som vill åka kommunalt till Stockholm måste betala två resor OM man behöver byta någonstans i Stockholms centrala delar, medan man i, till exempel, Upplands Väsby har betydligt färre problem.

Det är med dessa konsekvenser i åtanke — både de bisarra komplikationer som uppstår vid resor med omstigning omkring den 75:e minuten, och det faktum att zonsystemet de facto inte har avskaffats, trots att politikerna försöker få oss att tro det — som jag döpt om det nya systemet till enfaldstaxan.

3. »Enhetstaxan» slår hårt mot dem politikerna påstår sig värna om. Det framgår visserligen redan av ovanstående punkter att det i första hand är resor från »kranskommuner» till »innerstaden», och vice versa, som drabbas av krånglet med 75-minutersregeln, men det är ändå värt att påpeka att detta slår väldigt olika mot Storstockholms innevånare, och hårdast mot resande från ytterområdena — just oss som politikerna försöker inbilla att de inför det nya systemet för. Det exempel jag gav under förra punkten visar att om man vill prata om en enhetstaxa måste man i rimlighetens namn säga att den gäller för de gamla zonerna A och B, medan randkommunerna Sigtuna, Norrtälje, Nynäshamn och Södertälje och förmodligen fler som jag inte kommer på nu i stort sett lämnats utanför.

Jag har naturligtvis inga siffror att peka på, men har svårt att se att detta skulle kunna öka användandet av kommunala transportmedel vid resor från till exempel Märsta till Stockholm, om man inte syftar till att göra reskassan så komplicerad och svåranvänd att folk går över till att köpa periodkort i stället. Är det så det är tänkt?

Susanne Nordling avslutar sitt meddelande med dessa ord:

Det nya systemet är mycket enklare för en klar majoritet som inte längre behöver tänka på ett stort antal av olika typer av biljetter, antal kuponger och zoner. Det räcker att man håller koll på att sista bytet sker inom 75 minuter, vilket det gör 97,4 % av dagens byten. Jag ser detta som en förbättring och förenkling av ett krångligt biljettsystem.

Här finns ett flertal onödiga överdrifter — »en klar majoritet» bryr sig inte om frågan alls, eftersom de har periodkort och inte berörs av den här problematiken; och »ett stort antal av olika typer av biljetter» har, såvitt jag förstår, knappt minskat alls, och i förekommande fall på grund av att extraavgiften vid resa över vissa kommungränser slopats — men framför allt tyder dessa ord på att hon inte förstått att det visserligen eventuellt blivit enklare för ett fåtal, men mycket mer komplicerat för en stor grupp resenärer, vi som använder reskassa för att från en kranskommun då och då tas oss in till de centrala delarna av Stockholm. Med andra ord ser jag detta som en försämring och en tillkrångling av ett relativt enkelt biljettsystem.

Min förfrågan vars svar jag dissekerat ovan, gjordes delvis för att försöka utröna huruvida Nordlings uttalande i DN var ett utslag av dumhet, sadistiskt sinnelag eller okunnighet om vad SL hittat på. Efter att tagit del av svaret, som ger hennes motivering för beslutet, så har jag kommit fram till det nog handlar om ett fjärde alternativ: En Politiker Med Tämligen Kort Näsa — här använder jag det välbekanta teoremet om att politiker oftast inte ser längre än partinäsan räcker.

Till Susanne Nordling och alla andra politiker som tror att SL:s nya system är enkelt och att man infört en »enhetstaxa» vill jag bara säga två saker: Det är naturligtvis helt okej att införa bisarra regler, som gör livet, eller åtminstone resandet, mer komplicerat; som med alla andra förtretligheter och svårigheter i vår väg så kommer vi säkert att hitta sätt att anpassa oss till dem också. Men påstå för höge Pharao inte att ni gjort systemet enklare, eller att ni infört något slags enhetstaxa — så humhumligt dumma är vi inte[10].

Addendum 2016-12-02: Det utlovade tillägget visade sig bli så omfattande att jag beslöt att skriva ett nytt inlägg i stället; det återfinns här.


Fotnoter:

  1. Denna irritation påverkas naturligtvis inte av den högst relevanta frågan huruvida jag är en idiot eller ej. []
  2. Kort sammanfattning av det stockholmska lokaltrafiksystemet (se SL:s hemsida för mer detaljer) för den med SL-trafiken obekante: Stockholm med närområden är för närvarande uppdelat i tre zoner, som löst uttryckt kan klassas som »innerstaden», »närliggande områden» och »kranskommuner». En resa inom en zon kostar två enheter; över en zongräns tre; och över två (eller fler) fyra — vad en enhet kostar beror på hur biljetten köps. Resor för två eller tre enheter måste idag registreras inom 75 minuter; vid fyra enheter gäller 120 minuter — då »enhetstaxan» införs måste alla resor registreras inom 75 minuter. Det är de försvunna 45 minutrarna vid långa resor som ställer till problem. []
  3. Jag gör också antagandet att alla resor med omstigningstid större än 75 minuter gjorts vid resor genom alla tre zonerna. []
  4. Huruvida en höjning med 20%, eller 33% för pensionärer, är befogad eller ej kan jag i ärlighetens namn inte bedöma, så i detta fall låter jag min magkänsla bestämma. []
  5. Även denna siffra är uppskattad uppåt (jag skulle snarare tro att siffran ligger närmare 10%). []
  6. Efter att ha skrivit ovanstående, och nästan varit klar att publicera insåg jag att Upplands Väsby inte tillhör Zon C, vilket naturligtvis gör mina skattningar helt uppåt väggarna — 10% måste vara ganska högt räknat, vilket gör att min uppskattning nu säger att omkring en fjärdedel av alla resor med byten från Zon C till Zon A har en längre omstigningstid än 75 minuter. Detta påverkar givetvis inte mitt argument; det bara illustrerar det faktum att det är vi i utkanterna av Stockholm som hamnar i kläm. []
  7. Efter att ha skrivit föregående fotnot insåg jag att man kan ställa frågor till SL, och jag ställde just denna fråga igår kväll. Om och när de svarar kommer jag att publicera det i ett addendum. []
  8. Under förutsättning, givetvis, att pendeltågen behagar gå i tid, vilket som bekant inte är så ofta. []
  9. Jag har dock inte koll på om den märkliga omstigningen i Alvik fortfarande är nödvändig; i så fall kan det förstöra den möjligheten. []
  10. Helst skulle jag naturligtvis se att man faktiskt införde en fungerande enhetstaxa inom hela Storstockholm genom att öka omstigningstiden till de 120 minuter som nu gäller för längre resor, men eftersom det innebär att politiker skulle tvingas erkänna att de tänkt fel har jag inga förhoppningar att så kommer att ske förrän evolutionen försett grisar med vingar, om ens då. []

Contango

Det är allmänt accepterat att slumpen, i skepnad av små, till synes ovidkommande, händelser, spelar en stor roll inte bara i våra enskilda liv, utan i större sammanhang, ända upp till globala nivåer. Ett vanligt namn på detta är fjärilseffekten, som brukar förklaras med ord som »en fjärils vingslag på Himmelska Fridens torg kan orsaka en tornado i Texas», men som de flesta slagord förenklar även detta verkligheten bortom det rimligas gräns — om orsakssambandet var så tvingande skulle det troligen leda till diplomatiska förvecklingar mellan USA och Kina. Vad fjärilseffekten vill säga är att små, små ändringar i utgångsläge kan radikalt förändra systemets utveckling[1]. Antag till exempel att den spermie som kom tvåa i kapplöpningen vid tillblivelsen av den varelse som så småningom blev Adolf Hitler hade haft en sådan genuppsättning att hans talang varit tillräcklig för att få honom att satsa på en konstnärlig bana — visst hade världen sett helt annorlunda ut om den vinnande spermien tagit för lång fikapaus vid något tillfälle?[2][3]

Slumpen är naturligtvis gefundenes fressen för populärförfattare som vill krydda sina berättelser med pikanta och osannolika händelser. Dickens var en hejare på det där, vill jag minnas; om en ny person dök upp i handlingen kunde man ge sig katten på att han så småningom visade sig vara en släkting till någon av huvudpersonerna, via något svart får som rymt till Amerika, Australien eller någon annan gudsförgäten kontinent.

En av mina favoritförfattare, James Hilton, är härvidlag inget undantag, snarare tvärtom. En av hans romaner, Slumpens skördar, har en så osannolik intrig att titeln närmast bör betraktas som en ursäkt, och i flera av hans bättre romaner, till exempel Blå månen, Och nu farväl och Riddare utan rustning börjar han med en till synes lätt-tolkad scen från slutet av berättelsen — om man smetar ut bokens innehåll på en tidsaxel — för att sedan visa att det osannolika händelseförlopp som leder fram till inledningsscenen ger en ny och djupare tolkning av den.

contango_1Nyligen kom jag över ytterligare en hiltonroman, en som jag varit nyfiken på ända sedan jag läste Georg Svenssons recension av den i februarinumret av BLM 1933[4][5]. Den heter egentligen Contango, men fick i USA titeln Ill wind. Inte nog med att det amerikanska namnet är illa funnet; som synes av omslaget här bredvid har förlaget gjort sitt bästa för att dölja vad boken egentligen handlar om — man fläskar i stället på med de sedvanliga tomma flosklerna om »adventure», »desire» och »destiny».

Så, vad handlar den om? Georg Svensson gör ett försök att sammanfatta boken i den redan omtalade recensionen, men enligt min åsikt missar han en viktig detalj helt, och missförstår en annan. Så här börjar hans opus:

James Hiltons nya bok är en smula ojämn men icke desto mindre som helhet högst fascinerande. Den har icke tillkommit av en slump. Den rymmer nämligen en idé, som Hilton efter allt att döma känt ett verkligt behov av att söka utforma, utveckla och precisera, tanken om att en händelse, stor eller liten, viktig eller obetydlig, egentligen aldrig är fullständigt slumpartad, att den [sic] med andra ord icke finns något, som kan kallas för slump i egentlig bemärkelse utan att varje upplevelse, varje handling och levnadsöde är bestämt av andra tilldragelser, vilkas verkningar föras vidare som en elektrisk ström genom tillvarons osynliga förbindelsetrådar.

Det kan kanske tyckas som Hilton argumenterar enligt det schemat; Svensson tar upp några citat från en diskussion i sista kapitlet som kan anses stödja den uppfattningen. Om han hade läst ett par rader till hade han, förhoppningsvis, inte bara insett att han misstagit sig utan också fått sig en slagfärdig definition till livs:

»[…] Still, it’s an impressive idea, though I’m not quite certain where it leads to, unless straight back to Calvinism and predestination.»

»Oh, good heavens, no — not by any means! If only Calvin had been a bridge-player he’d have known better, because life is as much like a card-game as anything else — if you can imagine a game in which the cards are unlimited and the players can’t agree on having any rules… […]»

Den person som Svensson anser argumenterar för Hiltons »filosofi» tar alltså avstånd från den deterministiska världsbild Svensson målar upp ovan, och även om jag inte är säker på att argumentationen för icke-determinism håller eller om Hilton verkligen kan anses tala genom denne person, så känner jag intuitivt stor sympati för bilden som karakteriserar livet som ett oändligt kortspel utan regler. Vad jag vet pågår diskussionen om vad som är »slump», och huruvida universum är deterministiskt, fortfarande bland filosofer; och Hilton kan knappast anses ensam om sin åsikt, oberoende av vilken den nu kan tänkas vara.

Contango synliggör en sådan »tillvarons förbindelsetråd»[6], som Svensson så poetiskt kallar det, och gör det på ett ovanligt sätt; åtminstone känner inte jag till något liknande, om man inte räknar Joyce’ Ulysses och andra modernistiska verk som experimenterar med olika berättartekniker i olika kapitel. Hilton använder det klassiska berättarjaget, som berättar i tredje person, men ändå, på något outgrundligt sätt, har tillgång till sin huvudpersons tankar och funderingar. Det som skiljer Contango från vanliga romaner är att huvudpersonen skiftar från kapitel till kapitel. Svensson går så långt som att prata om »till synes fullständigt fristående [noveller]»; det säger en hel del om hur ovan Hiltons berättartekniska nymodighet kan kännas även för en rutinerad bokläsare, men jag tycker det är en överdrift — dels är den tråd som Svensson pratar om ingalunda särskilt svårfunnen, och dels skulle ett par, tre av »novellerna» vara tämligen poänglösa om de var helt fristående från sin omgivning.

Men Svensson har, tycker jag, missat en viktig detalj; eller också så menade han att det skulle föra för långt att ta upp den i en relativt kort anmälan. Den som känner till vad uttrycket »contango» står för kan förmodligen ana sig till det; jag visste det naturligtvis inte eftersom det är en ekonomisk term[7], utan fick ta hjälp av internet och mitt pålitliga Concise Oxford Dictionary från 1930. Det senare verket meddelar kort att contango är »[the] percentage paid by the buyer of stock for postponement of transfer»; om jag förstått det rätt fungerar det ungefär som när man binder elpriset — när leverantören tror att priset kommer att höjas i framtiden får man betala ett högre pris per kilowatt-timme om man binder priset på tre år än om man bara binder det på ett år. Många av Hiltons huvudpersoners handlingar bestäms av det värde de sätter på framtiden, och dessa påverkar i högsta grad den röda tråd som romanen följer. Enligt Wikipedia var Sigmund Freud en av Hiltons tidiga beundrare, och det skulle möjligen kunna tyda på att han fann de olika huvudpersonerna och deras handlingssätt trovärdiga, hur egendomliga de än kan vara — om det ska ses som ett positivt omdöme eller ej överlåter jag till dig, värderade läsare, att avgöra.

Eftersom detta mer eller mindre är en recension av boken inser jag att jag borde åstadkomma någon form av värdering, men jag finner det väldigt svårt; som en första approximation duger Svenssons omdöme från det inledande citatet gott — som helhet är boken fascinerande, men den är ojämn. Svårigheterna dyker upp när jag ska försöka precisera vad som är fascinerande och vad ojämnheten består av. Delvis kan jag falla tillbaka på min allmänna uppfattning om Hilton som jag lät skymta fram i inledningen — att hans behandling av det engelska språket är virtuos, men att hans intriger är svaga — men den räcker inte fullt ut. En viktig fråga som jag inte kan få kläm på är hur det ovanliga berättargreppet påverkar intrycket. Utan tvekan leder Hiltons konsekventa jakt efter den röda tråden i historien till att andra trådar förblir hängande, oavslutade; detta leder till en ganska splittrad helhetsbild. Å andra sidan är det svårt att se hur författaren skulle kunnat knyta ihop alla trådar utan att det blivit en helt annan bok; en del av fascinationen ligger just i detta målmedvetna följande av den röda tråden och de perspektivskiftningar som detta framtvingar.

Ett märkligt faktum i sammanhanget är att boken inte översattes till svenska, trots att Bonniers i rask takt översatte allt annat han skrev vid den här tiden, och trots att Georg Svensson gett ett positivt omdöme om den i BLM. En trolig anledning är väl att Bonniers under åren 1935-38 gav ut fem Hilton-böcker, och att man inte ansåg marknaden redo för ännu fler. Möjligen kan också likheten med noveller legat just Contango i fatet; To you, Mr Chips, som också kom under denna period (1938) blev heller inte översatt, och den består av noveller (plus »ett självbiografiskt kapitel»).

Jag har valt ut några exempel på Hiltons prosa, ur ett kapitel som till största delen utspelar sig i Hollywood. Hans bild av stjärnkulten är, kan man nog säga, inte odelat positiv, och det skymtar fram i beskrivningar av händelser lika väl som i huvudpersonens funderingar på huruvida hon håller på att bli en »före-detting»; hon är 30 år, har varit med sedan starten (kom ihåg att det här utspelar sig runt 1930, då ljudfilmen ännu var en nyhet), och har tre giftermål och två skilsmässor bakom sig[8]. Hennes funderingar kring Hollywoods utveckling sedan pionjäråren summerar Hilton på följande vis:

But now the skyscraper offices of the film companies soared upwards to tell the world that the cinema was no longer an amusement for children. Aesthetic Germans and Russians swarmed everywhere with their chatter of »montage» and »values»; camera-men no longer had Bowery accents and chewed cigars; the vast studios, with their time-clocks and their silence rules, were the churches of a new and colder ritual.[9]

Kanske mest intressant är kapitlets inledningsscen, där huvudpersonen agerar domare vid en manlig (!) skönhetstävling under något slags vattenfest, med aktiviteter som simning, dykning och vattenpolo i en pool som ger Hilton associationer till de gamla grekerna:

Throughout the long slow-dying afternoon it continued, a golden pantomime reigned over by the sun. It was the sun that gave prismatic harmony to the crudely mingled colours; its strong slanting blaze filled the air, absorbed the rhythms of the jazz band into a single pattern of sight and sound; kindled the splashes made by the divers till the air was full of trembling rainbows. One had the feeling that the sun, as on ancient Attic hills, was ripening its children as they lay there, half naked under its rays.

Perhaps, indeed, even Ancient Greece could not have shown such profusion of physical beauty. That group of living humanity might have been a eugenist’s dream of what all mankind could achieve, were it to allow itself to be bred for half a dozen centuries as rigidly as horseflesh. The women with their laughing oval faces and gleaming teeth, the men of massive thigh and torso, the young girls with their bud-like breasts and exquisite apricot legs — ­had there ever in all history been such a triumphant assembling of the body?

Det som jag finner intressant med texten ovan är hur tidig den är. Om man konsulterar Wikipedia ser man att Johnny Weissmüller, ur-Tarzan, gjorde sin första film 1932, och Esther Williams deltog i sin första vattenshow 1936 — med andra ord tycks de, om man får tro Hilton, snarare vara resultatet av det Hollywoodska dyrkandet av vatten, sol och brunbrända kroppar än orsaken till det, vilket jag i min okunskap hittills trott. Någon cineast i läsekretsen som kan reda ut begreppen?

Till slut kan man inte låta bli att fundera på Hiltons egen livslinje — när han skrev kapitlet om Hollywood och dess tomma stjärnkultvärld, anade han att han bara sex-sju år senare skulle bli en del av densamma? Tillvarons förbindelsetrådar kan slingra sig på de mest egendomliga sätt även i verkligheten.


Fotnoter:

  1. Detta gäller dock inte alla utgångslägen — huruvida ett system som kan beskrivas matematiskt är kaotiskt eller ej bestäms av något som kallas Liapunovexponenter. []
  2. Även senare, mindre lyckade, politiker har visat artistiska tendenser. []
  3. För att återknyta till en föregående fotnot: Att jag överhuvudtaget minns Liapunovexponenterna beror på en traumatisk upplevelse i ett tidigare liv. På en tenta satt jag nämligen över tre timmar utan att komma någon vart med ett sådant tal, trots att jag insåg att det borde vara enkelt (den uppgiften gav bara 1½ p, hälften av vad en »normal» uppgift av den typen brukade ge). Lösningen var också mycket riktigt enkel — gick man över på polära koordinater kunde man komma fram till den sökta olikheten på två rader — men undgick mig alltså totalt. Mitt självförtroende har inte hämtat sig fullt ut än. Hade jag lyckats bättre om jag inte tillbringat natten innan med att spela Chicago med några korridorkamrater? Hade min akademiska karriär tagit en annan riktning om jag inte förödmjukats av dessa Liapunovexponenter? Såna frågor får vi aldrig veta svaret på… []
  4. Än en gång: Tack Nina, Anders och Nytt och Läst för hjälpen! []
  5. Den som vill läsa den, och inte har något mot en nätversion, kan finna den och många andra hiltonromaner på Project Gutenbergs australiensiska gren. Uppenbarligen är upphovsrättsreglerna i Australien inte fullt lika frikostiga för författare som de europeiska. []
  6. Boken börjar med första kapitlets huvudperson säger »Curious, the way things do jump out of nothing. This affair seems to have been begun by a hat blowing off.», och genom kapitlen får vi den följa den avblåsta hattens effekter runt om i världen fram till de storpolitiska händelserna i de sista kapitlen. []
  7. I detta resonemang är det underförstått att mina kunskaper i ekonomiska spörsmål är försumbara; möjligen något större än aktuella TV-serier, men avsevärt mindre än viktiga ting som Nils Ferlins poesi, mångpartikeleffekter i fotoelektronspektroskopi, samt MacCutcheonvarianten i franskt parti. []
  8. Utan att avslöja alltför mycket kan jag meddela att hon hinner inkrementera båda dessa räknare innan boken tar slut []
  9. Jag har snippat texten från gutenberg.net.au, och noterar att de förmodligen skannat texten från ett engelskt original; i min amerikanska utgåva har tyskarna och ryssarna blivit »estetic» i stället. []