Till minnet av Rolf Martens

För ett tag sedan gjordes ett upprop på facebook om minnen av Rolf Martens, en av de mest udda schackbegåvningar som vi haft i det här landet. Jag har inte spelat något parti mot honom, men träffat honom (åtminstone) två gånger, och han har gjort ett bestående intryck — det här är mitt bidrag till hans minne.

Det var en regnig söndag i mars,
och året var 1980.
Jag hade äntligen gjort mitt val,
men det var en fälla jag hade gått i…

Om du inte riktigt känner igen texten till andra versen av Anders F. Rönnbloms antikärnkraftsklassiker »Jag kysste henne våldsamt», så beror det på att för min personliga del var det en annan söndag än den 23:e[1] den månaden som innebar ett traumatiskt minne. Den 16:e hade LASS’ andralag nämligen förlorat sin bortamatch mot Lerums SK, och därmed också degraderats från schackets allsvenska div II västra; och som jag antytt i texten ovan var jag i högsta grad en av de skyldiga — jag hade gått i en öppningsfälla, inte en som förlorade direkt, men som gav mig ett synnerligen svårbemästrat försvar, som jag inte lyckades sköta på ett tillfredsställande sätt[2].

Som ett resultat av detta var det tre ganska molokna LASSare som satt på Göteborgs centralstation någon gång på eftermiddagen den 16:e mars 1980. Vi skulle alla ta oss hem på egen hand, eftersom vi bara hade en bilförare i laget, så några var tvungna att ta tåget. En av oss studerade dock i Göteborg, så han, Micke Carlsson, gjorde oss andra sällskap på en fika innan avresa. Tyvärr är mitt minne ganska grovmaskigt nuförtiden, så jag minns inte vem den tredje i sällskapet var, men gissar att det endera var Dick Pettersson, som jag tror just hade börjat plugga i Uppsala, eller Ove Nilsson, som möjligen just gjort detsamma i Lund.

När vi satt där som bäst och pokulerade kom det fram en man, som sa något i stil med: »Jag hörde att ni pratade om schack och kärnkraft; det är saker som intresserar mig också.» Han gav oss var sitt »informationsblad», och vi bytte säkert några ord, men jag minns inte vad vi pratade om — säkert berättade vi vad våra dystra miner berodde på. Detta var mitt första möte med Rolf Martens.

Jag ska inte säga så mycket om själva »Informationsbladet», som naturligtvis handlade om den kommande kärnkraftsomröstningen, mer än att han ansåg omröstningen vara ett försök att lägga ner kärnkraften, eftersom det enligt honom bara fanns tre nej-alternativ att välja mellan. Från yttranden i bladet kan man också se var han stod politiskt; han ansåg till exempel att SKP och KPML(r) med flera »är förrädarklickar mera skadliga än det mera öppet borgerliga ›vpk›.» Någon mer än jag som får vibbar av en viss scen i »Life of Brian»?

Mitt andra »möte» med Rolf Martens var även det en söndag; om solig eller ej minns jag inte, men eftersom månaden var juli kan man kanske gissa på att den var solig. Platsen var Norrköping, året var 1988, och då antar nog de flesta som var med på den tiden att det handlar om schack-SM; en korrekt gissning, med det lilla tillägget att det handlade om SM-blixten. Av okänd anledning, förmodligen på grund av att jag råkade hamna i en förgrupp där alla utom en var ännu sämre än jag hade jag kvalificerat mig till B-finalen; resultatet i denna är dock inte särskilt uppbyggligt — det får mitt spel i Lerum åtta år tidigare att verka högst presentabelt. Man hade, om jag minns rätt, placerat A- och B-finalerna i samma »hage», så när jag reste mig efter en av mina många kallduschar fick jag se avslutningen på ett parti i A-gruppen; och den ställning jag beskådade var denna:









Martens – Sandström
Vit vid draget

Ponera att du sitter bakom de vita pjäserna i ovanstående ställning, och säg att en snabb blick på klockan visar att du har två tornursstreck kvar av betänketiden[3], vad skulle du göra? Jag kan tänka mig att det finns en del som skulle kunna tänka sig att ge upp — svarts h-bonde ser ju ut att avgöra helt på egen hand. Men Martens hyste uppenbarligen inga sådana planer; han spelade vidare, tvingade Sandström till knepiga beslut, och efter en sandströmsk miss uppstod en jämn ställning, som Martens efter ömsesidiga missar i ruggig tidsnöd till och med lyckades vinna.

Jag var synnerligen imponerad, och som jag vid denna tid var en av två schackkrönikörer på Östgöta Correspondenten, gemenligen kallad Corren — den andre var Pavel Lacko — passade jag på att ta upp Martens mirakulösa räddning i min nästa krönika; det är på så sätt jag med någon trovärdighet kan återge ställningen ovan. Det slumpade sig emellertid så, att detta blev mitt allra sista bidrag i sagda publikation. För att förstå varför måste man veta dels att »avtalet» med Corren innebar att krönikorna, tillsammans med bridgekrönika, korsord och annat kulturellt högstående material samlades i en lördagsbilaga vid namn »Regnbågen», som trycktes i förväg, och därför hade vi en deadline klockan 10:00 på tisdag morgon; och dels bör man åtminstone ha en aning om min tendens att explodera om jag känner mig orättvist behandlad. Under våren hade Corren utan synbar anledning lyft bort vår krönika från sin ordinarie plats några gånger[4], och placerat den på någon undanskymd plats bland nyheter från metropoler som Slaka, Kisa och Rimforsa. Åtminstone en gång hade följande scenario inträffat: måndag kväll strax innan sänggåendet inser jag att det är min tur att leverera en krönika till Corren, kämpar ihop den på några timmar, sover någon timma, cyklar upp till jobbet för att skriva ut den, åker tillbaka ner till Corren för att lämna in den[5], och sedan tillbaka till jobbet igen — och sedan kommer krönikan inte in förrän mitten på veckan därefter. Krönikan med det martenska miraklet publicerades en fredag, sex dagar efter sitt »normala» publiceringsdatum. Det var den s.k. droppen — jag skrev ett ilsket brev till Corren där jag bad dem i relativt vänliga ordalag att dra till kryddrikare breddgrader, och därmed slutade min bana som schackkrönikör[6]. Pavel, som fick läsa mitt missiv innan jag skickade iväg det, påstod att jag endera skulle bli föreslagen som ny chefredaktör eller åtalas för ärekränkning — själv trodde jag väl mer på att det skulle placeras i »runda arkivet», efter att möjligen ha förorsakat ett höjt ögonbryn någonstans. Allt talar för att min gissning låg närmare verkligheten.

Nu borde jag naturligtvis berätta hur Martens lyckades tråckla sig ur denna hopplösa ställning — men min ordblandare är förseglad. Axel Smith håller just nu på att lägga sista handen vid en bok om Martens, och han har lovat att ställningen ovan, och det påföljande miraklet, kommer att figurera på en framträdande plats. För att inte »stjäla hans dunder», som en anglikan skulle uttrycka det, har jag lovat att inte avslöja partifortsättningen innan boken publicerats. Något publiceringsdatum är, såvitt jag förstår, inte fastställt än, men man siktar på någon gång under våren. Jag hoppas mina glimtar av denne enigmatiske person gjort er nyfiken inte bara på mirakelräddningen ovan, utan på denne fascinerande personlighet överhuvudtaget — att rädda hans minne från glömskan är förvisso ett lovvärt initiativ.

Till slut vill jag göra ett försök att beskriva den bild jag har av Martens; en bild som mitt inre kameraöga knäppte i det ögonblick då Ludvig Sandström sträckte fram handen för att ge upp partiet ovan. Tyvärr var teckning mitt allra sämsta skolämne, till och med sämre än musik, så jag kan inte beskriva scenen med annat än ord[7]. Det första som måste påpekas är att alla associationer som det sista stycket i den första avdelningen kan ge upphov till måste bort; om du tack vare Martens’ kommentarer om sina »kamrater» på vänsterkanten tänker dig en misstänksam, mörk figur i slokhatt och slängkappa som springer omkring och kastar bomber och sticker dolkar i ryggen på folk — det finns absolut inget av det i det leende som min inre bild av Martens uppvisar. Leendet har inte heller något spår av skadeglädje; det är en ljus och ren glädje. Jag ser en kämpe med blanka vapen, en forskare, en sökare.

Så vill jag minnas Rolf Martens.


Fotnoter:

  1. Omröstningen om kärnkraften hölls den 23 mars 1980, vilket också var undertiteln till AFRs låt. []
  2. Om det verkligen var en regnig dag minns jag naturligtvis inte, men det känns som om det åtminstone inte kan vara vackert väder en sådan dag — jag minns snarare ett slags »sjätte-november-känsla»… []
  3. Jag minns inte exakt hur tiderna var, men ingen av spelarna hade några oceaner av tid att ösa ur. []
  4. Såvitt jag kan minnas var det inget som enbart drabbade oss; bridgekrönikan råkade ut för samma behandling. []
  5. Det här var alltså innan internet var uppfunnet. Att använda skrivare som jag gjorde var high-tech; skrivmaskin var standardinstrumentet för journalister och krönikörer. []
  6. Det vill säga, den arvoderade delen av den — jag har ju trots allt skrivit en del om schack sedan dess. []
  7. Jag fick en tvåa i teckning i 9:an; jag tolkar det faktum att jag inte fick en etta som att en version av det gamla ordstävet »bättre att tiga och tas för en idiot än att tala och undanröja varje tvivel» har en motsvarighet även inom teckningsämnet. []

Matt i ett drag

Låt mig först som sist dementera ett påstående som jag visserligen inte hört uttalas, men som likväl tycks utbrett: Jag kan inte Richters Schackkavalkader utantill. Det var alltså en ren slump att jag lyckades identifiera den historia som Johan Wästlund på facebook nyss[1] antydde att jag troligen skulle komma ihåg. Det slumpade sig också så att jag under någon vecka funderat på att publicera en kortare sammanfattning av lätt luriga schackliga en-dragare, och eftersom det problem som Johan tänkte på visade sig vara en sådan passade det ju utmärkt att börja med den. Så här skriver Kurt Richter på sid 144 i Schackkavalkad:

Sam Loyd, alla tiders störste problemist, tyckte ibland om att föra sina lösare bakom ljuset. J. Minckwitz meddelar följande lustiga episod:

Många »problemhajar» brukar rädda äran på följande sätt, när de missat den rätta lösningen och fått reda på den efteråt: »Ja, du förstår, vi tänkte ju att bönderna gick åt andra hållet!» Om de vetat, åt vilket håll bönderna gick, så hade de naturligtvis löst problemet i en handvändning. En dag förelade Loyd en krets av schackvänner detta problem:









Sam Loyd (1860)
Matt i 1 drag

»Matt i ett drag?» sade en av de omkringstående. »Ja, det var väl ingenting. Man behöver ju bara gå med damen till g2!» — »Det går inte», svarade Loyd, »damen är fängslad». — »Jo, det är ju sant», sade en annan, »men då kan jag väl sätta matt med ettdera av tornen». — »Tyvärr», genmälte Loyd, »går damen eller löparen emellan på tornschacken». Och så fortsatte förslagen att strömma in, man försökte Ld5+, Sf2+ och Sg3+ osv., men utan resultat. Slutligen visade Loyd den enkla lösningen: 1. bxa8D matt! »Jaså, var det alltihop det», utropade den församlade menigheten med märkbar harm, »vi trodde, att bönderna gick åt andra hållet!» — »Tänkte ni det?», inföll Loyd blixtsnabbt, »Varför satte ni inte matt med 1. b1D då?» Skallande skrattsalvor blev belöningen för detta lyckade upptåg.

Det var väl en lagom uppvärmning; jag är övertygad om att bloggens läsare är mer kompententa lösare än Loyds schackvänner, även om historien ovan bär tydliga tecken på att vara konstruerad.

På grund av en annan kommentar på facebook var jag på jakt i mitt bibliotek efter ett visst problem som jag sett för länge sedan, och jag fann det i en bok av Karl Fabel, Rund um das Schachbrett. Om du stött på namnet Fabel tidigare är det förmodligen som författare av schackproblem av typen »matt i 182 drag», »självmatt i 136 drag» eller liknande bisarrerier. Hans förkärlek för ovanlig logik gjorde att han ägnade en hel del tid åt retroproblem, det vill säga schackproblem där man måste ta reda på vad som hänt tidigare i »partiet» innan man kan bestämma sig för vad som ska hända i diagramställningen, och det är om sådana problem det huvudsakligen kommer att handla.

Några problem som drog till sig min uppmärksamhet var ett par som utnyttjade konventionerna rörande rockad och en passant som jag skrivit om en gång tidigare. Låt oss börja med den enklaste av dem:









Karl Fabel, problem 1953
Matt i 1 drag

För att kunna välja rätt mattdrag måste man veta vad svarts senaste drag var. Lång rockad duger i de flesta fallen, eftersom man efter till exempel 0… Lh4 inte kan bevisa att rockaden inte är tillåten. Efter 0… e7-e5, däremot, är rockaden inte längre tillåten, eftersom den svartfältade löparen inte kunnat lämna f8, och följaktligen måste vara promoverad, vilket bara kunnat ske på g1, från vilken ruta löparen inte kunnat tråckla sig ut utan att vits kung flyttat på sig. Återstår alltså bara att spela 1. dxe6 ep matt.

Nästa problem är ett lite mer tveksamt användande av konventionerna:









Karl Fabel, Heidelberger Tageblatt 1954
Hjälpmatt i 1 drag

Lösningen är 1.bxc3 ep 0-0-0 matt[2]. Det argument Fabel använder bygger på att det inte går att bevisa att rockad inte är tillåten, och det faktum att lösningen innehåller en rockad gör en passant-slaget legalt, eftersom vits senaste drag måste varit 0… c2-c4. Poängen är att 1… Td1, som ju ser ut att vara lika mycket matt som rockaden, inte fungerar eftersom det inte bevisar att en passant-slaget är tillåtet. Men Fabels användande av lösningen för sin retro-analys, ett slags post-retro, känns lite skakig regelmässigt; vad säger juridiskt skolade eventuella läsare? Eller är det bara min allmänna avoghet mot alla begrepp som inleds med »post-» som gör sig påmind?[3]









Karl Fabel, Welt 1949
Matt i 1 drag
a) Diagrammet
b) Ta1🠚b1

Här är det b-uppgiften som ställer till problem; för att du ska få lite tid att fundera på den tar jag ytterligare några problem innan jag förklarar hur man löser b-delen. Vill du inte vänta föreslår jag att du klickar här.

De följande problemen visar på två möjligheter att få lite mångfald i en en-dragare:









Karl Fabel, Fairy Chess Review 1939
Matt i 1 drag

Den observante läsaren frågar sig säkert var den svarte kungen befinner sig, och svaret är någonstans där det är legalt — den kan ställas på 36 rutor, och var den än ställs kan vit göra matt i ett drag.









T.R. Dawson, Fairy Chess Review 1937
Matt i 1 drag (12 ggr)

Här är betingelsen lite annorlunda — vit sätter matt i ett drag, avlägsnar därefter den mattsättande pjäsen från brädet och fortsätter på det sättet tills det inte går att hitta fler matter; tolv matter kan på detta sätt utvinnas ur ställningen. Med kravet att mattdraget ska vara unikt och utan förvandlingspjäser på brädet torde 12 matter vara maximalt antal.

Så till lösningen av problemet jag gav ovan. a-delen borde inte ställa till problem, vare sig för ignoranta eller observanta lösare — det kan inte visas att vit flyttat på någon av rockadpjäserna, så lösningen är 1. 0-0-0. Men b-delen ställer till det för de ignoranta. De noterar säkert att rockaden inte kan vara lösning längre, men missar per definition att tornplaceringen på b1 har ytterligare en effekt; de observanta upptäcker att med tornet på b1 kan inte vit vara vid draget, eftersom svart inte längre har något retrodrag (i a-delen måste spelet ha gått 0. Lb1-a2+ Kc4-d3, men nu finns inte längre den möjligheten). Alltså: 0… Kxc2 1. Dd2 matt! Elakt? Javisst! Jag kanske skulle varnat er att det kapitel i boken där jag hämtat flertalet uppgifter i den här bloggan heter »Bosheiten in Einzüger»…

Så till slut det problem jag var på jakt efter. En kommentator till ett självmattsproblem som visades på facebook hävdade, skämtsamt får man förmoda, att han var »förfärad över att vit missar matt i ett…» Nedanstående problem tillägnas därför Ola Winfridsson:









Karl Fabel, Rätselstunde 1952
Vit drar och sätter inte matt i 1 drag


Fotnoter:

  1. Det vill säga — det var nyss när jag skrev det, men på grund av min utdragna och av hemska fotbollsmatcher avbrutna skrivprocess har det gått flera dagar sedan. Jag skyller på Lee Mason… []
  2. I hjälpmatter drar som bekant svart först, och man brukar därför ange svarts drag först i notationen. []
  3. »Postkontor» känns i och för sig ganska neutralt, men är väl ett begrepp som numera tillhör det förgångna. []

En ångerfull fuskare

Bo Hedlund frågade just på facebook om vi råkat ut för fusk någon gång, och det kan kanske vara dags att berätta omständigheterna kring den gången jag råkade ut för det. För att inte i onödan förstöra min motståndares rykte tänker jag dock inte nämna hans namn, eller några närmare omständigheter, mer än att detta hände i en lagmatch någon gång på åttiotalet. Den som absolut vill veta vem det var har, om jag inte minns helt fel, numera möjlighet att genom att lägga några timmars efterforskningar på nätet ta reda på det, men jag tänker inte berätta hur det går till.

Hur som helst, det var i denna relativt normala ställning som det hände saker:









bosjo – NN
Svart vid draget

Detta måste, inom parentes sagt, vara en synnerligen harmonisk ställning, för om inte min databas ljuger har herrar Schubert och Bach (visserligen med förnamnen Thomas och Matthias, men ändå) råkat få upp samma ställning ett antal år senare.

Jag har i ovanstående ställning just spelat 16.Te1, som en förberedelse för en löparreträtt på ett eventuellt springarinhopp på f4 (Schubert – Bach fortsatte mycket riktigt så), och tagit min vanliga promenad för att titta på övriga partier. Som jag säkert avslöjat någon gång var min taktik i lagmatcher som vit oftast att spela obegripliga drag som eventuellt såg ut att hota något, samtidigt som jag vandrade omkring i spellokalen med ett odrägligt belåtet leende på läpparna. Tanken var naturligtvis att motståndaren skulle spendera mycket tid på att leta efter hot som inte fanns och därefter komma i tidsnöd, och i tidsnöden hoppades jag kunna lura honom på något sätt. Det fungerade faktiskt ganska bra.

Alltnog, jag tog en tur in i det andra rummet av de två vi spelade i, och när jag kom tillbaka såg jag min motståndare flytta b-bonden två steg. Jag satte mig på min plats, och begrundade följande ställning:









bosjo – NN
Vit är konfunderad

Efter att ha dubbel- och trippelkollat mitt protokoll sa jag till min motståndare något i stil med »det är något skumt med ställningen, jag känner inte igen den». Motståndaren ryckte till, flyttade e5-hästen till f6 och sa att han råkade ställa hästen fel när han gjorde »jadoube». Jag funderade inte så mycket på det, även om jag säkert undrade hur någon kunde vara så darrhänt att hen missade rätt ruta vid en »korrigering» — jag hade sett att jag nu kunde vinna en bonde, och slog därför omedelbart en passant. Partiet slutade snabbt; 17. axb6ep Dxb6 18. Sc4 1–0.

Det var först på vägen hem som jag med hjälp av en lagkamrat räknade ut vad som hänt. Han frågade hur jag vunnit mitt parti, och om jag slog på d6; jag svarade att nej, han gav upp innan jag hann ta bonden; varpå min lagkamrat något förbryllat sa »men jag såg ju hur han spelade Sd7…» Det som hände måste alltså ha varit att min motståndare spelade Sd7, omedelbart såg att han därmed satte bort en bonde, ställde »tillbaka» hästen på e5 (inte helt obegripligt; det brukar stå hästar på e5 i Benoni, och hade ju just gjort det här också) och spelade raskt b5 med förhoppningen att ingen skulle ha sett vad som hänt. Men gissningsvis var han så skakad över det som hänt att han mentalt gav upp partiet (17…Dxb6 är knappast det bästa, och att ge upp för att man förlorar en bonde är väl lite väl tidigt, åtminstone i en lagmatch).

Jag har också varit med om ett intressant fall av icke-fusk. I Norrköpings-SM 1988 kom jag en rond några minuter för sent; jag pendlade varje dag från Linköping, och kombinationen buss-tåg-spårvagn skapade en del förseningar. När jag kom till brädet såg jag att min motståndare, lite oväntat, spelat 1.d3. Efter ett kort och ganska ointressant parti tog vi remi, och jag fick reda på anledningen till det ovanliga öppningsdraget — han hade suttit och pratat med en kamrat som satt vid brädet bredvid, och när han skulle göra sitt drag hade han råkat få tag på fel bonde — han öppnade alltid med 1.e4. Eftersom han inte kunde någon teori på 1.d4, och hans kamrat skrattande påpekade att rörd är förd, och att han nog sett att han rörde d-bonden, så spelade han 1.d3 för att försöka länka in det engelskt, som han kände till relativt väl.

En trevlig lösning

En trevlig lösning skrevs redan 1916 av den för mig helt obekante Raymund Allen; jag översatte den till svenska 2003 för Schacknytts julnummer. Några år senare la jag ut den på min förra blogg, och det är därifrån jag nu »räddar» den till min nuvarande.

Den här lilla julhistorien har väl egentligen bara kuriosaintresse, oavsett om man betraktar den från deckarkonnässörens eller schackspelarens synvinkel. Men faktum kvarstår att den skrevs redan 1916, då varken detektivnoveller eller retrograd schackanalys var särskilt vanliga. Att ingen mindre än Dorothy Sayers fann den tillräckligt intressant för att inkludera den i sin antologi Great short stories of detection, mystery and horror tyder ju trots allt på att den har ett visst historiskt intresse.

Kappsäcken, som för Kenneth Dales starka arm knappt varit mer än en fjäder då han lämnade stationen, tycktes på något magiskt sätt växt sig allt tyngre under den kilometers promenad som förde honom till Lord Churts lantliga residens. Det var med lättnad han ställde kappsäcken på verandan, och ringde på klockan.

Han var tvungen att vänta några minuter, och sedan öppnade Lord Churt dörren i egen hög person. Hans runda, rödlätta ansikte, som knappt skulle behövt någon make-up alls för att bli en perfekt »Mr Pickwick», strålade välkomnande. »Kom in, käre vän, kom in! Utomordentligt trevligt att se dig. Jag önskar dig en God Jul!»

Det var julafton, och hans sätt formligen bubblade av den vänlighet som tillhör helgen. Han tog kappsäcken och bar in den i hallen.

»Jag är min egen dörrvakt och uppassare och allting annat för ögonblicket. Skickade alla tjänare till en julteaterföreställning i skolan här på orten och låste efter dem. Min fru följde med och moster Blaxter.»

»Och Norah?» frågade Kenneth.

»Ah! Norah!» svarade Churt med en vänlig klapp på Kenneths axel. »Norah är den enda person som räknas, visst är hon, och naturligtvis ska hon vara det. Norah stannade inne för att skriva julkort, och jag skulle tro att hon fortfarande är på sitt rum, men korten måste vara skrivna nu för jag såg dem i brevsäcken. Hon skulle naturligtvis ha mött dig, men ditt brev sa att du inte kunde komma.»

»Ja, jag vet. Jag trodde inte jag skulle komma loss, men idag mjuknade min chefs hjärta, och han sa att han skulle klara sig utan mig tills övermorgon. Så jag rusade iväg för att ta två-och-femton-tåget, och hann precis med.»

»Och här är du, som en glad överraskning för din stackars besvikna Norah — och för oss alla,» la han till, godmodigt.

»Jag hoppas min fästmö gjort ett gott intryck,» anmärkte Kenneth, med ett leende som visade att han kände sig säker på hur svaret skulle lyda.

»Käre vän,» svarade Churt, »jag kan uppriktigt säga att jag tycker att hon är både vacker och charmerande. Vi var mycket glada åt att bjuda hit henne och hennes sångröst har berett oss ett stort nöje.» Han tvekade ett ögonblick innan han fortsatte. »Du måste förlåta oss försiktiga gamla människor om vi tycker att förlovningen kom en smula hastigt. Som moster Blaxter sa idag, du kan inte känna henne väl efter en så kort bekantskap, och hennes släkt känner du ju inte alls.»

För sin egen del ansåg Kenneth att moster Blaxter var en ättiksblodad gammal glädjedödare, men han undvek att uttala någon del av den bedömningen högt.

»Låt oss ha en pratstund om din stora affär senare,» fortsatte Churt. »Följ med mig till biblioteket. Jag håller just på att avsluta ett parti schack mot Sir James Winslade, och sedan ska vi ta reda på var fröken Norah håller sig gömd.»

Han stannade vid ett bord i den gång som ledde från hallen till biblioteket, och tog fram en nyckelknippa ur fickan. »Hon hade skrivit ett brev till dig, så det är väl lika bra att rädda det från säcken.» Han låste upp låset till brevsäcken, la innehållet i en hög på bordet, och medan han la tillbaka breven i säcken mumlade han en kommentar då och då. »Faster Emma — oj, jag borde också ha skrivit till henne; måste göra det till hennes födelsedag i stället. Mrs Dunn — samma sak där, är jag rädd. Röda korset — hoppas det inte kommer bort; grandiost arbete de gör, Röda korset. Ah, här har vi det: ’Kenneth Dale, Esq., 31 Valpy Street, London S.W.’» Han välte tillbaka resten av högen i säcken och låste den. »Stoppa brevet i fickan och kom med, annars tror Winslade att jag aldrig kommer tillbaka.»

Han fördröjdes emellertid ytterligare några ögonblick av att släppa in tjänarna, som just kom tillbaka från byn. Han lämnade brevsäcken till en av dem för vidare transport till postkontoret.

I biblioteket satt Sir James Winslade vid schackbrädet, och Churts privatsekreterare, Gornay, en lång, smal figur med blek hy och mörka, klipska ögon, betraktade ställningen.

Sekreteraren hälsade på Kenneth utan någon större hjärtlighet, och vände sig till Churt. »Har breven skickats iväg ännu?»

»Ja; ville du också skicka något?»

»Bara ett kort som jag borde skrivit,» svarade Gornay, »men det är inte särskilt viktigt»; och han satte sig ned igen bredvid schackspelarna.

Churt anförde de svarta pjäserna, svarta dock endast till namnet, eftersom de var de små röda pjäserna från ett reseschack. Han tycktes ha råkat i svårigheter, och, till Kenneths stora tillfredsställelse — han var mer intresserad av att börja sökandet efter Norah — tog partiet slut efter bara ett fåtal drag.

»Jag ser inte hur jag ska klara mig ur det här,» anmärkte Churt, efter en sista konfunderad överblick över ställningens möjligheter. »Du attackerar mig i nästa drag med en häst eller damen, och vilket du än väljer är jag färdig. Partiet är över, jag ger upp.»

»En turlig vinst för er, Sir James,» observerade Gornay.

»Turlig?» frågade Winslade. »Du har redan talat om för oss att vi har brutit mot alla sunda principer i öppningen, men kunde svart spelat bättre under de senaste dragen?»

»Han kan fortfarande vinna partiet i slutställningen,» svarade Gornay.









Winslade – Churt
Svart drar och vinner

Han bevisade sitt påstående genom att göra några drag, och återställde sedan pjäserna till sina ursprungliga platser.

»Nåja, det spelar igen roll, du vann,» sa Churt godmodigt, »jag skulle aldrig ha hittat rätt drag på egen hand.»

Gornay fortsatte att studera brädet uppmärksamt, och hans ansikte fick ett ivrigt uttryck, som om han upptäckt något nytt och intressant i ställningen. Just då var Kenneth bara irriterad över dröjsmålet. Det var först någon timma senare som sekreterarens kommentarer om partiet fick en så viktig betydelse för honom att han drog sig till minnes den exakta ordalydelsen.

»Även om spelet var tämligen excentriskt ibland, så måste jag säga att det var djärvt och spektakulärt på båda sidor,» kommenterade Gornay. »Till exempel, när Lord Churt offrade sin springare utan att få någonting för den, och när ni, Sir James, gav honom valet att slå er dam med a- eller c-bonden på b6.» Han vände sig mot Churt. »Det hade kanske varit bättre att slå med c-bonden än med a-bonden.»

»Jaja, det var det säkert,» svarade Churt, »men jag skulle säkert gjort pannkaka av alltihop i alla fall. Men kom med nu, allesamman, så ska vi se om vi kan få oss en kopp te.»

Kenneth lyckades, innan teet serverades i stora rummet, hitta Norah och utbyta hälsningar på tu man hand, och hennes ansikte strålade fortfarande av glädjen från det oväntade mötet då de steg in i rummet.

Efter teet drog sig Sir James tillbaka till herrummet för att, tillsammans med sekreteraren, njuta en cigarr, och Churt vände sig till Norah. »Du måste sjunga en av de julsånger du lovade oss, och sedan kan ni ungdomar gå till biblioteket för att diskutera era privata affärer. Jag vet att ni längtar efter att komma bort från oss gamla stötar.»

»Tack så mycket, Lord Churt, för ’gamla stötar’, å din frus och mina vägnar,» sa moster Blaxter med en mild sarkasm som på något sätt misslyckades att förmedla den avsedda spefulla effekten. Men Norah hade redan satt sig ned vid pianot, och hon stämde upp en glad julsång innan han kunde formulera ett passande svar.

Hon spelade ännu en julsång, en där alla kunde sjunga med, och under denna råkade Kenneths hand träffa på brevet i fickan. Han öppnade kuvertet just som Norah reste sig från pianot. Hon kände igen sin egen handstil och blev blossande röd. »Var försiktig, Ken! Låt ingenting ramla ut!» varnade hon.

Han drog försiktigt ut brevet, och såg noggrant till att en liten lock brunt hår, ett ömhetsbevis som hon skulle varit för blyg för att låta alla se, stannade kvar i kuvertet. Medan han var upptagen med detta, lösgjorde sig en tunn pappersbit från det vikta brevet, och fladdrade långsamt ner mot mattan, och instinktivt riktades alla ögon mot det. Det var en sedel från Bank of England, på ett belopp av ett tusen pund.

Kenneth tittade undrande på Norah, men blev inte klokare av det. Därefter på Lord Churt, då möjligheten slog honom att han, i ett julanfall av sin karakteristiska givmildhet, på något sätt lyckats smuggla ner sedeln i brevet. Men Lord Churts förstummade ansiktsuttryck var utan tvekan äkta. Hans händer darrade när han tog upp sin fickkalender och jämförde en anteckning mot sedelns nummer. Han var den förste att bryta tystnaden. »Detta är utomordentligt märkligt. Det här är just precis den sedel som jag skickade till Röda korset i eftermiddags som min julgåva, precis den som jag skaffade för att skicka anonymt till dem, och som ni damer var så intresserade av vid frukostbordet.»

Alla tittade på varandra för att få en förklaring, tills alla ögon var riktade mot Norah, eftersom hon var den person som skulle kunna förväntas lämna en.

Churt var upprörd och bekymrad. Moster Blaxter såg misstänksamt på Norah, när hon såg flickan förbli tyst, med ett ansikte som förlorat all färg. »Eftersom sedeln hittades i ett brev avsänt av Norah, bör hon vara den som kan förklara hur den kom dit,» anmärkte hon.

»Jag har inte den avlägsnaste aning om hur den kom dit,» svarade Norah, »Jag kan bara säga att jag inte stoppade dit den, och att jag över huvud inte sett den sedan frukosten, tills den föll ur mitt brev för några ögonblick sedan.»

»Mycket märkligt,» kommenterade moster Blaxter torrt. Kenneth hade svårt att hålla sig lugn. »Jag hoppas du inte insinuerar att Norah stal sedeln!»

»Mina kära vänner,» sa Churt i ett försök att lugna ner samtalstonen, »låt oss hålla våra huvuden kalla, och inte ställa till med några scener.»

Kenneth hade ännu inte lugnat ner sig. »Om Norah hade stoppat ner sedeln i kuvertet, skulle hon ha påpekat det i sitt brev. Jag hoppas ni accepterar mitt ord när jag säger att hon inte gör det.»

»Läs upp mitt PS, Ken,» krävde Norah. »Fröken Blaxter kan mycket väl påstå att det syftar på sedeln.» Flickan tittade på henne med ett ansikte som nu blixtrade av ilska, och Kenneth läste högt: »PS. Låt ingen se vad jag skickar till dig!» Det hade inte slagit honom att det kunde tas som något annat än en skämtsam anspelning på hårlocken, med utropstecknet tolkat ungefär »som om jag ens skulle tänka tanken att du skulle göra det,» eller något liknande. Det hela började bli för allvarligt för att ta någon hänsyn till blygsel, och han visade upp hårlocken som förklaring till Norahs PS. Det var en grym ödets nyck, tänkte han, att efterskriften skulle kunna misstolkas. Han hade räknat med att Norahs charm skulle ta det Churtska hemmet med storm, och därför var det extra retfullt att i stället se henne utsatt för en så avskyvärd misstanke. Moster Blaxters uppträdande blev ännu mer irriterande av att han inte hade något sätt att motbevisa henne. Han var därför tacksam när Lady Churts mjuka röst gav diskussionen en annan riktning. »Hur länge har herr Gornay varit här?» frågade hon sin man.

Churt såg chockerad ut. »Älskling, vi får inte göra några förhastade anklagelser i en sak som denna. Vilket motiv skulle Gornay haft för att placera sedeln i Norahs brev om han tänkte stjäla den? Och dessutom, mitt vittnesmål kommer att visa att han är oskyldig.»

»Skulle du ha något emot att tala om exakt vad du gjorde med sedeln efter att du visat den vid frukosten i morse?» frågade Kenneth.

»Jag ska berätta precis vad som hände,» svarade Churt. »När alla tittat på den vid frukostbordet, la jag tillbaka den i kalendern, som jag hade i min ficka tills i eftermiddags. Medan vi spelade schack kom jag på att brevsäcken skulle skickas till postkontoret tidigare än vanligt idag, så jag la sedeln i ett kuvert med Röda korsets adress förtryckt, klistrade ihop kuvertet och la det i säcken. Jag gick direkt tillbaka till biblioteket, och jag kommer ihåg att jag blev förvånad över det drag som Winslade hade spelat, eftersom han offrade damen för ingenting. Just i det ögonblicket kom jag på att Norah förmodligen redan hade lagt sina brev i säcken, och att jag, i så fall, lika gärna kunde låsa den med en gång så slapp jag vara orolig för att glömma det senare. Jag tittade på schackbrädet några minuter, fortfarande stående, sedan gick jag och låste säcken, efter att ha kontrollerat att Norahs brev verkligen var där. Jag gick direkt tillbaka och slog Winslows dam.»

»Men jag förstår inte vad det här har med herr Gornay att göra, och hur det bevisar hans oskuld,» anmärkte Lady Churt.

»Älskling, vem som än tog sedeln från ett kuvert och stoppade den i ett annat måste ha gjort det under det fåtal minuter som gick mellan mina två besök vid säcken. Det var den enda tid som brevet var i säcken utan att den var låst. Och under de där minuterna tittade Gorney på vårat parti, så det kan inte ha varit han.»

»Var han i biblioteket under hela partiet?» undrade Kenneth.

»Jag kan inte svära på det,» svarade Churt. »Jag tror knappast det. Jag la inte märke till det i varje fall. Men jag är säker på att han varken kom eller gick medan jag stod och stirrade på Winslades drag, och han måste varit där när Winslade offrade sin dam och när jag tog den, eftersom han kommenterade just precis de dragen efter partiets slut, och föreslog att jag borde slagit med den andra bonden. Du hörde ju honom själv.»

»Ja,» svarade Kenneth. »Så långt är jag med. Men det finns något som heter dyrkar, som bekant.»

»Tillverkarna av det här låset garanterar att inga dyrkar biter på det,» svarade Churt, »och nyckeln har inte varit ur mina händer, så han har inte kunnat tillverka en kopia, även om han skulle haft tid till det.»

Norah bröt in med en röst som darrade av indignation. »Med andra ord, Lord Churt, anser ni att alla indicier pekar på den enda person, förutom Gornay och Sir James Winslade, som befann sig i huset. Och mot det kan jag bara sätta mitt ord.»

»Och det är värt alla indicier i världen,» utbrast Kenneth, och hon tackade sin förkämpe med ett snabbt leende.

»Lady Churt har alldeles rätt,» fortsatte han. »Jag sätter mitt huvud på att det var den där lurifaxen Gornay. Kalla omedelbart hit honom, och se efter om inte hans ansikte visar hans skuld när jag beskyller honom för att vara en tjuv.»

»Det gör du inte alls!» utropade Churt bestört. »Det skulle leda till pinsamheter. Det finns ingen anledning att göra något så överilat.» Han antog den juridiska värdighet som han använde i den lokala rätten då han dömde någon buse till fem shillings böter i stället för de sex månader vederbörande borde haft. »Jag vägrar absolut att hysa någon form av misstanke mot någon under detta tak; gäster, tjänare eller någon annan. Det kommer förmodligen att visa sig att det inträffat någon egendomlig olyckshändelse, som ser självklar ut när den förklarats. Å andra sidan, det är också möjligt att någon person med onda avsikter lyckats ta sig in i huset utifrån, även om jag måste erkänna att jag inte förstår motivet för dennes handlingar om det skulle visa sig vara så. Hur som helst så ser jag som min plikt, för allas vårt anseende, att den här historien reds ut av lämplig myndighet.»

»Vad menar du med lämplig myndighet?» frågade Lady Churt. »Jag tyckte inte polisen här i byn skötte sig särskilt bra när stackars Kelpie blev stulen.»

Aberdeenterriern vid hennes fötter tittade upp ner han hörde sitt namn, och Churt fortsatte: »Jag ska telefonera Scotland Yard. Om Shapland är där, är jag säker på att han skulle kunna komma ner med en gång i sin bil. Han borde kunna vara här inom två timmar. Tills han, eller någon annan, anländer ber jag er att inte yttra ett ord om den här affären till någon som inte befinner sig här i rummet.»

»Absolut rätt sätt att hantera detta,» anmärkte moster Blaxter. »Det är inte mer än rätt att skulden läggs på rätt person, vem denna person än råkar vara.»

Med en taktfullhet som Kenneth inte hade tilltrott honom, vände sig Churt till Norah: »Jag tvekar inte ett ögonblick på att Shapland kommer att reda ut det här på ett tillfredsställande sätt. Tills dess, kära flicka, befinner vi oss i samma båt, för det är bara mitt ord som säger att jag la sedeln i röda-kors-kuvertet över huvud taget.»

Hans vänliga sätt gjorde att hon fick tårar i ögonen, och Kenneth ledde iväg henne till biblioteket.

»Att tänka sig att de tror att jag är en tjuv — en tjuv, Ken — en vanlig simpel tjuv!»

»Nonsens, min älskling,» sa han. »Ingen kan tro på sådana dumheter.»

»Den där avskyvärda moster Blaxter gör det i varje fall. Hon så gott som sa det rakt ut.» Hon satte sig in en fåtölj och började lugna ner sig, medan han vankade av och an i rummet, på samma gång arg och tankfull.

»Jag är så glad att jag hade dig på min sida, Ken, och Lord Churt, han är en riktig gammal raring.»

»Han är en dum gammal raring, hur som helst,» svarade han. »Han har mer pengar än han vet vad han ska ha dem till, men att bara tänka tanken på att skicka en tusenlapp med julposten, för att bli borttappad bland alla rödhakar och julhälsningar!»

Här avbröts de av att Gornay kom in i rummet.

»Jag tänkte inte stanna länge,» sa han som ett svar på deras inte särskilt välkomnande miner. »Jag har bara kommit för att be om en liten tjänst. Jag har en dispyt med Sir James om konsten att avläsa en persons karaktär från hans handstil, och nu skulle jag vilja ha exempel från personer vi båda känner. Vilken liten papperlapp som helst duger.»

Kenneth tog upp en sida anteckningspapper från ett bord, och skrev »Allt är inte guld som glimmar,» och Norah la till »Lika barn leka bäst.» Det verkade vara det snabbaste sättet att bli av med honom.

Gornay såg på pappret med en min som antydde att han inte var helt nöjd. »Jag hade hellre sett något som inte var skrivet specifikt för detta. Ingen skriver helt obesvärat när han vet vad det ska användas till. Ni har inget gammalt kuvert eller något i den stilen?»

Ingen av dem kunde hjälpa honom, och han gick sin väg, synbarligen en smula besviken.

»Jag undrar om det verkligen var därför han ville ha våra handstilar,» anmärkte Kenneth misstänksamt. »Han är en snabbtänkt kanalje. Tänk bara på hur snabbt han hittade rätt drag i det där schackpartiet. Det var inte helt uppenbart.»

Schackspelet låg öppet på bordet där Churt hade lämnat det före teet. Han tittade på det, först helt flyktigt, sedan med ett ökande intresse. Han tog upp en av pjäserna för att undersöka den närmare, ställde tillbaka den, och upprepade sedan proceduren med andra pjäser, alltmedan hans sätt visade en hela tiden ökande upphetsning.

»Vad är det, Ken?» frågade Norah.

»Bara en skymt av någonting.» Han satte sig ner. »Jag måste tänka — tänka hårdare än jag gjort i hela mitt liv.»

Han lutade sig framåt, och lät huvudet vila i händerna. Hon väntade under tystnad, tills han, efter några minuter, såg upp igen.

»Ja, jag börjar att se ljuset — mer än en skymt. Han är en listig rackare, herr Gornay, så väldigt listig!» Han log, dels av glädjen att finna en tråd i ett tilltrasslat nät, dels av beundran för det intellekt som vävt det. »Skulle du vilja veta vad det var han verkligen var ute efter när han kom in här?»

»Hemskt gärna,» svarade hon. »Men menar du att han inte hade haft någon dispyt med Sir James?»

»Jodå, det hade han säkert — han startade den för att den passade hans planer; men det han verkligen ville ha var det här.» Han tog upp kuvertet där sedeln hittats ur fickan. »Den där smörjan om karaktärsbedömning var ingen dum idé, och förmodligen hans enda chans. Men nej, käre Gornay, det kuvertet får du inte — inte ens för de tusen pund du stoppade ned i det.»

»Snälla Ken, förklara,» bad Norah.

»Jag ska, snart,» svarade Kenneth, »men jag skulle vilja få alla pusselbitar att passa först. Det andra problemet har vi inte löst än.»

Han sänkte åter blicken mot mattan framför eldstaden, och började tänka högt, för Norahs skull. »Churt resonerar som så att Gornay måste ha varit härinne och tittat på partiet under den enda tid som någon kunde ha mixtrat med breven, eftersom han efteråt nämnde det drag som spelades precis i början av den perioden och det som spelades precis i slutet. Men Winslade kunde ha berättat om de dragen medan Churt öppnade för mig. Det skulle lösa gåtan. Jag skulle i och för sig ha trott att Winslade var för principfast för att prata om partiet medan hans motståndare var ute ur rummet, men jag ska fråga honom. Jag behöver ju inte berätta av vilken anledning jag vill veta det.»

Han kom tillbaka nästan omedelbart. »Nej, de samtalade inte om partiet medan Churt var borta. Så var det med den saken. Låt oss försöka från andra hållet. Antag — och jag tror jag kan bevisa det — att Gornay verkligen mixtrade med breven. Frågan är då hur han kunde veta hur de två dragen spelats.

Han tog upp schackspelet igen, och tittade på det så målmedvetet och länge att Norah till slut tappade tålamodet.

»Älskling, vad kan du hoppas uträtta genom att stirra så länge på schackbrädet?»

»Jag har en egendomlig typ av schackproblem att lösa innan den där Sherlock Holmes-mannen från Scotland Yard dyker upp. Häng med här nu. Om det fanns något annat sätt som Gornay kunde fått reda på att de två viktiga dragen spelats, utan att vara närvarande när det hände, och utan att någon berättat det för honom, då skulle Churts argument falla, eller hur?»

»Det är klart, men vad finns det för annat sätt? Kan han ha tittat in genom fönstret?»

»Jag tror vi kommer att upptäcka att det något klyftigare än så. Jag tror att jag ska kunna bevisa att han kunde räkna ut att de två dragen spelats, utan någon annan hjälp, från pjäsernas ställning vid slutet av partiet, som de står nu.» Åter böjde han sig ner över brädet. »Vit spelar damen till b6 utan att slå något, och svart tar damen med a-bonden; det är de två dragen.»

I ytterligare nästan en halvtimma väntade Norah under lojal tystnad, medan hon betraktade växlingarna i hans ansikte allteftersom det lystes upp då någon detalj förklarats, eller mulnade då han åter upptäckte någon dold komplikation.

När han till slut stängde spelet, och ställde ned det, var hans ansiktsuttryck fortfarande mystifierat.

»Kan man inte bevisa att damen måste ha blivit slagen på den där speciella rutan?» frågade Norah.

»Nej,» svarade han. »Det kan lika gärna ha varit ett torn. Jag förstår det inte. Så många av pusselbitarna passar att jag är säker på att jag har rätt, men det är en liten bit som jag inte kan hitta. Vid Jupiter!» la han till, då en ny tanke slog honom, »jag undrar om Churt skulle kunna ge mig den?»

Han var just på väg att ta reda på det då en tjänare kom in i rummet med ett meddelande att Lord Churt väntade på dem på sitt arbetsrum.

Den skara som samlats i arbetsrummet var densamma som bevittnat upptäckten av tusenpundssedeln i stora rummet, med tillägg av Shapland, detektiven från Scotland Yard. Lord Churt satt vid sitt skrivbord, och Shapland satt vid hans sida, med ett ansikte som kunnat tas för ointelligent på grund av sin uttryckslöshet om det inte varit för de spejande ögonen, som skärskådade de övriga ansiktena i tur och ordning.

Norah och Kenneth tog de två stolar som var lediga, och, så snart dörrens stängts, ställde Kenneth en fråga till Churt.

»När du spelade ditt parti mot Sir James Winslade i eftermiddags, gav han dig då tornet på a1 i förgåva?»

Alla, utom Norah och den sfinxliknande detektiven, vars ansikte inte lämnade några ledtrådar om hans tankar, såg förvånade ut.

»Jag skulle knappast tro att det här är ett lämpligt tillfälle att diskutera en sådan lättsinnig sak som ett schackparti», anmärkte moster Blaxter syrligt.

»Jag måste bekänna att jag inte förstår vad det har med saken att göra,» svarade Churt. »Men faktum är, att han gav mig just den förgåvan.»

»Tacka Gud för det!» utbrast Kenneth, med en innerlighet som framkallade en antydan till intresse hos Shapland.

»Jag skulle vilja höra vad herr Dale har att anföra i den här saken,» sa han. »Lord Churt har satt mig in i fallet.»

»Jag vill rikta en anklagelse mot Lord Churts privatsekreterare, herr Gornay. Det vore kanske bäst om han är närvarande så han kan höra den.»

»Alldeles onödigt, alldeles onödigt,» avbröt Churt. »Vi ska inte ha några otrevliga scener om det kan undvikas.»

»Då så,» fortsatte Kenneth, »jag bara tyckte att det vore renhårigare. Jag anklagar Gornay för att ha stulit tusenpundssedeln ur kuvertet adresserat till Röda korset, och för att ha placerat det i ett kuvert adresserat till mig. Jag anklagar honom för att ha använt osynligt bläck, av en typ som blir synlig efter några timmar, för att stryka över min adress och skriva dit en annan, en medbrottslings adress, utan tvekan.»

»Ni måste vara medveten om,» påpekade Shapland, »att det är en mycket allvarlig anklagelse ni gör i vittnens närvaro. Jag antar att ni har något bevis som styrker den?»

Kenneth öppnade schackspelet. »Titta på märkena på de här schackpjäserna. De fanns inte där när partiet slutade. De fanns där, även om de inte var lika tydliga som nu, för en timme sedan. Precis de pjäser, och endast de, som Gornay rörde då han visade hur Lord Churt kunde ha vunnit, har bläckmärken. Om det inte var osynligt bläck, varför skulle de bli allt tydligare? Om det är osynligt bläck, hur kom det dit utom från Gornays skyldiga fingrar?»

Han tog upp kuvertet från Norahs brev, och en hastig blick på det räckte för att hans ansikte skulle få en triumferande min. Han lämnade över kuvertet till Shapland. »Bläcket börjar synas här också. Det verkar som processen är långsammare på papper än på schackpjäsernas yta.»

»Det är en fråga om hur mycket luft det utsatts för,» rättade Shapland honom. »Kuvertet har varit i er ficka. Om vi låter det ligga här på bordet, ska vi snart se om er slutsats är korrekt. Under tiden, om herr Gornay är skyldig, hur kan ni förklara hans närvaro i biblioteket vid den enda tid då brottet han kan begåtts?»

»Genom att förneka den,» svarade Kenneth. »Vad har vi för bevis för att han var där under den kritiska tiden?»

»Hur kunde han annars veta de drag som spelades då?» frågade Shapland.

Åter pekade Kenneth på schackspelet. »Från pjäsernas ställning vid slutet av partiet. Här är den. Jag kan bevisa, enbart med hjälp av den ställningen, under förutsättning att vit lämnat tornet på a1 i förgåva, att vit under partiets gång måste ha spelat sin dam till b6 utan att slå någon pjäs, och att svart måste ha slagit den med a-bonden. Om jag kan dra de slutsatserna från ställningen, så kunde Gornay det. Vi såg ju hur kvicktänkt han var när han visade hur Lord Churt kunde ha vunnit partiet när det såg så hopplöst ut att han gav upp.»

Detektiven hade som tur var tillräckliga kunskaper i schack för att följa med när Kenneth demonstrerade sitt bevis.

»Jag påstår inte,» fortsatte Kenneth när detektiven konstaterat att resonemanget var korrekt, »att han planerade detta alibi på förhand. Det var en idé han fick då han såg att slutställningen gjorde det möjligt att förutsäga de dragen. Han förlitade sig på tricket med det osynliga bläcket, och det hade lyckats om inte jag dykt upp så oväntat just i tid för att fånga upp Norahs brev.»

Medan Kenneth avslutade sin redogörelse, hade Shapland åter tagit upp kuvertet. Som han hade förutsagt hade kontakten med luften gjort att den osynliga texten nu var läsbar, även om den fortfarande var svag. Bara den mittersta raden i adressen var ändrad; numret och namnet på gatan hade blivit överstruket med ett streck, och ersatts med en annan gata och ett annat nummer. Detektiven lämnade det till Churt. »Känner ni igen den andra handstilen, mylord?»

Churt tog på sig sina glasögon och undersökte det. »Det kan jag inte påstå att jag gör,» svarade han, »men det är i alla fall inte herr Gornays.» Han tog ett annat kuvert ur sin kalender, adresserat till honom själv med sekreterarens handstil, och pekade ut olikheterna i de två handstilarna. Norah kastade en orolig blick på Kenneth, och moster Blaxter en av sina suraste på flickan. Detektiven såg inte förvånad ut.

»Trots allt, mylord, tror jag att det skulle föra vår utredning framåt om ni ville kalla herr Gornay till det här rummet. Jag tror inte ni behöver vara rädd för att det ska uppstå någon obehaglig scen,» la han till, och för ett ögonblick skymtade skuggan av ett leende på hans läppar.

Churt ringde i klockan, och sa åt tjänaren att be sekreteraren att komma till honom.

»Herr Gornay for sin väg för en timme sedan, mylord. Han fick ett plötsligt bud, och räknar inte med att återse sin mormor i livet.»

»Stackars sate! På julafton också!» mumlade Churt deltagande, och nu tillät sig Shapland ett aningen bredare leende.

»Jag gissade det,» påpekade han, »när jag kände igen den handstil som skrivit den nya adressen på kuvertet, annars hade jag som försiktighetåtgärd gått för att hämta den man ni känner som herr Gornay själv. Han är en herre som vi på Yarden känner under mer än ett namn, och mer än en handstil, och nu när vi så oväntat fått reda på var han håller hus lovar jag att vi snart ska ha honom inom lås och bom. Kanske Lord Churt vill vara vänlig att se till att min bil blir framkörd, och tillåta mig att använda hans telefon.»

»Men du stannar över middagen?» frågade Churt. »Den är klar om några minuter, och ingen av oss kommer att ha tid att byta om.»

»Jag är mycket tacksam, men herr Dale här har skött mitt arbete här på ett sätt som varje medlem i Yarden skulle vara stolt över, och jag måste följa spåret medan det är varmt. Det kommer kanske inte att vara nödvändigt att besvära er mer i detta ärende, men jag skulle tro att ni kommer att finna att det stora förfalskningsfallet i Ashfield, som tidningarna har skrivit så mycket om, snart kommer att ta en avgörande vändning.»

»Jag tycker vi kan gratulera oss själva till att ha fått den här historien ur världen utan otrevligheter,» sa Churt. »Nu kan vi fira jul i lugn och ro. Det skulle vilja säga att det var en trevlig upplösning, och en mycket trevlig lösning.»

Hans ansikte strålade av lättnad och gott humör när han än en gång tog fram sin kalender. »Norah, min vän, du måste ta emot en gammal mans ursäkt för att ha orsakat dig en mycket otrevlig eftermiddag; och du måste också ta emot den här. Nej, jag accepterar inga avslag, och det kommer att vara mycket säkrare att skicka en check till Röda korset.»

Hur slutställningen kunde vinnas:

1…e3 2.Dh6 Dh4+ 3.Dxh4 (eller Lxh4) Lc4 4.Sb3 Lxb3 och matt genom Ta1.
Om 2.Sg4 Dxg4 3.Dxg4/hxg4 (3.Dh6 Dh4+) Lc4 som ovan.
Om 2.g4 Lb3 3.Sxb3 Dxb3 och vinner.

Beviset för att vit spelat »Db6» och svart »axb6»:

Alla svarta pjäser utom två är fortfarande kvar på brädet; därför kan vit bara ha slagit två pjäser. Dessa slag måste ha gjorts av bönderna på c3 och e5, eftersom de har lämnat sina ursprungliga linjer. Vit kan därför inte ha slagit något med sin a-bonde, den kan därför inte kommit över till b-linjen, och därför var det en huvudpjäs, inte en bonde, som slogs på b6. Partiet spelades med tornet på a1 i förgåva, och det andra tornet slogs på h1 eller någon av de angränsande rutorna eftersom det inte kan ta tagit sig ut från hörnet.

Eftersom svart slog en huvudpjäs på b6, och alla vita huvudpjäser (utom tornen, som vi sett ovan) fortfarande finns kvar på brädet, betyder det att den pjäs som slogs på b6 måste ha ersatts av a-bonden då den promoverats på åttonde raden. Det var inte ett torn som slogs på b6, eftersom de två tornen redan blivit avförda ur räkningen. Bonden kan inte ha promoverats till en löpare, därför att i så fall skulle den fortfarande vara kvar på a8 eftersom det inte finns någon väg ut, och detsamma gäller en springare (slaget på b6 måste ju ha inträffat innan bonden nådde åttonde raden).

Därför måste bonden promoverats till en dam, och därför var det en dam som slogs på b6, och när den gick dit kunde den inte slagit något, eftersom vits båda slag gjordes av bönder. Q.E.D.

Problem med problem

Ett välkänt teorem säger att om man inte har några problem så lyckas man ändå skaffa sig några. Jag har ju tidigare snuddat vid schackproblemkonsten vid några tillfällen, till exempel då jag skrev om den binära flecken, när jag presenterade död räkning och nu senast då jag gratulerade David Aler på sin 60-årsdag, med ett egenhändigt komponerat schackproblem, minsann.

Vad har jag ställt till med nu då? Jo, jag råkade på facebook kommentera ett problem som innehöll ett enpassant-slag, och någon undrade vad »schacketiketten» hade för åsikt om sådana problem. Så här är det[1]:

Ett enpassant-slag är tillåtet endast om man kan bevisa att en bonde i draget innan diagramställningen utfört ett dubbelsteg som möjliggör slag en passant.

För rockad gäller däremot att den är tillåten om man inte kan bevisa att endera kungen eller det aktuella tornet måste ha flyttat för att den aktuella ställningen ska kunnat uppstå.

Jag påpekade också att jag hade sett ett problem som utnyttjade dessa konventioner på ett intressant sätt, och här sitter jag nu för att försöka göra en blogga av det hela. Men innan jag tar itu med det problemet, som jag faktiskt lyckats hitta, så tänkte jag visa ett par andra problem som utnyttjar ovanstående regler.

Det första står min före detta klubbkamrat i LASS, Åke Hellström, för. 1948 gjorde han ett problem som enligt Börje Pettersson i LASSmeddelande 1990/2 orsakade ett mindre lösaruppror bland Dalademokratens läsare; så här såg hans problem ut[2]:









Matt i tre drag
Åke Hellström, Dalademokraten 1948

Det här är ett exempel på en ganska enkel bevisföring; svarts kung kan ju inte ha rört på sig i sista draget, och bonden måste ha tagit ett dubbelsteg, annars hade vits kung varit schackad. Efter 1. axb6 ep sätter vit matt inom de angivna tre dragen, men utan enpassant-slaget tar det längre tid.

Raymond Smullyan var en problemmakare av rang, och jag har ett flertal av hans tidiga böcker. I en av dem ställs Sherlock Holmes inför frågan »Går det att konstruera en schackställning där man kan bevisa att vit kan sätta matt i två drag, men det inte går att ange de drag som leder fram till matten?» Det här är den ställning som Smullyan hade i åtanke[3]:









Matt i två drag
Raymond Smullyan, The chess mysteries of Sherlock Holmes

Återigen handlar det om vad draget innan diagramställningen var — om kungen eller tornet flyttade spelar vit helt enkelt 1. Ke6 och följer upp med 2. g8D, eftersom svart inte kan rockera. Har bonden däremot tagit ett dubbelsteg kan vit i stället börja med 1. dxe6 ep och bemöta 1… 0-0-0 med 2. b7[4]. Här töjer alltså Smullyan lite på reglerna, eftersom han faktiskt inte kan bevisa vare sig att enpassantslaget är möjligt eller att rockaden är omöjlig. Men det må vara historiens förmodligen främste skapare av logiska gåtor förlåtet. Han blev en gång presenterad inför en föreläsning med ungefär de här orden[5]: »Professor Smullyan kommer i sin föreläsning att visa att endera existerar inte ni, eller så existerar inte han, men ni har ingen möjlighet att veta vilket…»

Så, äntligen till det problem som jag mindes. Betingelsen för dess a-del är föga uppseendeväckande, hjälpmatt i tre drag, sådana går det minst tretton på dussinet. Men b-delens betingelse är desto märkligare; den ställning som det handlar om är den som uppstår efter första draget av både svart och vit, och nu är betingelsen hjälpmatt i två drag. Den som tänker att det borde väl bara vara att fortsätta med resterande drag i lösningen från a-delen är i högsta grad ursäktad, men här sker det mirakulösa att den lösningen inte längre fungerar, medan det däremot uppenbarar sig en annan. Så här går det till:









Hjälpmatt i tre drag
Jan Hein Verduin, Thema Danicum, okt. 2000

Det borde inte vara så svårt att lösa den med alla ledtrådar som jag slösat härovan, men här kommer i alla fall lösningen: 1. Ke8+ g4 2. fxg3+ ep Kg2 3. Ld7 Tf8 matt.

Men låt oss ta en särskild titt på b-delen:









Hjälpmatt i två drag
Jan Hein Verduin, Thema Danicum, okt. 2000

Här ser man först att den »gamla» lösningen inte fungerar — i den här ställningen, berövad sin historia från de första dragen, går det inte att bevisa att vit just spelat g4, och därmed är enpassant-slaget inte tillåtet. Men samtidigt står nu kung och torn på sina utgångsrutor, och det går inte heller att bevisa att de måste ha rört på sig! Alltså har vi lösningen 1. Ld7 Txb3 2. 0-0-0 Se7 matt.

Visst var det väl lite vitsigt?


Fotnoter:

  1. Den som inte tror mig kan leta rätt på relevant information på Wikipedia; den som inte tror på Wikipedia heller får väl utarbeta en egen etikett. []
  2. Addendum 2019-09-28: Den skarpögde problemexperten Kaj Engström upptäckte att problemet i sin tidigare publicerade form var bilösligt, vilket visade sig bero på att bonden råkat halka en linje fel; den ska stå på d-linjen, och inte på e. Jag ber Åke, Kaj och alla andra om ursäkt för mitt slarv. Addendum 2019-09-28, några timmar senare: Kaj var ändå inte nöjd, och det med rätta; det finns ju inget som hindrar att svart slagit cxb5… Med hjälp av Robert Ericsson och en artikel han skrivit om Åke Hellström och hans schackproblem kan nu slås fast att bonden halkat två steg fel; ett då vi publicerade det i LASSmeddelande 1991/1-2 (sid 38; det var där jag tittade när jag skrev kommentaren ovan), och ett när jag satte ihop den här bloggan; bonden ska alltså stå på c-linjen, och inte på d eller e. Denna digitalt halkande bonde får mig osökt (?) att tänka på några ord från Nåd och onåd av Bodil Malmsten: »Digital istid — flytande kristall»… Det återstår bara att återigen be Åke, Kaj (som hela tiden föreslog att bonden skulle stå på c6) och alla andra om ursäkt. []
  3. Det är dock inte den ställning som står i min upplaga av boken — där återfinns en vit bonde på a7, vilket förstör hela poängen. []
  4. Med en bonde på a7 leder ju 1. Ke6 0-0-0 också till matt med 2. a8D []
  5. Tyvärr hittar jag inte det exakta citatet i hastigheten; om jag gör det kommer jag att ändra i texten, så ni bara vet… Addendum 2019-11-03: Jag hittade citatet på webben; det är dock såpass nära min ursprungliga text att jag inte ser någon anledning att ändra den. []