En trevlig lösning

En trevlig lösning skrevs redan 1916 av den för mig helt obekante Raymund Allen; jag översatte den till svenska 2003 för Schacknytts julnummer. Några år senare la jag ut den på min förra blogg, och det är därifrån jag nu »räddar» den till min nuvarande.

Den här lilla julhistorien har väl egentligen bara kuriosaintresse, oavsett om man betraktar den från deckarkonnässörens eller schackspelarens synvinkel. Men faktum kvarstår att den skrevs redan 1916, då varken detektivnoveller eller retrograd schackanalys var särskilt vanliga. Att ingen mindre än Dorothy Sayers fann den tillräckligt intressant för att inkludera den i sin antologi Great short stories of detection, mystery and horror tyder ju trots allt på att den har ett visst historiskt intresse.

Kappsäcken, som för Kenneth Dales starka arm knappt varit mer än en fjäder då han lämnade stationen, tycktes på något magiskt sätt växt sig allt tyngre under den kilometers promenad som förde honom till Lord Churts lantliga residens. Det var med lättnad han ställde kappsäcken på verandan, och ringde på klockan.

Han var tvungen att vänta några minuter, och sedan öppnade Lord Churt dörren i egen hög person. Hans runda, rödlätta ansikte, som knappt skulle behövt någon make-up alls för att bli en perfekt »Mr Pickwick», strålade välkomnande. »Kom in, käre vän, kom in! Utomordentligt trevligt att se dig. Jag önskar dig en God Jul!»

Det var julafton, och hans sätt formligen bubblade av den vänlighet som tillhör helgen. Han tog kappsäcken och bar in den i hallen.

»Jag är min egen dörrvakt och uppassare och allting annat för ögonblicket. Skickade alla tjänare till en julteaterföreställning i skolan här på orten och låste efter dem. Min fru följde med och moster Blaxter.»

»Och Norah?» frågade Kenneth.

»Ah! Norah!» svarade Churt med en vänlig klapp på Kenneths axel. »Norah är den enda person som räknas, visst är hon, och naturligtvis ska hon vara det. Norah stannade inne för att skriva julkort, och jag skulle tro att hon fortfarande är på sitt rum, men korten måste vara skrivna nu för jag såg dem i brevsäcken. Hon skulle naturligtvis ha mött dig, men ditt brev sa att du inte kunde komma.»

»Ja, jag vet. Jag trodde inte jag skulle komma loss, men idag mjuknade min chefs hjärta, och han sa att han skulle klara sig utan mig tills övermorgon. Så jag rusade iväg för att ta två-och-femton-tåget, och hann precis med.»

»Och här är du, som en glad överraskning för din stackars besvikna Norah — och för oss alla,» la han till, godmodigt.

»Jag hoppas min fästmö gjort ett gott intryck,» anmärkte Kenneth, med ett leende som visade att han kände sig säker på hur svaret skulle lyda.

»Käre vän,» svarade Churt, »jag kan uppriktigt säga att jag tycker att hon är både vacker och charmerande. Vi var mycket glada åt att bjuda hit henne och hennes sångröst har berett oss ett stort nöje.» Han tvekade ett ögonblick innan han fortsatte. »Du måste förlåta oss försiktiga gamla människor om vi tycker att förlovningen kom en smula hastigt. Som moster Blaxter sa idag, du kan inte känna henne väl efter en så kort bekantskap, och hennes släkt känner du ju inte alls.»

För sin egen del ansåg Kenneth att moster Blaxter var en ättiksblodad gammal glädjedödare, men han undvek att uttala någon del av den bedömningen högt.

»Låt oss ha en pratstund om din stora affär senare,» fortsatte Churt. »Följ med mig till biblioteket. Jag håller just på att avsluta ett parti schack mot Sir James Winslade, och sedan ska vi ta reda på var fröken Norah håller sig gömd.»

Han stannade vid ett bord i den gång som ledde från hallen till biblioteket, och tog fram en nyckelknippa ur fickan. »Hon hade skrivit ett brev till dig, så det är väl lika bra att rädda det från säcken.» Han låste upp låset till brevsäcken, la innehållet i en hög på bordet, och medan han la tillbaka breven i säcken mumlade han en kommentar då och då. »Faster Emma — oj, jag borde också ha skrivit till henne; måste göra det till hennes födelsedag i stället. Mrs Dunn — samma sak där, är jag rädd. Röda korset — hoppas det inte kommer bort; grandiost arbete de gör, Röda korset. Ah, här har vi det: ’Kenneth Dale, Esq., 31 Valpy Street, London S.W.’» Han välte tillbaka resten av högen i säcken och låste den. »Stoppa brevet i fickan och kom med, annars tror Winslade att jag aldrig kommer tillbaka.»

Han fördröjdes emellertid ytterligare några ögonblick av att släppa in tjänarna, som just kom tillbaka från byn. Han lämnade brevsäcken till en av dem för vidare transport till postkontoret.

I biblioteket satt Sir James Winslade vid schackbrädet, och Churts privatsekreterare, Gornay, en lång, smal figur med blek hy och mörka, klipska ögon, betraktade ställningen.

Sekreteraren hälsade på Kenneth utan någon större hjärtlighet, och vände sig till Churt. »Har breven skickats iväg ännu?»

»Ja; ville du också skicka något?»

»Bara ett kort som jag borde skrivit,» svarade Gornay, »men det är inte särskilt viktigt»; och han satte sig ned igen bredvid schackspelarna.

Churt anförde de svarta pjäserna, svarta dock endast till namnet, eftersom de var de små röda pjäserna från ett reseschack. Han tycktes ha råkat i svårigheter, och, till Kenneths stora tillfredsställelse — han var mer intresserad av att börja sökandet efter Norah — tog partiet slut efter bara ett fåtal drag.

»Jag ser inte hur jag ska klara mig ur det här,» anmärkte Churt, efter en sista konfunderad överblick över ställningens möjligheter. »Du attackerar mig i nästa drag med en häst eller damen, och vilket du än väljer är jag färdig. Partiet är över, jag ger upp.»

»En turlig vinst för er, Sir James,» observerade Gornay.

»Turlig?» frågade Winslade. »Du har redan talat om för oss att vi har brutit mot alla sunda principer i öppningen, men kunde svart spelat bättre under de senaste dragen?»

»Han kan fortfarande vinna partiet i slutställningen,» svarade Gornay.









Winslade – Churt
Svart drar och vinner

Han bevisade sitt påstående genom att göra några drag, och återställde sedan pjäserna till sina ursprungliga platser.

»Nåja, det spelar igen roll, du vann,» sa Churt godmodigt, »jag skulle aldrig ha hittat rätt drag på egen hand.»

Gornay fortsatte att studera brädet uppmärksamt, och hans ansikte fick ett ivrigt uttryck, som om han upptäckt något nytt och intressant i ställningen. Just då var Kenneth bara irriterad över dröjsmålet. Det var först någon timma senare som sekreterarens kommentarer om partiet fick en så viktig betydelse för honom att han drog sig till minnes den exakta ordalydelsen.

»Även om spelet var tämligen excentriskt ibland, så måste jag säga att det var djärvt och spektakulärt på båda sidor,» kommenterade Gornay. »Till exempel, när Lord Churt offrade sin springare utan att få någonting för den, och när ni, Sir James, gav honom valet att slå er dam med a- eller c-bonden på b6.» Han vände sig mot Churt. »Det hade kanske varit bättre att slå med c-bonden än med a-bonden.»

»Jaja, det var det säkert,» svarade Churt, »men jag skulle säkert gjort pannkaka av alltihop i alla fall. Men kom med nu, allesamman, så ska vi se om vi kan få oss en kopp te.»

Kenneth lyckades, innan teet serverades i stora rummet, hitta Norah och utbyta hälsningar på tu man hand, och hennes ansikte strålade fortfarande av glädjen från det oväntade mötet då de steg in i rummet.

Efter teet drog sig Sir James tillbaka till herrummet för att, tillsammans med sekreteraren, njuta en cigarr, och Churt vände sig till Norah. »Du måste sjunga en av de julsånger du lovade oss, och sedan kan ni ungdomar gå till biblioteket för att diskutera era privata affärer. Jag vet att ni längtar efter att komma bort från oss gamla stötar.»

»Tack så mycket, Lord Churt, för ’gamla stötar’, å din frus och mina vägnar,» sa moster Blaxter med en mild sarkasm som på något sätt misslyckades att förmedla den avsedda spefulla effekten. Men Norah hade redan satt sig ned vid pianot, och hon stämde upp en glad julsång innan han kunde formulera ett passande svar.

Hon spelade ännu en julsång, en där alla kunde sjunga med, och under denna råkade Kenneths hand träffa på brevet i fickan. Han öppnade kuvertet just som Norah reste sig från pianot. Hon kände igen sin egen handstil och blev blossande röd. »Var försiktig, Ken! Låt ingenting ramla ut!» varnade hon.

Han drog försiktigt ut brevet, och såg noggrant till att en liten lock brunt hår, ett ömhetsbevis som hon skulle varit för blyg för att låta alla se, stannade kvar i kuvertet. Medan han var upptagen med detta, lösgjorde sig en tunn pappersbit från det vikta brevet, och fladdrade långsamt ner mot mattan, och instinktivt riktades alla ögon mot det. Det var en sedel från Bank of England, på ett belopp av ett tusen pund.

Kenneth tittade undrande på Norah, men blev inte klokare av det. Därefter på Lord Churt, då möjligheten slog honom att han, i ett julanfall av sin karakteristiska givmildhet, på något sätt lyckats smuggla ner sedeln i brevet. Men Lord Churts förstummade ansiktsuttryck var utan tvekan äkta. Hans händer darrade när han tog upp sin fickkalender och jämförde en anteckning mot sedelns nummer. Han var den förste att bryta tystnaden. »Detta är utomordentligt märkligt. Det här är just precis den sedel som jag skickade till Röda korset i eftermiddags som min julgåva, precis den som jag skaffade för att skicka anonymt till dem, och som ni damer var så intresserade av vid frukostbordet.»

Alla tittade på varandra för att få en förklaring, tills alla ögon var riktade mot Norah, eftersom hon var den person som skulle kunna förväntas lämna en.

Churt var upprörd och bekymrad. Moster Blaxter såg misstänksamt på Norah, när hon såg flickan förbli tyst, med ett ansikte som förlorat all färg. »Eftersom sedeln hittades i ett brev avsänt av Norah, bör hon vara den som kan förklara hur den kom dit,» anmärkte hon.

»Jag har inte den avlägsnaste aning om hur den kom dit,» svarade Norah, »Jag kan bara säga att jag inte stoppade dit den, och att jag över huvud inte sett den sedan frukosten, tills den föll ur mitt brev för några ögonblick sedan.»

»Mycket märkligt,» kommenterade moster Blaxter torrt. Kenneth hade svårt att hålla sig lugn. »Jag hoppas du inte insinuerar att Norah stal sedeln!»

»Mina kära vänner,» sa Churt i ett försök att lugna ner samtalstonen, »låt oss hålla våra huvuden kalla, och inte ställa till med några scener.»

Kenneth hade ännu inte lugnat ner sig. »Om Norah hade stoppat ner sedeln i kuvertet, skulle hon ha påpekat det i sitt brev. Jag hoppas ni accepterar mitt ord när jag säger att hon inte gör det.»

»Läs upp mitt PS, Ken,» krävde Norah. »Fröken Blaxter kan mycket väl påstå att det syftar på sedeln.» Flickan tittade på henne med ett ansikte som nu blixtrade av ilska, och Kenneth läste högt: »PS. Låt ingen se vad jag skickar till dig!» Det hade inte slagit honom att det kunde tas som något annat än en skämtsam anspelning på hårlocken, med utropstecknet tolkat ungefär »som om jag ens skulle tänka tanken att du skulle göra det,» eller något liknande. Det hela började bli för allvarligt för att ta någon hänsyn till blygsel, och han visade upp hårlocken som förklaring till Norahs PS. Det var en grym ödets nyck, tänkte han, att efterskriften skulle kunna misstolkas. Han hade räknat med att Norahs charm skulle ta det Churtska hemmet med storm, och därför var det extra retfullt att i stället se henne utsatt för en så avskyvärd misstanke. Moster Blaxters uppträdande blev ännu mer irriterande av att han inte hade något sätt att motbevisa henne. Han var därför tacksam när Lady Churts mjuka röst gav diskussionen en annan riktning. »Hur länge har herr Gornay varit här?» frågade hon sin man.

Churt såg chockerad ut. »Älskling, vi får inte göra några förhastade anklagelser i en sak som denna. Vilket motiv skulle Gornay haft för att placera sedeln i Norahs brev om han tänkte stjäla den? Och dessutom, mitt vittnesmål kommer att visa att han är oskyldig.»

»Skulle du ha något emot att tala om exakt vad du gjorde med sedeln efter att du visat den vid frukosten i morse?» frågade Kenneth.

»Jag ska berätta precis vad som hände,» svarade Churt. »När alla tittat på den vid frukostbordet, la jag tillbaka den i kalendern, som jag hade i min ficka tills i eftermiddags. Medan vi spelade schack kom jag på att brevsäcken skulle skickas till postkontoret tidigare än vanligt idag, så jag la sedeln i ett kuvert med Röda korsets adress förtryckt, klistrade ihop kuvertet och la det i säcken. Jag gick direkt tillbaka till biblioteket, och jag kommer ihåg att jag blev förvånad över det drag som Winslade hade spelat, eftersom han offrade damen för ingenting. Just i det ögonblicket kom jag på att Norah förmodligen redan hade lagt sina brev i säcken, och att jag, i så fall, lika gärna kunde låsa den med en gång så slapp jag vara orolig för att glömma det senare. Jag tittade på schackbrädet några minuter, fortfarande stående, sedan gick jag och låste säcken, efter att ha kontrollerat att Norahs brev verkligen var där. Jag gick direkt tillbaka och slog Winslows dam.»

»Men jag förstår inte vad det här har med herr Gornay att göra, och hur det bevisar hans oskuld,» anmärkte Lady Churt.

»Älskling, vem som än tog sedeln från ett kuvert och stoppade den i ett annat måste ha gjort det under det fåtal minuter som gick mellan mina två besök vid säcken. Det var den enda tid som brevet var i säcken utan att den var låst. Och under de där minuterna tittade Gorney på vårat parti, så det kan inte ha varit han.»

»Var han i biblioteket under hela partiet?» undrade Kenneth.

»Jag kan inte svära på det,» svarade Churt. »Jag tror knappast det. Jag la inte märke till det i varje fall. Men jag är säker på att han varken kom eller gick medan jag stod och stirrade på Winslades drag, och han måste varit där när Winslade offrade sin dam och när jag tog den, eftersom han kommenterade just precis de dragen efter partiets slut, och föreslog att jag borde slagit med den andra bonden. Du hörde ju honom själv.»

»Ja,» svarade Kenneth. »Så långt är jag med. Men det finns något som heter dyrkar, som bekant.»

»Tillverkarna av det här låset garanterar att inga dyrkar biter på det,» svarade Churt, »och nyckeln har inte varit ur mina händer, så han har inte kunnat tillverka en kopia, även om han skulle haft tid till det.»

Norah bröt in med en röst som darrade av indignation. »Med andra ord, Lord Churt, anser ni att alla indicier pekar på den enda person, förutom Gornay och Sir James Winslade, som befann sig i huset. Och mot det kan jag bara sätta mitt ord.»

»Och det är värt alla indicier i världen,» utbrast Kenneth, och hon tackade sin förkämpe med ett snabbt leende.

»Lady Churt har alldeles rätt,» fortsatte han. »Jag sätter mitt huvud på att det var den där lurifaxen Gornay. Kalla omedelbart hit honom, och se efter om inte hans ansikte visar hans skuld när jag beskyller honom för att vara en tjuv.»

»Det gör du inte alls!» utropade Churt bestört. »Det skulle leda till pinsamheter. Det finns ingen anledning att göra något så överilat.» Han antog den juridiska värdighet som han använde i den lokala rätten då han dömde någon buse till fem shillings böter i stället för de sex månader vederbörande borde haft. »Jag vägrar absolut att hysa någon form av misstanke mot någon under detta tak; gäster, tjänare eller någon annan. Det kommer förmodligen att visa sig att det inträffat någon egendomlig olyckshändelse, som ser självklar ut när den förklarats. Å andra sidan, det är också möjligt att någon person med onda avsikter lyckats ta sig in i huset utifrån, även om jag måste erkänna att jag inte förstår motivet för dennes handlingar om det skulle visa sig vara så. Hur som helst så ser jag som min plikt, för allas vårt anseende, att den här historien reds ut av lämplig myndighet.»

»Vad menar du med lämplig myndighet?» frågade Lady Churt. »Jag tyckte inte polisen här i byn skötte sig särskilt bra när stackars Kelpie blev stulen.»

Aberdeenterriern vid hennes fötter tittade upp ner han hörde sitt namn, och Churt fortsatte: »Jag ska telefonera Scotland Yard. Om Shapland är där, är jag säker på att han skulle kunna komma ner med en gång i sin bil. Han borde kunna vara här inom två timmar. Tills han, eller någon annan, anländer ber jag er att inte yttra ett ord om den här affären till någon som inte befinner sig här i rummet.»

»Absolut rätt sätt att hantera detta,» anmärkte moster Blaxter. »Det är inte mer än rätt att skulden läggs på rätt person, vem denna person än råkar vara.»

Med en taktfullhet som Kenneth inte hade tilltrott honom, vände sig Churt till Norah: »Jag tvekar inte ett ögonblick på att Shapland kommer att reda ut det här på ett tillfredsställande sätt. Tills dess, kära flicka, befinner vi oss i samma båt, för det är bara mitt ord som säger att jag la sedeln i röda-kors-kuvertet över huvud taget.»

Hans vänliga sätt gjorde att hon fick tårar i ögonen, och Kenneth ledde iväg henne till biblioteket.

»Att tänka sig att de tror att jag är en tjuv — en tjuv, Ken — en vanlig simpel tjuv!»

»Nonsens, min älskling,» sa han. »Ingen kan tro på sådana dumheter.»

»Den där avskyvärda moster Blaxter gör det i varje fall. Hon så gott som sa det rakt ut.» Hon satte sig in en fåtölj och började lugna ner sig, medan han vankade av och an i rummet, på samma gång arg och tankfull.

»Jag är så glad att jag hade dig på min sida, Ken, och Lord Churt, han är en riktig gammal raring.»

»Han är en dum gammal raring, hur som helst,» svarade han. »Han har mer pengar än han vet vad han ska ha dem till, men att bara tänka tanken på att skicka en tusenlapp med julposten, för att bli borttappad bland alla rödhakar och julhälsningar!»

Här avbröts de av att Gornay kom in i rummet.

»Jag tänkte inte stanna länge,» sa han som ett svar på deras inte särskilt välkomnande miner. »Jag har bara kommit för att be om en liten tjänst. Jag har en dispyt med Sir James om konsten att avläsa en persons karaktär från hans handstil, och nu skulle jag vilja ha exempel från personer vi båda känner. Vilken liten papperlapp som helst duger.»

Kenneth tog upp en sida anteckningspapper från ett bord, och skrev »Allt är inte guld som glimmar,» och Norah la till »Lika barn leka bäst.» Det verkade vara det snabbaste sättet att bli av med honom.

Gornay såg på pappret med en min som antydde att han inte var helt nöjd. »Jag hade hellre sett något som inte var skrivet specifikt för detta. Ingen skriver helt obesvärat när han vet vad det ska användas till. Ni har inget gammalt kuvert eller något i den stilen?»

Ingen av dem kunde hjälpa honom, och han gick sin väg, synbarligen en smula besviken.

»Jag undrar om det verkligen var därför han ville ha våra handstilar,» anmärkte Kenneth misstänksamt. »Han är en snabbtänkt kanalje. Tänk bara på hur snabbt han hittade rätt drag i det där schackpartiet. Det var inte helt uppenbart.»

Schackspelet låg öppet på bordet där Churt hade lämnat det före teet. Han tittade på det, först helt flyktigt, sedan med ett ökande intresse. Han tog upp en av pjäserna för att undersöka den närmare, ställde tillbaka den, och upprepade sedan proceduren med andra pjäser, alltmedan hans sätt visade en hela tiden ökande upphetsning.

»Vad är det, Ken?» frågade Norah.

»Bara en skymt av någonting.» Han satte sig ner. »Jag måste tänka — tänka hårdare än jag gjort i hela mitt liv.»

Han lutade sig framåt, och lät huvudet vila i händerna. Hon väntade under tystnad, tills han, efter några minuter, såg upp igen.

»Ja, jag börjar att se ljuset — mer än en skymt. Han är en listig rackare, herr Gornay, så väldigt listig!» Han log, dels av glädjen att finna en tråd i ett tilltrasslat nät, dels av beundran för det intellekt som vävt det. »Skulle du vilja veta vad det var han verkligen var ute efter när han kom in här?»

»Hemskt gärna,» svarade hon. »Men menar du att han inte hade haft någon dispyt med Sir James?»

»Jodå, det hade han säkert — han startade den för att den passade hans planer; men det han verkligen ville ha var det här.» Han tog upp kuvertet där sedeln hittats ur fickan. »Den där smörjan om karaktärsbedömning var ingen dum idé, och förmodligen hans enda chans. Men nej, käre Gornay, det kuvertet får du inte — inte ens för de tusen pund du stoppade ned i det.»

»Snälla Ken, förklara,» bad Norah.

»Jag ska, snart,» svarade Kenneth, »men jag skulle vilja få alla pusselbitar att passa först. Det andra problemet har vi inte löst än.»

Han sänkte åter blicken mot mattan framför eldstaden, och började tänka högt, för Norahs skull. »Churt resonerar som så att Gornay måste ha varit härinne och tittat på partiet under den enda tid som någon kunde ha mixtrat med breven, eftersom han efteråt nämnde det drag som spelades precis i början av den perioden och det som spelades precis i slutet. Men Winslade kunde ha berättat om de dragen medan Churt öppnade för mig. Det skulle lösa gåtan. Jag skulle i och för sig ha trott att Winslade var för principfast för att prata om partiet medan hans motståndare var ute ur rummet, men jag ska fråga honom. Jag behöver ju inte berätta av vilken anledning jag vill veta det.»

Han kom tillbaka nästan omedelbart. »Nej, de samtalade inte om partiet medan Churt var borta. Så var det med den saken. Låt oss försöka från andra hållet. Antag — och jag tror jag kan bevisa det — att Gornay verkligen mixtrade med breven. Frågan är då hur han kunde veta hur de två dragen spelats.

Han tog upp schackspelet igen, och tittade på det så målmedvetet och länge att Norah till slut tappade tålamodet.

»Älskling, vad kan du hoppas uträtta genom att stirra så länge på schackbrädet?»

»Jag har en egendomlig typ av schackproblem att lösa innan den där Sherlock Holmes-mannen från Scotland Yard dyker upp. Häng med här nu. Om det fanns något annat sätt som Gornay kunde fått reda på att de två viktiga dragen spelats, utan att vara närvarande när det hände, och utan att någon berättat det för honom, då skulle Churts argument falla, eller hur?»

»Det är klart, men vad finns det för annat sätt? Kan han ha tittat in genom fönstret?»

»Jag tror vi kommer att upptäcka att det något klyftigare än så. Jag tror att jag ska kunna bevisa att han kunde räkna ut att de två dragen spelats, utan någon annan hjälp, från pjäsernas ställning vid slutet av partiet, som de står nu.» Åter böjde han sig ner över brädet. »Vit spelar damen till b6 utan att slå något, och svart tar damen med a-bonden; det är de två dragen.»

I ytterligare nästan en halvtimma väntade Norah under lojal tystnad, medan hon betraktade växlingarna i hans ansikte allteftersom det lystes upp då någon detalj förklarats, eller mulnade då han åter upptäckte någon dold komplikation.

När han till slut stängde spelet, och ställde ned det, var hans ansiktsuttryck fortfarande mystifierat.

»Kan man inte bevisa att damen måste ha blivit slagen på den där speciella rutan?» frågade Norah.

»Nej,» svarade han. »Det kan lika gärna ha varit ett torn. Jag förstår det inte. Så många av pusselbitarna passar att jag är säker på att jag har rätt, men det är en liten bit som jag inte kan hitta. Vid Jupiter!» la han till, då en ny tanke slog honom, »jag undrar om Churt skulle kunna ge mig den?»

Han var just på väg att ta reda på det då en tjänare kom in i rummet med ett meddelande att Lord Churt väntade på dem på sitt arbetsrum.

Den skara som samlats i arbetsrummet var densamma som bevittnat upptäckten av tusenpundssedeln i stora rummet, med tillägg av Shapland, detektiven från Scotland Yard. Lord Churt satt vid sitt skrivbord, och Shapland satt vid hans sida, med ett ansikte som kunnat tas för ointelligent på grund av sin uttryckslöshet om det inte varit för de spejande ögonen, som skärskådade de övriga ansiktena i tur och ordning.

Norah och Kenneth tog de två stolar som var lediga, och, så snart dörrens stängts, ställde Kenneth en fråga till Churt.

»När du spelade ditt parti mot Sir James Winslade i eftermiddags, gav han dig då tornet på a1 i förgåva?»

Alla, utom Norah och den sfinxliknande detektiven, vars ansikte inte lämnade några ledtrådar om hans tankar, såg förvånade ut.

»Jag skulle knappast tro att det här är ett lämpligt tillfälle att diskutera en sådan lättsinnig sak som ett schackparti», anmärkte moster Blaxter syrligt.

»Jag måste bekänna att jag inte förstår vad det har med saken att göra,» svarade Churt. »Men faktum är, att han gav mig just den förgåvan.»

»Tacka Gud för det!» utbrast Kenneth, med en innerlighet som framkallade en antydan till intresse hos Shapland.

»Jag skulle vilja höra vad herr Dale har att anföra i den här saken,» sa han. »Lord Churt har satt mig in i fallet.»

»Jag vill rikta en anklagelse mot Lord Churts privatsekreterare, herr Gornay. Det vore kanske bäst om han är närvarande så han kan höra den.»

»Alldeles onödigt, alldeles onödigt,» avbröt Churt. »Vi ska inte ha några otrevliga scener om det kan undvikas.»

»Då så,» fortsatte Kenneth, »jag bara tyckte att det vore renhårigare. Jag anklagar Gornay för att ha stulit tusenpundssedeln ur kuvertet adresserat till Röda korset, och för att ha placerat det i ett kuvert adresserat till mig. Jag anklagar honom för att ha använt osynligt bläck, av en typ som blir synlig efter några timmar, för att stryka över min adress och skriva dit en annan, en medbrottslings adress, utan tvekan.»

»Ni måste vara medveten om,» påpekade Shapland, »att det är en mycket allvarlig anklagelse ni gör i vittnens närvaro. Jag antar att ni har något bevis som styrker den?»

Kenneth öppnade schackspelet. »Titta på märkena på de här schackpjäserna. De fanns inte där när partiet slutade. De fanns där, även om de inte var lika tydliga som nu, för en timme sedan. Precis de pjäser, och endast de, som Gornay rörde då han visade hur Lord Churt kunde ha vunnit, har bläckmärken. Om det inte var osynligt bläck, varför skulle de bli allt tydligare? Om det är osynligt bläck, hur kom det dit utom från Gornays skyldiga fingrar?»

Han tog upp kuvertet från Norahs brev, och en hastig blick på det räckte för att hans ansikte skulle få en triumferande min. Han lämnade över kuvertet till Shapland. »Bläcket börjar synas här också. Det verkar som processen är långsammare på papper än på schackpjäsernas yta.»

»Det är en fråga om hur mycket luft det utsatts för,» rättade Shapland honom. »Kuvertet har varit i er ficka. Om vi låter det ligga här på bordet, ska vi snart se om er slutsats är korrekt. Under tiden, om herr Gornay är skyldig, hur kan ni förklara hans närvaro i biblioteket vid den enda tid då brottet han kan begåtts?»

»Genom att förneka den,» svarade Kenneth. »Vad har vi för bevis för att han var där under den kritiska tiden?»

»Hur kunde han annars veta de drag som spelades då?» frågade Shapland.

Åter pekade Kenneth på schackspelet. »Från pjäsernas ställning vid slutet av partiet. Här är den. Jag kan bevisa, enbart med hjälp av den ställningen, under förutsättning att vit lämnat tornet på a1 i förgåva, att vit under partiets gång måste ha spelat sin dam till b6 utan att slå någon pjäs, och att svart måste ha slagit den med a-bonden. Om jag kan dra de slutsatserna från ställningen, så kunde Gornay det. Vi såg ju hur kvicktänkt han var när han visade hur Lord Churt kunde ha vunnit partiet när det såg så hopplöst ut att han gav upp.»

Detektiven hade som tur var tillräckliga kunskaper i schack för att följa med när Kenneth demonstrerade sitt bevis.

»Jag påstår inte,» fortsatte Kenneth när detektiven konstaterat att resonemanget var korrekt, »att han planerade detta alibi på förhand. Det var en idé han fick då han såg att slutställningen gjorde det möjligt att förutsäga de dragen. Han förlitade sig på tricket med det osynliga bläcket, och det hade lyckats om inte jag dykt upp så oväntat just i tid för att fånga upp Norahs brev.»

Medan Kenneth avslutade sin redogörelse, hade Shapland åter tagit upp kuvertet. Som han hade förutsagt hade kontakten med luften gjort att den osynliga texten nu var läsbar, även om den fortfarande var svag. Bara den mittersta raden i adressen var ändrad; numret och namnet på gatan hade blivit överstruket med ett streck, och ersatts med en annan gata och ett annat nummer. Detektiven lämnade det till Churt. »Känner ni igen den andra handstilen, mylord?»

Churt tog på sig sina glasögon och undersökte det. »Det kan jag inte påstå att jag gör,» svarade han, »men det är i alla fall inte herr Gornays.» Han tog ett annat kuvert ur sin kalender, adresserat till honom själv med sekreterarens handstil, och pekade ut olikheterna i de två handstilarna. Norah kastade en orolig blick på Kenneth, och moster Blaxter en av sina suraste på flickan. Detektiven såg inte förvånad ut.

»Trots allt, mylord, tror jag att det skulle föra vår utredning framåt om ni ville kalla herr Gornay till det här rummet. Jag tror inte ni behöver vara rädd för att det ska uppstå någon obehaglig scen,» la han till, och för ett ögonblick skymtade skuggan av ett leende på hans läppar.

Churt ringde i klockan, och sa åt tjänaren att be sekreteraren att komma till honom.

»Herr Gornay for sin väg för en timme sedan, mylord. Han fick ett plötsligt bud, och räknar inte med att återse sin mormor i livet.»

»Stackars sate! På julafton också!» mumlade Churt deltagande, och nu tillät sig Shapland ett aningen bredare leende.

»Jag gissade det,» påpekade han, »när jag kände igen den handstil som skrivit den nya adressen på kuvertet, annars hade jag som försiktighetåtgärd gått för att hämta den man ni känner som herr Gornay själv. Han är en herre som vi på Yarden känner under mer än ett namn, och mer än en handstil, och nu när vi så oväntat fått reda på var han håller hus lovar jag att vi snart ska ha honom inom lås och bom. Kanske Lord Churt vill vara vänlig att se till att min bil blir framkörd, och tillåta mig att använda hans telefon.»

»Men du stannar över middagen?» frågade Churt. »Den är klar om några minuter, och ingen av oss kommer att ha tid att byta om.»

»Jag är mycket tacksam, men herr Dale här har skött mitt arbete här på ett sätt som varje medlem i Yarden skulle vara stolt över, och jag måste följa spåret medan det är varmt. Det kommer kanske inte att vara nödvändigt att besvära er mer i detta ärende, men jag skulle tro att ni kommer att finna att det stora förfalskningsfallet i Ashfield, som tidningarna har skrivit så mycket om, snart kommer att ta en avgörande vändning.»

»Jag tycker vi kan gratulera oss själva till att ha fått den här historien ur världen utan otrevligheter,» sa Churt. »Nu kan vi fira jul i lugn och ro. Det skulle vilja säga att det var en trevlig upplösning, och en mycket trevlig lösning.»

Hans ansikte strålade av lättnad och gott humör när han än en gång tog fram sin kalender. »Norah, min vän, du måste ta emot en gammal mans ursäkt för att ha orsakat dig en mycket otrevlig eftermiddag; och du måste också ta emot den här. Nej, jag accepterar inga avslag, och det kommer att vara mycket säkrare att skicka en check till Röda korset.»

Hur slutställningen kunde vinnas:

1…e3 2.Dh6 Dh4+ 3.Dxh4 (eller Lxh4) Lc4 4.Sb3 Lxb3 och matt genom Ta1.
Om 2.Sg4 Dxg4 3.Dxg4/hxg4 (3.Dh6 Dh4+) Lc4 som ovan.
Om 2.g4 Lb3 3.Sxb3 Dxb3 och vinner.

Beviset för att vit spelat »Db6» och svart »axb6»:

Alla svarta pjäser utom två är fortfarande kvar på brädet; därför kan vit bara ha slagit två pjäser. Dessa slag måste ha gjorts av bönderna på c3 och e5, eftersom de har lämnat sina ursprungliga linjer. Vit kan därför inte ha slagit något med sin a-bonde, den kan därför inte kommit över till b-linjen, och därför var det en huvudpjäs, inte en bonde, som slogs på b6. Partiet spelades med tornet på a1 i förgåva, och det andra tornet slogs på h1 eller någon av de angränsande rutorna eftersom det inte kan ta tagit sig ut från hörnet.

Eftersom svart slog en huvudpjäs på b6, och alla vita huvudpjäser (utom tornen, som vi sett ovan) fortfarande finns kvar på brädet, betyder det att den pjäs som slogs på b6 måste ha ersatts av a-bonden då den promoverats på åttonde raden. Det var inte ett torn som slogs på b6, eftersom de två tornen redan blivit avförda ur räkningen. Bonden kan inte ha promoverats till en löpare, därför att i så fall skulle den fortfarande vara kvar på a8 eftersom det inte finns någon väg ut, och detsamma gäller en springare (slaget på b6 måste ju ha inträffat innan bonden nådde åttonde raden).

Därför måste bonden promoverats till en dam, och därför var det en dam som slogs på b6, och när den gick dit kunde den inte slagit något, eftersom vits båda slag gjordes av bönder. Q.E.D.

Tankar den sista julaftonen

Det är den bästa av tider, det är den sämsta av tider… Denna lätta travestering på Dickens’ ord[1] dök upp i mitt medvetande en söndag för halvannan vecka sedan, och den pockar på att jag skriver en blogga för att förklara vad som fick mina tankar in på detta spår; och kanske gråter jag en liten symbolisk skvätt också.

Förrförra söndagen, dvs den tredje söndagen i augusti, var det julafton för oss bokmalar — då arrangerades den traditionella bokfest som går under namnet världens längsta bokbord på Drottninggatan i Stockholm. Det var, enligt uppgift, 27 gången i år, och som den uppmärksammæ läsaren redan gissat av min rubrik misstänker jag att det inte blir så värst många fler. Många tecken tyder på det: det var påtagligt glest mellan borden, och utbudet tämligen begränsat; en säljare berättade att de inte tänkte komma tillbaka till nästa år, eftersom staden, eller vem det nu är som bestämmer sådant, beslutat dubbla avgiften för försäljare; och en annan säljare gav mig det visitkort som kan beskådas här till höger, samtidigt som han meddelade att de gett upp, och rear ut sitt lager under hösten; går man in på bokdöden.se får man reda på att det är det kända antikvariatet Erato som lägger ner.

Att antikvariaten fått det allt tuffare de senare åren och att skumma individer som undertecknad, vars högsta lycka är att hitta en dammig, knappt sammanhängande, lunta med papper av en för länge sedan bortglömd författare som jag fattat tycke för, numera är sällsynta, är knappast någon nyhet[2]. I början av augusti läste jag en skräcknovell i DN som fick håret att resa sig på huvudet; personer med svaga nerver vare härmed varnade. Bland de hemskheter som står att läsa i länken var det framför allt två som fick mig att reagera: för det första att Myrorna slänger 20 ton böcker per vecka, och för det andra att många betraktar böcker som material för att »stajla» ett rum inför en lägenhetsvisning. Under sommaren har jag besökt ett antal myror, men med ringa utbyte — med de priser de, och andra liknande inrättningar, håller skulle man annars kunna tro att jag skulle behöva skottkärra för alla mina fynd, men jag har inte vid mer än ett tillfälle lyckats fylla min ryggsäck[3]. Jag fruktar att sådant som jag skulle vara intresserad av hamnar hos den tyska papperåtervinningsfirman, och den tanken gör mig illamående. För att bara ta ett exempel: Folke Mellvig och Stieg Trenter var två av de populäraste deckarförfattarna på 50- och 60-talen; Trenter har fått ett rykte som skicklig stockholmsskildrare, och det gör att det fortfarande går att hitta hans böcker till och med på Myrorna, men av Mellvig har jag under sommaren inte hittat en enda bok. Och tanken att böcker av Ode Balten, James Hilton, Lars Göransson, Åke Gustafsson, Ivar Palmer, Alf Ahlberg, Hans Larsson med många många flera, eventuellt råkat ut för samma öde bara därför att de inte varit bundna i skinn ger mig mardrömmar. Vi talar inte mer om eländet. Jo, förresten, en detalj till. Med Myrornas urvalsstrategi kommer James Hiltons Adjö, Mr Chips! att i sortimentet — om boken nu överhuvudtaget finns där — representeras av den träiga översättning som Mårten Edlund gjorde till Bra Böckers utgåva på 80-talet, eftersom den är inbunden och ser ganska glassig ut, medan Bonniers’ häftade utgåvor med Gunnar Mascoll Silfverstolpes följsamma tolkning från 30-talet hamnar i pappersåtervinningen. Illa, illa…

Det är inte särskilt svårt att inse varför andrahandsmarknaden för böcker är på väg att försvinna. När man på världens längsta bokbord kan köpa Peter Englunds tegelstenar »Ofredsår» och »Den oövervinnerlige», plus Arne Naess’ »Livsfilosofi», alla tre inbundna med skyddsomslag, i skick som nya, för sammanlagt 20 kr, så behöver man knappast vara någon Einstein för att räkna ut att det inte finns någon ekonomi i det hela. På nätet kan man, via till exempel Bokbörsen och Antikvariat.net, fortfarande hitta de böcker man letar efter, men det kräver att man vet vad man letar efter, och är beredd att betala ungefär lika mycket till i porto. När det sista antikvariatet stängt, och Myrorna bara säljer skinnband med likgiltigt innehåll och pocketböcker från förra veckan, vart ska man då gå för att hitta de böcker som tidigare generationer läste men nu mer eller mindre glömts bort? Jag tror i det här fallet inte internet är lösningen; Ode Balten och Lars Göransson kan visserligen den som råkar irra sig in på mina sidor höra talas om (Lars Göransson har ju också uppmärksammats av Svenska akademin, som gett ut en av hans novellsamlingar och dessutom lagt upp den i PDF-format på nätet, så han kommer nog att klara sig; samma sak gäller Gösta Oswald), men nätet kan aldrig bli mer än ett komplement i andra hand — någon måste ju ha hittat en bok, och haft ett behov av att dela med sig av dess innehåll. Biblioteken är kanske det mest lovande alternativet, men då krävs såvitt jag förstår både resurser, engagemang och direktiv från ovan — just nu gallrar många bibliotek ut böcker som inte lånats ut under en viss tid, vilket har ungefär samma effekt som myrfilosofin. Det jag skulle vilja se är vanliga lokala bibliotek som förutom sin ordinarie verksamhet satsar på »omoderna» böcker från ett visst område, till exempel »svenska deckare fram till 1970» eller »svensk poesi från 1850 till 1950»[4]; kanske skulle någon den vägen inse att det fanns fler deckarförfattare än Stieg Trenter på femtiotalet, och att det fanns fler poeter än de som nu presenteras i antologier.

Jag ser ingen direkt lösning på problemet; kanske det inte finns någon, och kanske det inte ens finns något problem. Kanske går övergången till e-media enkelt och smärtfritt, och om några generationer kommer man att sucka över våra primitiva metoder att hugga ned skogar bara för att kunna läsa böcker och tidningar, liksom vi ser på runstenar och pergament som hopplöst passé. Men jag kan ändå inte släppa tanken på att dagens ointresse för böcker med några år på nacken är ett allvarligt samhällssymptom som tyder på en begynnande historielöshet, vilket har ett icke ringa samband med dagens politiska klimat; exakt hur detta samband ser ut, vad som är orsak och vad som är verkan, tänker jag inte reda ut[5]. Att gå tilbaka till liknande perioder i historien, till 30-talets framväxt av totalitära makter eller varför inte till Atens uppgång och fall på 400-talet f.Kr., för att dra lärdom av de misstag som då gjordes borde annars vara en plikt för var människa. »Try again. Fail again. Fail better.»[6]

Det är inte bara historielösheten som är ett allvarligt problem — på trettiotalet försökte Hitler och Stalin tvinga vetenskapen att rätta sig efter den rådande ideologin[7], och på 400-talet f.Kr. gjorde religiösa ledare med Platon i spetsen samma sak[8]. Det har väl inte undgått någon att vissa politiska krafter i ett visst land på andra sidan Atlanten har tämligen bestämda åsikter om vilka vetenskapliga resultat som kan godkännas. Ja, vi har hört den förut; den var dålig redan då.[9]

I mitt ständiga, och inte särdeles fruktsamma, arbete med att försöka bringa ordning i mitt bibliotek råkade jag häromdagen bläddra i den ovan omnämnde Gunnar Mascoll Silfverstolpes samlade dikter, och stötte på en dikt som gjorde ett stort intryck på mig. I en annan av hans diktsamlingar, som numera återfinns på samma hylla, hittade jag en understreckare av Sten Selander som bokens tidigare ägare klippt ur och sparat, och eftersom den handlade om den samling där den dikt jag just läst fanns skummade jag genom den för att se om Selander hade något att säga om dikten ifråga. Jag såg att han inte citerat något ur dikten, och tänkte just lägga tidningsklippet ifrån mig när jag upptäckte att han nämnde den i sista spalten. Så här skrev Sten Selander i SvD den 24 maj 1940:

Och först nu, då hotet mot alla humanitära värden växer för varje dag som går, har han förmått skriva sin stora dikt om humanismen, »Professorn» — en dikt som är stor inte bara till formatet. Den­na skildring av en gammal historikers liv och av det kosmos som förintas vid hans död är alldeles för lång att kunna anföras i sin helhet och alltför helgjuten att tåla vid en splittring i brottstycken. Jag måste därför nöja mig med att utan belysande citat fastslå, att den hör till de vackraste hyllningar av vetenskapen och sanningssökandet som den svenska ­litteraturen äger. I »Professorn» kulmi­nerar Silfverstolpes senaste bok och måhända hela hans alstring.

Åkej; min bedömning är måhända inte fullt lika översvallande som Selanders, men om man lyckas ha överseende med de formmässiga detaljer som idag känns en smula förlegade så är det utan att tveka ett verk som går att läsa än idag. Mascoll Silfverstolpe dog bara något år senare, så jag behöver inte känna några copyrightbaserade skrupler för att jag avslutar den här bloggan med att citera dikten i sin helhet. Läs och begrunda:

Professorn

I

Han stängde för sorlet och skratten
sitt fönster och lampan blev tänd.
Den siste studenten för natten
gick visslande hem i hans gränd.
I rymden, som skimrade blek,
stod Venus, i glans utan like,
och lyste rakt in i hans rike,
hans väldiga bibliotek.

Här hade han mäktat förena
var skrift och vart band och var tome
till ett Kosmos för honom allena,
en hopkrympt och luggsliten gnom.
Vid tinningen ryckte i skinnet
en åder med bleknad saft.
Där innanför verkade minnet
och andens förlösande kraft.

Han skärpte sin blick mot förbrunna
kulturer och folk i exil
och skrev med sin spindelvävstunna,
gossaktigt rundade stil.
Så satt han i natten den sena
och gav sin vila till pris
för tankar, som lyste i Jena
och Oxford och Rom och Paris.

II

Mitt karga ättartal
går upp mot hedenhös
bland folk, som svalt och frös
och röjde jord på Dal.

Min far blev präst och fick
till sist ett litet gäll.
Jag ser hans sorgsna blick
ännu i denna kväll.

Min bleka moder gav
sitt liv den dag jag kom.
Jag går till hennes grav
ännu i andanom.

Vid Vänern står mitt hem
med långa krusbärsland
och lönnar över dem.
Jag längtar dit ibland.

I Skara skola slet
jag åtta långa år.
En ynglings ensamhet
är något jag förstår.

Så kom jag hit och stod
en höstkväll andaktsfull,
då dômen sken som blod
med hättorna i gull.

Här gick mig väl. Här fanns
en uppgift för min håg.
Min gamle fader såg
mig prydd med doktorskrans.

Min ungdom drog förbi.
Min mannaålder svann,
Jag levde bara i
ett dött och fjärran land.

Nu står det för min syn.
Nu tyder jag dess röst,
då larmet steg mot skyn
ur starka mänskobröst.

Vad andra drömma om
blev aldrig mig beskärt.
Mitt liv så som det kom
var mig dock mycket kärt.

Nu vaknar staden vid
Gunillaklockans ljud.
O, giv mig än en tid,
du mina fäders Gud!

III

Så dog han och låg i sin kista
en ungdomligt gyllene dag.
Det var, som om sekler fått rista
sin skrift i hans snövita drag.

Kolleger och åldriga fränder
församlades tyst i hans sal.
Man tryckte en ros i hans händer.
Den kom från en prästgård på Dal.

Och innanför kyrkogårdsgrinden
han sänktes i mullen till slut.
Studenternas fanor i vinden
seglade ut.

IV

Från skrivbordet stirrar
Homeros’ byst.
Vad är det som stannat?
Här är ju så tyst.
Ett källsprång, som fyllde
ett bristfälligt ler.
Nej, någonting annat
och någonting mer!

En storm av ideer,
som virvlade fram
från sekel till sekel,
från stam till stam.
Millioner impulser
och dyrbara rön,
som tände som gnistor
och grodde som frön.

Ett guldkantat höstmoln
i skymningen flyr.
Vad är det som slutat?
Ett äventyr.
Ett vågspel med spänning
och jubel och kval.
Nu mörknar mot natten
en prästgård på Dal.


Fotnoter:

  1. De väl belästa besökare som vanligen frekventerar min blogg har naturligtvis inga problem att känna igen citatet, men i det fall någon okultiverad sälle råkat hitta hit via Google, eller någon annan märklig väg, må omtalas att orden inleder Två städer, så när som på att jag bytt ut var mot är. []
  2. Med oss försvinner säkerligen också det gamla hederliga sättet att stapla meningar på varandra — nästlade satser, som det heter på programmerar-svengelska — som var populärt på den tid det tyska språket var det mest talade främmande språket i Sverige. []
  3. Åkej — på julafton var säcken nästan full, men det berodde mest på Peter Englund; se nedan… []
  4. Eller varför inte »svenska schackböcker genom tiderna»; den avdelningen upptar inte många hyllmeter. []
  5. Såsom f.d. kvantfysiker är jag dessutom redan ganska misstänksam mot Mr. Orsak och Dr. Verkan… []
  6. Samuel Beckett, från Worstward Ho. []
  7. Bland annat ledde detta till att relativitetsteorin förbjöds. []
  8. Cirkulära banor och jämn hastighet var den enda rörelse som, enligt Platon, var gudomlig nog för planeterna, och eftersom de inte såg ut att röra på sig som de borde tvingades man till alltmer konstlade förklaringar tills Kepler löste problemet så där 2000(!) år senare. []
  9. Povel Ramel, Har ni hört den förut? []

Contango

Det är allmänt accepterat att slumpen, i skepnad av små, till synes ovidkommande, händelser, spelar en stor roll inte bara i våra enskilda liv, utan i större sammanhang, ända upp till globala nivåer. Ett vanligt namn på detta är fjärilseffekten, som brukar förklaras med ord som »en fjärils vingslag på Himmelska Fridens torg kan orsaka en tornado i Texas», men som de flesta slagord förenklar även detta verkligheten bortom det rimligas gräns — om orsakssambandet var så tvingande skulle det troligen leda till diplomatiska förvecklingar mellan USA och Kina. Vad fjärilseffekten vill säga är att små, små ändringar i utgångsläge kan radikalt förändra systemets utveckling[1]. Antag till exempel att den spermie som kom tvåa i kapplöpningen vid tillblivelsen av den varelse som så småningom blev Adolf Hitler hade haft en sådan genuppsättning att hans talang varit tillräcklig för att få honom att satsa på en konstnärlig bana — visst hade världen sett helt annorlunda ut om den vinnande spermien tagit för lång fikapaus vid något tillfälle?[2][3]

Slumpen är naturligtvis gefundenes fressen för populärförfattare som vill krydda sina berättelser med pikanta och osannolika händelser. Dickens var en hejare på det där, vill jag minnas; om en ny person dök upp i handlingen kunde man ge sig katten på att han så småningom visade sig vara en släkting till någon av huvudpersonerna, via något svart får som rymt till Amerika, Australien eller någon annan gudsförgäten kontinent.

En av mina favoritförfattare, James Hilton, är härvidlag inget undantag, snarare tvärtom. En av hans romaner, Slumpens skördar, har en så osannolik intrig att titeln närmast bör betraktas som en ursäkt, och i flera av hans bättre romaner, till exempel Blå månen, Och nu farväl och Riddare utan rustning börjar han med en till synes lätt-tolkad scen från slutet av berättelsen — om man smetar ut bokens innehåll på en tidsaxel — för att sedan visa att det osannolika händelseförlopp som leder fram till inledningsscenen ger en ny och djupare tolkning av den.

contango_1Nyligen kom jag över ytterligare en hiltonroman, en som jag varit nyfiken på ända sedan jag läste Georg Svenssons recension av den i februarinumret av BLM 1933[4][5]. Den heter egentligen Contango, men fick i USA titeln Ill wind. Inte nog med att det amerikanska namnet är illa funnet; som synes av omslaget här bredvid har förlaget gjort sitt bästa för att dölja vad boken egentligen handlar om — man fläskar i stället på med de sedvanliga tomma flosklerna om »adventure», »desire» och »destiny».

Så, vad handlar den om? Georg Svensson gör ett försök att sammanfatta boken i den redan omtalade recensionen, men enligt min åsikt missar han en viktig detalj helt, och missförstår en annan. Så här börjar hans opus:

James Hiltons nya bok är en smula ojämn men icke desto mindre som helhet högst fascinerande. Den har icke tillkommit av en slump. Den rymmer nämligen en idé, som Hilton efter allt att döma känt ett verkligt behov av att söka utforma, utveckla och precisera, tanken om att en händelse, stor eller liten, viktig eller obetydlig, egentligen aldrig är fullständigt slumpartad, att den [sic] med andra ord icke finns något, som kan kallas för slump i egentlig bemärkelse utan att varje upplevelse, varje handling och levnadsöde är bestämt av andra tilldragelser, vilkas verkningar föras vidare som en elektrisk ström genom tillvarons osynliga förbindelsetrådar.

Det kan kanske tyckas som Hilton argumenterar enligt det schemat; Svensson tar upp några citat från en diskussion i sista kapitlet som kan anses stödja den uppfattningen. Om han hade läst ett par rader till hade han, förhoppningsvis, inte bara insett att han misstagit sig utan också fått sig en slagfärdig definition till livs:

»[…] Still, it’s an impressive idea, though I’m not quite certain where it leads to, unless straight back to Calvinism and predestination.»

»Oh, good heavens, no — not by any means! If only Calvin had been a bridge-player he’d have known better, because life is as much like a card-game as anything else — if you can imagine a game in which the cards are unlimited and the players can’t agree on having any rules… […]»

Den person som Svensson anser argumenterar för Hiltons »filosofi» tar alltså avstånd från den deterministiska världsbild Svensson målar upp ovan, och även om jag inte är säker på att argumentationen för icke-determinism håller eller om Hilton verkligen kan anses tala genom denne person, så känner jag intuitivt stor sympati för bilden som karakteriserar livet som ett oändligt kortspel utan regler. Vad jag vet pågår diskussionen om vad som är »slump», och huruvida universum är deterministiskt, fortfarande bland filosofer; och Hilton kan knappast anses ensam om sin åsikt, oberoende av vilken den nu kan tänkas vara.

Contango synliggör en sådan »tillvarons förbindelsetråd»[6], som Svensson så poetiskt kallar det, och gör det på ett ovanligt sätt; åtminstone känner inte jag till något liknande, om man inte räknar Joyce’ Ulysses och andra modernistiska verk som experimenterar med olika berättartekniker i olika kapitel. Hilton använder det klassiska berättarjaget, som berättar i tredje person, men ändå, på något outgrundligt sätt, har tillgång till sin huvudpersons tankar och funderingar. Det som skiljer Contango från vanliga romaner är att huvudpersonen skiftar från kapitel till kapitel. Svensson går så långt som att prata om »till synes fullständigt fristående [noveller]»; det säger en hel del om hur ovan Hiltons berättartekniska nymodighet kan kännas även för en rutinerad bokläsare, men jag tycker det är en överdrift — dels är den tråd som Svensson pratar om ingalunda särskilt svårfunnen, och dels skulle ett par, tre av »novellerna» vara tämligen poänglösa om de var helt fristående från sin omgivning.

Men Svensson har, tycker jag, missat en viktig detalj; eller också så menade han att det skulle föra för långt att ta upp den i en relativt kort anmälan. Den som känner till vad uttrycket »contango» står för kan förmodligen ana sig till det; jag visste det naturligtvis inte eftersom det är en ekonomisk term[7], utan fick ta hjälp av internet och mitt pålitliga Concise Oxford Dictionary från 1930. Det senare verket meddelar kort att contango är »[the] percentage paid by the buyer of stock for postponement of transfer»; om jag förstått det rätt fungerar det ungefär som när man binder elpriset — när leverantören tror att priset kommer att höjas i framtiden får man betala ett högre pris per kilowatt-timme om man binder priset på tre år än om man bara binder det på ett år. Många av Hiltons huvudpersoners handlingar bestäms av det värde de sätter på framtiden, och dessa påverkar i högsta grad den röda tråd som romanen följer. Enligt Wikipedia var Sigmund Freud en av Hiltons tidiga beundrare, och det skulle möjligen kunna tyda på att han fann de olika huvudpersonerna och deras handlingssätt trovärdiga, hur egendomliga de än kan vara — om det ska ses som ett positivt omdöme eller ej överlåter jag till dig, värderade läsare, att avgöra.

Eftersom detta mer eller mindre är en recension av boken inser jag att jag borde åstadkomma någon form av värdering, men jag finner det väldigt svårt; som en första approximation duger Svenssons omdöme från det inledande citatet gott — som helhet är boken fascinerande, men den är ojämn. Svårigheterna dyker upp när jag ska försöka precisera vad som är fascinerande och vad ojämnheten består av. Delvis kan jag falla tillbaka på min allmänna uppfattning om Hilton som jag lät skymta fram i inledningen — att hans behandling av det engelska språket är virtuos, men att hans intriger är svaga — men den räcker inte fullt ut. En viktig fråga som jag inte kan få kläm på är hur det ovanliga berättargreppet påverkar intrycket. Utan tvekan leder Hiltons konsekventa jakt efter den röda tråden i historien till att andra trådar förblir hängande, oavslutade; detta leder till en ganska splittrad helhetsbild. Å andra sidan är det svårt att se hur författaren skulle kunnat knyta ihop alla trådar utan att det blivit en helt annan bok; en del av fascinationen ligger just i detta målmedvetna följande av den röda tråden och de perspektivskiftningar som detta framtvingar.

Ett märkligt faktum i sammanhanget är att boken inte översattes till svenska, trots att Bonniers i rask takt översatte allt annat han skrev vid den här tiden, och trots att Georg Svensson gett ett positivt omdöme om den i BLM. En trolig anledning är väl att Bonniers under åren 1935-38 gav ut fem Hilton-böcker, och att man inte ansåg marknaden redo för ännu fler. Möjligen kan också likheten med noveller legat just Contango i fatet; To you, Mr Chips, som också kom under denna period (1938) blev heller inte översatt, och den består av noveller (plus »ett självbiografiskt kapitel»).

Jag har valt ut några exempel på Hiltons prosa, ur ett kapitel som till största delen utspelar sig i Hollywood. Hans bild av stjärnkulten är, kan man nog säga, inte odelat positiv, och det skymtar fram i beskrivningar av händelser lika väl som i huvudpersonens funderingar på huruvida hon håller på att bli en »före-detting»; hon är 30 år, har varit med sedan starten (kom ihåg att det här utspelar sig runt 1930, då ljudfilmen ännu var en nyhet), och har tre giftermål och två skilsmässor bakom sig[8]. Hennes funderingar kring Hollywoods utveckling sedan pionjäråren summerar Hilton på följande vis:

But now the skyscraper offices of the film companies soared upwards to tell the world that the cinema was no longer an amusement for children. Aesthetic Germans and Russians swarmed everywhere with their chatter of »montage» and »values»; camera-men no longer had Bowery accents and chewed cigars; the vast studios, with their time-clocks and their silence rules, were the churches of a new and colder ritual.[9]

Kanske mest intressant är kapitlets inledningsscen, där huvudpersonen agerar domare vid en manlig (!) skönhetstävling under något slags vattenfest, med aktiviteter som simning, dykning och vattenpolo i en pool som ger Hilton associationer till de gamla grekerna:

Throughout the long slow-dying afternoon it continued, a golden pantomime reigned over by the sun. It was the sun that gave prismatic harmony to the crudely mingled colours; its strong slanting blaze filled the air, absorbed the rhythms of the jazz band into a single pattern of sight and sound; kindled the splashes made by the divers till the air was full of trembling rainbows. One had the feeling that the sun, as on ancient Attic hills, was ripening its children as they lay there, half naked under its rays.

Perhaps, indeed, even Ancient Greece could not have shown such profusion of physical beauty. That group of living humanity might have been a eugenist’s dream of what all mankind could achieve, were it to allow itself to be bred for half a dozen centuries as rigidly as horseflesh. The women with their laughing oval faces and gleaming teeth, the men of massive thigh and torso, the young girls with their bud-like breasts and exquisite apricot legs — ­had there ever in all history been such a triumphant assembling of the body?

Det som jag finner intressant med texten ovan är hur tidig den är. Om man konsulterar Wikipedia ser man att Johnny Weissmüller, ur-Tarzan, gjorde sin första film 1932, och Esther Williams deltog i sin första vattenshow 1936 — med andra ord tycks de, om man får tro Hilton, snarare vara resultatet av det Hollywoodska dyrkandet av vatten, sol och brunbrända kroppar än orsaken till det, vilket jag i min okunskap hittills trott. Någon cineast i läsekretsen som kan reda ut begreppen?

Till slut kan man inte låta bli att fundera på Hiltons egen livslinje — när han skrev kapitlet om Hollywood och dess tomma stjärnkultvärld, anade han att han bara sex-sju år senare skulle bli en del av densamma? Tillvarons förbindelsetrådar kan slingra sig på de mest egendomliga sätt även i verkligheten.


Fotnoter:

  1. Detta gäller dock inte alla utgångslägen — huruvida ett system som kan beskrivas matematiskt är kaotiskt eller ej bestäms av något som kallas Liapunovexponenter. []
  2. Även senare, mindre lyckade, politiker har visat artistiska tendenser. []
  3. För att återknyta till en föregående fotnot: Att jag överhuvudtaget minns Liapunovexponenterna beror på en traumatisk upplevelse i ett tidigare liv. På en tenta satt jag nämligen över tre timmar utan att komma någon vart med ett sådant tal, trots att jag insåg att det borde vara enkelt (den uppgiften gav bara 1½ p, hälften av vad en »normal» uppgift av den typen brukade ge). Lösningen var också mycket riktigt enkel — gick man över på polära koordinater kunde man komma fram till den sökta olikheten på två rader — men undgick mig alltså totalt. Mitt självförtroende har inte hämtat sig fullt ut än. Hade jag lyckats bättre om jag inte tillbringat natten innan med att spela Chicago med några korridorkamrater? Hade min akademiska karriär tagit en annan riktning om jag inte förödmjukats av dessa Liapunovexponenter? Såna frågor får vi aldrig veta svaret på… []
  4. Än en gång: Tack Nina, Anders och Nytt och Läst för hjälpen! []
  5. Den som vill läsa den, och inte har något mot en nätversion, kan finna den och många andra hiltonromaner på Project Gutenbergs australiensiska gren. Uppenbarligen är upphovsrättsreglerna i Australien inte fullt lika frikostiga för författare som de europeiska. []
  6. Boken börjar med första kapitlets huvudperson säger »Curious, the way things do jump out of nothing. This affair seems to have been begun by a hat blowing off.», och genom kapitlen får vi den följa den avblåsta hattens effekter runt om i världen fram till de storpolitiska händelserna i de sista kapitlen. []
  7. I detta resonemang är det underförstått att mina kunskaper i ekonomiska spörsmål är försumbara; möjligen något större än aktuella TV-serier, men avsevärt mindre än viktiga ting som Nils Ferlins poesi, mångpartikeleffekter i fotoelektronspektroskopi, samt MacCutcheonvarianten i franskt parti. []
  8. Utan att avslöja alltför mycket kan jag meddela att hon hinner inkrementera båda dessa räknare innan boken tar slut []
  9. Jag har snippat texten från gutenberg.net.au, och noterar att de förmodligen skannat texten från ett engelskt original; i min amerikanska utgåva har tyskarna och ryssarna blivit »estetic» i stället. []

Huvud på spjutstång

Den här bloggan är nog den som väntat på sin tur längst; jag började redan för omkring 30 år sedan att skissa på dess innehåll. Den gången strandade projektet på att internet ännu inte var uppfunnet, men den ursäkten kan jag ju inte använda längre.

Jag diskuterade en gång, omkring 1993[1], innehållet med dåvarande kurskamraten Johan Flemberg, antik- och Ekelöf-expert, och han bidrog, både under den diskussionen och senare, med värdefulla synpunkter. Det bör dock påpekas att han ställde sig tvivlande till mina preliminära slutsatser, men att han ville avvakta min slutliga version innan han lämnade ett mer definitivt omdöme. Jag vill också minnas att han diskuterade ämnet med sin kollega i Ekelöf-sällskapets styrelse Reidar Ekner, som väl räknas som den störste Ekelöf-expert som överhuvudtaget funnits, och att även denne hörde till tvivlarna. Jag har dock ännu inte frågat någon Ferlin-expert om hen får samma »vibbar» som jag, men jag hoppas kunna göra det i samband med att jag publicerar detta.

Någon gång i slutet av 80-talet bläddrade jag i mitt exemplar av Gunnar Ekelöfs dikter, den upplaga som gavs ut i MånPocket, och hittade plötsligt en dikt som fick mig att instinktivt tänka »den här dikten måste ju handla om Ferlin!» Jag tar mig friheten att citera den i sin helhet här, i den version som står i »Dikter»:

Huvud på spjutstång

Lägg din kopparslant i min mun och gå din väg
Jag ska inte svälja den
Jag ska inte spotta ut den
Gå din väg och låt mig vara ensam med min mask
Det som jag svalde var bara dessa två ögon
men de är inte värda två öre styck
och för övrigt kan jag inte växla din femöring
Jag kan inte ha den, tag tillbaka den
och tag dessa döda pärlor på köpet
eller denna kedja, »detta stycke strand med palmer»
denna korg av revben, denna relik av en stad —
Huvud på stadsmuren, stirrande, ögonlösa huvud
Huvud på ditt pipskaft, turkhuvud, negerhuvud
sannerligen ryker du inte ensamt på jorden!

Om du inte förstår någonting av den här dikten behöver du inte vara orolig; det gör inte jag heller, och såvitt jag vet gäller detsamma för alla — proffs, amatörer och vi andra. I sin biografi över poeten berättar Carl Olov Sommar att Ekelöf vid den här tiden ville göra ett slags »antipoesi»:

Ekelöf ville från sina dikter rensa bort allt som kunde verka i konventionell mening litterärt. Han ville åstadkomma texter, som var nära livet, som gav uttryck för en livshållning. Därför ville han blanda högt och lågt, inte väja för det banala och samtidigt söka det naivas friskhet och det primitivas magi. Han ville skapa en språklig lekfullhet med allvar på botten — gärna en dubbel botten — och han hade inget emot att oroa, överraska och chockera. Vad han ville åstadkomma var, som han senare skulle uttrycka det, en antipoesi och en antiestetik.

Sommar ger också några exempel på tekniker som Ekelöf använde för att skapa sin antipoesi; två av dem kan eventuellt ha ett visst intresse i samband med den här dikten, dels återgivande av drömmar, och dels att leka med ords dubbeltydighet, som i den kända dikten om spjället som både kan vara rutigt och randigt[2]. Att dikten skulle vara ett återgivande av en dröm verkar visserligen inte troligt — den är alldeles för normal (!) för det — men det finns onekligen ett osammanhängande drag, ett hoppande från en bildsekvens till en helt annorlunda, som har vissa likheter med en dröm.

Så, om ovanstående dikt har något samband med Nils Ferlin, hur ser min argumentation för den tesen ut? En första iakttagelse är diktens form, som är ett slags samtal med en osynlig person. Min ursprungliga tanke var att denne var Ferlin, men jag är inte lika säker på det nu — jag återkommer till det ämnet lite längre ner; håll utkik efter »Byzantium».

Jag har försökt ordna mina tankar i tre grupper; en där jag tycker mig finna ett klart samband, en där sambandet är svagt, kanske illusoriskt, och slutligen en grupp där jag inte kan finna något samband alls. Det är naturligtvis den första gruppen som jag stödjer mig på, och det är därför naturligt att börja med den.

0. Publikationen. Innan jag går in på diktens innehåll, några ord om diktens publiceringshistoria. Den publicerades första gången i BLM, Bonniers Litterära Magasin, i aprilnumret 1954[3], och togs sedan in, i lätt omarbetat skick, i Ekelöfs nästa diktsamling, »Strountes»[4] som kom året därpå. I mitten av december 1953 flyttade Ekelöf till Råbylund, strax utanför Rimbo, och kontakten med Ferlin, som bodde omkring tre mil därifrån, återupptogs[5]. Exakt när de träffades första gången efter flytten, och hur lång pressläggningstid BLM hade vid denna tid, vet jag inte, men jag finner det inte otroligt att de referenser som jag tycker mig finna i dikten är, direkt eller indirekt, ett resultat av den återupptagna vänskapen.

1. Titeln. När dikten publicerades i BLM hade den en titel; när den publicerades i »Strountes» hade titeln försvunnit[6]; men i den upplaga av »Dikter» som jag hämtat dikttexten ovan ur så har den fått titeln Huvud på spjutstång. Såvitt jag kan se är det den enda ändring som Ekelöf gjort i dikten sedan publiceringen av »Strountes», förmodligen till den utgåva som publicerades i Bonniers serie »Den svenska lyriken» 1965. Den försvunna BLM-titeln återkommer jag till, men den sista titeln får mig att tänka på några rader som Ferlin skrev i en dedikation till Carl-Emil Englund 1930[7][8], »Ett ankhuvud sätt på en gärdsgårdsstör / och du har mitt porträtt». Att titeln inte infördes förrän 1965 kan förklaras med att de rader där ankhuvudet förekommer publicerades i den postuma diktsamlingen »En gammal cylinderhatt» 1962, och alltså inte var allmänt bekanta 1955.

2. Kopparslanten. I en av Ferlins mest bekanta tonsatta dikter, GårdstangoGoggles», 1938[9]) finns en kopparslant:

Tittut, madam, och var galant
emot en fattig musikant
som griper i ett cirkushopp
er kopp-
arslant.

En snabb googling avslöjar att en av de mest kända insjungningarna, av Anders Börje, gavs ut i slutet av 1952, så Ekelöf kunde mycket väl haft den inspelningen aktuell.

Den yttre ramen ansluter annars till den gamla grekiska seden att förse en död person med en obol som betalning till Charon för att han ska föra vederbörande över Styx till Hades[10], något som kan vara svårt att sätta i samband med Ferlins diktning, om man undantar det självklara att döden i olika skepnader är en ofta sedd gäst hos Ferlin. Men eftersom en obol, enligt Wikipedia, kunde vara gjord av ett flertal olika material — förutom koppar nämns också guld, silver, brons och även järn — så ger kopparslanten inte bara en koppling till Ferlin, utan också till nutida myntenheter som återkommer lite senare i dikten.

3. Masken. Här ett exempel på Ekelöfs förkärlek för dubbeltydigheter — »mask» kan ju vara mask som i daggmask, eller mask som på maskerad. Faktiskt är detta den största enskilda ändring som Ekelöf gjorde inför publiceringen i »Strountes»; i BLM åtföljdes masken av raden »som etsar mina ögon blinda.», vilket jag tycker tyder på något slags dödsmask, även om jag aldrig stött på uttrycket tidigare.

Genom att avlägsna etsningen framhäver Ekelöf dubbeltydigheten, och det är daggmasken som Ferlin använt tämligen flitigt — från den första samlingen känner väl de flesta igen raden »och snart i min grop skola maskarna finna» från En valsmelodi, men där finns också raden »Se på mig, maskarnas like» i den märkliga dikten Ett minne. Men den form som Ekelöf valt för sin mask får mig mer att tänka på fiske, närmare bestämt de två dikter där Ferlin använder »metmasken» som symbol, En sommardag och Evolution; båda återfinns i »Barfotabarn», och har av Ferlin placerats i direkt följd:

En sommardag

Jag ser på en man som metar.
Han fingrar en ivrig mask,
som han långsamt på kroken smetar.
Och så kastar han ut med ett plask.

[…]

att man finner det skönt för stunden
och minns vad de goda lär:
att människobarnet i grunden
vill inte en mask förnär.

Evolution

Stenen,
elden
och metmasken.

Tre trappsteg
till
Rockefeller.

Ferlin i eka (Foto: Hernried; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Ferlin i eka (Foto: Hernried; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Ferlin bodde under sin tid i Roslagen invid en sjö, och han finns avfotograferad både i och vid en eka. Emellertid är det väl tveksamt om han kan räknas som inbiten fiskare; Henny Ferlin skriver i sin bok »Nils — Ett försök till porträtt», efter att ha citerat En sommardag i sin helhet: »Måste småle när jag tänker på ovanstående vers och på våra sommardagar. Ro drag ville Nils — och meta ville han, men sätta mask eller gli på kroken — nej, — det blev den allestädes närvarande hustruns göra!» Det tyder ju i alla fall inte på att personen som ville vara ensam med sin mask skulle vara Ferlin.

4. Två öre per öga. Det här partiet, de tre rader som handlar om köpslåendet med ögonen och femöringen, tillhör de mer bisarra delarna av den här dikten, och då räknar jag ändå bort frågetecknen kring vem som bör betala vem för vad. Men det finns likheter med en ferlindikt som heter En dollar jämnt?, vars titel förklaras i en introduktion: »Skalden ser hurusom en amerikansk vetenskapsman räknat ut, att den kemiska substansen i en människas kropp gör henne värd 2:50. Emellertid tycker han detta verkar en aning knalt eller småfuttigt. Skulle vi inte kunna säja en dollar jämnt? Tre kronor och sjuttiofem öre, alltså, i svenskt mynt.» Den här tanken sitter tydligen djupt hos Ferlin; han återanvänder temat i en dikt i »Från mitt ekorrhjul», och antyder det i en dikt i »Kejsarens papegoja».

5. Döda pärlor. I en dikt med titeln Meny föreslår Ferlin »Näktergalstunga, påfågelshjärna och krossade pärlor» till sin 50-årsdag; men konstaterar att han inte är någon Cleopatra, och ber slutligen om »en annan kokbok».

6. Relik av en stad. Vid läsningen av denna och de omgivande raderna kommer jag omedelbart att tänka på följande dikt:

Vid Visby murar

Några rader till åminnelse av den gotländska
bondehär som tillintetgjordes av Valdemar
Atterdag 27 juli 1361.

Gubbar — förtäljer skeletten,
sönderbrutna och skraltiga.
Som militärer följaktligen
skrattretande underhaltiga.

Uruselt beväpnade även,
inte en chans på hundra.
Och vad stridde de för? — Den frågan
må dagens cesarer begrunda.

Men det är inte det enda stället där skelett förekommer i Ferlins diktning — bara i »Kejsarens papegoja» hittar man, förutom ovanstående dikt, Postum insats, som lätt ironiskt berättar om den värdefulla insats ett benrangel kan göra, och Uppriktigt, där han låter en person ur en namnlös mobb förklara att hen slängde Voltaires benknotor på soptippen därför att det var »så helvetes roligt».

Men skelett har också en annan koppling till Ferlin som jag inte varit medveten om förrän jag tog mig för att börja skriva ner mina tankar kring den här dikten. I sin ferlinbiografi citerar Jenny Westerström Ekelöf, som dels i ett brev till Ferlin skrev om »din suveränt enkla, inpå bara skelettet avklädda vers», och dels i ett annat sammanhang porträtterade Ferlin så här:

Hans ansikte, slätrakat, var i sin ytterliga magerhet renbränt, genombränt — vilket visserligen inte betyder att han gjorde ett utbränt intryck. Man hade den känslan att hans benighet och knotighet och senighet var ren. Där fanns ingenting överflödigt, inte ens ärren, de illa läkta benbrotten, söndervärktheten efter otaliga armbrytningar och andra betydligt farligare sportprestationer.

På det sättet var han, mer än någon annan diktare jag känt, en bild av sin egen diktning, ja, rentav av sin egen rimteknik och sin versbyggnad. Han illustrerade den, högst personligen.

Hur utbredda dessa tankar var vet jag inte, men i Jenny Westerströms första storverk om Ferlin, »Barfotapoeten — Nils Ferlin» citerar hon Artur Lundkvist, som skriver »[Ferlin] var förbränd och högspänd, hårt stiliserad redan till sin yttre typ, en dödsdansfigur, vars skelett tycktes knarra och skallra under det magra höljet.» Om någon påstår att kopplingen mellan ett skelett och Ferlins lekamen var vanlig under hans livstid kommer jag därför inte att bli förvånad.

7. Ryker du inte ensamt. Ett av de bärande temana, kanske rent av det bärande temat, i »Kejsarens papegoja» är livets meningslöshet; där finns till exempel dikten Ärende, som jag skrivit en blogga om tidigare, och där finns också Fiasko, som jag uppfattar som ett slags centraldikt för »Kejsarens papegoja», och möjligen också för den »mogne» Ferlin, den Ferlin som lämnat bohemlivet bakom sig.

När jag läser den sista raden påminns jag om detta genom två dikter, som visserligen inte placerats efter varandra, men i varandras absoluta närhet: dels den redan omtalade Postum insats, som inleds med orden »Det var en gång en person / som föreföll alldeles onödig / här på jorden.», och dels Till Magnus Jungblom[11], som innehåller strofen

Så reste du, Magnus Jungblom, stillsamt till okänd ort.
Närmare röster har talat och tolkat det stora du gjort
som såningsman och som herde. — Själv tvivlade du ibland
och tyckte din gärning tecknad som ett kryss i rykande sand.

Meningslösheten var, som jag redan antytt, närmast en programförklaring hos Ekelöf vid den här tiden, och skulle inte denna diskreta vink räcka kan man till exempel anföra Ekelöfs egna ord från inledningen på en dikt ur »Strountes»: »När man kommit så långt som jag i meningslöshet […]». Jag kan till viss del hålla med den som tycker att de två uttrycken »ryker» och »på jorden» är så allmänna att de kan referera till nästan vad som helst, men kopplingen till Ferlins dikter gjorde jag intuitivt, redan vid första genomläsningen; och när jag nu väl är medveten om länken kan jag inte tänka bort den. De två diktfragmenten binds samman av det fåfänga i mänsklig strävan, som ju för övrigt även kan skönjas i Vid Visby murar. Dessutom kan man argumentera för att just det »rykande krysset» är en av de mest slående bilderna i Ferlins diktproduktion som annars är tämligen fri från bilder och metaforer, och att detta borde tilltalat en modernist som Ekelöf.

De tre symboler som jag ursprungligen kopplade till Ferlin, men som jag vid närmare eftertanke inte riktigt tycker håller måttet är »ögon», »pipskaft» och »negerhuvud». »Ögon» kopplade jag initialt samman med den fina lilla dikten Om ögon, men dels publicerades den inte förrän i »En gammal cylinderhatt», och dels har Gunnar Ekelöf själv skrivit ofantlig mycket mer om ögon, till exempel i dikten Ögon döda, som inte bara återfinns i »Strountes», utan också publicerades i samma aprilnummer av BLM som Huvud på spjutstång, ehuru då med titeln Sten.

Ferlin med cigarettmunstycke. (Foto: Sven Järlås; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Ferlin med cigarettmunstycke. (Foto: Sven Järlås; bilden snippad från »Får jag lämna några blommor»)

Om ögonen utan större saknad kan avfärdas som alltför allmänna gäller motsatsen för pipskaftet. »Huvud på ditt pipskaft» antyder ju ett visst släktskap med titeln, och eftersom min hypotes är att den syftar på Ferlins »självporträtt med ankhuvud» borde pipskaftet också syfta på honom[12]. Men det finns ett stort problem här — trots flitigt, ehuru icke systematiskt, bläddrande i böcker och Poste Restante, Ferlin-sällskapets tidskrift, har jag inte funnit någon bild där Ferlin nyttjar en pipa; däremot finns det gott om bilder där han röker cigarett, med eller utan munstycke. Inte heller i sin genomgång av de cigarettmärken som Ferlin möjligen kan ha nyttjat, på sidan 164 i »Nils Ferlin — Ett diktarliv», nämner Jenny Westerström att Ferlin under någon tid av sitt liv skulle varit piprökare. Nu är det inte något avgörande bevis; piprökning är en mer privat sysselsättning, och det finns flera exempel på personer som röker pipa hemma, men cigarett i andra sammanhang. Skulle det visa sig att Ferlin inte var piprökare, och man inte vill uppge hypotesen om att pipskaftet syftar på honom, tvingas man anta att Ekelöf utnyttjat sin licentia poetica, och helt frankt bytt ut det tämligen opoetiska cigarettmunstycket mot ett mer kärnfullt pipskaft. Det är inte någon helt tillfredställande lösning, men tills pipfrågan fått en slutlig lösning, om det finns någon, ser jag ingen annan möjlighet.

Det finns också ett annat problem att ta hänsyn till — om pipskaftet ska anses alludera på bilden med ankhuvudet måste Ekelöf känt till Ferlins dedikation innan den publicerades 1962, endera genom Carl-Emil Englund eller Ferlin själv. Jag vet inte exakt när Ferlin och Ekelöf träffades första gången, men håller det för otroligt att det skett före 1930[13]; självporträttet är dock så beskrivande att Ferlin mycket väl kan ha använt det i andra sammanhang, till exempel i gästböcker och vid dedikationer, och Ekelöf kan alltså ha kommit i kontakt med det den vägen.

»Negerhuvud», slutligen, skulle möjligen kunna syfta på dikten Niggern skriker —, som innehåller en strof som borde tilltalat Ekelöfs programförklaring om att »blanda högt och lågt», och att »skapa en språklig lekfullhet med allvar på botten»:

Allt förlåter han också, Gud.
Sitter nånstans i silverskrud.
Den må du tro, är han fin i
Nästan som Mussolini.

Att jag inte riktigt köper den idén beror på att jag tycker det är lite för stort språkligt avstånd mellan Ferlins »nigger» och Ekelöfs »negerhuvud», men erkänner gärna att det är på gränsen och en smakfråga. Hade jag haft färre referenser i den första avdelningen hade jag nog kunnat se denna på ett annat sätt.

Till slut de mysterier i texten som jag inte ens kan försöka lösa med en referens till Ferlin. Den första, och kanske största, är den ursprungliga titeln vid publiceringen i BLM, Byzantium; den andra är raden med kedjan och citatet »detta stycke strand med palmer»; och den tredje det i den näst sista raden uppdykande turkhuvudet. Såvitt jag känner till har inget av dessa ting något som helst samband med Nils Ferlin, eller något han skrev. Dessutom tillkommer ju problemet med att försöka förklara diktens drömlika »handling»; varför ska, för att ta ett exempel, diktjagets motpart först lägga kopparslanten i hens mun, och sedan ta tillbaka den? Jag känner dock att den typen av frågor överstiger mina eventuella tolkningsförmågor, och får vänta tills de tre spörsmålen ovan fått en tillfredsställande lösning.

Under tiden jag skrivit den här texten har jag fått en del vilda hugskott, som i fotbollstermer kan ses som försök att överlista målvakten med ett skott från mittlinjen. Jag har inte haft tid att vare sig undersöka dem närmare eller leta efter konsekvenser, så jag nämner dem bara som uppslag för eventuella hugade dikttolkare. Den första idén fick jag då bläddrade i Carl Olov Sommars biografi över Ekelöf, då han berättar att »[Ekelöf] arbetade denna vinter på Råbylund med att iordningställa en liten Stagneliusvolym åt FiB:s lyrikklubb, där han gjorde dikturvalet, skrev inledning och noter.» Sommar refererar lite senare innehållet i inledningen, med några insprängda citat:

Att Stagnelius var en olycklig människa, fortsätter Ekelöf, kan man förstå av hans poesi, men vill man skaffa sig en mer ingående kännedom om hans tankevärld, måste man läsa tjocka vetenskapliga avhandlingar. I den svenska litteraturen är Stagnelius en främmande bysantisk uppenbarelse, »hans bästa dikter har mosaikens azurblå eller gyllene grund och dess stela, ändå så storslaget levande och blickande andlighet. Och ändå är han samtidigt så provinsiell, så folkligt svensk: hans egenartade ikonmåleri har något av pietistiskt skillingtryck, något trohjärtat och en smula utkrusat bondskt, något av ›Till Österland ville jag fara.›»

Ekelöf såg i Stagnelius en besläktad ande. Även om deras idévärld inte var densamma, så kunde Ekelöfs ord om den »svåra» poesin, som ändå inte är svår att läsa, att njuta av, i stora stycken också ha gällt hans egna dikter. Detsamma kan sägas om den paradoxala föreningen av bysantiskt och genuint svenskt.

Att Ekelöf även i Ferlin såg en »besläktad ande» hoppas jag ovanstående text gjort troligt, och därför skulle man kunna tänka sig att Ekelöf i sin dikt fört något slags drömlik diskussion med en gestalt sammansatt av de båda diktare som vintern 1954 upptog hans tid, Ferlin och Stagnelius. Det skulle kunna förklara de bysantiska inslag som jag inte kan ge en ferlinsk tolkning. Men mina insikter i Stagnelius diktvärld är varken omfattande eller aktuella, och osystematiska bläddringar i den Stagnelius-samling jag hittade i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek har inte lyckats kasta något ljus över dikten, varken de speciella »problem» jag identifierat ovan eller dikten i sin helhet. Det vore intressant att höra vad en Stagnelius-expert har att säga i frågan.

Den andra idén är om möjligt ännu vildare, och skulle möjligen kunna binda samman Visby, Byzantium och ögon. Vid en googling upptäckte jag nämligen de så kallade Visby-linserna, som enligt en källa troddes vara slipade i Byzantium, dvs dagens Istanbul, omkring 1000-talet. Ska jag vara riktigt ärligt tror jag inte att Ekelöf tänkte på dem när han skrev sin dikt, men eftersom det är ett intressant fynd, och alla retoriskt väl uttänkta uppräkningar bör innehålla exakt tre ting, beslöt jag mig för att ta med dem.

Den tredje idén, slutligen, fick jag då jag läste det ovan nämnda stycket om cigarettmärken — ett av förslagen klassades nämligen som en turkisk cigarett[14]. Skulle man kanske kunna tänka sig att Ferlin och/eller Ekelöf använde tobak eller cigaretter med ett »turkhuvud» och/eller »negerhuvud» på förpackningarna? Det skulle i så fall bilda en naturlig förbindelse mellan pipskaftet och sista radens »ryker».

Allt detta är som sagt veritabla långskott, och jag vill inte ens kalla dem hypoteser, möjligen hugskott. Men för den som tycker att jag är lite väl uppfinningsrik vid mina associationer, och inte känner till Ekelöfs egna försök i den vägen, kan det kanske vara på plats att visa hur barockt det kan gå till i hans dikter; så här avslutar han Det 1001-åriga riket, fabel i »Strountes»[15]:

Ett vet jag dock med visshet:
Att alla strumpor stoppas
t.o.m. gamla hästrumpor
stoppas fermt av mej!

Jag anser mig naturligtvis inte ha funnit en heltäckande förklaring av Huvud på spjutspets, och jag tvivlar på att en sådan går att uppbringa, knappast ens om Gunnar Ekelöfs ande skulle kunna åkallas av ett litterärt syftande medium[16]. Jag har bara, så gott det nu går, försökt förklara min instinktiva känsla av ferlinnärvaro när jag första gången läste dikten, och dessutom försökt backa upp denna läsning med uppgifter som jag letat rätt på vid senare tidpunkter. En huvudanledning till att jag äntligen skrivit ihop denna drapa är för att kunna få synpunkter från andra; det är så lätt att man fastnar i sina egna tankebanor, och missar uppenbara saker som ligger precis framför ögonen.

Det finns en uppenbar risk att jag i ovanstående epos gjort vad jag just anklagat ett par humanister för att göra, nämligen att läsa in saker och ting i en text som inte finns där. I så fall vill jag till mitt försvar anföra att poesi är ett av de fall där detta är fullt tillåtet; poesi skapas i mötet mellan text och läsare, och jag har försökt ge en bild av hur min läsning av Ekelöfs poem ser ut. Att den läsningen inte har lett till någon högre grad av förståelse, och förmodligen skapat fler frågetecken än den rätat ut, är en helt annan femma.


Fotnoter:

  1. Platsen var, om jag minns rätt, ett tåg på väg mellan Laxå och Hallsberg. []
  2. Det rutiga spjället står för ventilationen i huset, medan det randiga består av revben. []
  3. Detta är en av många uppgifter som jag har Johan Flemberg att tacka för. []
  4. Namnet lånat från Carl Jonas Love Almqvist; det lär uttalas »strunt». []
  5. Ferlin och Ekelöf hade rört sig i samma kretsar under 30-talet, och även om kontakten var mer sporadisk under 40-talet så var Ekelöf med vid några av de ferlinska högtiderna (bland annat vid svensexan 1945 och 50-årsdagen 1948), och de skickade under denna tid de utgivna diktsamlingarna till varandra. I »Nils Ferlin — Ett diktarliv» av Jenny Westerström återges Ekelöfs dedikation »till Nisse» på titelsidan av »Non serviam»; denna kan snarast betraktas som ett konstverk i sig. []
  6. I innehållsregistret i slutet av boken anges den dock med några ord ur första raden, Lägg din kopparslant i min mun. []
  7. Huruvida namnet bör skrivas med eller utan bindestreck är en fråga som jag inte fått klarhet i, och det tycks råda en viss osäkerhet på de flesta håll; i »Poste Restante» hittade jag vid en snabb genombläddring tre artiklar om honom — en som konsekvent använde bindestreck, en som konsekvent var utan, och slutligen en som som använde båda formerna till synes stokastiskt. Jag valde till slut att låta valet bestämmas av de verk av honom jag fann i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek, och då visade det sig att Carl-Emil besegrade Carl Emil med siffrorna 4-1. []
  8. Vid publiceringen i »En gammal cylinderhatt» anges årtalet till 1931; i Poste Restante 2/2003 korrigerar Tor Englund, Carl-Emils son, detta till 1930. []
  9. Just de citerade raderna återfinns dock redan i radiospelen »Spelkosackerna» och »Staden» från mitten av 30-talet. []
  10. Även här förde Johan Flemberg in mig på rätt spår — jag var mer bekant med idén att man försåg ögonen med mynt, men den hypotesen tycks ha förlorat sin trovärdighet (om den någonsin haft någon) på senare tid, åtminstone i en grekisk kontext. []
  11. Magnus Jungblom var Ferlins kristendomslärare under realskoletiden i Filipstad. []
  12. Här förutsätter jag alltså något slags »poetisk logik», vilket med tanke på resten av dikten kanske är optimistiskt. []
  13. Sommar anger mitten av 30-talet, Westerström har inte heller någon exaktare uppgift. []
  14. Vid en googling hittar jag ingen cigarett med det angivna namnet, »de Rezske»; däremot en »de Reszke», som anges komma från Virginia. Som notorisk icke-rökare känner jag mig inte tillräckligt kompetent att bedöma huruvida »turkisk tobak» är mer varumärke än nationalitetsangivelse, men namnet de Reszke tyder onekligen på ett nordeuropeiskt ursprung snarare än orientaliskt. []
  15. För en yngre publik som aldrig använt ett par stoppade strumpor, eller ens vet vad det är, må omtalas att det är en metod att laga hål i strumpor så att strumpans form bibehålls. Metoden fungerar dock bäst på hemstickade strumpor; de maskinkonstruerade strumpor som vanligen utbjuds till försäljning i herrekiperingsaffärer bör oftast stoppas redan där. []
  16. Det vore annars en intressant övning, ungefär som att be ett medium att låta Kortjnoj reda ut om svart bör spela 8…g6 eller 8…Kf8 i huvudvarianten av McCutcheon. []

Ytterlighetsfienden

Vid den ostrukturerade genombläddring som obligatoriskt åtföljer en leverans av ett antikvariskt bokpaket upptäckte jag att Hans Larsson, Lundafilosofen, dog 16 februari 1944, det vill säga för på dagen 71 år sedan. Eftersom 71 är större än 70 borde Bonniers inte ha några invändningar mot att jag, som en liten hyllning, saxar (eller rättare sagt, skannar) en av de tre avslutande korta uppsatserna i boken Postscriptum, och återger den här — enligt Ivar Harries förord kunde de tre betraktas som HL:s sista ord; de var inte ens renskrivna. Detta kan också förklara det lite abrupta slutet; det är inte omöjligt att författaren avsåg att lägga till några ord där.

Att jag valde just denna kortessä beror dels på att den tycks mig ha viss relevans fortfarande (byt i tankarna ut de i texten förekommande -ismerna mot lagom stora religioner så borde de vara lätt att inse vad jag tänker på), och dels för att trösta den briljante norrländske facebook-bloggaren Kurt Setterqvist med att han inte är ensam om sin logikbehandling…

Endast nazismen kan besegra bolsjevismen. Egentliga ärendet med denna uppsats är just inte att diskutera denna sats. Men bakom den skymtar jag den allmännare satsen: en ytterlighet bekämpas bäst genom den motsatta ytterligheten.

Den första satsen är väl just nu inte omfattad av så många, men den senare — hur är det med den? Jag skulle snarast tro att den uttrycker allmänna meningen. Den påminner mig genom en viss käckhet ovillkorligen om en punkt i logiken, naturligtvis den som rör motsatsförhållandena. Fråga en av logik ofördärvad skolpojke vad som är raka motsatsen till påståendet: Alla A äro B. Svaret blir nog: Inga A äro B. Sen får han i logiken veta att så inte är förhållandet. Han hade ändå på sätt och vis rätt även i sin första gissning. Han mente den polära motsatsen, den motsatta ytterligheten. Men logiken håller sig till något som kallas den kontradiktoriska motsatsen, och den tycks vara den farligaste. Min position på Alla-satsen är inte så farligt hotad om man för mot den en Inga-sats: det tar god tid, innan det kan konstateras att Inga A äro B. Sticker däremot fram en oansenlig Några-sats, så visar den sig vara en liten och vig pjäs, som John Ericsons Monitor, ägnad att skjuta i sank min pansrade Merrimac; det kan gå kvickt nog att man får tag i låt vara ett enda A, som inte är B. »Säg aldrig aldrig», säg aldrig endast.

Jag skall nu själv akta på denna varning och vill ingalunda förneka att den motsatta ytterligheten ibland, ofta, visar sig fruktansvärt effektiv, men låt oss komma ifrån den tankevanan att i första rummet se oss om efter hjälp därifrån. Det är inte det enda fall där logiken framhäver de partikulära satsernas roll i tankens och livets strider.

I allmänhet kan man säga att ytterligheten har slagkraft i den mån det är fråga om blixtoperationer. Allt ont och ingenting gott om fienden! Det eldar. Men om blixtslaget inte rent gör slut på fienden, kommer sen Bismarcks eftertanke sen elsassarna blivit tyskar: nu gäller det att vinna dem.

Det får lämnas åt historien och annan vetenskap att grundligare besinna denna fråga och avgöra när Alla är på sin plats och när Några är det. På alla områden skall man finna exempel på att ytterlighetssatserna åtminstone inte alltid ha mest slagkraft. Tvärtom, vågar jag för egen del tro. Fråga historien hur tyranni bekämpats, hur konungar »avskaffats», om ropet på republik eller ropet på konstitution varit farligast; för att inte tala om laglöshetens paroll. Filosofien har stora exempel att komma med. Före Kant stod striden mellan idel ytterligheter. Kant gick i det hela emellan dem och i honom fann man från ömse sidor en ny och farligare motståndare.

Nog om den mera allmänna av de två ovan nämnda satserna. Ett par ord om den speciella striden mellan nazism och bolsjevism.

De äro inga bältespännare; lika litet som en Alla- och en Inga-sats. Dessa kunna visserligen inte båda vara sanna men däremot båda falska. De äro icke så omspända. Det kan tänkas att en tredje tes kommer emellan. Det skulle då vara den konstitutionella, den lagbegränsade makten, i en eller annan form, alltså nu representerad av anglosachsarna. Striden mellan nazism och bolsjevism är icke oförsonlig, det framgår ju redan av att de kunnat räcka varandra händerna. Oförsonlig däremot är motsatsen mellan diktatur (om fullt laglös) och konstitution; alltså ytterst mellan Lag och Olag. De äro bältespännare.

Corollarium: tänkandet kan icke komma i ordning förrän man förstår att nazism och bolsjevism äro väsentligen detsamma. Den avgörande synpunkten är då rättssynpunkten.