Gröna löv, och bruna

Nej, det ska inte handla om politik, trots att det i den svenska maktsfären numera ofta förekommer diskussioner om både löv, i olika former och stavningar, och partiers färger.

Som jag påpekat någon gång finns det vissa musikaliska alster som framkallar en präktig, om också relativt snabbt övergående, imma på mina glasögon. Dit hör till exempel Dan Fogelbergs »Same old lang syne», det mesta av Barbro Hörberg och ett par tolkningar av Eva Cassidy; det finns säkert fler om jag får fundera en stund.

Ibland är det en viss inspelning som orsakar detta mystiska naturfenomen. Den version av »Leaves that are green» som finns på Simon & Garfunkels andra LP, »Sounds of silence» är väl ingen katastrof, men inte heller någon höjdare; sikten förblir då klar[1]. Men den version som de levererade i Madison Square Garden den 2 december 2003, och som sedermera dokumenterades på DVD:n »Old friends — Live on stage», vilken återfinns i den osorterade skivhög jag kallar mitt videotek[2], passar absolut inte att peta in på ett blandband för användning under bilkörning — åtminstone inte om ni råkar lida av samma åkomma som jag. Om ni råkat missa den versionen så hittade jag den på nätet (youtube; vad annars?):

Särskilt det ställe där Art Garfunkel, med en röst som långt ifrån är lika kraftfull som fordom, mer viskar än sjunger

I threw a pebble in a brook
and watched the ripples run away
and they never made a sound
and the leaves that are green turn to brown.

får imman att ligga tät…


Fotnoter:

  1. Detta är givetvis en grov förenkling av verkligheten; på grund av min vid det här laget ökända lättja är mina glasögon, även utan extra immor, oftast i skriande behov av rengöring. []
  2. Only joking — jag har inte fler DVD-skivor än att de bekvämt får rum i två för ändamålet inhandlade behållare. []

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *