Pokervinst

Tankar om och kring musik, del 72

Perssons packPoker (nio timmars spel)

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Från början hade jag tänkt välja en annan av Persson-packets låtar från Kärlek och dynamit, nämligen »Bröllopsdag»; den låten anknyter till den miniserie som jag körde för några veckor sedan, den om relationsproblem, och dessutom nämndes det i texten att det var »dan före pingstafton», vilket ju är ganska aktuellt, ehuru inte lika lätt att notera sedan den lediga annandagen tagits bort. Men när jag väl klickat mig fram till rätt folder, den där kärleken och dynamiten huserade, så fastnade blicken omedelbart på dagens låt, och jag bestämde mig raskt för den i stället.

Det finns flera anledningar till varför jag gillar den här låten. Dels, naturligtvis, för det härliga drivet i kompet, kombinerat med Magnus Linds »klämmiga» dragspel[1] och Per Perssons intensiva sång; dels för det lätt okonventionella ämnesvalet; men kanske främst för den tankeväckande sanning, lämplig för den här serien, som smygs in i texten — »Att vinna tar sån tid, men förlora går så fort». Den sanningen gäller säkerligen inte bara poker, utan kan tillämpas i många sammanhang.

Själv är jag ingen pokerspelare, jag har inte nerver till sådant. Mig veterligt har jag bara spelat poker om pengar en enda gång, kvällen innan den ödesdigra bortamatchen mot Lerum i mars 1980, och då handlade om småpengar, typ en kronas maximal höjning. Det var inte en bankrutt orsakad av pokerspel som gjorde att jag spelade så uselt dagen därpå, jag lovar. Men dagens låt tillägnar jag Tom, Börje, Henryk och alla andra schackspelande vänner som har nöje även av detta spel.


Fotnoter:

  1. Jag har ju haft honom tidigare i den här serien, men tråkigt nog utan dragspel — denna underlåtenhetssynd betraktar jag härmed som kompenserad. []

Fler svarta drömmar

Tankar om och kring musik, del 71

Johnny CashMan in black

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Det var knepigt att välja en låt idag, så det fick bli en uppföljare till förra veckans exkursion i svarta drömmar. »Mannen i svart», Johnny Cash, berättar varför han fått det smeknamnet, och även om det finns vissa argument som jag känner är svagare än andra[1], så har han en hel del poänger i sin framställning. Den här versionen, som enligt vad han påstår innan framförandet är den allra första inspelningen av låten, ger ytterligare lite bakgrundsinformation.


Fotnoter:

  1. Vissa religiösa tankar, till exempel. []

Sjunga i mörkret

Tankar om och kring musik, del 70

Robert ForsterDear black dream

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Som jag påpekat någon gång är det många artister i den här serien som jag hittat genom deras bekantskap med Townes Van Zandt, och dagens artist tillhör dem, fast på ett lite annorlunda sätt. I början av 90-talet, när jag just upptäckt TVZ, så köpte jag ett par T-skjortor med hans bild på framsidan[1], och detta ledde till både intressanta frågor från dem som inte kände till honom och initierade kommentarer från dem som gjorde det[2]. En ur den senare gruppen tipsade om dagens artist, och specifikt den här skivan, »Danger in the past», och om man lyssnar på texten ända till slutet så inser man varför. Men hela skivan är bra, och innehåller en hel del egendomliga arrangemang där trummorna spelar en lite annan roll än att bara vara takthållare.

Det är naturligtvis de sista raderna som fastnat:

My love and I sit in bed in the dark
Wondering who sings better in the dark
is it Townes Van Zandt, or is it Guy Clark?

Som om han ville besvara den frågan gav Guy Clark några år senare ut skivan »The dark», där titelspåret avslutas med en liten frågestund:

And how dark is it?
It’s too dark for goblins
And how dark is it?
It’s so dark you can smell the moon
How dark is it?
So dark the wind gets lost
How dark is it?
So dark the sky is on fire
How dark is it?
So dark you can see Fort Worth from here

Eftersom Townes Van Zandt var född i Fort Worth är jag inte riktigt säker på hur Clark besvarade Forsters fråga…


Fotnoter:

  1. Jag tror jag har dem kvar någonstans även om jag tyvärr inte kan ha dem längre. De måste ha krympt nått enormt i tvätten… []
  2. Jag tror till exempel att det var så bibliotekarie Bernt och jag upptäckte att våra respektive musiksmaker hade mycket gemensamt. []