Ytterlighetsfienden

Vid den ostrukturerade genombläddring som obligatoriskt åtföljer en leverans av ett antikvariskt bokpaket upptäckte jag att Hans Larsson, Lundafilosofen, dog 16 februari 1944, det vill säga för på dagen 71 år sedan. Eftersom 71 är större än 70 borde Bonniers inte ha några invändningar mot att jag, som en liten hyllning, saxar (eller rättare sagt, skannar) en av de tre avslutande korta uppsatserna i boken Postscriptum, och återger den här — enligt Ivar Harries förord kunde de tre betraktas som HL:s sista ord; de var inte ens renskrivna. Detta kan också förklara det lite abrupta slutet; det är inte omöjligt att författaren avsåg att lägga till några ord där.

Att jag valde just denna kortessä beror dels på att den tycks mig ha viss relevans fortfarande (byt i tankarna ut de i texten förekommande -ismerna mot lagom stora religioner så borde de vara lätt att inse vad jag tänker på), och dels för att trösta den briljante norrländske facebook-bloggaren Kurt Setterqvist med att han inte är ensam om sin logikbehandling…

Endast nazismen kan besegra bolsjevismen. Egentliga ärendet med denna uppsats är just inte att diskutera denna sats. Men bakom den skymtar jag den allmännare satsen: en ytterlighet bekämpas bäst genom den motsatta ytterligheten.

Den första satsen är väl just nu inte omfattad av så många, men den senare — hur är det med den? Jag skulle snarast tro att den uttrycker allmänna meningen. Den påminner mig genom en viss käckhet ovillkorligen om en punkt i logiken, naturligtvis den som rör motsatsförhållandena. Fråga en av logik ofördärvad skolpojke vad som är raka motsatsen till påståendet: Alla A äro B. Svaret blir nog: Inga A äro B. Sen får han i logiken veta att så inte är förhållandet. Han hade ändå på sätt och vis rätt även i sin första gissning. Han mente den polära motsatsen, den motsatta ytterligheten. Men logiken håller sig till något som kallas den kontradiktoriska motsatsen, och den tycks vara den farligaste. Min position på Alla-satsen är inte så farligt hotad om man för mot den en Inga-sats: det tar god tid, innan det kan konstateras att Inga A äro B. Sticker däremot fram en oansenlig Några-sats, så visar den sig vara en liten och vig pjäs, som John Ericsons Monitor, ägnad att skjuta i sank min pansrade Merrimac; det kan gå kvickt nog att man får tag i låt vara ett enda A, som inte är B. »Säg aldrig aldrig», säg aldrig endast.

Jag skall nu själv akta på denna varning och vill ingalunda förneka att den motsatta ytterligheten ibland, ofta, visar sig fruktansvärt effektiv, men låt oss komma ifrån den tankevanan att i första rummet se oss om efter hjälp därifrån. Det är inte det enda fall där logiken framhäver de partikulära satsernas roll i tankens och livets strider.

I allmänhet kan man säga att ytterligheten har slagkraft i den mån det är fråga om blixtoperationer. Allt ont och ingenting gott om fienden! Det eldar. Men om blixtslaget inte rent gör slut på fienden, kommer sen Bismarcks eftertanke sen elsassarna blivit tyskar: nu gäller det att vinna dem.

Det får lämnas åt historien och annan vetenskap att grundligare besinna denna fråga och avgöra när Alla är på sin plats och när Några är det. På alla områden skall man finna exempel på att ytterlighetssatserna åtminstone inte alltid ha mest slagkraft. Tvärtom, vågar jag för egen del tro. Fråga historien hur tyranni bekämpats, hur konungar »avskaffats», om ropet på republik eller ropet på konstitution varit farligast; för att inte tala om laglöshetens paroll. Filosofien har stora exempel att komma med. Före Kant stod striden mellan idel ytterligheter. Kant gick i det hela emellan dem och i honom fann man från ömse sidor en ny och farligare motståndare.

Nog om den mera allmänna av de två ovan nämnda satserna. Ett par ord om den speciella striden mellan nazism och bolsjevism.

De äro inga bältespännare; lika litet som en Alla- och en Inga-sats. Dessa kunna visserligen inte båda vara sanna men däremot båda falska. De äro icke så omspända. Det kan tänkas att en tredje tes kommer emellan. Det skulle då vara den konstitutionella, den lagbegränsade makten, i en eller annan form, alltså nu representerad av anglosachsarna. Striden mellan nazism och bolsjevism är icke oförsonlig, det framgår ju redan av att de kunnat räcka varandra händerna. Oförsonlig däremot är motsatsen mellan diktatur (om fullt laglös) och konstitution; alltså ytterst mellan Lag och Olag. De äro bältespännare.

Corollarium: tänkandet kan icke komma i ordning förrän man förstår att nazism och bolsjevism äro väsentligen detsamma. Den avgörande synpunkten är då rättssynpunkten.