Mörkrets tidevarv, del 2½

Den här bloggan skrevs egentligen redan förra våren, men blev aldrig riktigt färdig — jag har svårt att sätta fingret på varför det blev som det blev. Det vore lätt, och naturligtvis inte helt utan orsak, att skylla på min kopiösa lättja; men jag har ju faktiskt åstadkommit ett eller annat stycke text sedan dess, så den förklaringen räcker inte helt ut. Det faktum att jag inte lyckades få till en avslutning kan nog klassificeras mer som »verkan» än som »orsak», och jag har en smygande misstanke att icke-publiceringen berodde på att jag innerst inne inte var nöjd med det stilistiska utförandet, min argumentation, eller bådadera.

De senaste månadernas, och i synnerhet de senaste dagarnas, händelser har dock försett mig med ett lämpligt ämne att avsluta den här bloggan med. Dessutom torde det vara ett lämpligt tillfälle att övervinna alla tvivel på textens kvaliteter när det är 30 grader i skuggan och hjärnan därför, trots riklig kylning med citrondricka, är lite lagom uppmjukad. Jag ämnar därför putsa upp texten lite, lägga till någon länk till sådant jag skrivit under det senaste året, skriva en avslutning, och sedan trycka på »Publicera»-knappen utan allför mycket självcensur.

När jag utökade den här lilla serien från att gälla två böcker till fyra[1] insåg jag att jag redan tidigare skrivit om en bok som passar in på det ganska lösa tema som binder samman de fyra verken i serien, nämligen Tankelivets frigörelse. Nu slumpade det sig så lyckligt att just den bloggan blev föremål för ett par ovanliga tilldragelser: dels hittades den av en googlande ahlbergfantast, José L. Ramirez, som lämnade flera mycket läsvärda kommentarer, och dels, något som jag också erkände i en av mina kommentarer, råkade jag av misstag trycka på »Publicera-knappen» för tidigt. Med andra ord så hade jag något bokmärke kvar i boken som jag inte tagit upp, samtidigt som Ramirez’ sista inlägg på bloggan gav mig anledning att diskutera de till synes olika synsätt som vi anlägger på boken och dess innehåll. Som tentativ anhängare till Hans Larssons konvergensfilosofi hoppas jag dock att vi ska kunna enas om att våra respektive läsarter har fler likheter än skillnader.

Låt mig börja med det ställe i boken som jag märkt ut, och som inte kom till användning i den förra bloggan. I kapitel 5, som handlar om »propaganda, agitation och reklam», refererar Ahlberg det stycke i det sjätte kapitlet av Mein Kampf där Hitler berättar hur man bedriver propaganda på det »rätta» sättet; han sammanfattar Hitlers »regler» i fyra punkter:

  1. Var aldrig objektiv, säg aldrig något gott om motståndare, aldrig något ont om egna meningsfränder, måla i svart och vitt. […]
  2. Propagandan skall vända sig till de minst omdömesgilla, emedan dessa alltid äro i majoritet.
  3. Den skall alltid vädja till primitiva känslor och instinkter, aldrig till förnuftet.
  4. Man skall begränsa sig till några få punkter och slagord, som upprepas i det oändliga.

Jag är inte helt säker på exakt hur jag tänkt kommentera ovanstående teser, men då jag nu läser stycket igen är det två reflektioner som omedelbart slår mig: den uppenbara att det i politiken idag, både i den svenska riksdagen och internationellt, finns ett flertal aktörer som agiterar enligt Hitlers propagandaprinciper, men också den inte fullt lika uppenbara »elefanten i rummet» som Ahlberg underlåter att prata om. Han kommenterar teserna med orden »[h]är liksom i många andra stycken torde Hitler i den ryska kommunismen och den italienska fascismen ha haft sina främsta läromästare, ehuru han möjligen överträffat dem», men hoppar över den tredje källan, Martin Luther. Luther var ju som bekant inte särskilt förtjust i förnuft, hade en ytterligt svartvit syn på världen som bereder teologer problem än idag, och var övertygad antisemit; alla tre egenskaperna mer lämpade för Hitlers propagandamaskineri än för en religiös sökare av Ahlbergs typ. Jag tror dock inte att Ahlberg medvetet försökte föra sina läsare bakom ljuset, utan snarare att hans lutheranska grundsyn gjorde honom blind för Luthers mindre tilltalande sidor.

flour1_1

För att övergå till José L Ramirez’ senaste kommentar[2] så är jag inte alls lika övertygad som han om att vår entusiasm bygger på olika grunder. Snarare skulle jag vilja säga att vi är intresserade av olika aspekter av Ahlbergs framställning — min inriktning är på de praktiska resultaten, hur man skiljer relevanta påståenden från irrelevanta, medan JLR verkar mer intresserad av de verktyg Ahlberg presenterar. Som lätt inses (?), hänger de tätt samman — utan verktyg, inga resultat; och utan resultat är ett verktyg inte mycket värt — och Ahlberg gör ett bra jobb av presentera båda.

Att jag använde termen »det vetenskapliga sättet att tänka» beror för övrigt på att Ahlberg själv använder den i boken; på sidan 38 i den tredje upplagan skriver han till exempel:

Hela mänsklighetens intellektuella utveckling kan sägas ha bestått däri, att det vid sidan av det tänkande, som dirigeras av önskningarna efter hand växt fram ett tänkande, som tar hänsyn till fakta. Detta är det vetenskapliga tänkandet. Det lägger icke världen tillrätta för oss så, som vi önska att den skall vara, utan vill obevekligt, skoningslöst säga oss, hurudan den är beskaffad och vilka lagar, som bestämma den. Ty endast på så sätt får man makt över verkligheten, kan behärska den. Vetenskapens, särskilt naturvetenskapens utvecklingshistoria vittnar på varje punkt härom.[3]

Beträffande fysiken och dess uttrycksmedel så är naturligtvis JLRs observation att fysiken »måste utvecklas och förklaras med språket som instrument» korrekt, åtminstone om man i begreppet språk inkluderar matematik, samt inser att fysiken, och för all del andra vetenskaper, kan finna aspekter på verkligheten som saknar motsvarighet i språket, och därför berikar det; jag tänker till exempel på begreppet »komplementaritet». JLR använder också uttryck som närmar sig sådant som jag inte håller med om; ett sådant är »det visar sig att vi aldrig kan exakt förstå den andres ord utan att tolka dem i vår personliga erfarenhet», som ligger farligt nära en relativism som jag inte kan köpa. En relativism som gått för långt har jag ju skrivit om nyligen; för en mer allsidig, ehuru ibland ganska snårig, beskrivning av olika former av relativism, se denna artikel.

Jag måste också erkänna att jag är lite förbryllad av JLRs definition av »retorik», som har ganska få likheter med det ämne greker och romare sysselsatte sig med för några millenier sedan — jag tycker hans beskrivning passar utmärkt in på vad jag skulle kalla lingvistik, eller möjligen kognitiv lingvistik. Jag ser inte riktigt poängen i att ta en beteckning som använts för ett visst ändamål i åtminstone en kvarts dekamillenium, och klistra det på en relativt modern forskningsgren, även om vissa delar, som till exempel begreppsanalys, tillhört filosofins domäner sedan Sokrates’ dagar. Eller för att låna en drastisk bild från förordet till Grallimatik: »Du och jag kan ju till exempel komma överens om att kalla en tur- och returbiljett Stockholm—Malmö för en åtsittande aftonklänning med svarta tofsar. Men jag lovar dig att vi får ett helvete i biljettluckan på Centralen.»

flour1_1

Till slut några korta ord om den senaste tidens händelser som övertygat mig om att trots allt publicera texten ovan — jag tänker naturligtvis på Trumps kandidatur till president-jobbet i USA och den så kallade »Brexit-omröstningen. Om du inte redan gjort det, jämför den trumpska retoriken och de argument som framfördes under Brexit-debatten[4], med de »hitlerska propaganda-teserna» som Ahlberg sammanfattade i början av den här texten. Visst känns metoden igen?

Låt mig först som sist påpeka att jag inte har den ringaste koll på hur resultatet av Storbritanniens omröstning kommer att påverka någonting; någon kommer otvivelaktig att tjäna pengar på det, någon annan kommer att förlora pengar, och de allra flesta kommer inte att märka någon större skillnad, ungefär som när Sverige gick med i EU. Det som oroar mig är inte bara den slagordsmentalitet som tycks sprida sig enligt känd förebild, utan också att mänskligheten har ett antal områden som måste behandlas i ett globalt perspektiv — några exempel är kärnvapenkontroll, klimathantering och resurser till globala forskningsanläggningar (LHC, exempelvis), men det behövs också en internationell samordning av ekonomiska spörsmål, och en global syn på hanteringen av vår planets ändliga resurser — och jag ser därför varje steg mot en minskad samordning som ett misslyckande i dessa bemödanden.

En annan intressant synvinkel är att ett beslut av en sådan dignitet kan fattas på så skakiga grunder. Jämför, till exempel, Brexit-omröstningen med den procedur som måste till om Sverige skulle besluta sig för religionsfrihet för alla rikets medborgare; en, enligt min mening, fullt rimlig åtgärd. I grundlagen står det dock att den kungliga familjen måste bekänna sig till den »rena evangeliska, protestantiska läran» såsom den definieras av den svenska kyrkan. För att avlägsna denna relik från en svunnen tid måste, eftersom detta står inskrivet i grundlagen, riksdagen två gånger besluta om detta, och det måste vara (minst) ett allmänt val mellan besluten. Just i det här exemplet kan det väl anses vara »overkill», men principen att vissa saker bör vara svårare, och ta längre tid, att ändra på är det, såvitt jag kan bedöma, inget fel på. Ett alternativ för att minska inflytandet av statistiska fluktuationer kan vara att bestämma att vissa beslut måste tas med någon form av »kvalificerad majoritet», men det kan vara ett alltför stort hinder för förändringar.

Just nu, något/några dygn efter omröstningen, pågår en ny form av pajkastning, där man försöker bestämma vems skuld det är att det blev som det blev; den ena sidan skyller på nationalistiska högerkrafter, och den andra på att »makteliten» inte lyssnar på »verklighetens folk». För en i de brittiska maktstrukturerna oinsatt person tycks Storbritannien just ha imploderat, med politiska ledare som avgår, eller uppmanas avgå, till höger och vänster (och de flesta andra håll också), samtidigt som till exempel skotska politiker hävdar att de i så fall hellre stannar i EU än i UK. Den här härvan verkar inte helt enkel att reda ut, och de »enkla lösningar» som Brexit-kampanjen fört fram kommer förmodligen att visa sig mer komplicerade än de tycktes då de presenterades. Tacka vet jag då en sådan sak som den svenska skolans förfall, som naturligtvis är Olof Palmes fel. Pure and simple.


Fotnoter:

  1. Skäl som jag inte kan avslöja här (av den enkla anledningen att jag inte längre kommer ihåg dem) har gjort att de två delar jag redan publicerat består av en av de ursprungliga två och en av de nytillkomna. []
  2. Jag kommer nedan att referera till honom med förkortningen JLR, eftersom jag inte anser mig tillräckligt bekant med honom för att tilltala honom med förnamn, men inte heller så obekant att ett opersonligt »Ramirez» eller »Dr Ramirez» skulle passa in i sammanhanget. Vem sa att mänsklig kommunikation är enkel? []
  3. Emfas enligt Ahlberg. []
  4. Ett typiskt exempel från en av mina facebook-vänner: »The EU is a dictatorship. Pure and simple.» []

De båda fronterna

Den här bloggan borde egentligen hetat »Några tankar, åsikter och kommentarer vid läsningen av Alf Ahlbergs skrift De båda fronterna.» Detta tycks mig för långt och otympligt, till och med för den här bloggen, så därför har jag nöjt mig med att upprepa Ahlbergs titel.

Till en viss punkt kan man säga att boken kan läsas som en fortsättning på Tankelivets frigörelse, som jag skrivit om tidigare; de kommentarer som jag fäller här handlar därför mer om denna punkt och det som befinner sig bortom den — det område där våra åsikter, åtminstone synbarligen, divergerar.

Som framgått av tidigare opus på den här bloggen läser jag gärna böcker av Alf Ahlberg och Hans Larsson. Båda har, tycker jag, en i grunden sund inställning till mänskligheten, vilket inte minst visas i de texter jag tagit upp tidigare. Men det finns ett litet aber, ett »crux» kanske man skulle kunna säga — båda var bekännande kristna; visserligen av den religiösa typ som betecknas »subtil» eller »humanistisk» av dess anhängare, och »dunbolster-» eller »mellanmjölks-» av dess kritiker, men ändå. Bokens förord slutar med några ord som på ett föredömligt sätt preciserar var skiljelinjen går:

Att jag däremot icke skulle önska någon vidgning av klyftan mellan den kristna och den s. k. »profana» humanismen torde framgå av det följande men må här ytterligare understrykas. Det är icke mellan dem som den stora frontlinjen går. Tvärtom måste samarbetet här bli allt fastare. Min invändning mot den »profana» humanismen är icke av praktisk eller moralisk utan av teoretisk natur. Jag anser den logiskt ohållbar och tror därför, att den kommer att vittra sönder, om den icke hämtar sin styrka ur en religiös humanism.[1]

Att jag helt håller med om den första delen har jag redan berättat på ett annat ställe på bloggen, och om man byter plats på den profana och religiösa humanismen så köper jag den andra delen också, rakt av. Jag ska strax ta itu med den ahlbergska argumentationen, innan jag avslutar med att försöka omformulera några litterära visdomsord så att de passar in i »min» filosofi. Först tänkte jag dock göra en längre omväg för att beskriva mitt förhållande till ett antal »ismer» som jag då och då blir pådyvlad, men som jag inte helt passar in i.

Den första, och den lättaste att avfärda, är »Ateism». Att den är lätt att avfärda beror på två saker: dels är det begrepp som en »ateist» förväntas ta avstånd ifrån, dvs »gud», såpass luddigt att det knappast finns två personer som menar samma sak då ordet används, och dels har de saker som en person inte tror på föga effekt på hens handlande. Dessutom härstammar termen från en tid då att vara »ateist» betraktades som ett grovt brott som kunde bestraffas med döden, och ännu i denna dag har ordet en olyckbådande klang, i synnerhet i teokratier i mellanöstern; i skrivande stund dyker det i media upp ännu ett tragiskt exempel på detta.

Ett exempel på problemen med gummiordet »gud» finner man i Wikipedias definitiona av teism: »Teism […] är en filosofisk eller religiös riktning som menar att det finns en transcendent (översinnlig, ej möjlig att uppfatta eller förstå) och personlig (ett väsen/en kraft i sig själv och inte något utspritt) Gud.» Lägg märke till det självmotsägande i definitionen, där »gud» i första ledet klassas som »ej möjlig att […] förstå», men trots detta i det andra ledet tilldelas egenskaper. Att gud inte kan förstås brukar dock inte hindra teister att förklara att man inte »förstått» vad gud är när man försöker förklara vad det är man inte tror på.

Den viktigaste kritiken mot begreppet »ateism» är dock att det är omöjligt att skapa en klass, en rörelse, av vad man inte tror på. Ett vanligt försök att få de debattörer som använder denna term att inse detta är skapa en liknande klass av alla människor som inte tror på tomten, »asantaismen»; förhoppningen är att de ska se likheterna med begreppet »ateism». Tyvärr är min erfarenhet att det inte fungerar särskilt bra, eftersom teister oftast inte ser längre än till (den upplevt implicita) jämförelsen mellan »gud» och »jultomten», och därför tror sig förolämpade. Ett annat sätt att se det bisarra i begreppet skulle kunna vara att påpeka att om »ateism» vore ett giltigt begrepp skulle jag, och alla andra som inte tror att det existerar någon »gud», ha mer gemensamt med Siddhārtha Gautama eller Stalin än med Albert Einstein, som väl snarast kan beskrivas som deist eller panteist, för att nu ta ett drastiskt exempel. Det anförda exemplen hoppas jag förklarar varför jag anser begreppet »ateism» vara abderitiskt[2].

Jag är också skeptisk till ordet »skepticism». Det lider naturligtvis av ett problem liknande det som jag redan avhandlat, nämligen att det är nästan lika svårt att samla en rörelse kring att man är skeptisk till något som att man inte tror på något. Men det finns en aspekt som jag tycker är ännu värre; för personer med åtminstone en rudimentär orientering i filosofins historia så innebär »skepticism» en filosofisk lära, förknippad med till exempel Pyrrhon och Sextus Empiricus, som hävdar att vi inte kan veta någonting med säkerhet. Det påståendet är ju visserligen förmodligen korrekt, och man ska inte underskatta Sextus Empiricus’ betydelse för senare filosofer och skribenter, men ganska improduktivt så länge man inte diskuterar den positiva delen, hur man kan veta något. Framför allt kan denna typ av skepticism leda till relativism, en »-ism» som å ena sidan har en del som talar för sig, men å andra sidan i sina mer bisarra former kan få allvarliga konsekvenser.

För att i någon mån mildra dessa problem har någon infört termen »vetenskaplig skepticism». Men jag kan inte låta bli att tycka att det finns en anstrykning av tautologi här; i begreppet »vetenskaplig» finns redan tvivlet inbyggt som en viktig komponent, och jag kan inte se att man vinner särskilt mycket på att framhäva just den skeptiska aspekten på de kunskapsskapande aspekternas bekostnad. Ett annat sätt att säga ungefär samma sak är »Popper är visserligen en viktig kunskapsteoretiker, men inte den ende».

Slutligen några ord om »humanism», den »ism» av de tre uppräknade som är svårast att värja sig mot. Däri ligger dock ett av problemen: begreppet har en så pass positiv konnotation att i princip alla vill kalla sig humanister; det finns en »marxistisk humanism», Putin kallar sig humanist[3], och detsamma gör påven[4]. Med andra ord, »humanism» lider av samma åkomma som till exempel »demokrati», »kultur» och »miljö» — det täcker numera så mycket, och har så många betydelser, att det har förlorat mycket av sin precision.

Dessutom finns det inbyggt i själva begreppet en rasdiskriminering där jag ställer mig tveksam till åtminstone ett par aspekter. En av dem är hur man motiverar att den mänskliga rasen ska ha en särställning, en annan frågan om det över huvud är motiverat. Det första spörsmålet brukar besvaras endera med en referens till ett gudomligt ursprung eller till något slags profan version av »skapelsens krona»; jag tycker ingendera är särskilt övertygande, och i synnerhet ett studium av mänsklighetens politiska, ekonomiska och religiösa ledare genom historien borde få vem som helst att grubbla över korrektheten i den andra aspekten[5]. Därmed naturligtvis inte sagt att jag tror att babianer, delfiner eller gräshoppor skulle kunna sköta vare sig politik eller ekonomi på ett mer kompetent sätt; bara att de representanter för mänskligheten som det här handlar om inte alltid kämpat för det gemensamma bästa.

För att undvika missförstånd är det säkrast att understryka att mina åsikter i stora drag överensstämmer med de ateister, skeptiker och humanister vanligen har, vilket förhoppningsvis är uppenbart för den som följt den här bloggen ett tag. De synpunkter jag gett uttryck för ovan ska ses som kritik av olika etiketter som jag tycker inte helt motsvarar sina respektive innehåll, inte av själva innehållet.

Så över till en kritik av Ahlbergs argumentation för en kristen humanism. Redan hans argument mot nazismen och kommunismen, som han genomför med stor konsekvens och vältalighet, kan utan större modifikationer användas mot kristendomen eller vilken religion som helst — Ahlberg skriver till och med på ett ställe, efter att strax innan förklarat att nazismen och kommunismen kan betraktas som primitiva religioner, »[m]en icke nog därmed: kommunismen och nazismen äro icke blott religioner utan även kyrkor.» Denna anklagelse är ingalunda ny eller originell — Bertrand Russell framför den till exempel i sitt verk »Västerlandets filosofi», som översattes till svenska av just Ahlberg — men Ahlberg tycks omedveten om att liknelsen också svärtar ner begreppen »religion» och »kyrka». Från min synvinkel, och gissningsvis många andras, finns det ett utopiskt drag i både kommunismen och kristendomen där allt ska bli så fantastiskt bra i en avlägsen framtid, men i båda religionerna så har de personer eller grupper som försökt sig på att bygga ett samhälle baserat på deras respektive principer misslyckats kapitalt[6]. Ahlberg gör ett bra jobb då han letat fram diverse bisarra utsagor av kommunistiska ledare och ideologer; han påtalar också de brott mot mänskligheten som begåtts i kommunismens namn, men hoppar helt över den ideologiska utopi som ligger till grund för den. När han pratar om kristendomen, däremot, gör han tvärtom — han pratar nästan uteslutande om utopin, citerar bara de kristna ideologer som haft någorlunda vettiga saker att säga, och viftar snabbt bort de brott mot mänskligheten som begåtts i kristendomens namn. Att utsätta kristendomen för samma nedgörande kritik som Ahlberg består kommunismen är inte särskilt svårt, till viss del därför att kristendomen har funnits till under snart två årtusenden och dess anhängare har alltså haft avsevärt längre tid på sig att begå dumheter.

Ett annat exempel på Ahlbergs tvivelaktiga argumentation hittar man i kapitlet »den aktuella religionsdebatten», där han kommenterar en då aktuell bok, »Kristendomen mot — för» i vilken två debattörer, Stellan Arvidson och Torsten Bohlin, diskuterar kristendom[7]. Den boken, och Ahlbergs, publicerades 1947, alltså några år innan Hedenius’ »Tro och vetande», och det är väl inte otroligt att Hedenius påverkats av de båda böckerna; en av de tre punkter Hedenius slår fast för att det ska kunna gå att överhuvudtaget diskutera religion, det språkteoretiska postulatet, vänder sig just mot den gambit som Ahlberg använder i början på sitt argument:

Något schematiskt kan man säga, att vetenskapens grundvärde är »det sanna», moralens »det goda», konstens »det sköna» och religionens »det heliga». De uttryck, som dessa värden fått i det mänskliga kulturlivet, har varit skiftande och föränderliga, högre eller lägre. Men intet av dem kan återföras på något av de andra. Det främsta kardinalfelet i så mycken religionskritik förefaller mig vara, att den saknar blick för detta. Religionens egna förespråkare har delvis själva skulden därtill, emedan de alltför mycket haft en tendens att intellektualisera religionen och därmed gett stöd åt den föreställningen, att den är ett system av begrepp. Varje upplevelse måste ju uttryckas i ord, och orden fattas lätt som begrepp. Men man får icke glömma, att religionen alltid, där den varit stark och levande, varit medveten om de intellektuella formlernas begränsning. Därför är mystiken, som städse erinrar om de intellektuella formlernas begränsning, ett ofrånkomligt element i all religion.

I all enskildhet är detta argument en smula irriterande, men tyvärr inte ovanligt[8]. Men betraktad tillsammans med en ironisk gliring några sidor senare blir ovanstående stycke en argumentationslogisk vurpa av ansenliga mått, och det är förvånande att en så driven debattör som Ahlberg begår den. Först citerar han Arvidson — »Vi har förmodligen årmillioner på oss att förebereda [sic] oss för den stund, då solen inte längre förmår avge tillräcklig energi för att uppehålla livet på jorden»[9] –, ägnar sedan tiotalet rader åt att ironisera över ordet »vi», för att sedan konkludera att »[d]et ›vi›, som Arvidson hela tiden pratar om är som sagt bara en abstraktion utan konkret realitet». Med andra ord tycks Ahlberg anse att religionen har en »konkret realitet», trots att man inte kan använda några begrepp för att beskriva den, medan ett begrepp som »mänskligheten» saknar denna konkreta realitet. Jag har en avvikande åsikt.

För att avsluta den här bloggan på ett lite mer försonligt sätt tänkte jag göra ett försök att beskriva min egen »livsfilosofi», eller vad det nu ska kallas för. Ahlberg ger i det följande citatet en utmärkt grund att bygga vidare på:

På nyss anförda ställe i Goethes roman [Wilhelm Meisters Wanderjahre, bok 2, kapitel 1] skildras, hur Wilhelm inviges i ett slags religiöst ordenssällskap. Han får denna fråga: »Varpå kommer allt an, om människan skall kunna utveckla sig till en hel människa» (damit der Mensch nach allen Seiten zu ein Mensch sei). Svaret är ett enda ord: Vördnad. Endast i vördnad blir människan människa. Och i det följande utvecklas det, att denna vördnad måste vara av trefaldigt slag: vördnaden för något över oss, för »en Gud däruppe», vördnaden för något nedanför oss, för »jorden, som ger oss föda och mångfaldig glädje men ock mycket och oproportionerligt lidande», och vördnaden för våra likar, medmänniskorna. Alla dessa tre former av vördnad hör oskiljaktigt samman i den högsta religionen, som enligt Goethe fått sitt symboliska uttryck i de tre trosartiklarna.

Rent allmänt kan sägas att ordet »vördnad» nog passerat sitt »bäst-före-datum»; det har, i alla fall för mig, en oönskad klang av passiv, kritiklös dyrkan. Jag kommer i stället att använda ordet »respekt», men är fullt medveten om att det är ett ord som är i ett långt framskridet stadium av fermentering. Tänk »aktiv, kritisk vördnad», och du hamnar i alla fall inte helt fel.

Vad beträffar de tre punkterna har jag efter moget övervägande utökat dem till fem, även om det kanske hade varit mer precist att slå ihop två av dem, punkterna tre och fem nedan. Att jag valt att separera dem är för att i högre grad behålla korrespondensen med Goethes tre punkter ovan.

  • Jag har respekt för verkligheten, såsom den visar sig i såväl det stora (universum) som det lilla (elementarpartiklarna), liksom i alla komplexa mellanformer. Jag inser att vår kunskap är ett styckverk, och att det med största sannolikhet alltid kommer att förbli så.
  • Jag har respekt för den kunskapsmassa som genererats av mänskligheten genom otaliga årtusenden, och jag inser att jag aldrig kommer att kunna tillgodogöra mig mer än en liten bråkdel av den.
  • Jag har respekt för vår hemvist, planeten jorden, och inser att dess resurser inte är oändliga.
  • Jag har respekt för mina medmänniskor, undantaget de som med sina gärningar förverkat den, till exempel Breivik, Fritzl och Dutroux, för att nu nämna några av de mest kända i en beklämmande stor samling.
  • Jag har respekt för såväl växt- som djurliv, och inser att människor hör till samma familj som minsta kräk i kärr och syra.

Jag inser naturligtvis att ovanstående punkter inte utgör något fullständigt system, och att de skapar minst lika många frågetecken som de eventuellt rätar ut; i synnerhet bör den som implementerar en livsfilosofi efter ovanstående schema fundera en hel del på gränser för respektive respekt — i den fjärde punkten har jag antytt att min respekt för enskilda exemplar av mänskligheten kan variera ganska rejält. Den som till äventyrs önkar veta mer om mina åsikter i olika frågor inbjuder jag att botanisera i bloggens olika inlägg.


Fotnoter:

  1. Här, liksom i senare citat, är kursiveringen Ahlbergs. []
  2. Detta ord, och dess ursprung, avser jag att skriva mer om »under våren». []
  3. Jag har inte återfunnit just det citat jag tänker på, men på WikiQuote hittar man till exempel »a new country has emerged with new humanist and ideological principles at the foundation of its existence». []
  4. Jag noterar med viss förstämning att den oseriösa föreningen »Humanism och kunskap», vars syfte är att motarbeta humanism och sprida så mycket disinformation som möjligt, för närvarande kommer upp som länk nummer fem när man söker efter ”humanism” med bing, medan den seriösa föreningen »Humanisterna» först dyker upp på nionde plats. Skärpning, bing! []
  5. I mina mest cyniska stunder håller jag med Loudon Wainwright III (eller »Lv3», som vi som gjorde lumpen i Norrtälje kallar honom), då han i sista versen i Hard day on the planet menar att det kanske inte vore helt fel med »some explosions to close up the shop». []
  6. Jag bortser här från nazismen, som såvitt jag förstår inte kan anses ha några som helst förmildrande omständigheter att anföra. []
  7. Sagda bok saknas för tillfället i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek, varför jag inte är helt säker på dess exakta titel. Ahlberg tilldelar kristendomen ett genitiv-s i sin fotnot, och på nätet har jag hittat andra stavningar (och interpunktioner), till exempel en med prefixet »e-» lagt till ordet »mot». Den stavning jag valt används av Libris. []
  8. Det begrepp som oftast förklaras stå över alla försök till definition är naturligtvis »gud», vilket vanligen inte hindrar att det används på ett påfallande begreppsligt sätt, som i påståenden av typen »Gud skapade människan till sin avbild». Ahlberg är här på intet sätt annorlunda än andra religiösa debattörer. []
  9. Citerat ur Ahlbergs bok; det är inte klart för mig om den ovanliga formen »förebereda», som dock är omnämnd i SAOB, är ett misstag eller ej. []

Den prometeanska tanken

Det har väl inte undgått någon att det råder en viss turbulens i/på[1] en av de två stockholmska lokaltidningarna, Svenska Dagbladet. I augusti meddelades det att en stor omorganisation skett och att en ny chef för kulturdelen (Martin Jönsson) tillsatts; någon månad senare tvingades han försvara sina tämligen radikala åtgärder, som kortfattat (och möjligen något hårddraget[2]) bestod i att sparka alla som kunde något; och nu, för bara några dagar sedan, meddelade man att han slutar på SvD för en ny befattning på Sveriges Radio. Det är inte utan att man ser vissa likheter med engelska fotbollsmanagers, vars öde ofta hänger på hur det gått i de 5-6 senaste matcherna.

Ungefär samtidigt som beskedet om Jönssons avsked från SvD kom, publicerades det en läsvärd artikel på Newsmill. Redan det faktum att något på Newsmill kan betraktas som läsbart är måhända tillräckligt anmärkningsvärt för att påtalas i en blog, men det intressanta i sammanhanget är att artikeln skrivits av en av de ratade SvD-medarbetarna, historikern Håkan Arvidsson. I artikeln tar han upp flera intressanta teman, som till exempel »de moderna mediernas journalistik» och »kultureliter kontra masskultur», och som jag just läst Alf Ahlbergs Tankelivets frigörelse för andra eller tredje gången så slår det mig hur lite som förändrats sig i kulturella frågor sedan 30-talet. Arvidsson skriver till exempel »Det moderna samhällets bildade eliter saknar alltför ofta förmågan att nå massan med sina appeller, eftersom deras insikt i de politiska, sociala och ekonomiska problemen hindrar dem från att förenkla lösningarna till den nivå som massan kräver och önskar. De populistiska eliterna upplever inte samma restriktioner.»; det skulle kunna varit hämtat direkt ur Tankelivets frigörelse. Visst har det hänt en del på teknikfronten sedan Ahlberg skrev sin bok, men kulturfrågorna tycks avhandla samma diskussioner om samma grundprinciper som då — eller möjligen som alltid…

För visst finns det något mer eller mindre evigt i de frågor som Arvidsson tar upp, och sällan har det uttrycks bättre än i Viktor Rydbergs dikt Prometeus och Ahasverus. Rydberg låter här två välbekanta[3] mytiska figurer, från två vitt skilda epoker, träffas för diskutera de mänskliga villkoren. Prometeus (eller Prometheus, som namnet ofta skrivs), var den titan som enligt myten gav, eller återgav, elden till människorna i trots mot Zeus’ vilja, och som straff för detta kedjades fast vid en klippa där en örn varje dag hackar ut och äter hans lever, varpå den växer ut igen under natten — grekerna gillade uppenbarligen den här typen av eviga bestraffningar; ännu mer känd är ju Sisufos och hans sten. Ahasverus, Jerusalems skomakare, nekade enligt en annan, och mycket senare, legend Jesus att vila utanför sitt hus på vägen mot Golgata, och ålades därför av den milde och förlåtande gudssonen[4] att ständigt vandra från plats till plats tills jordens undergång[5].

Rydberg blandar samman de båda myterna, och kryddar med ett par droppar kristen mystik; förutom huvudaktörerna ges ett par biroller till hedersmannen Noa, som får agera berättare i inledningen, och »vålnaden av Messias», som likt det grekiska dramats »Deus ex machina» dyker upp i slutet och ställer allt tillrätta. Han lägger också till en detalj i Prometheus-myten som jag tror är hans egen — att om Prometheus fogar sig i Zeus’ lag så kommer han att återuppstå som Antikrist, och jordens undergång står för dörren. Det är inte svårt att inse varför Rydberg förbättrade legenden en smula; på så sätt kan han förklara varför Ahasverus, trött på sin ultralånga maraton, försöker övertyga Prometheus om att »vad Zeus gör är alltid det rätta».

Det budskap Prometheus fått stå som symbol för alltsedan 1800-talets början då romantikerna slog klorna i honom sammanfattar Rydberg i två korta utrop i början av dikten: »Förakten tidens gud! Tillbedjen evighetens!» Tack vare sin sinnrika omdiktning av myten har Rydberg skapat två lager av gudomlighet; Zeus — son av Kronos, tidens gud — representerar det tidsbundna, förgängliga, medan Den Evige är en lätt retuscherad bild av den kristne guden. Den prometeanska tanken är alltså att strunta i de regler och begränsningar som samtiden ålägger människan i sin strävan att utföra något; agerandet behöver bara ta hänsyn till idealet, det perfekta, det eviga.

Ahasverus får representera den mer jordbundna, alltigenom pragmatiska, ståndpunkten att »Makt är rätt och gör vad hon behagar, / Gud giver lag, men lyder inga lagar»; enligt honom pågår det visserligen en strid, men det är om makten, inte mot makten man kämpar:

Väl förs en strid, men ej mot maktens gud —
han dyrkas överallt, var än jag vandre —
nej, fejden gäller: värna egen hud,
kan du ej taga huden av de andre.
Det är de byten, du, varom man strider.
Nu säger jag dig, galning, kort och kallt:
en kamp för liv och makt står överallt
och måste rasa genom alla tider.

Den här »symboliska idédebatten» mellan Prometheus och Ahasverus kan överföras på de flesta mänskliga verksamheter, med lite olika resultat; jag kommer nedan, som allra hastigast, att ta upp tre sådana fält och mina tankar och åsikter om dem.

Det första området, och det där det enligt min mening är enklast att sympatisera med Prometheus, är politiken; tanken att vi måste hitta ett sätt att skapa en bättre värld — utan svält, utan krig och med ett ansvarsfullt och rättvist resursutnyttjande — tror jag de flesta ställer upp på. När Rydberg låter Prometheus säga att han känner sin styrka växa dag för dag, så är det förmodligen just de tekniska framstegen han tänker på; de tre kategorierna människor som han menar kämpar för den prometeanska saken är skalder, konstnärer och »tänkare/forskare», och gissningsvis är det de sistnämnda som ska leda den kampen. Men som Ahasverus snabbt påpekar finns det svårigheter på vägen för en kämpade idealism:

När prometeiske svärmare förstått
att sätta svärd i hand på de förtryckta,
kan stundom sådan lek med seger lykta,
men då är segern sken och villa blott,
ty Maktens lag tar ut sin rätt igen,
om än i annan form med andre män;
och följden är, du dåre, att din lära,
som nyss så skön för skaldens öga stod,
för honom även mister glans och ära,
då hon besudlad är med smuts och blod.

Rydberg visste naturligtvis inget om 1900-talets alla hemska »ismer», men Europa var inte direkt något fredligt semesterparadis på 1800-talet heller, och den franska revolutionen med sin dissonans mellan teorins »frihet, jämlikhet, broderskap» och praktikens hårdhänta terror var långtifrån glömd. Rydberg låter också Ahasverus berätta om maskinålderns baksida, med eländiga arbetsförhållanden och miljöförstörelse, ett tema som Rydberg skulle återvända till i sin förmodligen näst mest kända dikt, »Den nya Grottesången», och som förvisso har aktualitet även i våra dagar.

Det andra området där den prometeanska metaforen är gångbar är »kulturen», i vilket begrepp jag för ögonblicket inbegriper konst, litteratur, dramatik, film, musik och andra »traditionella» kulturformer, men inte de delar som hör till den naturvetenskapliga och matematiska sfären[6]. Här är vi tillbaka till den artikel av Håkan Arvidsson som jag nämnde i början av den här bloggan; omskrivet i termer lånade från Rydbergs dikt menar Arvidsson, om jag förstått honom rätt, att SvD med sina nedskärningar och förändringar på kulturavdelningen gått helt på Ahasverus linje från att tidigare ha varit ett av Prometheus sista fästen i Sverige.

Det ligger naturligtvis något i tanken på en »god» kultur. Det finns väl ganska få som tycker att den så kallade »mello-dramatik» som TV bjuder på under några helgkvällar på våren på allvar skulle kunna ta upp konkurrensen med »riktig» musik och »riktig» dramatik; Beethovens musik och Shakespeares dramer kommer att överleva alla schlagerfestivaler. Men det är naturligtvis inte oproblematiskt att skilja på »bra» och »dålig» underhållning eller kultur; låt mig ta två exempel.

I »Groucho och jag» citerar storebror Marx en kritiker, som om en (icke-marxistisk) pjäs skrev »Det här är egentligen ingen recension utan en bekännelse. Under större delen av föreställningen satt jag och skrattade åt en mycket dålig pjäs.»; och Groucho konstaterar syrligt att kritikern inte blivit lovad att se King Lear eller En handelsresandes död utan »bara» en komedi, men att det tydligen inte dög åt kritikern att han faktiskt skrattade hela kvällen.

Ett annat exempel — 1954 gav FiB Lyrikklubb ut en samling med Dan Anderssons lyrik, i urval av Nils Ferlin. I sitt förord berättar Ferlin gripande om sitt första möte med Dan Anderssons dikter, och avslutar med att beklaga att de höll på att glömmas bort: »Dan Anderssons visor, ja — oöverträffade i svensk lyrik — sjöngs ju en tid i folkparker, på läroverksaulor och från andra tribuner. Men hur är det nu? Håller de inte på att bli bortglömda? En tung violin tonar genom dem. Är det måhända den som skrämmer? Ack, svenska folk!». Boken gavs trots allt ut i en upplaga på 10000 exemplar, så helt bortglömd var han nog inte; och under visans renässans på 60-talet fick Dan Andersson en ny publik, främst genom Gunde Johansson och Thorstein Bergman, men också genom den osannolika framgång som Hootenanny Singers hade med ”Omkring tiggarn från Luossa” på Svensktoppen.

Groucho Marx, Dan Andersson, Nils Ferlin — tre kulturföreteelser som överlever tack vare den så kallade masskulturen, ofta till »finkulturens» ohöljda förtret[7]. Och det är knappast någon isolerad företeelse — i slutet av 1800-talet hette smakdomaren i Sverige Carl David af Wirsén, den ständige sekreteraren i Svenska akademin under många år, numera mest känd för att ha avrått svenska folket från att läsa Strindberg, Heidenstam, Söderberg, Lagerlöf, dvs i stort sett alla som numera räknas som de betydande från den tidsperioden. Lite senare rönte dåförtiden ledande kritiker som Fredrik Böök och Sten Selander samma öde; i deras fall var det modernismen som de totalt saknade känsla för[8].

Det kanske verkar som jag är pessimist beträffande Prometheus’ möjligheter att skilja mellan »god» och »dålig» kultur, och som mina exempel ovan antyder tror jag att det är nästan omöjligt att »idag» bestämma vad som fortfarande kommer att vara gångbart »i morgon»; däremot är det lättare att rumstera om i kulturen från »igår» för att hitta det som fortfarande håller »idag». Det är emellertid inte hela sanningen — jag har en del idéer om hur en mer universell kritik, en prometeansk kulturbedömningsmekanism, skulle kunna se ut, men jag är inte redo att presentera dem än. Den otålige rekommenderas att läsa C.S. Lewis’ lilla bok »An Experiment in Criticism», där han för fram mycket intressanta tankar baserade på en invertering av den kritiska processen; dess tankar kommer att vara grunden i en sådan eventuell presentation, och för närvarande (jag har säkert inte bläddrat i boken i fråga de senaste tio åren) minns jag bara att jag hade en enda liten vag invändning, så det kommer förmodligen mer att bli en exposé över Lewis’ idéer än en framställning av ett eget teoribygge.

Det tredje området där metaforen om Prometheus kan användas är den tydligaste i Rydbergs dikt — religionen. Samtidigt är det för mig som »asupernaturell»[9] uppenbart att här måste Prometheus hållas med dubbla kedjor. Anledningen är naturligtvis att vi bara alltför väl vet vad som kan hända när en religiös fanatiker anser sig ha rätt att med Prometheus som ledstjärna bryta mot lagar och förordningar. Den senaste[10] store teologen här på jorden, Xenofanes, suckade, lätt omskrivet, att människorna skapar sina gudar till sina avbilder, och ställde upp den självklara tesen att om det existerade en gud så var det en och samma för alla, och han började också notera denne guds egenskaper[11]. Så länge som man inte fortsätter hans arbete, och lyckas visa på en gemensam religiös vision — så länge som varje religiös ledare som målar ut den fantastiska framtid som väntar motsägs av ett otal andra religiösa ledare som målar ut andra, lika fantastiska, framtider — måste den religiöse Prometheus hållas fängslad. Personligen är jag övertygad om att en sådan vison är fri från såväl tomtar som gudar, och jag tänker, som engelsmännen uttrycker saken, inte hålla andan tills den visionen är framförhandlad och färdig.

Prometheus är fortfarande fastkedjad vid sin klippa; örnen äter hans lever på dagarna, och hans sår läks under nätterna; och Ahasverus vandrar jorden kring tills domedagen. Det kanske måste vara så?


Fotnoter:

  1. Det verkar som jag lyckats skapa en perpetuum mobile här; när jag skriver »i» tycker jag någon sekund senare att »på» är bättre, men när jag omsider ändrar »i» till »på» tycker jag genast att »i» nog i alla fall ser mer logiskt ut, da capo ad infinitum(O själens vaggsång / sången om någonting annat!) []
  2. Jo, jag är medveten om att de flesta auktoriteter anser att man bör skriva »hårdraget»; efter grundliga studier i ämnet (läs: jag kollade upp vad det står på Wikipedia) beslöt jag mig dock för att ansluta mig till minoritetsuppfattningen. []
  3. Detta ord bör rimligen ge kraftiga utslag på alla ironidetektorer; skulle det inte göra det, har du förmodligen råkat införskaffa en ironidetektor av andra ordningen. []
  4. Fungerade den bättre den här gången? []
  5. Såvitt jag kan bedöma är bakgrunden till den här myten några ord som Jesus fällde i något evengelium som skulle kunna uttolkas som att han skulle återkomma innan alla vid korset närvarande hade lagts i jorden; ett antal århundraden senare insåg någon lärd person att det var osannolikt att en samtida med Jesus skulle vara vid livet utan ett gudomligt ingripande, så då uppfann hen ett sådant. []
  6. Frågan om »de två kulturerna» är förvisso intressant, och jag lär återkomma till den fler gånger på den här bloggen. För den poäng som jag försöker göra i den här avdelningen finns det trots allt en skillnad mellan de två kulturerna, vilket kanske kan vara en utgångspunkt för en senare blogga. []
  7. Att förtreten var ömsesidig är nog inte för mycket sagt; se till exempel Dan Anderssons Hos den äldste förläggaren, eller Nils Ferlins Faktum är nog []
  8. I Bööks fall handlade det dessutom om att han var tyskvän och inte genomskådade Hitler i tid, för att uttrycka det försiktigt. []
  9. Jag avskyr ordet »ateist», eftersom det tillmäter min icke-tro på ett obestämt, eller möjligen obestämbart, »väsen» benämnt Gud en central plats i mitt liv. Med ordet »asupernaturell», som jag just tycks ha uppfunnit (google hittar ingenting i alla fall), vill jag bara beskriva att jag försöker inrätta mitt liv utan påverkan från övernaturliga ting eller väsen överhuvudtaget. Med andra ord är det så att tomtar, gudar och andra övernaturliga väsen bara påverkar mig indirekt, genom dem som av olika anledningar tror på dylika övernaturligheter. []
  10. Det är frestande att skriva »siste», men eftersom det är svårt att sia om framtiden väljer jag det mer försiktiga adjektivet. []
  11. Han var visserligen så övertygad om att det verkligen existerade en gud att han inte skrev »om», men given lite mer kunskap om världen är jag övertygad om att han formulerat sig lite mer försiktigt. []

Tankelivets frigörelse

ahlberg_tankelivetI veckan har jag läst om »Tankelivets frigörelse» av Alf Ahlberg. Det finns vissa böcker som man önskar ett evigt liv, eller att kulturministeriet trycker upp den i några miljoner exemplar och gör till obligatorisk läsning för alla som vill kalla sig medborgare i staten Sverige; Tankelivets frigörelse är en sådan bok. Om jag berättar att boken skrevs 1934 och hämtade en del avskräckande exempel från länder som Tyskland, Italien och Sovjetunionen så är det förmodligen inte så svårt att inse att vissa grupper i dagens Sverige (och förvisso även annorstädes) skulle må gott av en påminnelse om hur grunderna för ett fungerande samhälle ser ut. De två kapitlen om »illusionerna kring gruppen» och »propaganda, agitation och reklam» kan kanske kännas lite omoderna i förstone, dels på grund av att diktaturerna i vår absoluta närhet är färre än på trettiotalet, och dels på grund av den genomgripande strukturförändring av massmedia som skett de senaste 80 åren, en process vars slut vi säkerligen inte sett än. I ett förord till en pocketutgåva 1972 skrev Ahlberg: »Bortsett från att det kanske inte skadar att hålla minnet av nazismen levande, kan ju läsaren utan svårighet komplettera exemplen med sådana från en senare tid. Nazismen nedkämpades visserligen för länge sedan militärt, men alltjämt kvarstår problemet hur den var möjlig, och det är uppenbart att demokratin, som fordrar ett fritt och självständigt tänkande även i den västliga världen är i fara.»

Norman Angell om åsikterMen Tankelivets frigörelse är inte i första hand en stridsskrift mot trettiotalets alla diktatoriska ismer; det är en stridsskrift för det »vetenskapliga» sättet att tänka, och Ahlberg hyser en stark övertygelse att en demokrati klarar sig inte utan medborgare som tillägnat sig denna konst; som motto för boken satte han några tankar av den brittiske filosofen Norman Angell, se bilden till vänster. Samtidigt insåg han klart det paradoxala som teknikens framsteg innebar, en paradox som ju ingalunda blivit mindre påträngande sedan dess: »Medan livet blivit alltmera komplicerat, allt mera nödsakat att anlita sakkunskap för varje speciell uppgift, har på samma gång makten alltmer blivit beroende av massor, för vilka denna sakkunskap icke kan vara tillgänglig. Inkompetensstyre eller despotism eller bådadera synas vara klippor mot vilka nutidslivet löper fara att krossas.» De fyra kapitlen om »rationaliseringens roll i tankelivet», »att konstatera fakta», »illusionerna kring jaget» och »några vanliga tankefel» ger en solid grund för sunt tänkande, och även om Ahlbergs behandling av ämnet varken är den första, den sista eller den mest kompletta så har hans uttryckssätt en beundransvärd klarhet; han liknar i det avseendet Bertrand Russell, en filosof som han gärna citerar och dessutom har översatt till svenska.

Boken avslutas med ett kapitel om diskussioner, och även om det är skrivet med samma skärpa som de övriga tycker jag inte det riktigt passar in; det hade varit bättre att avsluta boken med en kort sammanfattning av dess teser, och förpassa diskussionen av diskussioner till ett appendix. Men kapitlet innehåller ett par guldkorn, till exempel hänvisar han till en liten postum skrift av Schopenhauer, »Eristische Dialektik: Die Kunst, Recht zu Behalten», där filosofen samlat 38 strategier för att »vinna» en debatt. Och hans lista på personer som bör uteslutas från varje form av diskussion borde finnas anslagen på väl synlig plats på alla internetforum: »(a) Rena pratmakare; (b) personer som icke vilja ha frågan utredd; (c) historieberättare; (d) fanatiker och dogmatiker; (e) alla som blir förolämpade, när de höra en annan mening än sin egen; (f) ordryttare och sofister.»