Turing och Kasparov

Om jag hade varit lite mer observant när jag skrev min Turing-artikel i somras hade jag inte kunnat undgå att notera att Kasparov deltog i festiviteterna, och till och med spelade ett parti mot Turings algoritm, som nu kodats till en schackmotor. Kasparov spelade mot Turings ursprungliga algoritm som räknade två ply, vilket enligt uppgift tog Turing ca 15 minuter per drag att utföra med papper och penna. Nedan återfinns en video från »partiet» och en intervju som lokalpressen gjorde med Kasparov efter partiet.

En erfarenhet rikare

Erfarenheten, säger en vis man, är det som gör att man känner igen ett misstag när man gör det igen. Detta torde vara något som varje schackspelare, från nybörjare till stormästare, kan skriva under på. Själv har jag till exempel två gånger ramlat i en spelöppningsfälla i Caro-Kann som Conny Olsson påstår att han lär sina juniorer (ställ en löpare på c4, gör c3 och vänta på att svart flyttar på c8-löparen; Db3! kan då bli en obehaglig överraskning för svart…), och det faktum att jag vann (!) det ena partiet (i korr, dessutom!) och spelade remi i det andra, mot Luis Couso (!), visar bara att bondtur är mitt främsta vapen som schackspelare. Å andra sidan fick jag in en ännu mer känd spelöppningsfälla i blixt mot Erland Eriksson, NASK, inte mindre än tre gånger i min ungdom — alla tre gångerna berättade han att den kallades för »sjökadettmatten» — så jag är inte ensam om detta.

Av för mig numera obekant anledning köpte jag för några år sedan ett verk betitlat Bergslagsschack 1938 som visade sig till stor del bestå av kommenterade partier från distriktsserierna i Dalarna under denna säsong. Kvaliteten på partierna är skiftande, kanske man kan säga[1], men nedanstående parti tycks mig ha ett stänk av ödesmättad grekisk tragedi över sig. Dramat utspelades den 7 november 1937, närmare bestämt på andra bordet i matchen mellan Vad och Kärrgruvan:









Vågström – Pettersson
Vit vid draget

Så här långt har partiet varit någorlunda normalt, men nu händer det saker.

20. Txc5?

Den bonden gick ju inte att ta; d4-bonden är spikad. Men partiet fortsatte några drag till…

20… Dxc5 21. Tc1 Dh5 22. Tc5??

»Ett psykologiskt mycket intressant fall», skriver kommentatorn, den kände problemisten Sven Ceder, och det kan man ju hålla med om. Han avslutar partiet där med den retoriska frågan »Behöver vi tala om vem som vann?»

I årets Rilton Cup inträffade något liknande i första ronden:









Kivimäki – Rombaldoni
Vit vid draget

Svart har två merbönder, och står naturligtvis på vinst, men vits nästa drag snabbar upp processen avsevärt.

39. Sa3? Txe5

På 40. dxe5 följer ju springargaffeln på c5.

40. Sc4 Td5 41. Se5?? Txe5 0-1

och vit var en erfarenhet rikare…[2]


Fotnoter:

  1. Från »usel» till »nybörjare», ungefär; en typisk kommentar är »och vit gav upp utan att invänta svarts svar; det står ju en löpare på f7»… []
  2. Jag har för mig att Richter hade något exempel på den här typen av psykologisk kortslutning, men har trots någon kvarts lustfyllt bläddrande i mina schackkavalkader inte lyckats hitta något exempel. Någon annan som lyckas bättre? []

Korta sågningar

För några dagar publicerade Olle Häggström ett inlägg om »sågningar», dvs recensioner som i väl valda ordalag berättar hur usel en bok är — och ofta brukar bokens författare, hens umgänge och hela genrer få sig en överhalning på samma gång (se till exempel Magnus Erikssons analys av Sjövall/Wahlöös deckarserie). Inlägget påminde mig om att jag någon gång tänkt berätta om en kuriös företeelse i schackvärlden som kanske kan kallas »korta sågningar», där recencenten föresatt sig att i så få ord som möjligt uttrycka det som de mer mångordiga kan ägna en tidskriftssida, eller en understreckare, åt. Jag återkommer strax till detta fenomen.

Innan dess tänkte jag redovisa min egen recensionsverksamhet, och försvara mig mot eventuella anklagelser om att vara för snäll. Nu är det visserligen så att jag i stort sett undvikit att plocka fram motorsågen[1], men jag vill påstå att det är en följd av att jag rört mig i en väl avgränsad del av bokmarknaden, den som producerar material om och kring schackspelet. Jag vill minnas att jag diskuterade frågan med Pavel Lacko[2] vid något tillfälle, och vi kom fram till att det krävdes ganska mycket innan man kunde helt såga en schackbok; de som försökt sig på att skriva en schackbok gjorde det oftast för att de var kunniga och intresserade av ämnet, och inte primärt för att tjäna pengar; schack är ett så smalt område att upplagorna inte blir särskilt stora. Det finns naturligtvis undantag, men de är ganska få; om man undviker böcker av Raymond Keane, Eric Schiller och HC Opfermann så har man klarat de flesta blindskären.

Inte heller i den här bloggen lär det bli några sågningar, av den enkla anledningen att jag bara köper och läser det jag gillar. Råkar jag av misstag köpa något jag inte gillar, är sannolikheten minimal att jag läser ut boken ifråga. Ett exempel på detta är en bok jag köpte i våras, »The science delusion» av Rupert Sheldrake; ett bokmärke indikerar att jag läst de tre första kapitlen, och det kommer förmodligen att dröja innan jag fortsätter[3]. Visserligen kan jag hålla med Sheldrake om att man för att göra nya upptäkter måste ta större risker i sin forskning, men att, som han tycks förespråka, föra över stora resurser till forskning inom diverse parapsykologiska avkrokar känns inte som rätt väg framåt; för att ta ett exempel i högen som jag råkade ha aktuellt menar Sheldrake att man bör forska på hur indiska gurus, till exempel Prahlad Jani, kan leva helt utan att äta och dricka. Sanal Edamaruku, den indiske skeptikern som råkat i luven på fler än en religiös företrädare i Indien, har inte några högre tankar om de idéerna.

milescrapKorta sågningar, var det ja. Den första står Tony Miles för i Kingpin 29, 1998, och den återges i sin helhet här till höger. Två ord; man skulle kunna tycka att det vore ett svårslagbart rekord, men det har faktiskt kortats av betydligt, två gånger till och med, dock inte utan viss hjälp av boken själv.

fischerrandomI Kaissiber nummer 20 (2005) recencerade Stefan Bücker en bok med ett enda engelskt ord, två bokstäver; även denna prestation återfinns till höger.

Men faktum är att detta räcker bara till en andraplats; redan ett par månader tidigare, närmare bestämt den 29 november 2004, hade Edward Winter i sina »Chess Notes» publicerat en recension helt utan ord (No 3480). Osvuret är naturligtvis bäst, men jag skulle bli förvånad om man kan korta ner en recension ytterligare på ett meningsfullt sätt.

Nu kan man visserligen protestera att det är svårt att nyansera sin kritik med så få ord, vilket naturligtvis är korrekt. Man kan också hävda att Bücker, vars stora intresse här i livet är spelöppningsteori, är sällsynt illa lämpad att recensera en bok om en schackvariant vars syfte är att eliminera behovet av spelöppningsteori, och att Winters exceptionella akribi för schackhistoriska detaljer gör honom olämplig som recencent av en bok vars syfte är att ge tips åt den praktiske spelaren. Och man kan inte helt undvika misstanken att båda tagit tillfället i akt att utnyttja det upplagda läget för en välavvägd smash.


Fotnoter:

  1. Det finns möjligen ett undantag, min bedömning av Rippergers CD om Nimzoindiskt. Å andra sidan kan även den beskyllas för att vara för snäll, emedan jag inte explicit påpekade att även spelare med ranking under 1300 hade föga att lära sig av verket ifråga. Mitt försvar baserar sig till viss del på det faktum att spelare under 1300 faktiskt kan vara så pass okunniga om de elementära mittspelen att de skulle kunnat lära sig något av Rippergers framställning, men framför allt på att de som prenumererade på Schacknytt normalt sett hade betydligt högre ranking än så, och frågan var därmed irrelevant. []
  2. Shameless plug… Pavels bok En studie i svartvitt, som fortfarande kan köpas från alla välsorterade bokhandlare (läs: Ari Ziegler), har såvitt jag vet förblivit osågad; tvärtom fick den ett par lysande recensioner, till exempel av Jacob Aagaard. []
  3. Överhuvudtaget ger Sheldrake en bild av vetenskapen som jag inte känner igen. Till exempel menar han att vetenskapen har postulerat »materialismen», men att fysiken ger fyra skäl till varför medvetande och materia inte kan skiljas åt. Av dessa fyra skäl är ett ett missförstånd av ett begrepp inom kvantfysiken, ett en sammanblandning av avancerad matematik (sträng-teori) med fysik, ett en kosmologisk hypotes där målarfärgen inte torkat än, och det fjärde den gamla käpphästen om det välformade universat. Min bedömning är att Sheldrake utgår ifrån en inre visshet att det existerar en Gud av något slag, och försöker hitta »vetenskapliga» belägg för att den insikten är korrekt, och »materialism-postulatet» är fel. Det blir nästan pinsamt när han anklagar »materialisterna» för att sitta fast i sina föreställningar om till exempel energikonstansen (termodynamikens första lag); fysiker har historiskt sett varit beredda att överge den vid flera tillfällen, och kommer förmodligen att överväga det fler gånger när evidensen tycks tyda på att det är rationellt, inte förr. []

Samma gamla tider…

Julafton 1975 (eller möjligen 1976) träffar Dan av en slump sin gamla flickvän Jill i en snabbköpsbutik. De delar några öl och pratar gamla minnen under några timmar, innan de åter skiljs för att fira jul hos sina respektive föräldrar. En ganska banal historia kan det tyckas, men eftersom Dan hette Fogelberg i efternamn, och var en av USAs mest kända så kallade singer/songwriters innan han dog i cancer i december 2007, skrev han naturligtvis en sång om händelsen. Och den låten, »Same Old Lang Syne», har blivit hans kanske mest kända.

Jag inser naturligtvis att jag inte borde gilla den här versionen; den innehåller ju både stråkar en masse och ett helt utflippat saxofonsolo. Men lik förbaskat innehåller den något som gör att det redan efter ett par takter bildas rikligt med imma på glasögonen; jag antar att det har något med min tilltagande ålder att göra…

Göteborg har återfunnits…

Någon gång under november uppdaterade Apple sina kartor, vilket bland annat innebar att Göteborg återfunnits, åtminstone om man inte är så petig. Som synes i de två bilderna längst ner så ser man vid en viss upplösning bara de tre västkustmetropolerna Lundby, Kungsbacka[1] och Mölndal, och det är först när man zoomar in lite till som till exempel Göteborg, under sitt engelska alias »Gothenburg», dyker upp på kartan.

Av de andra egendomligheterna jag påpekat så har de flesta fixats till hjälpligt. Östersjön går emellertid forfarande till Kristiansand, Grankullaviken är ännu torrlagd och Västervik är fortfarande prickfritt, även om det numera flyttat tillbaka till sin vanliga plats vid Stegeholms slottsruin. Det går i alla fall långsamt åt rätt håll, men vägen är fortfarande lång tills Apple har en kartapp värd namnet.

applemap_11applemap_10


Fotnoter:

  1. Lundby är i denna upplaga av Apples kartapp en liten by nordväst om Kungälv, medan Kungsbacka har flyttat tillbaka till sin vanliga plats. (Jag noterade inte denna miss i min förra artikel, men min syster i Frillesås påpekade för mig att även Kungsbacka tvingats flytta ut i obygden.) []