I helgen, under en kortare vila på soffan (en så kallad »lur»), insåg jag plötsligt att teodicé-problemet var lätt att lösa; det var ju egentligen bara att torka bort fluglorten så var det klart. Med tanke på att tidens skarpaste hjärnor kämpat med detta problem i mer än två tusen år, från Xenofanes och Herakleitos[1] över Leibniz, som uppfann begreppet teodicé, ända till våra dagars teologer är det överraskande att ingen upptäckt detta förut; och skulle det visa sig att jag har fel, att någon redan utvecklat nedanstående tankegångar, så blir jag inte det minsta förvånad.
Men låt oss börja från början. Teodicé-problemet kan enklast uttryckas i tre, ibland fyra, korta satser, som tycks motstridiga:
- Gud är alltigenom god
- Gud är allsmäktig
- Gud är allvetande
- Det existerar lidande i vår värld
Den tredje av ovanstående satser brukar ibland utelämnas, men i så fall öppnar man för möjligheten att Gud visserligen är allgod och allsmäktig men inte vet hur illa det är ställt på jorden; en deist skulle kunna argumentera på det sättet.
Att nämna alla försök som gjorts genom åren att lösa problemet skulle kunna fylla ett mindre bibliotek, så låt mig bara nämna ett par exempel som jag råkat stöta på relativt nyligen. Markion, en av de första att gå över till kristendomen, menade att det fanns två gudar, en lite lätt elak skapargud, som skapat universum och sedan mest ställt till oreda, och den kristne guden som försökte ordna allt till det bästa. Om man läser bibeln är den tolkningen ytterst rimlig, eftersom den gud som beskrivs i det gamla testamentet har få likheter med den kristne guden som hen framställs i det nya, men Markion fick inget gehör för sina idéer. Spinoza, som trots sitt milda och föga aggressiva sätt retat gallfeber på fler generationer av teologer, filosofer och vanligt folk än kanske någon annan tänkare, försvarade sin gud med ett, som jag uppfattar det, deterministiskt argument; enligt detta har en blind lika lite orsak att beklaga sig över sin blindhet som en sten, eftersom guden i sin design av världen inte avsett att ge vare sig den blinde eller stenen synförmåga[2]. Leibniz, slutligen, argumenterade, enligt Viktor Rydberg att gud hade haft många olika världar att välja på, men att den han valde, den vi lever i, var den bästa av alla möjliga världar. Leibniz var ju den andre som upptäckte infinitesimalkalkylen, och var sålunda bättre rustad att lösa optimeringsproblem än resten av mänskligheten vid den här tidpunkten, med undantag möjligen för Newton, men jag håller det för otroligt att han lyckats hitta en rimlig målfunktion att optimera, eftersom problemet är ganska komplicerat[3].
Förutom den redan omnämnda Spinoza-boken, som jag just bläddrat i då den insikt jag nu skriver ner slog mig[4], så var det ytterligare en inspirationskälla som jag hade någorlunda aktuell; någon eller några månader innan hade jag lyssnat genom en mängd arkiverade poddradioavsnitt från Philosophy bites, och det avsnitt jag tänker på hette Stephen Law on evil. I slutet av intervjun gör Law den intressanta observationen att om man kastar om begreppen lite i serien av påståenden ovan, så att det första påståendet blir »Gud är alltigenom ond» och det fjärde »Det existerar mycket gott i vår värld», så blir visserligen frågeställningen annorlunda, men i stort sett alla argument som kan användas för att motivera den gode, allsmäktige gudens existens kan göras om för att motivera den onde, allsmäktige guden. Han föreslår också en mer normal gud, med »good days and bad days», som ett aningen mer troligt alternativ.
Det är detta senare förslag som jag arbetat vidare på, och nu presenterar. Jag tänker mig en allsmäktig gud; jag har döpt henom till Otto, av skäl som enbart blir uppenbarade för den som tar sig tid att läsa fotnoter[5]. Varje gång Otto griper in i vår vardag tar hen fram en oändligsidig tärning, normalfördelad med 0 som medelvärde — om hen slår något mycket negativt blir det jordbävning, slagsmål och blixtnedslag; om tärningen i stället visar rejält med plus så blir det regnbågar, kärlek och Schweinebraten mit Klöße und Sauerkraut[6].
Den stora fördelen med denna lösning av teodicé-problemet är att den stämmer mycket bättre in på empiriska data än vad en ensidigt god eller ond gud gör. Laws åsikt har redan nämnts, och skulle det behövas fler vittnesmål, så kan jag åberopa poeten, fysikern och designern Piet Hein:
Man haaber, from og verdensdum,
paa svineheldets maximum.
Man frygter, skæbnen er En grum,
og stikker En ett minimum.
Men held og uhelds siste sum
blir stadigvæk et mellemmum.
Ännu en indikation på att denna min hypotes är korrekt kan fås från en så pass vältestad fysikalisk teori som kvantmekaniken. Genom Bells olikhet och de experiment som Alain Aspect utförde i början av 80-talet, så har de argument som Einstein angav för sin tes »Gud spelar inte tärning» torpederats. Att därefter ta steget från en bildlig till en bokstavlig tolkning av begreppet borde vara en enkel sak för en tränad teolog[7].
Slutligen en iakttagelse, mer än ett argument: Om man tar bort accenten i »teodicé-problemet», dribblar bort ändelsen, lägger till ett tyst »h» och några mellanslag, samt plockar fram sin vackraste skolengelska, så får man, i översättning — gudstärningsproblemet! Vem kunde ana att problemet låg i ett missförstånd av uttalet?
Addendum 2015-04-27:Efter (berättigade) protester från Olle Häggström (se hans kommentar nedan) har jag modifierat utfallsrummet för Ottos tärning; ursprungligen löd min text »utfallsrum mellan 0 och 1, normalfördelad med 0,5 som medelvärde». Detta gjorde också att jag var tvungen till några smärre justeringar i den efterföljande texten.
Den senaste tidens händelser — jag tänker till exempel på jordbävningen i Nepal, flyktingkatastrofen i Medelhavet och Åtvidabergs förlust mot Hammarby — har dessutom fått mig att tvivla lite på min teori. Vilken typ av positiv händelse kan tänkas motsvara en jordbävningskatastrof av en magnitud som den i Nepal? Jag kan inte komma på någonting. Om man vill behålla normalfördelningen tvingas man alltså lägga medelvärdet en bra bit in på den negativa sidan, och det tycker jag inte verkar riktigt. Jag tänker mig nu snarare en fördelning där många små positiva händelser uppvägs av en lång svans in i det negativa området, ungefär som grafen för svartkroppsstrålning, fast vänd åt andra hållet. Här finns uppenbarligen plats för forskning för presumtiva ottologer.
Fotnoter:
- Ingen av dem hade naturligtvis någon aning om den kristne guden, men Xenofanes förfasade sig över Homeros’ och Hesiodos’ beskrivningar av gudar belamrade med mänskliga fel och brister; och Herakleitos (om det nu var han) konstruerade det första embryot till en teodicé som jag känner till (För guden är allt vackert, gott och rättvist, men människorna uppfattar somligt som orättvist, annat som rättvist.) [↩]
- Hans Larsson, ur vars bok om Spinoza jag tagit exemplet, tycker inte att det är ett särskilt välfunnet argument, och jag håller med honom. Kanske visar detta på (ännu) en fundamental svaghet i Spinozas filosofi. [↩]
- För den tillfälligæ besökaren av min blogg må påpekas att en av mina långsiktiga målsättningar är att vinna »Understatement of the Year Award», om ett sådant pris finns. [↩]
- Om jag ska vara ärlig, och det ska man ju enligt de flesta moralsystem, hade jag gett upp mina försök att förstå Spinozas filosofi (åtminstone för den här gången) redan på sidan 28. När jag i stället började bläddra lite slumpartat insåg jag att bokens förre ägare inte kommit längre än till sid 57. Det är tungt att ge sig på Spinoza, både bildligt och bokstavligt; boken är på 536 sidor. Smaka på den här, till exempel: »Substans är det som är i sig själv och begripes genom sig själv.» [↩]
- För det första är Otto ett av få namn som har en symmetri; för det andra består det av idel religiösa symboler (cirkeln som symbol för solen och korset som kristen symbol); och för det tredje förstör en spansk eller fransk bestämd artikel ingalunda uttalet, snarare tvärtom. [↩]
- Den tekniskt bevandrade noterar säkert att jag inte angett någon standardavvikelse för normalfördelningen. Detta beror naturligtvis på att denna är en empirisk fråga, som dessutom hänger ihop med värderingsfunktionen — om man, till exempel, byter ut surkålen mot lingonsylt, har Otto då slagit 0,5, 0,95 eller något annat? [↩]
- En intressant poäng i sammanhanget är att Leibniz faktiskt utvecklade en teori som visade stora likheter med den så kallade mångavärldartolkningen av kvantfysiken. [↩]
