Lyft

Tankar om och kring musik, del 74

Åke NilssonDjupt därinom dig

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Dagens låt fortsätter det lite allvarliga tema jag startade förra veckan, även om det inte går så långt som till självmord i det här fallet. Låten kommer från skivan »Lyftet» från 1980, som jag spelade in på kassett från en LP som jag lånade från någon i studentkorridoren -82 eller -83[1]. Just den här versionen, där man tydligt kan höra lite vinylknaster, hittade jag på nätet — artisten ifråga, Åke »Kråkan» Nilsson, har lagt ut så gott som hela sin produktion där, liksom också en intressant berättelse om karriären från 60-talets mitt och framåt.

»Lyftet» är en intressant mix, med allvarliga låtar som denna och två Ferlin-tonsättningar, »Gubbe grå» och »Nattkvarter», men också lättsammare saker, som »Kråksång» och »Lektyrdisco». På tal om disco minns jag att jag hade långa diskussioner med min rumskamrat i Brighton våren 1982, Lasse Wilzén, om skillnaderna mellan funk och disco; enligt Lasse var det en milsvid skillnad mellan de två, medan jag menade att funk var disco med en lite twangigare gitarr[2]. Men vad beträffar dagens låt måste även jag gå med på att den har klart funkiga inslag.

Texten är inte så djupgående(!), men har ändå några tankar som kan bearbetas:

Kanske tiden läker sår
men bara på ytan

Djupt därinom dig
finns ett sår som inte vill läka

Alla har vi väl obehagliga minnen som dyker upp då och då; nostalgi med negativa förtecken skulle man kanske kunna kalla det. Vad det handlar om och hur obehagligt det är, är naturligtvis mycket personligt — själv har jag inte riktigt lyckats förlika mig med att jag i nian fick en poängs avdrag på ett matteprov därför att jag svarade ”2 cm” i stället för det korrekta ”0,2 dm”…

Jag såg Kråkan en gång, nere i den legendariska källaren på Big Ben, i april 2008. Varken Ferlin eller dagens låt var med, men han och hans band bjöd på kompetent och robust blues. Det fungerade det också.


Fotnoter:

  1. Minns inte längre vem, men det bör ha varit Tor eller Hasse. []
  2. Med visst fog kan man nog hävda att min position i den debatten hade klara likheter med John Cleeses i sketchen The Argument Clinic []

Smärtfrihet

Tankar om och kring musik, del 73

Small town singersSuicide is painless

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Den som läste den korta text jag skrev vid starten av den här serien, eller har tittat på den lätt modifierade text jag placerat ovan bakom knappen »Om musiktankar»[1], funderar måhända över var den fjärde typen av musiktanke, den där tanken föregått musiken, tagit vägen — har jag glömt bort den, eller smugit in ett exempel utan att notera det? Ack nej, det är som vanligt min lättja, och till viss del det kontroversiella i denna min tanke som fått mig att tveka. Men en artikel som dök upp på SvT:s sajt i söndags fick mig att inse att nu är det dags. Det handlar om dödshjälp, alltså.

För mig är det självklart att en person ska erbjudas dödshjälp då hen drabbats av en terminal sjukdom, där en enig läkarkår förklarar att det inte finns något hopp om tillfrisknande, eller då patienten för att inte lida tvingas ta så stora doser smärtstillande medel att vederbörande tillbringar större delen av sin tid sovande/medvetslös. Exakt hur det ska gå till kan ju diskuteras, men förslagsvis meddelar patienten sin önskan inför lämpliga vittnen; en dödsdag, kanske en vecka senare, bestäms; på den utsatta dagen får patienten en sista fråga om hen fortfarande vill dö; och om svaret är ja, får hen en spruta som avslutar lidandet. Det finns naturligtvis detaljer att diskutera här, men en procedur av det här slaget tycker jag är ett värdigt slut, klart bättre än att patienten hålls vid liv så länge det går.

Men jag är beredd att gå längre än så, till och med mycket längre än så. Jag kan tänka mig dödshjälp för alla, åtminstone från myndig ålder, men kanske även tidigare. Där skulle kraven dock vara betydligt hårdare; jag tänker mig att en person som vill utnyttja samhällets dödshjälp utan några allvarliga sjukdomar ska behöva dels upprepa sin önskan, säg, tre gånger med rejält med betänketid emellan (kanske tre till sex månader), dels under denna tid ta emot hjälp och stöd från psykolgiskt kunnig personal, vars uppdrag det är att försöka utröna vad denna dödslängtan består i, och om möjligt avhjälpa den.

Som den uppmärksammæ läsaren inser har jag lämnat plats för ännu en nivå, en där det skulle räcka med att upprepa sin önskan två gånger, med en rejäl betänketid emellan de två tillfällena. Den reserverar jag för de personer som drabbats av något som inte är fullt lika allvarligt som ALS eller aggressiv cancer, men som för den drabbade gör att livet inte är värt att leva längre. Min far berättade att han såg sin farfar gråta en enda gång; det var när sockersjukan, som det hette på den tiden, tvingade läkarna att amputera höger pekfinger — farfarsfar var skogsmänniska och jägare, och det faktum att han inte längre kunde utöva sin »sport» tog honom väldigt hårt. Personligen vet jag inte vad som skulle kvalificera mig för denna grupp; kanske om ögonen blir så dåliga att jag inte kan läsa längre? Gissningsvis är det svårt att bedöma hur man kommer att uppleva förlusten av tidigare förmågor; men det gränsar till en poäng som jag gör nedan.

Nu är det naturligtvis inte så att jag försöker se till att stora delar av Sveriges befolkning omedelbart begår självmord, utan min tanke är tvärtom att försöka minska detta antal. Med en procedur som denna kan man, menar jag, få två positiva effekter — för det första får de som går i självmordstankar möjlighet att få experthjälp mot sina tvångstankar, och för det andra kan det minska antalet spontanhandlingar som att slänga sig framför ett tåg i självmordssyfte, om det finns ett »enklare» alternativ[2]. Jag har naturligtvis inga psykologiska specialkunskaper, så ta det för vad det är — ett försök att hjälpa de som har svåra depressioner och de lokförare (och andra) som mot sin egen vilja tvingas medverka vid en annans självmord.

Det finns ett vanligt argument mot dödshjälp som jag har svårt att förstå, det att en sjuk person kan övertalas att gå med på dödshjälp av, till exempel, släktingar. Nu är jag en ganska egensinnig person, och föga mottaglig för grupptryck (och annat tryck också, förresten), men nog är det en märklig tanke att någon frivilligt skulle gå med på ett så allvarligt steg utan att själv vilja det? Lite hänger det här väl ihop med en tanke jag har, att vid ett dödsfall är det inte synd om den döde, utan om de som blir kvar — en del av deras kontaktnät har försvunnit för alltid, deras verklighet har krympt. »Du vet att du har blivit gammal när telefonen inte längre ringer», eller något i den stilen, hörde jag en gång någon säga[3]; och det ligger en hel del i det.

Ta nu inte mina idéer som ett fixt och färdigt förslag, utan som en utgångspunkt för diskussioner. Det finns åtminstone en svag punkt som jag inte lyckats hitta något sätt att komma runt, och det kretsar kring det lilla, men viktiga, ordet »jag». Bertil Malmberg är nog den som bäst uttryckt de frågor som det innebär:

Vem drömde mig?
        Vem spelade mig?
                Vem sjöng min sångs tonart?

Vem lånade mitt namn?
        Vem iklädde sig min skugga?
                Vem ropade »jag» genom min mun?

I en artikel jag hittade vid en bingning berättade författaren att Malmberg fått en stroke i slutet av 40-talet, och att han därefter var en annan. Min far drabbades av en blödning i hjärnan under sin sista tid, och kände inte igen mig när jag hälsade på honom på sjukhuset. »Nämen, har ni lyckats leta rätt på den där! Vad pysslar du med nuförtiden?» — inte direkt en hälsning man ger sin äldste son; snarare någon bekant man inte sett på evigheter, kanske en lumparkompis.

Den svaga punkten som jag just nämnde, och den »poäng» jag talade om ännu tidigare, handlar just om detta med personlighetsförändringar. Det enda jag kan säga med någon större övertygelse är att jag, det »jag» som existerar just nu, önskar dödshjälp den dagen min hjärna inte längre fungerar, då »jag» inte finns kvar. Jag brukar, lite drastiskt kanske, säga att den dagen någon frågar mig »Vad kallas 1.e4 c6?» och jag inte omedelbart svarar Caro-Kann, så skjut mig! Vad är det för mening att leva om man inte vet vad Caro-Kann är? Innan halva Sveriges befolkning begår harakiri så är det bäst att påpeka att jag ägnat tjugo år av mitt liv att spela och analysera just den schacköppningen; för att ta exempel ur offentligheten skulle det vara som att Björn Borg inte kände igen en tennisracket eller Zlatan en fotboll. Men är det så säkert att den version av »jag» som skulle uppstå efter en tänkt framtida hjärnblödning skulle tycka likadant? Han kanske inte bryr sig det minsta om Caro-Kann, och kan tänka sig att leva gott utan den kunskapen? Svåra frågor, det här, och jag tänker inte låtsas att jag har några svar.

Ja, just det — jag kanske skulle säga några ord om dagens låt. Alla som var med på 70-talet känner till den; den var signaturmelodi, i en instrumental version, till TV-serien M*A*S*H, en komedi-serie om ett temporärt sjukhus under Korea-kriget[4]. Den här versionen levereras av ett gäng musikanter från småorten »Sörping»[5], plus en underbar stämma från Älvdalen som tillhör Kerstin Forslund; det är inte alls otroligt att hon dyker upp igen i den här serien, förr eller senare.

Den bonustanke som dagens låttitel ger upphov till är självklart »Hur vet dom det?» — det torde i alla fall vara svårt att empiriskt verifiera påståendets sanningshalt…


Fotnoter:

  1. I samband med att jag publicerar den här texten kommer jag att göra ytterligare en modifikation av sagda opus. []
  2. Enligt uppgift tog vår engelsklärare på gymnasiet sitt liv på detta sätt, efter att ha fått ett sjukdomsbesked. []
  3. Eller, för att vara mer exakt — jag hörde någon berätta att någon uttryckt sig så. []
  4. Enligt uppgift var för övrigt Loudon Wainwright III med i några avsnitt []
  5. Det vill säga Söderköping, för i det östgötska idiomet obevandrade personer. []

Pokervinst

Tankar om och kring musik, del 72

Perssons packPoker (nio timmars spel)

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Från början hade jag tänkt välja en annan av Persson-packets låtar från Kärlek och dynamit, nämligen »Bröllopsdag»; den låten anknyter till den miniserie som jag körde för några veckor sedan, den om relationsproblem, och dessutom nämndes det i texten att det var »dan före pingstafton», vilket ju är ganska aktuellt, ehuru inte lika lätt att notera sedan den lediga annandagen tagits bort. Men när jag väl klickat mig fram till rätt folder, den där kärleken och dynamiten huserade, så fastnade blicken omedelbart på dagens låt, och jag bestämde mig raskt för den i stället.

Det finns flera anledningar till varför jag gillar den här låten. Dels, naturligtvis, för det härliga drivet i kompet, kombinerat med Magnus Linds »klämmiga» dragspel[1] och Per Perssons intensiva sång; dels för det lätt okonventionella ämnesvalet; men kanske främst för den tankeväckande sanning, lämplig för den här serien, som smygs in i texten — »Att vinna tar sån tid, men förlora går så fort». Den sanningen gäller säkerligen inte bara poker, utan kan tillämpas i många sammanhang.

Själv är jag ingen pokerspelare, jag har inte nerver till sådant. Mig veterligt har jag bara spelat poker om pengar en enda gång, kvällen innan den ödesdigra bortamatchen mot Lerum i mars 1980, och då handlade om småpengar, typ en kronas maximal höjning. Det var inte en bankrutt orsakad av pokerspel som gjorde att jag spelade så uselt dagen därpå, jag lovar. Men dagens låt tillägnar jag Tom, Börje, Henryk och alla andra schackspelande vänner som har nöje även av detta spel.


Fotnoter:

  1. Jag har ju haft honom tidigare i den här serien, men tråkigt nog utan dragspel — denna underlåtenhetssynd betraktar jag härmed som kompenserad. []

Fler svarta drömmar

Tankar om och kring musik, del 71

Johnny CashMan in black

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det var knepigt att välja en låt idag, så det fick bli en uppföljare till förra veckans exkursion i svarta drömmar. »Mannen i svart», Johnny Cash, berättar varför han fått det smeknamnet, och även om det finns vissa argument som jag känner är svagare än andra[1], så har han en hel del poänger i sin framställning. Den här versionen, som enligt vad han påstår innan framförandet är den allra första inspelningen av låten, ger ytterligare lite bakgrundsinformation.


Fotnoter:

  1. Vissa religiösa tankar, till exempel. []

Sjunga i mörkret

Tankar om och kring musik, del 70

Robert ForsterDear black dream

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Som jag påpekat någon gång är det många artister i den här serien som jag hittat genom deras bekantskap med Townes Van Zandt, och dagens artist tillhör dem, fast på ett lite annorlunda sätt. I början av 90-talet, när jag just upptäckt TVZ, så köpte jag ett par T-skjortor med hans bild på framsidan[1], och detta ledde till både intressanta frågor från dem som inte kände till honom och initierade kommentarer från dem som gjorde det[2]. En ur den senare gruppen tipsade om dagens artist, och specifikt den här skivan, »Danger in the past», och om man lyssnar på texten ända till slutet så inser man varför. Men hela skivan är bra, och innehåller en hel del egendomliga arrangemang där trummorna spelar en lite annan roll än att bara vara takthållare.

Det är naturligtvis de sista raderna som fastnat:

My love and I sit in bed in the dark
Wondering who sings better in the dark
is it Townes Van Zandt, or is it Guy Clark?

Som om han ville besvara den frågan gav Guy Clark några år senare ut skivan »The dark», där titelspåret avslutas med en liten frågestund:

And how dark is it?
It’s too dark for goblins
And how dark is it?
It’s so dark you can smell the moon
How dark is it?
So dark the wind gets lost
How dark is it?
So dark the sky is on fire
How dark is it?
So dark you can see Fort Worth from here

Eftersom Townes Van Zandt var född i Fort Worth är jag inte riktigt säker på hur Clark besvarade Forsters fråga…


Fotnoter:

  1. Jag tror jag har dem kvar någonstans även om jag tyvärr inte kan ha dem längre. De måste ha krympt nått enormt i tvätten… []
  2. Jag tror till exempel att det var så bibliotekarie Bernt och jag upptäckte att våra respektive musiksmaker hade mycket gemensamt. []