Trumpna funderingar

Det var ju en god föresats, men jag lyckas inte hålla tankarna borta från den nyinsvurne så kallade amerikanske presidenten[1].

För någon dag sedan fick jag åter anledning att lyssna på »Tid» av John Holm[2]. Den låten innehåller bland annat orden

Se poeten där i hörnet
han har sparat några rader
några rader av en herrans massa ord

Varje gång jag hör de orden tänker jag på en viss dikt av Nils Ferlin — om jag minns rätt berättade hans fru, Henny, någon gång att poeten jobbat en tid med ett längre poem, men till slut valde han att bryta ut en strof och kassera resten. Den hamnade så småningom i »Från mitt ekorrhjul»:

Klättergroda

Ack klättergroda lilla:
Ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du kravlat opp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa.

Det är svårt att inte associera den dikten med den nuvarande presidenten i USA; Ferlin gör därmed sällskap med Woody Guthrie i den ännu inte bildade gruppen DPATS — Dead Poets Against Trump Society.

En tanke som dykt upp flera gånger i mitt facebook-flöde är att Trump inte är som andra politiker, att han är ärligare och att det »etablissemang» han kritiserar är genomruttet och förtjänar att »rensas upp». Ett sådant uttalande som jag sparat var att »[Trump vann], för att han sa nog av de saker som folk desperat gått och väntat på att någon skulle säga.» Det slumpade sig så att jag förra hösten läste två romaner där en av huvudpersonerna avslöjade vad han ansåg om politiker, valkår och alltihop. Det är dock svårt att se några större likheter med Trumps valkampanj; jag har valt ut några bitar för att du, käræ läsare, ska kunna bilda dig en egen uppfattning.

Det första citatet är hämtat ur en deckare av Edmund Crispin, »Den som sig i leken ger»[3]. Crispins detektiv heter Gervase Fen, och är normalt professor i engelsk litteratur i Oxford. I den här boken ägnar han sig dock åt att försöka bli parlamentsledamot i en avlägsen valkrets, där han ställer upp som oavhängig kandidat. Där blir han naturligtvis inblandad i ett kriminalfall, men själva mordgåtan är inte någon av deckarlitteraturens vassaste; det som fastnar i minnet är i stället det tal som Fen håller som avslutning på sin kampanj. Vid denna tidpunkt har han tappat all lust att bli politiker, och beslutar sig för att se till att han inte blir vald[4]:

»Det förfäktas ofta», sade han, »att engelsmännen är unika bland alla folkslag vad gäller sunt omdöme i poli­tiska angelägenheter. Men i själva verket har engels­männen inte mer politiskt sunt omdöme än en isbjörn. Det har jag personligen bevisat. I några dagar har jag undfägnat den här valmanskåren med projekt och så ojämförligt idiotiska projekt och ideer att jag smickrar mig med att de är något av en tour de force. I det jag har sagt har inte ens skymten av sunt förnuft fått tränga in; och jag kan knappt komma på en enda vanföreställning, hur gammal och diffus den än är, som jag har försum­mat att sprida. […] Och jag är tvungen att dra slutsatsen att denna dokumenterade slöhet är representativ för det engelska folket som helhet, eftersom dess förkärlek för att placera enfaldiga människor med storhetsvansinne i maktställningar härrör, när allt kommer omkring, av en identisk tomhet i intellektet.»

Han gjorde en paus och betraktade välvilligt sina åhörare. En skrämmande tystnad hade inträtt, för ännu verkade de för lamslagna av häpnad att protestera hör­bart.

»[…] Låt er inte förledas att tro att politisk apati är farlig. Diktatorer som Hitler, Mussolini och Stalin har kommit till makten, inte på grund av apati utan på grund av massfanatism. Det, mina vänner är faran, men ni är så upptagna av att stirra upp på mig och undra om jag har blivit tokig att jag skulle kunna tala en vecka utan att övertyga er om det. Jag tänker inte tala en vecka. Engelsk politisk fanatism växer snabbt till en flodvåg och ingenting som jag eller någon annan kan göra eller säga kan hejda den nu.

Jag ska nu tala om anledningen till att den här sortens fanatism tilltalar mänskligheten så mycket. En nule­vande fransk författare — vars namn jag inte ska nämna eftersom ni antagligen är för dumma att vare sig känna igen det eller komma ihåg det — har med ovederlägglig logik framhållit att människor anammar ideer, inte där­för att de tycker att dessa ideer är riktiga, eller därför att de tycker att de är fördelaktiga, utan därför att dessa ideer tillfredsställer ett väsentligt emotionellt behov i deras natur. Vilken känsla — frågar jag er — ligger till grund för den främsta drivkraften hos de politiskt be­satta? Ni svarar inte därför att ni aldrig ett ögonblick har skänkt den saken en tanke. Men om ni skulle göra det så skulle kanske till och med ni upptäcka att svaret på min fråga är det enstaviga hat. Glöm aldrig att poli­tiska fanatiker är människor som till övermått går upp i sitt emotionella behov av hat.[5]

Han fortsätter med att berätta en fabel som han hittat på för tillfället, och avslutar med att be sina åhörare avstå från att rösta[6].

Det andra valtalet skulle man kunna kalla dubbelimaginärt — inte nog med att det förekommer i en skönlitterär bok, det hålls inte ens där, utan huvudpersonen funderar på vilka effekterna skulle bli om han höll ett mer sanningsenligt tal, utan gängse försköningar och överdrifter. Valtalaren ifråga heter Henry Elliott, och är huvudperson i det sista kapitlet i en roman jag tidigare avhandlat här på bloggen, Contango[7], av James Hilton. När citatet nedan början blir han just introducerad till publiken av en lokal partikollega medan han själv tittar ut över publiken:

He looked at their faces and tried to catch the glance he wanted to see — that of alertness, independence, the sublime you-be-damnedness of free-souled men. Instead, he saw cynicism here and there, vapid approval in a few places, but for the most part only apathy and weariness. They too, perhaps, knew what a game it all was. Then suddenly the vagrant idea came to him — suppose he were to give them, instead of the usual meaningless stuff, the simple truth, so far as he knew it? Suppose he were to begin: »Ladies and gentlemen, I’m afraid I haven’t very much good news for you, and I can’t make you any exciting promises. Frankly, I’m a little pessimistic about things in general. The world’s in a pretty bad way, and perhaps it isn’t quite so much a matter of supremacy as of survival. One man can do little in the face of events, but of course I shall try, as I’ve tried all along. Owing to the rather absurd machinery of the English electoral system I have to ask you for your votes; and I must confess I don’t know why on earth you should give them to me — certainly not, I should hope, because I’m a Northsex man[8]. Of course, if you agree with my policy, that’s a reason; but then my opponent’s policy isn’t so bad, either, and I’m sure his intentions are just as honest as mine. And then I’m afraid in a lot of ways you don’t know my policy, and wouldn’t understand it if I told you — all this business about foreign affairs and the gold standard and so on. Also, there’s the disquieting possibility that my policy may be wrong after all. Frankly, I can’t think why you should give me such a big blank cheque, except that somebody has to have one, and if it weren’t me, it might be someone even less reliable. But remember, I can’t honestly promise anything. I can’t even promise not to make awful mistakes. Some little thing I do, with the best will in the world, may start a war long after I’m dead — a war that may perhaps claim the lives of your children. Remember that, when you’re shouting ›Good old Harry.› And remember, too, that I shan’t have much time to be bothered about you once you’ve elected me…»

Han kommer fram till att ett sådant tal skulle innebära slutet på hans politiska karriär, och håller i stället ett tämligen normalt tal — vi får det dock bara refererat. När han slutat prata gör han bedömningen att han förmodligen inte lyckats övertyga någon som inte tänkt rösta på honom, men möjligen fått »några dussin» röster bland dem som inte tänkt rösta alls.

Kan man dra några slutsatser av de här citaten? Ja, åtminstone en förefaller mig uppenbar — tanken att politik är ett slags spel där politiker ibland medvetet för sina väljare bakom ljuset är ingalunda ny — »Contango» publicerades 1932 och »Den som sig i leken ger» 1948[9]. Nu kan det väl knappast räknas som någon uppseendeväckande slutsats; de perioder i historien då undersåtarna varit helt nöjda med makthavarna torde vara ytterst få, det som möjligen skulle kunna anses nytt är att det, till en viss del, är den demokratiska processen som kritiseras.

En annan sak som man kan lägga märke till är vilken vikt som läggs vid den egna insatsens betydelse; Fen och Elliott betonar att de i stort sett är sprattelgubbar styrda av Ödets mäktiga hand, medan Trump agerar som om det var han som styrde denna hand. Relaterat till detta är att alla tre behandlar sin publik som om den vore mindre vetande, men medan Fen medvetet förolämpar sin publik och Elliott diskret antyder att han själv möjligen förstår vad han tänker göra, men att publiken förmodligen inte gör det, så gör Trump allvarliga försök att verka ännu mindre vetande än sin publik. Är det månne denna identifikation med sina väljare som gjort honom så populär bland sina anhängare?

Med tanke på de stora skillnader som jag pekat på ovan har jag svårt att tänka mig att det ligger något i att Trump sagt vad alla vill höra; snarare ligger han väl närmare den typ av politiker som Gervase Fen allvarligt varnar för, de med hat-retoriken. Det finns emellertid en litterär figur med vilken Trump delar en hel del egenskaper; jag tänker naturligtvis på Zaphod Beeblebrox i Douglas Adams’ »The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy». Inte nog med att dennes egocentricitet är i paritet med Trumps, han var också under en tid »president of the imperial galactic government»[10]; i radioserien beskrivs hans verkliga arbetsuppgift sålunda:

The president’s job, and if someone sufficiently vain and stupid is picked he won’t realise this, is not to wield power but to draw attention away from it. Zaphod Beeblebrox, the only man in history to have made presidential telecasts from the bath, from Eccentrica Gallumbits’ bedroom, from the maximum security wing of the Betelguese state prison or from wherever else he happened to be at the time, was supremely good at this job.

Om vi antar att Trumps roll, i en något mindre skala, motsvarar Beeblebrox’ så tycks det mig som om han hittills lyckats ganska väl. Men vem är det som egentligen styr i USA?


Fotnoter:

  1. Om du råkar läsa detta då de händelser som var aktuella i början av februari 2017 fallit i glömska, så kan till exempel denna artikel påminna dig om varför jag stoppade in »så kallade» i den inledande frasen. []
  2. Ska man vara petnoga, och det ska man ju, så är detta »bara» en översättning av en låt av Tom Waits, men John Holm har en förmåga att sätta sin mycket speciella prägel på de låtar han sjunger. Jan Johansson lär ha sagt något i stil med »det måste finnas ett sätt att spela ›Bä bä vita lamm› så att publiken bryter ihop»; John Holm skulle kunna vara mannen att bevisa den tesens giltighet. []
  3. Jag hade fått ett så kallat ryck, och läste genom alla Crispin-deckare jag fann i den numera kvartssorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek. Det visade sig att de ungefär 30 år som gått sedan jag senast läst dem gjort att jag inte mindes intrigen i någon av dem; det finns sålunda vissa fördelar med att ha ett uselt minne. []
  4. Den läsare som är något bekant med Fen från tidigare böcker har redan insett detta; deckarlitteraturen har gott om ADHD-anstrukna problemlösare, och Gervase Fen är en av de tydligast tecknade. Och är detta den första bekantskapen med Fen får läsaren redan i första kapitlet en fingervisning om att det politiska intresset inte sitter så värst djupt; Fen hävdar där som ett av sina motiv för att bli politiker att om man sammanställt en slutgiltig upplaga av Langland, vilket Fen säger sig ha gjort, så måste man helt byta sysselsättning för att undvika att bli galen. []
  5. För den läsare som upptäcker en del märkliga språkliga konstruktioner i ovanstående citat må omtalas att översättaren heter Pelle Fritz-Crone. []
  6. För den som inte orkar besöka närmaste välsorterade antikvariat eller bibliotek, men ändå vill veta hur valet utföll så vann Fen det med en röst, varpå han blev förklarad obehörig därför att hans valkampanj använt sju pund mer än tillåtet. []
  7. Det är för övrigt samme person som, enligt Georg Svensson, förklarar Hiltons syn på slumpens inverkan på världshistorien; den uppmärksammæ läsaren kommer att se en tillämpning på den filosofin i citatet nedan. []
  8. Till skillnad från Sussex och Essex, som finns, och Middlesex och Wessex, som har funnits, har mig veterligt Northsex aldrig använts som namn på något engelskt område; förmodligen är det därför som Hilton valt att låta valet utspelas där — i ett fiktivt men ändå typiskt engelskt distrikt. []
  9. För att vara mer exakt så publicerades den engelska upplagan, »Buried for pleasure», 1948 medan den svenska upplagan inte kom förrän 1971. []
  10. Enligt Adams var Beeblebrox dessutom så välutrustad å huvudets vägnar att absolutbeloppet av »antal huvuden» minus »populationens medelantal huvuden» var nära 1; det finns vissa tecken som tyder på att samma ekvation gäller för Trump. []

Huvud på spjutstång

Den här bloggan är nog den som väntat på sin tur längst; jag började redan för omkring 30 år sedan att skissa på dess innehåll. Den gången strandade projektet på att internet ännu inte var uppfunnet, men den ursäkten kan jag ju inte använda längre.

Jag diskuterade en gång, omkring 1993[1], innehållet med dåvarande kurskamraten Johan Flemberg, antik- och Ekelöf-expert, och han bidrog, både under den diskussionen och senare, med värdefulla synpunkter. Det bör dock påpekas att han ställde sig tvivlande till mina preliminära slutsatser, men att han ville avvakta min slutliga version innan han lämnade ett mer definitivt omdöme. Jag vill också minnas att han diskuterade ämnet med sin kollega i Ekelöf-sällskapets styrelse Reidar Ekner, som väl räknas som den störste Ekelöf-expert som överhuvudtaget funnits, och att även denne hörde till tvivlarna. Jag har dock ännu inte frågat någon Ferlin-expert om hen får samma »vibbar» som jag, men jag hoppas kunna göra det i samband med att jag publicerar detta.

Någon gång i slutet av 80-talet bläddrade jag i mitt exemplar av Gunnar Ekelöfs dikter, den upplaga som gavs ut i MånPocket, och hittade plötsligt en dikt som fick mig att instinktivt tänka »den här dikten måste ju handla om Ferlin!» Jag tar mig friheten att citera den i sin helhet här, i den version som står i »Dikter»:

Huvud på spjutstång

Lägg din kopparslant i min mun och gå din väg
Jag ska inte svälja den
Jag ska inte spotta ut den
Gå din väg och låt mig vara ensam med min mask
Det som jag svalde var bara dessa två ögon
men de är inte värda två öre styck
och för övrigt kan jag inte växla din femöring
Jag kan inte ha den, tag tillbaka den
och tag dessa döda pärlor på köpet
eller denna kedja, »detta stycke strand med palmer»
denna korg av revben, denna relik av en stad —
Huvud på stadsmuren, stirrande, ögonlösa huvud
Huvud på ditt pipskaft, turkhuvud, negerhuvud
sannerligen ryker du inte ensamt på jorden!

Om du inte förstår någonting av den här dikten behöver du inte vara orolig; det gör inte jag heller, och såvitt jag vet gäller detsamma för alla — proffs, amatörer och vi andra. I sin biografi över poeten berättar Carl Olov Sommar att Ekelöf vid den här tiden ville göra ett slags »antipoesi»:

Ekelöf ville från sina dikter rensa bort allt som kunde verka i konventionell mening litterärt. Han ville åstadkomma texter, som var nära livet, som gav uttryck för en livshållning. Därför ville han blanda högt och lågt, inte väja för det banala och samtidigt söka det naivas friskhet och det primitivas magi. Han ville skapa en språklig lekfullhet med allvar på botten — gärna en dubbel botten — och han hade inget emot att oroa, överraska och chockera. Vad han ville åstadkomma var, som han senare skulle uttrycka det, en antipoesi och en antiestetik.

Sommar ger också några exempel på tekniker som Ekelöf använde för att skapa sin antipoesi; två av dem kan eventuellt ha ett visst intresse i samband med den här dikten, dels återgivande av drömmar, och dels att leka med ords dubbeltydighet, som i den kända dikten om spjället som både kan vara rutigt och randigt[2]. Att dikten skulle vara ett återgivande av en dröm verkar visserligen inte troligt — den är alldeles för normal (!) för det — men det finns onekligen ett osammanhängande drag, ett hoppande från en bildsekvens till en helt annorlunda, som har vissa likheter med en dröm.

Så, om ovanstående dikt har något samband med Nils Ferlin, hur ser min argumentation för den tesen ut? En första iakttagelse är diktens form, som är ett slags samtal med en osynlig person. Min ursprungliga tanke var att denne var Ferlin, men jag är inte lika säker på det nu — jag återkommer till det ämnet lite längre ner; håll utkik efter »Byzantium».

Jag har försökt ordna mina tankar i tre grupper; en där jag tycker mig finna ett klart samband, en där sambandet är svagt, kanske illusoriskt, och slutligen en grupp där jag inte kan finna något samband alls. Det är naturligtvis den första gruppen som jag stödjer mig på, och det är därför naturligt att börja med den.

0. Publikationen. Innan jag går in på diktens innehåll, några ord om diktens publiceringshistoria. Den publicerades första gången i BLM, Bonniers Litterära Magasin, i aprilnumret 1954[3], och togs sedan in, i lätt omarbetat skick, i Ekelöfs nästa diktsamling, »Strountes»[4] som kom året därpå. I mitten av december 1953 flyttade Ekelöf till Råbylund, strax utanför Rimbo, och kontakten med Ferlin, som bodde omkring tre mil därifrån, återupptogs[5]. Exakt när de träffades första gången efter flytten, och hur lång pressläggningstid BLM hade vid denna tid, vet jag inte, men jag finner det inte otroligt att de referenser som jag tycker mig finna i dikten är, direkt eller indirekt, ett resultat av den återupptagna vänskapen.

1. Titeln. När dikten publicerades i BLM hade den en titel; när den publicerades i »Strountes» hade titeln försvunnit[6]; men i den upplaga av »Dikter» som jag hämtat dikttexten ovan ur så har den fått titeln Huvud på spjutstång. Såvitt jag kan se är det den enda ändring som Ekelöf gjort i dikten sedan publiceringen av »Strountes», förmodligen till den utgåva som publicerades i Bonniers serie »Den svenska lyriken» 1965. Den försvunna BLM-titeln återkommer jag till, men den sista titeln får mig att tänka på några rader som Ferlin skrev i en dedikation till Carl-Emil Englund 1930[7][8], »Ett ankhuvud sätt på en gärdsgårdsstör / och du har mitt porträtt». Att titeln inte infördes förrän 1965 kan förklaras med att de rader där ankhuvudet förekommer publicerades i den postuma diktsamlingen »En gammal cylinderhatt» 1962, och alltså inte var allmänt bekanta 1955.

2. Kopparslanten. I en av Ferlins mest bekanta tonsatta dikter, GårdstangoGoggles», 1938[9]) finns en kopparslant:

Tittut, madam, och var galant
emot en fattig musikant
som griper i ett cirkushopp
er kopp-
arslant.

En snabb googling avslöjar att en av de mest kända insjungningarna, av Anders Börje, gavs ut i slutet av 1952, så Ekelöf kunde mycket väl haft den inspelningen aktuell.

Den yttre ramen ansluter annars till den gamla grekiska seden att förse en död person med en obol som betalning till Charon för att han ska föra vederbörande över Styx till Hades[10], något som kan vara svårt att sätta i samband med Ferlins diktning, om man undantar det självklara att döden i olika skepnader är en ofta sedd gäst hos Ferlin. Men eftersom en obol, enligt Wikipedia, kunde vara gjord av ett flertal olika material — förutom koppar nämns också guld, silver, brons och även järn — så ger kopparslanten inte bara en koppling till Ferlin, utan också till nutida myntenheter som återkommer lite senare i dikten.

3. Masken. Här ett exempel på Ekelöfs förkärlek för dubbeltydigheter — »mask» kan ju vara mask som i daggmask, eller mask som på maskerad. Faktiskt är detta den största enskilda ändring som Ekelöf gjorde inför publiceringen i »Strountes»; i BLM åtföljdes masken av raden »som etsar mina ögon blinda.», vilket jag tycker tyder på något slags dödsmask, även om jag aldrig stött på uttrycket tidigare.

Genom att avlägsna etsningen framhäver Ekelöf dubbeltydigheten, och det är daggmasken som Ferlin använt tämligen flitigt — från den första samlingen känner väl de flesta igen raden »och snart i min grop skola maskarna finna» från En valsmelodi, men där finns också raden »Se på mig, maskarnas like» i den märkliga dikten Ett minne. Men den form som Ekelöf valt för sin mask får mig mer att tänka på fiske, närmare bestämt de två dikter där Ferlin använder »metmasken» som symbol, En sommardag och Evolution; båda återfinns i »Barfotabarn», och har av Ferlin placerats i direkt följd:

En sommardag

Jag ser på en man som metar.
Han fingrar en ivrig mask,
som han långsamt på kroken smetar.
Och så kastar han ut med ett plask.

[…]

att man finner det skönt för stunden
och minns vad de goda lär:
att människobarnet i grunden
vill inte en mask förnär.

Evolution

Stenen,
elden
och metmasken.

Tre trappsteg
till
Rockefeller.

Ferlin i eka (Foto: Hernried; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Ferlin i eka (Foto: Hernried; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Ferlin bodde under sin tid i Roslagen invid en sjö, och han finns avfotograferad både i och vid en eka. Emellertid är det väl tveksamt om han kan räknas som inbiten fiskare; Henny Ferlin skriver i sin bok »Nils — Ett försök till porträtt», efter att ha citerat En sommardag i sin helhet: »Måste småle när jag tänker på ovanstående vers och på våra sommardagar. Ro drag ville Nils — och meta ville han, men sätta mask eller gli på kroken — nej, — det blev den allestädes närvarande hustruns göra!» Det tyder ju i alla fall inte på att personen som ville vara ensam med sin mask skulle vara Ferlin.

4. Två öre per öga. Det här partiet, de tre rader som handlar om köpslåendet med ögonen och femöringen, tillhör de mer bisarra delarna av den här dikten, och då räknar jag ändå bort frågetecknen kring vem som bör betala vem för vad. Men det finns likheter med en ferlindikt som heter En dollar jämnt?, vars titel förklaras i en introduktion: »Skalden ser hurusom en amerikansk vetenskapsman räknat ut, att den kemiska substansen i en människas kropp gör henne värd 2:50. Emellertid tycker han detta verkar en aning knalt eller småfuttigt. Skulle vi inte kunna säja en dollar jämnt? Tre kronor och sjuttiofem öre, alltså, i svenskt mynt.» Den här tanken sitter tydligen djupt hos Ferlin; han återanvänder temat i en dikt i »Från mitt ekorrhjul», och antyder det i en dikt i »Kejsarens papegoja».

5. Döda pärlor. I en dikt med titeln Meny föreslår Ferlin »Näktergalstunga, påfågelshjärna och krossade pärlor» till sin 50-årsdag; men konstaterar att han inte är någon Cleopatra, och ber slutligen om »en annan kokbok».

6. Relik av en stad. Vid läsningen av denna och de omgivande raderna kommer jag omedelbart att tänka på följande dikt:

Vid Visby murar

Några rader till åminnelse av den gotländska
bondehär som tillintetgjordes av Valdemar
Atterdag 27 juli 1361.

Gubbar — förtäljer skeletten,
sönderbrutna och skraltiga.
Som militärer följaktligen
skrattretande underhaltiga.

Uruselt beväpnade även,
inte en chans på hundra.
Och vad stridde de för? — Den frågan
må dagens cesarer begrunda.

Men det är inte det enda stället där skelett förekommer i Ferlins diktning — bara i »Kejsarens papegoja» hittar man, förutom ovanstående dikt, Postum insats, som lätt ironiskt berättar om den värdefulla insats ett benrangel kan göra, och Uppriktigt, där han låter en person ur en namnlös mobb förklara att hen slängde Voltaires benknotor på soptippen därför att det var »så helvetes roligt».

Men skelett har också en annan koppling till Ferlin som jag inte varit medveten om förrän jag tog mig för att börja skriva ner mina tankar kring den här dikten. I sin ferlinbiografi citerar Jenny Westerström Ekelöf, som dels i ett brev till Ferlin skrev om »din suveränt enkla, inpå bara skelettet avklädda vers», och dels i ett annat sammanhang porträtterade Ferlin så här:

Hans ansikte, slätrakat, var i sin ytterliga magerhet renbränt, genombränt — vilket visserligen inte betyder att han gjorde ett utbränt intryck. Man hade den känslan att hans benighet och knotighet och senighet var ren. Där fanns ingenting överflödigt, inte ens ärren, de illa läkta benbrotten, söndervärktheten efter otaliga armbrytningar och andra betydligt farligare sportprestationer.

På det sättet var han, mer än någon annan diktare jag känt, en bild av sin egen diktning, ja, rentav av sin egen rimteknik och sin versbyggnad. Han illustrerade den, högst personligen.

Hur utbredda dessa tankar var vet jag inte, men i Jenny Westerströms första storverk om Ferlin, »Barfotapoeten — Nils Ferlin» citerar hon Artur Lundkvist, som skriver »[Ferlin] var förbränd och högspänd, hårt stiliserad redan till sin yttre typ, en dödsdansfigur, vars skelett tycktes knarra och skallra under det magra höljet.» Om någon påstår att kopplingen mellan ett skelett och Ferlins lekamen var vanlig under hans livstid kommer jag därför inte att bli förvånad.

7. Ryker du inte ensamt. Ett av de bärande temana, kanske rent av det bärande temat, i »Kejsarens papegoja» är livets meningslöshet; där finns till exempel dikten Ärende, som jag skrivit en blogga om tidigare, och där finns också Fiasko, som jag uppfattar som ett slags centraldikt för »Kejsarens papegoja», och möjligen också för den »mogne» Ferlin, den Ferlin som lämnat bohemlivet bakom sig.

När jag läser den sista raden påminns jag om detta genom två dikter, som visserligen inte placerats efter varandra, men i varandras absoluta närhet: dels den redan omtalade Postum insats, som inleds med orden »Det var en gång en person / som föreföll alldeles onödig / här på jorden.», och dels Till Magnus Jungblom[11], som innehåller strofen

Så reste du, Magnus Jungblom, stillsamt till okänd ort.
Närmare röster har talat och tolkat det stora du gjort
som såningsman och som herde. — Själv tvivlade du ibland
och tyckte din gärning tecknad som ett kryss i rykande sand.

Meningslösheten var, som jag redan antytt, närmast en programförklaring hos Ekelöf vid den här tiden, och skulle inte denna diskreta vink räcka kan man till exempel anföra Ekelöfs egna ord från inledningen på en dikt ur »Strountes»: »När man kommit så långt som jag i meningslöshet […]». Jag kan till viss del hålla med den som tycker att de två uttrycken »ryker» och »på jorden» är så allmänna att de kan referera till nästan vad som helst, men kopplingen till Ferlins dikter gjorde jag intuitivt, redan vid första genomläsningen; och när jag nu väl är medveten om länken kan jag inte tänka bort den. De två diktfragmenten binds samman av det fåfänga i mänsklig strävan, som ju för övrigt även kan skönjas i Vid Visby murar. Dessutom kan man argumentera för att just det »rykande krysset» är en av de mest slående bilderna i Ferlins diktproduktion som annars är tämligen fri från bilder och metaforer, och att detta borde tilltalat en modernist som Ekelöf.

De tre symboler som jag ursprungligen kopplade till Ferlin, men som jag vid närmare eftertanke inte riktigt tycker håller måttet är »ögon», »pipskaft» och »negerhuvud». »Ögon» kopplade jag initialt samman med den fina lilla dikten Om ögon, men dels publicerades den inte förrän i »En gammal cylinderhatt», och dels har Gunnar Ekelöf själv skrivit ofantlig mycket mer om ögon, till exempel i dikten Ögon döda, som inte bara återfinns i »Strountes», utan också publicerades i samma aprilnummer av BLM som Huvud på spjutstång, ehuru då med titeln Sten.

Ferlin med cigarettmunstycke. (Foto: Sven Järlås; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Ferlin med cigarettmunstycke. (Foto: Sven Järlås; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Om ögonen utan större saknad kan avfärdas som alltför allmänna gäller motsatsen för pipskaftet. »Huvud på ditt pipskaft» antyder ju ett visst släktskap med titeln, och eftersom min hypotes är att den syftar på Ferlins »självporträtt med ankhuvud» borde pipskaftet också syfta på honom[12]. Men det finns ett stort problem här — trots flitigt, ehuru icke systematiskt, bläddrande i böcker och Poste Restante, Ferlin-sällskapets tidskrift, har jag inte funnit någon bild där Ferlin nyttjar en pipa; däremot finns det gott om bilder där han röker cigarett, med eller utan munstycke. Inte heller i sin genomgång av de cigarettmärken som Ferlin möjligen kan ha nyttjat, på sidan 164 i »Nils Ferlin — Ett diktarliv», nämner Jenny Westerström att Ferlin under någon tid av sitt liv skulle varit piprökare. Nu är det inte något avgörande bevis; piprökning är en mer privat sysselsättning, och det finns flera exempel på personer som röker pipa hemma, men cigarett i andra sammanhang. Skulle det visa sig att Ferlin inte var piprökare, och man inte vill uppge hypotesen om att pipskaftet syftar på honom, tvingas man anta att Ekelöf utnyttjat sin licentia poetica, och helt frankt bytt ut det tämligen opoetiska cigarettmunstycket mot ett mer kärnfullt pipskaft. Det är inte någon helt tillfredställande lösning, men tills pipfrågan fått en slutlig lösning, om det finns någon, ser jag ingen annan möjlighet.

Det finns också ett annat problem att ta hänsyn till — om pipskaftet ska anses alludera på bilden med ankhuvudet måste Ekelöf känt till Ferlins dedikation innan den publicerades 1962, endera genom Carl-Emil Englund eller Ferlin själv. Jag vet inte exakt när Ferlin och Ekelöf träffades första gången, men håller det för otroligt att det skett före 1930[13]; självporträttet är dock så beskrivande att Ferlin mycket väl kan ha använt det i andra sammanhang, till exempel i gästböcker och vid dedikationer, och Ekelöf kan alltså ha kommit i kontakt med det den vägen.

»Negerhuvud», slutligen, skulle möjligen kunna syfta på dikten Niggern skriker —, som innehåller en strof som borde tilltalat Elelöfs programförklaring om att »blanda högt och lågt», och att »skapa en språklig lekfullhet med allvar på botten»:

Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro, är han fin i
Nästan som Mussolini.

Att jag inte riktigt köper den idén beror på att jag tycker det är lite för stort språkligt avstånd mellan Ferlins »nigger» och Ekelöfs »negerhuvud», men erkänner gärna att det är på gränsen och en smakfråga. Hade jag haft färre referenser i den första avdelningen hade jag nog kunnat se denna på ett annat sätt.

Till slut de mysterier i texten som jag inte ens kan försöka lösa med en referens till Ferlin. Den första, och kanske största, är den ursprungliga titeln vid publiceringen i BLM, Byzantium; den andra är raden med kedjan och citatet »detta stycke strand med palmer»; och den tredje det i den näst sista raden uppdykande turkhuvudet. Såvitt jag känner till har inget av dessa ting något som helst samband med Nils Ferlin, eller något han skrev. Dessutom tillkommer ju problemet med att försöka förklara diktens drömlika »handling»; varför ska, för att ta ett exempel, diktjagets motpart först lägga kopparslanten i hens mun, och sedan ta tillbaka den? Jag känner dock att den typen av frågor överstiger mina eventuella tolkningsförmågor, och får vänta tills de tre spörsmålen ovan fått en tillfredsställande lösning.

Under tiden jag skrivit den här texten har jag fått en del vilda hugskott, som i fotbollstermer kan ses som försök att överlista målvakten med ett skott från mittlinjen. Jag har inte haft tid att vare sig undersöka dem närmare eller leta efter konsekvenser, så jag nämner dem bara som uppslag för eventuella hugade dikttolkare. Den första idén fick jag då bläddrade i Carl Olov Sommars biografi över Ekelöf, då han berättar att »[Ekelöf] arbetade denna vinter på Råbylund med att iordningställa en liten Stagneliusvolym åt FiB:s lyrikklubb, där han gjorde dikturvalet, skrev inledning och noter.» Sommar refererar lite senare innehållet i inledningen, med några insprängda citat:

Att Stagnelius var en olycklig människa, fortsätter Ekelöf, kan man förstå av hans poesi, men vill man skaffa sig en mer ingående kännedom om hans tankevärld, måste man läsa tjocka vetenskapliga avhandlingar. I den svenska litteraturen är Stagnelius en främmande bysantisk uppenbarelse, »hans bästa dikter har mosaikens azurblå eller gyllene grund och dess stela, ändå så storslaget levande och blickande andlighet. Och ändå är han samtidigt så provinsiell, så folkligt svensk: hans egenartade ikonmåleri har något av pietistiskt skillingtryck, något trohjärtat och en smula utkrusat bondskt, något av ›Till Österland ville jag fara.›»

Ekelöf såg i Stagnelius en besläktad ande. Även om deras idévärld inte var densamma, så kunde Ekelöfs ord om den »svåra» poesin, som ändå inte är svår att läsa, att njuta av, i stora stycken också ha gällt hans egna dikter. Detsamma kan sägas om den paradoxala föreningen av bysantiskt och genuint svenskt.

Att Ekelöf även i Ferlin såg en »besläktad ande» hoppas jag ovanstående text gjort troligt, och därför skulle man kunna tänka sig att Ekelöf i sin dikt fört något slags drömlik diskussion med en gestalt sammansatt av de båda diktare som vintern 1954 upptog hans tid, Ferlin och Stagnelius. Det skulle kunna förklara de bysantiska inslag som jag inte kan ge en ferlinsk tolkning. Men mina insikter i Stagnelius diktvärld är varken omfattande eller aktuella, och osystematiska bläddringar i den Stagnelius-samling jag hittade i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek har inte lyckats kasta något ljus över dikten, varken de speciella »problem» jag identifierat ovan eller dikten i sin helhet. Det vore intressant att höra vad en Stagnelius-expert har att säga i frågan.

Den andra idén är om möjligt ännu vildare, och skulle möjligen kunna binda samman Visby, Byzantium och ögon. Vid en googling upptäckte jag nämligen de så kallade Visby-linserna, som enligt en källa troddes vara slipade i Byzantium, dvs dagens Istanbul, omkring 1000-talet. Ska jag vara riktigt ärligt tror jag inte att Ekelöf tänkte på dem när han skrev sin dikt, men eftersom det är ett intressant fynd, och alla retoriskt väl uttänkta uppräkningar bör innehålla exakt tre ting, beslöt jag mig för att ta med dem.

Den tredje idén, slutligen, fick jag då jag läste det ovan nämnda stycket om cigarettmärken — ett av förslagen klassades nämligen som en turkisk cigarett[14]. Skulle man kanske kunna tänka sig att Ferlin och/eller Ekelöf använde tobak eller cigaretter med ett »turkhuvud» och/eller »negerhuvud» på förpackningarna? Det skulle i så fall bilda en naturlig förbindelse mellan pipskaftet och sista radens »ryker».

Allt detta är som sagt veritabla långskott, och jag vill inte ens kalla dem hypoteser, möjligen hugskott. Men för den som tycker att jag är lite väl uppfinningsrik vid mina associationer, och inte känner till Ekelöfs egna försök i den vägen, kan det kanske vara på plats att visa hur barockt det kan gå till i hans dikter; så här avslutar han Det 1001-åriga riket, fabel i »Strountes»[15]:

Ett vet jag dock med visshet:
Att alla strumpor stoppas
t.o.m. gamla hästrumpor
stoppas fermt av mej!

Jag anser mig naturligtvis inte ha funnit en heltäckande förklaring av Huvud på spjutspets, och jag tvivlar på att en sådan går att uppbringa, knappast ens om Gunnar Ekelöfs ande skulle kunna åkallas av ett litterärt syftande medium[16]. Jag har bara, så gott det nu går, försökt förklara min instinktiva känsla av ferlinnärvaro när jag första gången läste dikten, och dessutom försökt backa upp denna läsning med uppgifter som jag letat rätt på vid senare tidpunkter. En huvudanledning till att jag äntligen skrivit ihop denna drapa är för att kunna få synpunkter från andra; det är så lätt att man fastnar i sina egna tankebanor, och missar uppenbara saker som ligger precis framför ögonen.

Det finns en uppenbar risk att jag i ovanstående epos gjort vad jag just anklagat ett par humanister för att göra, nämligen att läsa in saker och ting i en text som inte finns där. I så fall vill jag till mitt försvar anföra att poesi är ett av de fall där detta är fullt tillåtet; poesi skapas i mötet mellan text och läsare, och jag har försökt ge en bild av hur min läsning av Ekelöfs poem ser ut. Att den läsningen inte har lett till någon högre grad av förståelse, och förmodligen skapat fler frågetecken än den rätat ut, är en helt annan femma.


Fotnoter:

  1. Platsen var, om jag minns rätt, ett tåg på väg mellan Laxå och Hallsberg. []
  2. Det rutiga spjället står för ventilationen i huset, medan det randiga består av revben. []
  3. Detta är en av många uppgifter som jag har Johan Flemberg att tacka för. []
  4. Namnet lånat från Carl Jonas Love Almqvist; det lär uttalas »strunt». []
  5. Ferlin och Ekelöf hade rört sig i samma kretsar under 30-talet, och även om kontakten var mer sporadisk under 40-talet så var Ekelöf med vid några av de ferlinska högtiderna (bland annat vid svensexan 1945 och 50-årsdagen 1948), och de skickade under denna tid de utgivna diktsamlingarna till varandra. I »Nils Ferlin — Ett diktarliv» av Jenny Westerström återges Ekelöfs dedikation »till Nisse» på titelsidan av »Non serviam»; denna kan snarast betraktas som ett konstverk i sig. []
  6. I innehållsregistret i slutet av boken anges den dock med några ord ur första raden, Lägg din kopparslant i min mun. []
  7. Huruvida namnet bör skrivas med eller utan bindestreck är en fråga som jag inte fått klarhet i, och det tycks råda en viss osäkerhet på de flesta håll; i »Poste Restante» hittade jag vid en snabb genombläddring tre artiklar om honom — en som konsekvent använde bindestreck, en som konsekvent var utan, och slutligen en som som använde båda formerna till synes stokastiskt. Jag valde till slut att låta valet bestämmas av de verk av honom jag fann i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek, och då visade det sig att Carl-Emil besegrade Carl Emil med siffrorna 4-1. []
  8. Vid publiceringen i »En gammal cylinderhatt» anges årtalet till 1931; i Poste Restante 2/2003 korrigerar Tor Englund, Carl-Emils son, detta till 1930. []
  9. Just de citerade raderna återfinns dock redan i radiospelen »Spelkosackerna» och »Staden» från mitten av 30-talet. []
  10. Även här förde Johan Flemberg in mig på rätt spår — jag var mer bekant med idén att man försåg ögonen med mynt, men den hypotesen tycks ha förlorat sin trovärdighet (om den någonsin haft någon) på senare tid, åtminstone i en grekisk kontext. []
  11. Magnus Jungblom var Ferlins kristendomslärare under realskoletiden i Filipstad. []
  12. Här förutsätter jag alltså något slags »poetisk logik», vilket med tanke på resten av dikten kanske är optimistiskt. []
  13. Sommar anger mitten av 30-talet, Westerström har inte heller någon exaktare uppgift. []
  14. Vid en googling hittar jag ingen cigarett med det angivna namnet, »de Rezske»; däremot en »de Reszke», som anges komma från Virginia. Som notorisk icke-rökare känner jag mig inte tillräckligt kompetent att bedöma huruvida »turkisk tobak» är mer varumärke än nationalitetsangivelse, men namnet de Reszke tyder onekligen på ett nordeuropeiskt ursprung snarare än orientaliskt. []
  15. För en yngre publik som aldrig använt ett par stoppade strumpor, eller ens vet vad det är, må omtalas att det är en metod att laga hål i strumpor så att strumpans form bibehålls. Metoden fungerar dock bäst på hemstickade strumpor; de maskinkonstruerade strumpor som vanligen utbjuds till försäljning i herrekiperingsaffärer bör oftast stoppas redan där. []
  16. Det vore annars en intressant övning, ungefär som att be ett medium att låta Kortjnoj reda ut om svart bör spela 8…g6 eller 8…Kf8 i huvudvarianten av McCutcheon. []

Inte ens på engelska

Min jakt på Ferlins Aristion påminner mig om en historia från internets begynnelse; utan att ta något större ansvar för korrektheten skulle jag datera följande händelse till någonstans kring 1992 eller 1993.

En dag fick jag ett mejl från en okänd person på andra sidan det stora vattnet vars innehåll var ungefär följande: »Jag har googlat på Nils Ferlin, och den enda träff jag fick var din hemsida. Kan du hjälpa mig att hitta en översättning till engelska av Ferlins fina dikt Inte ens en grå liten fågel?», fast på engelska och utan verbet googla, som av naturliga skäl inte var uppfunnet dåförtiden. Glad att kunna hjälpa en ferlinfrände i nöd letade jag rätt på 20th Century Scandinavian Poetry ur mitt bibliotek[1], och skickade honom följande[2]:

And not even —

And not even grey little birds
All singing in green, green trees
There’ll be on the other side —
It’s a thought that can hardly please.

And not even grey little birds,
And never a birch that is white
But it happened on summer’s most beautiful day
That I longed there with all my might.

Översättningen är gjord av signaturen M.S.A., det vill säga Martin Allwood, en multilingvistisk poet som enligt egen utsago publicerade dikter på fyra språk; det är också han som varit redaktör för sagda bok.

Men min amerikanske bekantskap var inte riktigt nöjd; om jag minns rätt tyckte han att avslutningen var för bestämd i jämförelse med Ferlins lite tvekande »har det hänt att jag längtat dit». Han föreslog en alternativ avslutning, som jag inte tyckte fungerade, och skickade ett motförslag. Så höll vi på ett tag tills förbindelsen bröts — om jag minns rätt slutade hans brevlåda att fungera; mina mejl studsade tillbaka med ett »no such username» som anledning — utan att vi enats om den ultimata översättningen.

Om han råkar hitta hit och fortfarande letar efter en bättre översättning så har jag hittat ytterligare ett par försök vid mina genomsökningar av Poste Restante; här är en version av Fred Lane från PR 1/75:

Not even…

Not even a little grey sparrow
that sings in the greenwood tree
exists over there, on the other side,
and how sad such a place must be

Not even a little grey sparrow
nor a single silver-white birch.
But the loveliest day that the summer gives
have I longed in my heart to be there.

Tjugo år senare, i PR 1/95, dök det upp ytterligare en version, av Sigurd Axelsson:

Not even a bird, grey and tiny
a-singing from its tree
will be found on the other side — a fact
that is most grievous to me

Not even a bird, grey and tiny
nor a birch that stands white and fair
but summer’s most beautiful day
has it happened that I wished I was there

Söker man på internet får man numera 265 000 träffar på Nils Ferlin, och några av dem tar upp andra översättningar. Bland annat kan man hitta något som förmodligen är ett senare försök av Allwood:

Not even —

Not even a little, gray bird that
sings in a flowering tree,
will be found on the other side, and
that seems quite boring to me.

Not even a little, gray bird, and
no white birch with leafy lace —
but it’s happened on summer’s most beautiful day,
that I’ve longed to go to that place.

Denna version står angiven som »Thord Fredenholm & Martin Allwood, 1986», vilket jag tolkar som att den ingår i deras urval av Ferlin-dikter, With plenty of colored lanterns. Tyvärr har jag inte sagda verk, så jag kan inte avgöra om översättningen är deras gemensamma verk, eller om bara en av dem bör stå som ansvarig[3].

En annan version, som av allt att döma är från 50-talet[4], är av en J.M. Nosworthy:

Not even

Not even the little grey bird
That sings among green leaves
Will be there in the life hereafter,
And for this my heart grieves.

Not even the little grey bird,
Nor the birch standing white and spare: —
Yet, this loveliest day of the summer
I have longed to be there.

Till slut två versioner där målarfärgen knappt har torkat, åtminstone jämfört med de övriga; John Irons version från 2011 ser ut så här:

Not a single

Not a single grey little songster
that chirps on a green-leafed bough
is found in what lies beyond here
and the prospect seems sad right now.

Not a single grey little songster
and never a birch that stands white —
But on summer’s most beautiful day I’ve at times
even so wished it were in sight.

Nedanstående version, av Tilda Lovell, användes om jag förstått det rätt i ett »körprojekt»

Mr. SADMAN

Not even a grey little bird
That sings in the first green of spring
Exists on the other side
And that’s a very sad thing

Not even a grey little bird
And not a birch white and clear
But at the most beautiful summersday
I have been longing there

flour1_1

Utan att gå in på alltför långa analyser av ovanstående försök så är det väl ganska klart att de allra flesta översättningarna förbättrar Allwoods inledande variant på ett par viktiga punkter: dels, som min korrespondent så riktigt påpekade, den alltför bestämda tonen i slutraden, och dels det träiga uttrycket »birch that is white», som inte alls ger samma associationer som »björk som står vit». Att ingen version helt lyckas fånga Ferlins rytm är inte så konstigt; redan språket i sig, engelskan, är »ryckigare» än det svenska språket, och kravet på en någorlunda trogen översättning sätter ganska snäva begränsningar vid valet av ord.

Men det finns en rad där jag tycker att alla misslyckats, nämligen i den sista raden i den första strofen — i Ferlins »och det tycker jag nog blir trist» finns både en lågmäld tvekan och en annan tidsaspekt än den översättarna använder. Fredenholm/Allwood har lyckats väva in ett »seems» som återskapar Ferlins tvekan, men åtminstone i mina öronen inte har samma grad av lågmäldhet. Men tidsaspekten är ett allvarligare problem — i Ferlins original funderar han på hur han kommer att uppfatta den andra sidan när han kommer dit, medan översättningarna berättar hur trist en plats utan »sjungande gråsparvar» måste vara, oavsett var den befinner sig. En liten skillnad, kan det tyckas, men med sitt val av tempus håller Ferlin kvar bilden av »den andra sidan» genom hela strofen, och skapar dessutom en naturlig koppling till slutraden i den andra strofen.

Det kanske fanns en anledning till att min okände amerikanske mejlvän och jag inte kunde enas om den perfekta versionen — det är svårt att översätta dikter…


Fotnoter:

  1. Vid den avlägsna forntid då den här berättelsen utspelar sig hade mitt bibliotek ännu inte antagit formen av en hög, och var fortfarande någorlunda sorterat. []
  2. Eftersom alla kultiverade personer som behärskar det svenska språket per definition kan Ferlins original utantill finns det ingen anledning att återge det här. Om någon okultiverad sälle mot förmodan hittat hit kan vederbörande med en enkel googling hitta den på nätet, till exempel här. []
  3. Thord Fredenholm var för övrigt son till Axel Fredenholm, en intressant person som jag eventuellt kommer att återkomma till i en senare blogga. []
  4. Då (1958) gav nämligen Carolyn Hanny och J.M. Nosworthy ut en liten skrift betitlad Some poems; denna innehåller översättningar av svenska poeter, bland dem Ferlin. []

Vadå Aristion?

För någon vecka sedan publicerade Peter Olausson en artikel om den stora kometen på sin fantastiska blogg, där han varje dag (!) presenterar ett okänt faktum, plockar isär en faktoid, berättar om sitt nästa bokprojekt eller bara allmänt försöker bekämpa dumheter som dykt upp i olika media. En folkbildargärning av kolossala mått!

I den ovan nämnda artikeln citerar Olausson Ferlin, och ger dessutom en högst plausibel förklaring till några rader ur Ferlins dikt. Såvitt jag vet har ingen påpekat detta förut, så det kan nog bestraktas som ett, litet men intressant, bidrag till ferlinforskningen[1].

Inspirerad av detta beslöt jag mig att ånyo kasta mig över ett mysterium i Ferlins diktning som jag ännu inte fått något grepp om, och som jag grubblat på i bortåt 40 år — vem var egentligen Aristion? Dikten jag tänker på heter Ärende och återfinns i Kejsarens papegoja från 1951.

Ärende

Aristion löpte från Maraton till Atén
i ett ärende.
Du skulle ha gett mig ett sådant ärende,
Liv.
Fullständigt meningslöst
springer jag runt i mitt ekorrhjul.

Ferlin anspelar här på den välbekanta myten om budbäraren som efter slaget mot perserna år 490 f Kr[2] sprang de dryga 40 kilometrarna från Marathon till Aten, ropade »Vi vann!», och segnade död ned; det är den myten som, via diverse poeter och baron de Coubertin, gett upphov till olympiadernas speciella flaggsport, maratonlöpningen.

Men som alltid när man börjar granska myter i sömmarna så uppstår tvivel. Till att börja med är det högst tveksamt om någon verkligen utförde det mytiska maratonloppet — om man googlar lite på lämpliga sökord finner man att den första källan[3] som nämner loppet är Plutarkos; en person som levde mer än 500 år efter händelsen ifråga. Wikipedia argumenterar ganska övertygande för tolkningen att myten blev till någonstans mellan Marathon och Plutarkos, och att åtminstone två någorlunda bra belagda historiska händelser använts som (oavsiktligt?) råmaterial: dels atenarnas snabba återtåg från Marathon till Aten[4], som enligt Wikipedia klarades av redan samma dag som slaget hölls[5]; och dels en berättelse hos Herodotos, en grekisk historiker som levde strax efter perserkriget och möjligen fått uppgifter från personer varit med, där en långlöpare vid namn Feidippides sändes till Sparta (en nätt liten tripp på omkring 240 km) för att försöka övertyga spartanerna att göra gemensam sak mot perserna[6]. Plutarkos berättar också om en Euchidas, som några år senare sprang till Delphi med en fackla för att »rena den heliga elden», utförde sitt uppdrag och föll död ner; man kan förmodligen anta att denna tredje historia också har placerats i den historiska mixern.

Ännu mer osäkert blir det då man ska namnge den där löparen som förmodligen inte sprang från Marathon till Aten. NE och Svensk uppslagsbok föredrar Feidippides. Alf Henriksson, i Antikens historier, påpekar i en not i indexet att Plutarkos visserligen menar att vederbörande heter Thersippos, men samtidigt medger att andra historiker kallar honom Eucles[7]. Euchidas får någon ströröst, liksom Filippides, som tycks vara ett annat namn för Feidippides. Men Aristion, då? Jag har bara hittat en enda källa, förut Ferlin, som föreslår Aristion som ett eventuellt namn på den eventuelle löparen, och det är en svensk uppsats från 1982; det går med andra ord inte att utesluta att det är Ferlin som varit källan till omnämnadet.

Om man börjar från andra hållet, med att leta efter en Aristion som möjligen skulle kunna passa in på en maratonlöpare, går det inte stort bättre. NE och Svensk uppslagsbok nämner överhuvudtaget ingen Aristion alls. En googling letar dock upp några kandidater — en filosof och tyrann som slogs mot romarna århundradet f Kr, och en eventuell martyr i Alexandria[8]; ingen av dessa synes ha haft det minsta anlag för maratonlöpning.

Den tredje kandidaten som Google föreslår är däremot mer intressant — en gravsten av en soldat Aristion, som hittades vid utgrävningarna av en by kallad Velanideza. Här hittar man en egendomlighet — många källor skriver något i stil med »Velanideza nära Marathon», medan åtminstone en källa på ett trovärdigt sätt förklarar att Veladineza inte alls ligger nära Marathon; och om en karta jag hittade prickat ut de båda historiska platserna rätt verkar det helt korrekt; Veladineza ligger nära Marathon på samma sätt som Södertälje ligger nära Uppsala, om ni förstår vad jag menar.

Dateringen av gravstenen, kanske inte helt oväntat, skiljer sig en del från källa till källa[9]. Den vanligaste uppgiften är ca 510 f Kr, och den »trovärdiga källan» ovan förklarar att det bland annat beror på stilen på bokstäverna vid stenens fot. Detta stämmer överens med de uppgifter man har om skulptören, Artistokles; de är visserligen ganska vaga de också, men motsäger alltså inte att stenen är från 500-talet f Kr.

Men den riktigt intressanta uppgiften, från den ganska snäva utgångspunkt jag har, är att Aristion någon gång på 1800-talet varit känd som »krigaren från Marathon». Det är samma källa igen som påstår detta, och som lätt inses av de delar av argumentationen jag återgett ovan, är en av dess målsättningar just att punktera myten om att Aristion slogs vid Marathon. Men jag är i det här fallet inte intresserad av huruvida myten är sant eller ej; det faktum att det har funnits en länk mellan denne Aristion och Marathon gör att han eventuellt också kan placeras i maraton-mixern[10]; det krävs bara ett mindre missförstånd för att han ska trilla dit.

flour1_1

Längre än så har jag inte kommit för ögonblicket. Såvitt jag kan se finns det åtminstone tre möjliga hypoteser till Aristions oväntade uppdykande i dikten ovan:

En är att en journalist[11] skrivit ihop en historia om maratonlöpningens historia, och därvid råkat blanda in den oskyldige Aristion; Ferlin har sedan läst denna berättelse och namnet Aristion har fastnat i hans minne.

En alternativ hypotes är att det är Ferlin själv som gjort denna lapsus; han har hört/läst de båda historierna, och blandat ihop namnen. Den hypotesen skulle dock varit lite mer plausibel om dikten skrivits några år senare[12], då han återknutit bekantskapen med sin vän poeten och greklandskännaren Gunnar Ekelöf.

En tredje är naturligtvis att det handlar om en helt annan Aristion; namnet lär ha varit mycket vanligt under antiken.

Vilken hypotes som är mest trolig vill jag för ögonblicket inte uttala mig om, men jag fortsätter letandet; hjälp emottages tacksamt…


Fotnoter:

  1. Jag har i alla fall inte hittat det påpekandet i den artikel om kometen som publicerades i Poste Restante, Ferlin-sällskapets tidskrift, det senaste »komet-året», det vill säga 1986. []
  2. Det har blivit allt vanligare att använda förkortningen »fvt», före vår tidräkning, i stället för en explicit referens till den eventuelle muraren och upprorsledaren från Nasaret. Detta förefaller mig vara kontraproduktivt eftersom det ultimata målet måste vara att inrätta en tidräkning utan referenser till någon speciell religions gudar eller profeter; och att då legitimera en av dem som utgångspunkt för »vår tidräkning» måste vara ett steg i fel riktning. []
  3. Detta ska läsas som »den första kända källan»; Plutarkos har haft haft tillgång till material som sedan försvunnit. []
  4. Enligt uppgift förde perserna före slaget ombord sitt kavalleri på sina båtar, och eftersom atenarna misstänkte att tanken med detta var att attackera Aten medan hären var upptagen på annat håll hade man bråttom tillbaka. []
  5. Jag vill minnas att jag sett någon uppgift om att de nådde fram till Aten morgonen efter slaget, men jag tänker inte bråka med Wikipedia, åtminstone inte om den saken. []
  6. Spartanerna var med på noterna, men av religösa skäl kunde de inte komma omedelbart; när deras trupp så småningom kom fram till slagfältet var striden redan över. []
  7. Detta är en detalj som jag tycker talar för Plutarkos’ historia. En annan skulle kunna vara att han säger att det var en soldat i full rustning som fullgjort språngmarschen, och inte en budbärare. []
  8. Notera att denna senare länk inte går till Wikipedia, utan till någon form av religiös motsvarighet; det är antagligen därför banala detaljer som födelse- och dödsår saknas, medan en lång utläggning förklarar att han dog enligt martyrdödens formulär 1a-alfa, komplett med leenden och replikskiften. []
  9. När källorna inte ens kan komma överens om när stenen grävdes fram (jag har sett åtminstone tre uppgifter: 1832, 1838 och 1839), så inser man att datering är en knepig sysselsättning. []
  10. Den börjar i och för sig bli så pass fullstoppad nu att det kan vara säkrast att byta ut den mot en medelstor hushållsapparat. []
  11. Jag tvivlar på att en man av facket skulle kunnat para ihop Aristion med den eventuelle maratonlöparen; för att få till en sådan historia bör man nog vara utrustad med lika delar fantasi och inkompetens, vilket tyder på att en journalist varit framme. []
  12. Jag utgår här ifrån att den skrevs inför utgivningen av Kejsarens papegoja, det vill säga onkring 1945-1950. []

Den prometeanska tanken

Det har väl inte undgått någon att det råder en viss turbulens i/på[1] en av de två stockholmska lokaltidningarna, Svenska Dagbladet. I augusti meddelades det att en stor omorganisation skett och att en ny chef för kulturdelen (Martin Jönsson) tillsatts; någon månad senare tvingades han försvara sina tämligen radikala åtgärder, som kortfattat (och möjligen något hårddraget[2]) bestod i att sparka alla som kunde något; och nu, för bara några dagar sedan, meddelade man att han slutar på SvD för en ny befattning på Sveriges Radio. Det är inte utan att man ser vissa likheter med engelska fotbollsmanagers, vars öde ofta hänger på hur det gått i de 5-6 senaste matcherna.

Ungefär samtidigt som beskedet om Jönssons avsked från SvD kom, publicerades det en läsvärd artikel på Newsmill. Redan det faktum att något på Newsmill kan betraktas som läsbart är måhända tillräckligt anmärkningsvärt för att påtalas i en blog, men det intressanta i sammanhanget är att artikeln skrivits av en av de ratade SvD-medarbetarna, historikern Håkan Arvidsson. I artikeln tar han upp flera intressanta teman, som till exempel »de moderna mediernas journalistik» och »kultureliter kontra masskultur», och som jag just läst Alf Ahlbergs Tankelivets frigörelse för andra eller tredje gången så slår det mig hur lite som förändrats sig i kulturella frågor sedan 30-talet. Arvidsson skriver till exempel »Det moderna samhällets bildade eliter saknar alltför ofta förmågan att nå massan med sina appeller, eftersom deras insikt i de politiska, sociala och ekonomiska problemen hindrar dem från att förenkla lösningarna till den nivå som massan kräver och önskar. De populistiska eliterna upplever inte samma restriktioner.»; det skulle kunna varit hämtat direkt ur Tankelivets frigörelse. Visst har det hänt en del på teknikfronten sedan Ahlberg skrev sin bok, men kulturfrågorna tycks avhandla samma diskussioner om samma grundprinciper som då — eller möjligen som alltid…

För visst finns det något mer eller mindre evigt i de frågor som Arvidsson tar upp, och sällan har det uttrycks bättre än i Viktor Rydbergs dikt Prometeus och Ahasverus. Rydberg låter här två välbekanta[3] mytiska figurer, från två vitt skilda epoker, träffas för diskutera de mänskliga villkoren. Prometeus (eller Prometheus, som namnet ofta skrivs), var den titan som enligt myten gav, eller återgav, elden till människorna i trots mot Zeus’ vilja, och som straff för detta kedjades fast vid en klippa där en örn varje dag hackar ut och äter hans lever, varpå den växer ut igen under natten — grekerna gillade uppenbarligen den här typen av eviga bestraffningar; ännu mer känd är ju Sisufos och hans sten. Ahasverus, Jerusalems skomakare, nekade enligt en annan, och mycket senare, legend Jesus att vila utanför sitt hus på vägen mot Golgata, och ålades därför av den milde och förlåtande gudssonen[4] att ständigt vandra från plats till plats tills jordens undergång[5].

Rydberg blandar samman de båda myterna, och kryddar med ett par droppar kristen mystik; förutom huvudaktörerna ges ett par biroller till hedersmannen Noa, som får agera berättare i inledningen, och »vålnaden av Messias», som likt det grekiska dramats »Deus ex machina» dyker upp i slutet och ställer allt tillrätta. Han lägger också till en detalj i Prometheus-myten som jag tror är hans egen — att om Prometheus fogar sig i Zeus’ lag så kommer han att återuppstå som Antikrist, och jordens undergång står för dörren. Det är inte svårt att inse varför Rydberg förbättrade legenden en smula; på så sätt kan han förklara varför Ahasverus, trött på sin ultralånga maraton, försöker övertyga Prometheus om att »vad Zeus gör är alltid det rätta».

Det budskap Prometheus fått stå som symbol för alltsedan 1800-talets början då romantikerna slog klorna i honom sammanfattar Rydberg i två korta utrop i början av dikten: »Förakten tidens gud! Tillbedjen evighetens!» Tack vare sin sinnrika omdiktning av myten har Rydberg skapat två lager av gudomlighet; Zeus — son av Kronos, tidens gud — representerar det tidsbundna, förgängliga, medan Den Evige är en lätt retuscherad bild av den kristne guden. Den prometeanska tanken är alltså att strunta i de regler och begränsningar som samtiden ålägger människan i sin strävan att utföra något; agerandet behöver bara ta hänsyn till idealet, det perfekta, det eviga.

Ahasverus får representera den mer jordbundna, alltigenom pragmatiska, ståndpunkten att »Makt är rätt och gör vad hon behagar, / Gud giver lag, men lyder inga lagar»; enligt honom pågår det visserligen en strid, men det är om makten, inte mot makten man kämpar:

Väl förs en strid, men ej mot maktens gud —
han dyrkas överallt, var än jag vandre —
nej, fejden gäller: värna egen hud,
kan du ej taga huden av de andre.
Det är de byten, du, varom man strider.
Nu säger jag dig, galning, kort och kallt:
en kamp för liv och makt står överallt
och måste rasa genom alla tider.

Den här »symboliska idédebatten» mellan Prometheus och Ahasverus kan överföras på de flesta mänskliga verksamheter, med lite olika resultat; jag kommer nedan, som allra hastigast, att ta upp tre sådana fält och mina tankar och åsikter om dem.

Det första området, och det där det enligt min mening är enklast att sympatisera med Prometheus, är politiken; tanken att vi måste hitta ett sätt att skapa en bättre värld — utan svält, utan krig och med ett ansvarsfullt och rättvist resursutnyttjande — tror jag de flesta ställer upp på. När Rydberg låter Prometheus säga att han känner sin styrka växa dag för dag, så är det förmodligen just de tekniska framstegen han tänker på; de tre kategorierna människor som han menar kämpar för den prometeanska saken är skalder, konstnärer och »tänkare/forskare», och gissningsvis är det de sistnämnda som ska leda den kampen. Men som Ahasverus snabbt påpekar finns det svårigheter på vägen för en kämpade idealism:

När prometeiske svärmare förstått
att sätta svärd i hand på de förtryckta,
kan stundom sådan lek med seger lykta,
men då är segern sken och villa blott,
ty Maktens lag tar ut sin rätt igen,
om än i annan form med andre män;
och följden är, du dåre, att din lära,
som nyss så skön för skaldens öga stod,
för honom även mister glans och ära,
då hon besudlad är med smuts och blod.

Rydberg visste naturligtvis inget om 1900-talets alla hemska »ismer», men Europa var inte direkt något fredligt semesterparadis på 1800-talet heller, och den franska revolutionen med sin dissonans mellan teorins »frihet, jämlikhet, broderskap» och praktikens hårdhänta terror var långtifrån glömd. Rydberg låter också Ahasverus berätta om maskinålderns baksida, med eländiga arbetsförhållanden och miljöförstörelse, ett tema som Rydberg skulle återvända till i sin förmodligen näst mest kända dikt, »Den nya Grottesången», och som förvisso har aktualitet även i våra dagar.

Det andra området där den prometeanska metaforen är gångbar är »kulturen», i vilket begrepp jag för ögonblicket inbegriper konst, litteratur, dramatik, film, musik och andra »traditionella» kulturformer, men inte de delar som hör till den naturvetenskapliga och matematiska sfären[6]. Här är vi tillbaka till den artikel av Håkan Arvidsson som jag nämnde i början av den här bloggan; omskrivet i termer lånade från Rydbergs dikt menar Arvidsson, om jag förstått honom rätt, att SvD med sina nedskärningar och förändringar på kulturavdelningen gått helt på Ahasverus linje från att tidigare ha varit ett av Prometheus sista fästen i Sverige.

Det ligger naturligtvis något i tanken på en »god» kultur. Det finns väl ganska få som tycker att den så kallade »mello-dramatik» som TV bjuder på under några helgkvällar på våren på allvar skulle kunna ta upp konkurrensen med »riktig» musik och »riktig» dramatik; Beethovens musik och Shakespeares dramer kommer att överleva alla schlagerfestivaler. Men det är naturligtvis inte oproblematiskt att skilja på »bra» och »dålig» underhållning eller kultur; låt mig ta två exempel.

I »Groucho och jag» citerar storebror Marx en kritiker, som om en (icke-marxistisk) pjäs skrev »Det här är egentligen ingen recension utan en bekännelse. Under större delen av föreställningen satt jag och skrattade åt en mycket dålig pjäs.»; och Groucho konstaterar syrligt att kritikern inte blivit lovad att se King Lear eller En handelsresandes död utan »bara» en komedi, men att det tydligen inte dög åt kritikern att han faktiskt skrattade hela kvällen.

Ett annat exempel — 1954 gav FiB Lyrikklubb ut en samling med Dan Anderssons lyrik, i urval av Nils Ferlin. I sitt förord berättar Ferlin gripande om sitt första möte med Dan Anderssons dikter, och avslutar med att beklaga att de höll på att glömmas bort: »Dan Anderssons visor, ja — oöverträffade i svensk lyrik — sjöngs ju en tid i folkparker, på läroverksaulor och från andra tribuner. Men hur är det nu? Håller de inte på att bli bortglömda? En tung violin tonar genom dem. Är det måhända den som skrämmer? Ack, svenska folk!». Boken gavs trots allt ut i en upplaga på 10000 exemplar, så helt bortglömd var han nog inte; och under visans renässans på 60-talet fick Dan Andersson en ny publik, främst genom Gunde Johansson och Thorstein Bergman, men också genom den osannolika framgång som Hootenanny Singers hade med ”Omkring tiggarn från Luossa” på Svensktoppen.

Groucho Marx, Dan Andersson, Nils Ferlin — tre kulturföreteelser som överlever tack vare den så kallade masskulturen, ofta till »finkulturens» ohöljda förtret[7]. Och det är knappast någon isolerad företeelse — i slutet av 1800-talet hette smakdomaren i Sverige Carl David af Wirsén, den ständige sekreteraren i Svenska akademin under många år, numera mest känd för att ha avrått svenska folket från att läsa Strindberg, Heidenstam, Söderberg, Lagerlöf, dvs i stort sett alla som numera räknas som de betydande från den tidsperioden. Lite senare rönte dåförtiden ledande kritiker som Fredrik Böök och Sten Selander samma öde; i deras fall var det modernismen som de totalt saknade känsla för[8].

Det kanske verkar som jag är pessimist beträffande Prometheus’ möjligheter att skilja mellan »god» och »dålig» kultur, och som mina exempel ovan antyder tror jag att det är nästan omöjligt att »idag» bestämma vad som fortfarande kommer att vara gångbart »i morgon»; däremot är det lättare att rumstera om i kulturen från »igår» för att hitta det som fortfarande håller »idag». Det är emellertid inte hela sanningen — jag har en del idéer om hur en mer universell kritik, en prometeansk kulturbedömningsmekanism, skulle kunna se ut, men jag är inte redo att presentera dem än. Den otålige rekommenderas att läsa C.S. Lewis’ lilla bok »An Experiment in Criticism», där han för fram mycket intressanta tankar baserade på en invertering av den kritiska processen; dess tankar kommer att vara grunden i en sådan eventuell presentation, och för närvarande (jag har säkert inte bläddrat i boken i fråga de senaste tio åren) minns jag bara att jag hade en enda liten vag invändning, så det kommer förmodligen mer att bli en exposé över Lewis’ idéer än en framställning av ett eget teoribygge.

Det tredje området där metaforen om Prometheus kan användas är den tydligaste i Rydbergs dikt — religionen. Samtidigt är det för mig som »asupernaturell»[9] uppenbart att här måste Prometheus hållas med dubbla kedjor. Anledningen är naturligtvis att vi bara alltför väl vet vad som kan hända när en religiös fanatiker anser sig ha rätt att med Prometheus som ledstjärna bryta mot lagar och förordningar. Den senaste[10] store teologen här på jorden, Xenofanes, suckade, lätt omskrivet, att människorna skapar sina gudar till sina avbilder, och ställde upp den självklara tesen att om det existerade en gud så var det en och samma för alla, och han började också notera denne guds egenskaper[11]. Så länge som man inte fortsätter hans arbete, och lyckas visa på en gemensam religiös vision — så länge som varje religiös ledare som målar ut den fantastiska framtid som väntar motsägs av ett otal andra religiösa ledare som målar ut andra, lika fantastiska, framtider — måste den religiöse Prometheus hållas fängslad. Personligen är jag övertygad om att en sådan vison är fri från såväl tomtar som gudar, och jag tänker, som engelsmännen uttrycker saken, inte hålla andan tills den visionen är framförhandlad och färdig.

Prometheus är fortfarande fastkedjad vid sin klippa; örnen äter hans lever på dagarna, och hans sår läks under nätterna; och Ahasverus vandrar jorden kring tills domedagen. Det kanske måste vara så?


Fotnoter:

  1. Det verkar som jag lyckats skapa en perpetuum mobile här; när jag skriver »i» tycker jag någon sekund senare att »på» är bättre, men när jag omsider ändrar »i» till »på» tycker jag genast att »i» nog i alla fall ser mer logiskt ut, da capo ad infinitum(O själens vaggsång / sången om någonting annat!) []
  2. Jo, jag är medveten om att de flesta auktoriteter anser att man bör skriva »hårdraget»; efter grundliga studier i ämnet (läs: jag kollade upp vad det står på Wikipedia) beslöt jag mig dock för att ansluta mig till minoritetsuppfattningen. []
  3. Detta ord bör rimligen ge kraftiga utslag på alla ironidetektorer; skulle det inte göra det, har du förmodligen råkat införskaffa en ironidetektor av andra ordningen. []
  4. Fungerade den bättre den här gången? []
  5. Såvitt jag kan bedöma är bakgrunden till den här myten några ord som Jesus fällde i något evengelium som skulle kunna uttolkas som att han skulle återkomma innan alla vid korset närvarande hade lagts i jorden; ett antal århundraden senare insåg någon lärd person att det var osannolikt att en samtida med Jesus skulle vara vid livet utan ett gudomligt ingripande, så då uppfann hen ett sådant. []
  6. Frågan om »de två kulturerna» är förvisso intressant, och jag lär återkomma till den fler gånger på den här bloggen. För den poäng som jag försöker göra i den här avdelningen finns det trots allt en skillnad mellan de två kulturerna, vilket kanske kan vara en utgångspunkt för en senare blogga. []
  7. Att förtreten var ömsesidig är nog inte för mycket sagt; se till exempel Dan Anderssons Hos den äldste förläggaren, eller Nils Ferlins Faktum är nog []
  8. I Bööks fall handlade det dessutom om att han var tyskvän och inte genomskådade Hitler i tid, för att uttrycka det försiktigt. []
  9. Jag avskyr ordet »ateist», eftersom det tillmäter min icke-tro på ett obestämt, eller möjligen obestämbart, »väsen» benämnt Gud en central plats i mitt liv. Med ordet »asupernaturell», som jag just tycks ha uppfunnit (google hittar ingenting i alla fall), vill jag bara beskriva att jag försöker inrätta mitt liv utan påverkan från övernaturliga ting eller väsen överhuvudtaget. Med andra ord är det så att tomtar, gudar och andra övernaturliga väsen bara påverkar mig indirekt, genom dem som av olika anledningar tror på dylika övernaturligheter. []
  10. Det är frestande att skriva »siste», men eftersom det är svårt att sia om framtiden väljer jag det mer försiktiga adjektivet. []
  11. Han var visserligen så övertygad om att det verkligen existerade en gud att han inte skrev »om», men given lite mer kunskap om världen är jag övertygad om att han formulerat sig lite mer försiktigt. []