Till julnumret av Schacknytt 2003 översatte jag en detektivnovell med ett schackligt (och »juligt») tema av en Raymund Allen, och för några år sedan la jag upp den här på bloggen. Redan då hade jag planer på att översätta ännu en av Allens noveller med schackligt tema, och det är denna jag nu presenterar nedan, trots att den saknar varje anknytning till julhelgen. Liksom för den trevliga lösningen gäller om denna historia att varken dess deckarhistoria eller dess schackliga innehåll är enastående, men att den i viss mån är ursäktad av att detektivnoveller inte var särdeles vanliga vid denna tidpunkt (den publicerades i The Strand, december 1913) — för övrigt kan nämnas att i samma nummer infördes »Den döende detektiven», som väl allmänt räknas som en av de allra sämsta Sherlock Holmes-berättelserna.
Som jag säkert påpekat någon gång är jag en tämligen orutinerad översättare och ber därför om ursäkt för eventuella grodor jag tillverkat under arbetet. Jag har också tagit mig friheten att ändra lite i historien — den ställning som är den centrala i berättelsen visade sig vara felaktig, och jag passade därför på att inte bara korrigera den, utan också ändra lite så att en av personerna upptäcker problemet och rättar till den; som berättelsen är uppbyggd tycker jag att det gör den delen av historien lite mer trolig. Jag hoppas att Mr. Allen skulle tyckt detsamma om han sett resultatet.
När Grant passerade genom lobbyn på Bull Hotel i den lilla stad dit hans advokatverksamhet fört honom, reste sig en ung kvinna från sin plats i ett hörn och gick fram mot honom med snabba steg.
»Jag ber om ursäkt, men jag tror att ni är Mr. Grant.» Hon talade med en vårdad, tydlig röst och hennes sätt avslöjade en kamp mellan blyghet och en viss ivrig oro. Hennes ansikte, noterade Grant, var vackert, och det fanns en bekymrad vädjan i hennes ögon.
»Ja, mitt namn är Grant. Kan jag hjälpa er med något?»
»Mr. Marlin säger att ni kommer att försvara min bror inför rätten. Han är vår advokat.»
»Mr. Marlin ska träffa mig i kväll angående er brors fall, men jag vet inte ens er brors namn.»
»Min bror heter Robert Smaley,» svarade hon. »Mr. Marlin kan berätta allting om fallet, men jag vill att ni ska veta redan från början att min bror är oskyldig, fullständigt oskyldig.»
Hennes röst ljöd passionerat uppriktig, och hennes ögon var stadigt riktade på hans ansikte som om hon ville tvinga honom att inse att hon talade sanning.
»Vad är er bror anklagad för, miss Smaley?» frågade Grant.
»Förskingring av ett belopp på sextiotre pund,» svarade hon. En djup rodnad av indignerad skam spred sig över hennes ansikte, och han kunde se att hon fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna när hon vände sig bort efter att ha tackat honom för att han lyssnat på henne.
Grant hade väntat några minuter på sitt rum när Jimmy Marlin steg in. Han var en skolkamrat till Grant, och hans trognaste klient bland advokater.
»Jag har förstått att du kommer för att förbereda mig för försvaret av en Robert Smaley som är anklagad för förskingring?» anmärkte Grant. »Hans syster hejdade mig så fort jag kom in på hotellet. Jag hoppas vi kommer att kalla henne som vittne, för om hon bara gör hälften så gott intryck på juryn som hon gjorde på mig så borde hon få brodern frikänd.»
»Ja, vi måste kalla henne. Faktum är att jag misstänker att utgången kommer att bero på huruvida juryn accepterar eller förkastar hennes vittnesmål.
Hon och hennes bror lever tillsammans i ett ganska litet hus, och har inga vänner som jag känner till. De har alltid betraktats som ytterst respektabla, och hon är honom väldigt hängiven.
Smaley är anklagad för att ha förskingrat sextitre pund, ungefär, från The Radical Institute, där han är både sekreterare och skattmästare. Smaley har en liten lön, utför allt pappersarbete, håller i räkenskaperna, och samlar in medlemsavgifterna, som han sedan med jämna mellanrum lämnar till en man vid namn Johnston, som är hederssekreterare och kassör. Där finns också en vaktmästare, en tysk vid namn Fritz Rosenau, som är vad man kallar ›lite speciell›. Han fungerar som allmän hantverkare på stället, är ingen dålig gymnastikinstruktör, hjälper till i köket, och är intelligent och synbarligen välutbildad.
Nu var det så att Johnston kom överens med Smaley att mötas på institutet, på morgonen den 27:e juni, förra månaden, för att kontrollera räkenskaperna och ta emot de pengar som samlats sedan sist. Smaley hade nämnt någon dag tidigare att han hade omkring sextio pund i kassan. Johnston och Smaley anlände samtidigt till institutet och släpptes in av Fritz Rosenau, som är den ende som tillbringar natten i lokalerna. Smaley hade sina papper och utförde sina sekreteraruppgifter vid en sekretär i vad som kallades spelrummet, vilket, när det inte användes, vanligen hölls låst.
Den här speciella morgonen fann Johnston och Smaley dörren till spelrummet olåst, den nedre halvan av ett av fönstren var öppet, det var ett oavslutat parti schack på ett av borden, två stolar var framdragna till bordet, cigarettstumpar låg på golvet vid stolarna, sekretären var öppen och kassaskrinet var borta. Fritz tillkallades, och han deklarerade att han inte varit inne i rummet sedan Smaley lämnat över nyckeln efter att ha låst det några minuter över nio på gårdagskvällen. Smaley höll med om att han låst rummet vid ungefär den tiden och hade gett nyckeln till rummet till Fritz, men han var säker på att när han lämnade rummet var alla fönstren stängda, alla stolarna var prydligt uppställda i rader längs väggarna, och att varken schackbräde eller pjäser var framplockade. Han var lika säker på att han lämnade kassaskrinet ovanpå sekretären.»
»Så här långt,» inflikade Grant, »ser det mer ut som ett fall mot Fritz Rosenau.»
»Johnston tycks ha misstänkt dem båda. Han skickade omedelbart efter polisen, och med hans tillåtelse ringde Smaley mig för att jag skulle följa undersökningen för hans räkning. Jag kom dit före detektiven, och det slog mig att jag möjligen skulle behöva nyttja dina tjänster senare, så, eftersom jag känner till din förkärlek för alla smådetaljer i ett fall, gjorde jag en skiss av spelrummet som visade var alla möbler stod och allt jag kunde tänka på, även cigarettstumparna, och jag noterade i ett diagram schackpjäsernas ställning. Rummet ligger på bottenvåningen, men fönstren är gallerförsedda. Jag borde förresten ha nämnt att sekretären befann sig omkring tre meter från det öppna fönstret. När detektiven kom letade han genom rummet, men fann inte något som kunde kasta ljus över fallet. Därefter föreslog han en husundersökning hos Smaley. Smaley verkade förvånad, men det hade sett misstänkt ut om han nekade, och han och jag följde med Johnston och detektiven. I ett skåp i vardagsrummet fann man ett kassaskrin av precis samma utseende som det Smaley använde på institutet, och i det fanns en påse med femtio pund i guldmynt, samt några enstaka shillingmynt. Det är för övrigt ett faktum att Smaley hade ont om kontanter, och åklagaren har ett brev som han skrivit till sin hyresvärd där han ber om mer tid att betala hyran. Så ser åklagarens argumentation ut.»
»Och ett otrevligt, besvärligt fall att försvara sig mot,» muttrade Grant. »Men vad har Smaley själv att säga om saken?»
»Han säger att kassaskrinet man fann i hans hus är ett av två som han köpte samtidigt, ett för sitt eget bruk och ett för arbetet på institutet. Vad beträffar de femtio punden, så är historien denna. Miss Smalley hade varit anställd på det lokala biblioteket som en hjälpande hand tills helt nyligen, och under den tiden hade hon trakasserats av en man som tycktes ha drabbats av något slags galen passion för henne. Hon hade alltid vägrat att prata med honom, och hon vet inte ens hans namn, men kort tid efter att hon slutat på biblioteket hade ett paket med femtio pund i guldmynt lämnats hos Smaleys hus. Det fanns ingenting inuti som indikerade från vem det kom, utom ett kort med den tryckta texten ›Från en tillgiven beundrare.› Miss Smaley kommer att vittna under ed på den här delen av historien, och hon säger att pengarna placerades i säkerhet i kassaskrinet tills det skulle bjudas en möjlighet att returnera dem. Smalleys förslag, som han lämnade vid polisförhöret, var att två medlemmar vid institutet måste kommit in för att spela ett parti schack mellan den tidpunkt då han lämnade institutet och klockan elva, när lokalerna normalt stängdes, och att en av dem eller båda måste ha begått stölden.»
»Åklagaren kommer naturligtvis att hävda,» observerade Grant, »att Smaley själv flyttat omkring möblerna, ordnat schackpjäserna och så vidare, för att ha en trolig historia färdig om han skulle bli anklagad.»
»Ja, det sa man rakt ut vid förhöret.»
När Marlin hade gått plockade Grant upp de anteckningar som Marlin nämnt, och läste genom dem noggrant. Bilden av Miss Smaleys allvarliga, tårfyllda ögon hade försatt hans samvete i ett högre stadium än normalt av förståelse för den plikt som en advokat har gentemot den fånge han försvarar. Han stoppade tobak i två pipor och, med Marlins skiss av utseendet i spelrummet framför sig, satte sig ned att begrunda de olika möjligheterna i fallet.
Grant var en ivrig schackspelare, och det slog honom att den aktuella ställningen på brädet, som Marlin noterat, möjligen skulle kunna kasta något ljus över problemet. Den chansen var tämligen minimal, men gjorde det i alla fall värt att plocka fram det lilla vikbara schackbräde som var hans ständiga kompanjon på resor.
Han hade den dåliga vanan, inte helt ovanlig bland schackspelare, att prata för sig själv när han analyserade en ställning, och en dold observatör, om det hade funnits en, kunde fått höra något i stil med följande monolog, med tankfulla rökpuffar som interpunktion: »Vit har torn och löpare mer, och har en överväldigande attack. Svart borde ha gett upp här, vare sig han gjorde det eller ej. Om det är vits drag tar han helt enkelt bonden och svart kan bara fördröja matt ett par drag med några meningslösa schackar. Men stopp där; vänta ett slag. Om vit tar bonden kommer svart undan med patt — med patt eller evig schack, med samma resultat. Åkej då, vit måste inte ta bonden. Han har två hela pjäser mer, och behöver inte ha någon brådska.» Han hade blivit intresserad i ställningen för dess egen skull, och för ögonblicket nästan glömde bort att den var en del av försvaret av en man anklagad för ett allvarligt brott. Det såg ut som vit måste kunna vinna utan större svårigheter, men vilket drag han än försökte verkade det alltid leda till de förvånande alternativen av patt eller evig schack. Han försökte drag på drag, bara för att finna sig tvingad till samma remi. Plötsligt hoppade han upp från sin stol och gick fram och tillbaka i rummet, i spänning över den idé som plötsligt slagit honom.
»Det kan vara det som räddar oss! Tacka Gud för en domare som spelar schack och har sinne för logik! Det är bara en sak — kan ställningen ge mig ett fundament för mitt argument?»
Han satte sig ner igen, och med huvudet stött i sina händer koncentrerade han sina krafter på ställningen på schackbrädet. Ju svårare det var att finna ett drag som skulle vinna partiet för vit, desto säkrare kände han att det fanns ett sådant drag, och desto mer besluten blev han att finna det.
Klockan var tjugo minuter över två när han till slut lutade sig tillbaka i stolen med ett triumfrop.
»Mycket snyggt, mycket subtilt,» sa han högt, där han stod på mattan framför eldstaden och sträckte sina stela lemmar. »Det synbarligen värsta draget i ställningen, men det enda som vinner, följt av tre olika damoffer. Hanterat på rätt sätt borde det vinna också för Smaley, och hans syster med de vackra ögonen.»
»Så ser fallet ut enligt kronan, mylord,» och med dessa ord satte sig Meggitt-Harley ned.
»Jag kallar den anklagade,» sa Grant, och en fångvaktare öppnade dörren till bänken där Smaley satt för att låta honom ta plats i vittnesbåset. Han gjorde inget övertygande vittnesmål. Han vred på händerna, drog nervöst i sin mustasch, och blev flera gånger tillsagd att tala högre så att juryn skulle kunna höra vad han sa. Han såg ännu mer osäker ut när Meggitt-Hartley började korsförhöret med en högljudd och aggressiv röst.
»Jag tänker inte linda in det här på något sätt, utan gå rakt på sak. Var det inte så att det var du som plockade fram möblerna och schackbrädet och det andra; och var det inte i den avsikten att få det att se ut som om någon annan varit inne i rummet efter att du gått? Du medger inte det? Låt gå för det. Vill du då i stället vara vänlig att berätta för mylord och juryn vem du tror har gjort allt detta?»
»Jag föreslår att det mest troliga är att två av institutets medlemmar kom in för att spela schack, och att en av dem begick det brott ni försöker sätta fast mig för.»
Grant log medan han snabbt noterade det sista svaret i sin anteckningsbok innan han reste sig för att fortsätta förhöret. Han avslutade det snabbt, och kallade sedan Dorothea Smaley. Hennes hand darrade när hon tog emot boken hon svor eden på, men hon besvarade alla frågor utan minsta tvekan eller oklarhet, och om det hördes en lätt darrning i hennes röst så ökade den bara effekten av total uppriktighet.
Korsförhöret var ytligt och närmast beklagande i sitt tonfall. Meggitt-Hartley visste att det inte var någon god idé att visa sig burdus mot en värdig och vacker kvinna när halva juryn lutade sig framåt i sina säten för att kunna se henne bättre.
Domaren sneglade på klockan.
»Har ni många fler vittnen, Mr. Grant? Jag skulle vilja avsluta det här fallet idag om möjligt, men om det inte går föreslår jag att vi bryter strax efter klockan fem.»
»Jag har bara två vittnesmål till, båda mycket korta, mylord. James Marlin!»
»Befann ni er i spelrummet på The Radical Institute omkring tjugo minuter över nio, morgonen den 27:e juni?»
»Ja.»
»Stod det ett schackbräde med pjäser uppställda på ett av borden?»
»Ja.»
»Gjorde ni vid detta tillfälle en anteckning av den exakta positionen av pjäserna på brädet?»
»Ja.»
Grant skickade upp ett handskrivet diagram till vittnet.
»Är detta den anteckning ni gjorde?»
»Ja.»
»Jag lägger den till handlingarna i fallet, mylord.»
Meggitt-Hartley hade varit mycket för upptagen med att försöka lista ut vad Grant hade i kikaren för att protestera mot hans ledande frågor. Domaren betraktade frågande Grant, och tilltalade honom med sitt allra silkeslenaste tonfall.
»Jag är säker på, Mr. Grant, att ni inte skulle inkluderat detta vittnesmål om ni inte hade ett adekvat syfte i åtanke med det, men jag måste erkänna att för ögonblicket kan jag inte inse hur detta skulle kunna ha någon inverkan på fallet.»
»Jag tror, mylord, att mitt nästa vittne kommer att göra saken helt klar för ers nåd. Mr. Whiterill!»
»Jag tror det skulle vara till hjälp för ers nåd,» fortsatte han medan vittnet intog sin plats, »om jag får skicka upp detta schackbräde, på vilket pjäserna placerats i enlighet med det diagram det senaste vittnet producerade.»
Spänningen steg medan Grant reste sig för att förhöra sitt vittne.
»Är ert namn James Whiterill? Är ni engelsk mästare i schack, och har vunnit pris i ett stort antal internationella turneringar?»
»Jag är säker på,» inflikade domaren, »att vi alla accepterar Mr. Whiterills namn som en tillräcklig garanti för kompetens i den speciella form av kunskap där han har uppnått ett sådant mästerskap.»
»Nu, Mr. Whiterill, i er position som en av de största nu levande auktoriteterna på spelet schack, kan ni säga oss huruvida ställningen på brädet här kunde ha uppstått ur ett faktiskt spelat parti?»
»Nej, det kan den säkerligen inte ha gjort.»
»Kan ni förklara hur ni kan säga detta med så stor säkerhet?»
»Därför att ställningen helt klart är en intrikat konstruerad schackgåta. Det finns bara ett inledande drag av vit som vinner, och i det kommande spelet måste vit offra damen på tre olika sätt, beroende på hur svart spelar. Ställningen är utan tvekan artificiell och kunde inte ha förekommit i ett faktiskt parti.
Domaren avbröt igen.
»Jag skulle vilja att ni visar mig dragen på brädet, Mr. Whiterill.»
Ill. av Philip Baines, (The Strand, dec. 1913)
Han reste sig, och stod bredvid vittnesbåset, med schackbrädet vilande på kanten.
Efter ett lågmält samtal med den store schackspelaren återtog han sin plats i högsätet.
»Jag förstår den tekniska aspekten av detta bevis nu, Mr. Grant, och jag tror jag kan ana den poäng ni kommer att göra inför juryn.»
När Grant reste sig för att rikta sig till juryn för försvarets slutplädering såg han att juryn lyssnade med största uppmärksamhet.
»Åklagarens hypotes är denna, att schackbrädet och de två stolarna som dragits fram till bordet och cigarettstumparna på golvet var alla delar av en invecklad bluff, arrangerad av den anklagade för att vända misstankarna bort från honom, och göra det möjligt att ta pengarna utan att åka fast. Men nu menar jag att denna åklagarens hypotes bryter samman totalt, och här är orsaken — därför att den anklagade inte satte upp schackpjäserna på brädet. Jag påstår att Smaley kan inte vara den person som ställde upp de pjäserna, på grund av att hans egen hypotes om hur de hamnat där är helt klart byggd på ett misstag. Jag gissar att en del av er gentlemän spelar schack och kan se det själva, men, hur som helst, vi har ett vittnesmål från Mr. Whiterill, den engelske mästaren i schack, att ställningen på brädet är en intrikat konstruerad schackgåta, och med stor säkerhet inte en del av ett parti spelat mellan två verkliga spelare. Vad säger Smaley? Låt mig repetera hans svar för oss alla: ›Jag föreslår att det mest troliga är att två av institutets medlemmar kom in för att spela schack, och att en av dem begick det brott ni försöker sätta fast mig för.›
Det förslaget av den anklagade är baserat på vad vi nu vet är ett helt felaktigt antagande. Om åklagarens hypotes vore korrekt, har Smaley högst medvetet grävt en grop framför sina fötter, och sedan klivit rakt ner i den med öppna ögon. Jag ber er att följa med noga, gentlemän, för jag tror ni kommer att se (och jag misstänker att mylord kommer att säga er) att detta helt raserar åklagarens resonemang. Enligt den teorin var hela poängen med Smaleys plan redan från början att ifall han skulle bli anklagad att han då skulle kunna säga, ›Det här brottet måste ha begåtts av en av de två personer som hade spelat schack. Här är deras två stolar och deras cigarettstumpar, och här är deras parti som de lämnade det.› Och med den planen för sitt försvar som han, enligt åklagaren, måste ha, så att säga, haft i rockärmen hela tiden, så ställer han upp, inte ett schackparti, utan ett komplicerat problem. Endera skulle han ställt upp ett problem och föreslagit att någon varit inne i spelrummet för att lösa problemet, eller skulle han ha satt upp en partiställning och föreslagit att det varit två spelare; men att sätta upp ett problem som stöd för att det hade spelats ett schackparti vore en dårskap, något som helt enkelt vore otänkbart hos en man som varit begåvad nog att skapa den plan som åklagaren påstår att min klient utfört. Nej, gentlemän, jag påstår att åklagaren har farit vilse, att den anklagade inte uppfann någon plan alls, att den hand som stal kassaskrinet var densamma som ställde upp schackpjäserna, och att, vems hand det än må ha varit, det inte var en tillhörig den anklagade.»
Grant fortsatte med en genomgång av övriga fakta, och arbetade sig genom saken med de femtio punden och systerns vittnesmål fram emot sina avslutande ord. När han för ett kort ögonblick vände sin blick mot den del av rätten där Miss Smaley satt såg han hennes veka ansikte, blekt och spänt, där hon följde hans tal till juryn med sina glänsande, bekymrade ögon riktade mot hans ansikte. Sporrad av detta vände han sig åter mot juryn och släppte lös allt vad han hade av talekonst. Under några minuter höll han hela auditoriet i ett oratoriskt järngrepp, innan han kunde sjunka tillbaka till sin plats på bänken.
Det krävdes ett kraftigt ryck i hans kappa för göra honom uppmärksam på att en not hade skickats till honom från pressläktaren. En ögonblick senare var han på fötter igen.
»Mylord, jag har just nu fått ett meddelande som jag tror jag bör omedelbart lämna vidare till ers nåd.»
Den lilla papperslappen skickades upp till domaren, som vände sig till pressläktaren när han läst den.
»Jag skulle vilja be den gentleman som skrev den här noten att stiga fram. Var vänlig kom till vittnesbåset, sir.
Mr. Grant, jag ska förhöra detta vittne själv, och jag kommer därefter att tillåta båda sidor att korsförhöra honom om nödvändigt.»
En skarpögd liten man klev med snabba steg fram till vittnesbåset. Han visade sig vara journalist på Daily Dispatch, den största lokala dagstidningen, och han visade ett avtryck av den schackspalt som skulle publiceras kommande lördag. Överst i spalten fanns ett tryckt schackdiagram som visade identiskt samma ställning som Marlin hade skrivit ned. Ovanför diagrammet stod »Studie av Vaterland» och under det »Vit drar och vinner.»
»Kan ni ge oss namnet på den person som använder denna pseudonym?» frågade domaren.
»Nej, mylord, men jag kan ta reda på det genom att skicka bud till kontoret.»
»Var snäll och skaffa den informationen så snabbt som möjligt. Och nu skulle jag vilja att vittnet Rosenau åter tar plats i vittnesbåset.»
Men vittnet var inte i rätten. Hans namn gick från konstapel till konstapel tills korridorerna ekade av rop på »Fritz Rosenau».
»Mylord», rapporterade polismästaren, »jag har fått reda på att vittnet sågs lämna rätten i stor hast för omkring en timme sedan. Polisen har telefonerat till the Radical Institute, men han har inte kommit tillbaka dit.
Domaren vände sig till juryn.
»Jag är rädd, gentlemän, att fallet måste ajourneras till imorgon, för att vi ska kunna göra ytterligare frågor och, om möjligt, fortsätta i närvaro av Fritz Rosenau. Naturligtvis, gentlemän, om ni redan dragit den slutsatsen baserat på den evidens ni tagit del av att det inte vore rätt att fälla den anklagade, har ni er fulla rätt att konstera den anklagade vara icke skyldig. Det är en sak helt upp till er.
Juryn höll ett kort möte, och sedan reste sig ordföranden, med ett anlete utan varje spår av intelligens, och sa, »Mylord, vi är alla överens om att den skyldige är tysken, Rosenau.»
Domaren log ett lite sarkastiskt leende.
»Jag är rädd, gentlemän, att det inte är er befogenhet att fälla en person som så här långt inte ens blivit anklagad för något. Er utsaga är emellertid för den som anklagats i det här fallet liktydigt med ett ›Icke skyldig›. Den anklagade kan släppas.»
Det uppskattande mummel som steg i rättssalen bröts av ett lättat rop följt av ett hysteriskt skratt när Miss Smaley med en duns föll avsvimmad till golvet.
Fyra månader senare befann sig Grant återigen i samma rättssal, när en fångvaktare lutade sig över bänkens kant för att överlämna ett litet kuvert. Från dess tyngd och metalliska klink förstod Grant genast att det innehöll en guinea från en anklagad som ville ha hans tjänster som försvarare. Han tittade på namnet på kuvertet, »R. v. Fritz Rosenau.»[1]
»Milda makter!» utropade han, och begav sig till en av cellerna nedanför rätten. Här höll han sin intervju med fången, medan en fångvaktare stod orörlig men uppmärksam utanför den öppna dörren. »Jag förstår att ni vill att jag sköter ert försvar?»
»Ja, jag vill att ni försvarar mig,» svarade mannen med en sträv tysk brytning. »Jag bad att få er eftersom jag visste från det förra fallet att ni spelar schack, och kunde förstå varför jag gjorde det.»
»Varför ni gjorde det?» utropade Grant. »Menar ni att ni kommer att erkänna er skyldig och vill att jag ska anföra några förmildrande omständigheter inför domen?»
»Ach, nej! Jag är inte skyldig. Jag menar varför jag satte upp schackbrädet.»
»Mmm, om ni har ett försvar är det bäst om ni så kortfattat ni kan berättar vad det är.»
»Jag ska berätta för er vad som hände. Jag har kunnat schacket hela mitt liv. Jag bryr mig inte så mycket om att spela mot en annan; jag gillar mer att göra problem. En dag jag tror jag skickar ett problem till tidningen här, Weekly Dispatch, och jag lägger det på brevlådan. Den natten ligger jag i min säng i mörkret, och jag ser schackpjäserna röra sig i mitt huvud. Plötsligt tror jag att jag ser att jag gjort ett misstag, att mitt problem är felaktigt. Jag kan inte sova. Till slut kan jag inte hålla mig. Klockan tre på morgonen går jag upp och går till spelrummet för att se ställningen på ett bräde. Rummet är stängt, kvavt. Jag öppnar fönstret. Jag stirrar länge på brädet. Jag röker cigaretter.»
»Varför var det två stolar framdragna till bordet?» frågade Grant skarpt.
»Ach, ja! det är ganska enkelt. Jag sitter på en sida av bordet. Jag tycker ljuset inte bra. Jag är i min egen skugga. Jag byter till den andra sidan av bordet, och jag tar en ny stol för att det är enklare än att bära runt den andra. Jag prövar att korrigera problemet med en bonde. Jag får slut på cigaretter, men jag måste röka. Jag går till mitt sovrum för att hämta några till. Jag är borta tre, fem minuter. När jag kommer tillbaka den verdammte kassaskrin är väck, borta. Jag hade sett det när jag gick in i rummet, men bara med halv uppmärksamhet. Jag var för upptagen med mitt problem. Jag rusar till fönstret för att titta ut över gatan. Det är dagsljus, men ingen där. Jag går genom hela byggnaden. Det är ingen där. Då tänker jag, ›Fritz, du är bara en dumskalle, men polisen kommer att säga att du är en tjuv, och du kommer att hamna i fängelse.› Sedan undrar jag vem som kan ha tagit lådan, och hur han kan kommit in. Sedan säger jag för mig själv, ›Det är den där Smaley; han har något sätt att komma in som jag känner inte, och han tänker putta skulden på mig, vakthunden, men hur kan jag bevisa det?› Sedan tänker jag att jag borde lämna rummet som det är, och polisen kommer att tro att det varit någon annan där. Jag aldrig tänkte att någon skulle bry sig om pjäsernas ställning; den tanken gick aldrig upp för mig. Jag kommer bara att tala om för polisen att jag var aldrig i rummet alls. Jag stänger bara dörren igen, och jag går till sängs igen. Och det visade sig att bonden räddade problemet, så jag skickade ett nytt brev till tidningen,» avslutade han.
»Jag är rädd det kommer att tala väldigt mycket emot er att ni inte talade sanning om att ni varit i rummet den natten, och naturligtvis också att ni sprang iväg, förstås. Varför gjorde ni det?»
»Jag sprang min väg när jag hörde att Mr. Marlin hade noterat ställningen på mitt problem, och jag visste att det skulle komma in i Weekly Dispatch.»
»Åkej, jag ska försöka få er fri, men jag måste tillbaka till rättssalen nu.»
När Grant gick uppför trappan från cellerna fick han en plötslig ingivelse.
»Jösses Amalia, vilken trögskalle jag är! Sherlock Holmes hade löst det på fem minuter. Sherlock Holmes! Jag tror inte ens Watson själv kunde ha missat det. Hur som helst, bättre fyra månader sent än aldrig.»
Han skyndade tillbaka till rätten, och vid första lämpliga paus reste han sig för att göra en anhållan.
»Tillåter ers nåd mig att nämna fallet mot Fritz Rosenau? Det är nummer tio på ers nåds lista. Jag har just blivit insatt som försvarare för den anklagade, och jag tror att det är viktigt för hans fall att polisen gör ytterligare några undersökningar. Jag anhåller om att fallet inte tas upp idag.»
»Det går bra, Mr. Grant, jag tar upp fallet som det första i morgon bitti, under förutsättning att vi inte har något ajournerat fall.»
Nästa morgon återvände Grant till rätten, med Meggitt-Hartley, som åter var åklagare, sittande bredvid sig.
»Jag tror vi fått tag på rätt man den här gången,» konstaterade Meggitt-Hartley.
»Det egendomliga är att ni anklagar fel person igen,» svarade Grant. »Jag sätter min klients guinea mot ett trepencemynt att ni inte lyckas få en fällande dom den här gången heller.»
»Då måste du hittat på en ännu större överraskning än du gjorde vid Smaleys rättegång.»
»Det har jag,» svarade Grant. »Vänta bara.»
Meggitt-Hartley började tro att Grant bara pratade smörja när vittne efter vittne lämnade vittnesbåset utan något korsförhör från Grant, och när den anklagade lämnade sitt vittnesmål kände han sig säker på att juryn inte trodde ett ord på hans försvar.
»Mary Sullivan!» En liten, hoptorkad irländsk kvinna, i svarta kläder, steg in i vittnesbåset som en följd av Grants uppmaning. Hon såg ut som en deprimerad, rädd liten figur, men hon lämnade sitt vittnesmål med den pratsamhet och accent som hennes ursprung indikerade. Hon bodde på 97, Potter Street, och var änka efter Timothy Sullivan, som hade dött endast ett fåtal veckor tidigare.
»Vill ni titta på detta kassaskrin, Mrs Sullivan?» sa Grant då en konstapel på ett tecken från honom placerade det på vittnesbåsets kant.
»Hade det kassaskrinet varit i er mans ägo under någon tid innan hans död?»
»Ja, meelorrd.»
»Talade er man någon gång om för er hur kassaskrinet kommit i hans ägo?»
»Jag protesterar, mylord,» ropade Meggitt-Hartley, innan vittnet haft möjlighet att svara. »Hur kan ett påstående från den värderade damens make användas som evidens?»
»Vad säger ni om det, Mr. Grant? frågade domaren. »Är det inte enbart skvaller, och därför oaccepterbart?»
»Påståendet av den avlidne maken, mylord, kan indikera att han inte var den rättmätige ägaren till detta föremål, och, i så fall vore det en deklaration mot eget intresse, och då den person som gjort detta påstående har avlidit, blir hans påstående accepterbart enligt prejudikat från Higham v. Ridgway.»
Domaren begrundade detta några sekunder.
»Ja, Mr. Grant, jag tror att ni har rätt att få ett svar från vittnet, men det beror på innehållet av det svarade huruvida det ska bedömas vara acceptabelt eller inte, och det kan hända att jag måste tala om för juryn att bortse från det.»
»Om ers nåd så önskar. Nu, Mrs Sullivan, kan ni berätta för mylord och juryn vad er make berättade för er om på vilket sätt han blev ägare till detta kassaskrin?»
»Meelorrd, mi make var en lykttändare, och han stal den från institutet med en lång stake som han använde för å släcka lyktorna på margnarna, och, meelorrd, han söp ihjäl sig på nåra veckor mä pengarna.»
Nedan följer den lösning som författaren angav i The Strand; de tre olika damoffren som är nämnda i texten är markerade med en asterisk (*). Jag har också angett den bilösning som fanns i originalet, och som jag låter Rosenau fixa genom att stoppa dit en vit bonde på d5 — om jag ska vara ärlig tycker jag den är snyggare än den avsedda lösningen, men det behövs nog en del arbete för att få den att vara ensam på täppan. Men därmed sagt kan det vara idé att plocka bort d5-bonden och leta rätt på bilösningen[2].
Om ni, som jag, gillar att leta fel finns det ytterligare ett par egendomligheter som jag emellertid låtit stå kvar; en, därför att det inte är klart huruvida författaren eller en av personerna i historien misstagit sig, och en därför att en viss angivelse är så pass luddig att den skulle kunna vara korrekt, trots att den verkar felaktig vid en första anblick.
Lösning
1. Lb8
1. Txh6?? Ta1+ 2.Kxa1 Da8+ 3.Kb1 Da1+ 4.Kxa1 patt
1… Dxb8
1… De8 2. Dc8* Dxc8 3.Txh6
2. Dxd3* Da8
2… cxd3 3.Rxh6
3. Dh7+* Kxh7 4.Txh6+ Kg8 5.Th8 matt
Fotnoter:
det visitkort som kan beskådas här till höger, samtidigt som han meddelade att de gett upp, och rear ut sitt lager under hösten; går man in på 
