Signatur och avatar

Jag har redan tidigare uppmärksammat den fantastiska blogg som drivs av Peter Olausson, signaturen Hexmaster. Här publicerar han varje dag tänkvärda saker; oftast begrundar han saker som blivit missuppfattade eller vars mening förändrats med tiden, men ibland funderar han över moderniteter i vår vardag och hur de används. Datorer och internet tillhör de ämnen som avhandlas, och för någon vecka sedan filosoferade han över hur signaturer används på internet.

Den intressantaste iakttagelsen han gör är att en signatur på nätet från början inte var avsedd att dölja en identitet, utan att framhäva den; den möjlighet till anonymitet som nuförtiden frodas, och omhuldas i vissa läger, är ett senare påfund, och ett i högsta grad tveeggat vapen.

En skugga av mitt forna jag.

Inspirerad av Hexmasters blogga tog jag mig äntligen för att registrera bilden här till höger på Gravatar. Jag har använt den tidigare, både som ikon här på bloggen och på facebook, och av uppenbara skäl tycker jag att den representerar mig väl; se bildtexten. Var bosjo kommer från har jag redan avslöjat, i min minnesartikel över min kamrat GorFo.

Bilden som sådan har en ganska exotisk bakgrund. Våren 1986 befann jag mig i Erlangen för att få fart på mina doktorandstudier, och därvid besökte jag bland annat den lokala karneval som går under namnet Bergkirchweih; i Sverige är väl »Oktoberfest» ett känt begrepp, men när jag nämnde det för någon lokal erlangenbo fnös hen bara — ett kommersiellt jippo som för länge sedan förlorat sin själ. Tacka visste hen Bergkirchweih!

I karnevalsvimlet fanns det vanliga sammelsuriet av stånd där man kunde köpa allsköns godsaker, förlora pengar på mystiska spel och annat, förutom bier und bratwurst, natürlich. Jag noterade redan tidigt ett litet oansenligt stånd, där man kunde se silhuetter av diverse kändisar, allesammans skickligt utförda. Själva klipparen, om jag får kalla honom så, stod sysslolös bredvid och betraktade folkvimlet. Men när någon kom fram för att be honom om ett porträtt, då blev det strax föreställning. Han ställde upp sin modell så att ljuset blev rätt, vred med lätt hand huvudet till rätt vinkel, plockade fram ett dubbelvikt papper och en stor sax, viftade med denna som alla konstnärer måttar med sin pensel på film, och gick sedan till verket. Under tiden hade det samlats en nyfiken skara åskådare, som med spänt intresse betraktade hans agerande. När han omsider blev klar — det tog i allmänhet bara omkring 30 sekunder — visade han stolt upp sitt verk och lät publiken jämföra den mot verklighetens modell; likheten var alltid slående. Ofta hade någon i publiken blivit tillräckligt imponerad för att ställa upp som nästa modell; och så upprepades föreställningen gång på gång tills publiken fått sitt och folksamlingen upplösts.

Jag passade på att bli »klippt» av denne virtuos en av de sista dagarna jag besökte »Berch»; 10 D-mark, dvs ca 35 kr om jag minns rätt, kostade porträttet[1]. En inskanning och lite bildbehandling för att indikera ett schackbrädesmönster; och bilden ovan var kreerad.

Som avslutning kan jag inte låta bli att citera kåsören Cellos berättelse om hur han fann sin signatur. Jag är ganska säker på att jag sett den berättelsen i ett kåseri, men för ögonblicket hittar jag inte det. Ni får i stället nöja er med den kortversion som han gav i presentationen till sitt bidrag i den första samlingen av »Saltat & pepprat» som Lasse Holmquist och Bra Böcker gav ut i början av 70-talet:

Jag fick en klocka i konfirmation. I boetten läste jag Olle C. spegelvänt. Det blev Cello. Det var ren tur alltså. Men i stället för att välsigna turen borde väl signaturen välsignat uren.


Fotnoter:

  1. Eller rättare sagt porträtten, eftersom han använde dubbelvikt papper, som alltså resulterade i två silhuetter []