Tankar om och kring musik, del 61

Veckans låtval är förorsakat av en nära-döden-upplevelse av det mest uppskakande slag förra helgen; om jag minns rätt var det på lördag förmiddag. Nu är jag ju ganska försiktig av mig, och skulle aldrig ge mig på riskabla kroppsliga övningar som att ställa mig på ett par skidor, klättra upp på en stol eller berätta för en »sverigedemokrat» vad jag anser om Jimmie Åkesson. Nej, det var helt enkelt så att jag var nära att förlora mitt »streak» på Wordle; när jag kom till den sjätte och sista gissningen hade jag bara tre bokstäver, och en tre-fyra möjliga ord att gissa på. Som tur var beslöt jag mig för att »piper» var det mest troliga av dem, vilket visade sig lyckosamt^[1]. Mitt »streak» är följaktligen fortfarande intakt sedan jag missade »parer» för något år sedan.

Mickey Newbury är ytterligare en av de artister jag hittat genom Townes Van Zandt; jag läste någonstans att de varit vänner, och beställde prompt en box med hans första tio skivor ihoppackade på åtta CD; jag hade då inte hört en enda låt av Newbury. En chansning som visade sig mycket lyckad.

Som vanligt har jag bara dimmiga idéer om vad låten handlar om — så långt har jag i alla fall kommit att sångaren relaterar någon form av triangeldrama, och att något uttryck baserat på sagan om råttfångaren från Hameln är inblandat, men det verkar som man kan syfta på lite olika saker i det engelska språket, så jag lämnar uppgiften att skapa mening i texten till dig, käræ lyssnare…

Fotnoter:

1. Jag hade redan försökt »river», så jag visste att det inte kunde vara »riper»; det var nog min smala(!) lycka. [↩]