Kategoriarkiv: Litteratur

Mina berättelser om böcker

Mörkrets tidevarv, del 2

Postat av
Svara

Trots att det milda eftermiddagsljuset gör de för årstiden övliga framstegen i allt snabbare takt[1] gör det metaforiska mörkret inga tecken på att vika. Detta skrivs några timmar efter dådet i Köpenhamn, och bara några minuter efter att DN rapporterat om ytterligare våldsdåd, denna gång utanför en synagoga. Jag behöver inte titta ut genom fönstret för att inse att det är becksvart där ute.

Del 2 i denna miniserie, som inleddes med en betraktelse över mänsklighetens andliga utveckling, kommer också att handla om religion, på en mycket mer jordnära nivå än den Condorcet presterade. Med några eventuella, och i så fall ganska obetydliga, undantag så handlar det dock inte om en uttalat religionskritisk bok, utan dess avsikt är att beskriva och förklara olika religiösa seder och bruk, och sätta in dem i ett sammanhang. Även om den inte kan föra oss fram till Köpenhamn februari 2015, så kan den ge en bakgrund till bakgrunden; och det skulle kunna vara något att bygga på.

flour1_1

Några svenska mil söder om italiens huvudstad Rom ligger en liten by som heter Nemi. Där, vid en liten sjö, fanns i forntiden en offerlund med ett heligt träd där man dyrkade Diana, den romerska motsvarigheten till grekernas Artemis. Enligt myten hade denna lund en präst, vars successionsordning var ganska originell — om någon, vem som helst[2], lyckades bryta en gren på det heliga trädet hade han rätt att utmana prästen på en strid på liv och död; vinnaren blev, eller förblev, präst i Dianas offerlund vid Nemi.

frazerI slutet av 1800-talet intresserade sig den unge religionshistorikern James G. Frazer för ovanstående myt, och beslöt att skriva en bok om den och dess ursprung. Man kan tycka att en så kort historia, med få detaljer och ännu färre belägg, skulle få svårt att fylla en hel volym, och Frazer delade den meningen: »När jag för mer än trettio år sedan först företog mig att lösa detta problem trodde jag att lösningen kunde framställas mycket kortfattat…[3]» Men när första upplagan av »The golden bow» kom ut 1890 fyllde texten två volymer; och den tredje upplagan som publicerades under perioden 1911-1915 slog förmodligen något slags rekord i kategorin »mest utökade och omarbetade upplaga» — den innehöll inte mindre än tolv(!) band.

Det är dock den fjärde upplagan som blivit mest känd — de tidigare upplagorna hade varit avsedda för en religionshistoriskt intresserad publik, huvudsakligen andra forskare, men här siktade Frazer på en bredare publik; materialet komprimerades och notapparaten skippades medan den allmänna strukturen behölls. Under upplagornas gång tillkom naturligtvis resultat och argument som förändrade några av de delslutsatser som Frazer stöder sig på, men i stort behöll han sin argumentation intakt från den allra första upplagan. Med sina 888 tätskrivna sidor är det trots beskärningen en mastig bok som man inte klämmer på en kafferast.

Hur kunde den oansenliga lilla offerlunden, dess heliga träd och den stridslystna prästen fylla tolv fullmatade volymer (eller en komprimerad tegelsten)? Svaret är enkelt: Frazer använder en vetenskaplig metod som väl bara kan användas inom religionshistorien, och knappast ens där nuförtiden — analogier. Det betyder att han anför alla seder och myter han kan hitta som kan ha minsta beröring med något som kan ha hänt i Nemi. Han utgår från trädgudar, övergår till vegetationsgudar och fortsätter sedan att systematiskt vända på varje löv, om uttrycket tillåts, i offerlunden genom att ge exempel från alla jordens kända hörn, och ett par okända, på liknande seder och myter. Men även om den vetenskapliga metodiken att motivera att en religiös akt på orten A betyder en sak därför att en liknande akt utförts på orterna X, Y och Z runt om i världen inte längre är den mest ansedda så lever boken högt på sina beskrivningar av de olika religiösa och magiska föreställningar som mänskligheten hyst genom tid och rum.

Ganska tidigt gör författaren en uppdelning av riter i magiska och religiösa. De magiska riterna syftar till att tvinga naturen, andarna, eller vad det nu är som ska påverkas, att utföra vissa saker, som till exempel att låta det regna, medan de religiösa har den mer ödmjuka målsättningen att försöka beveka de krafter som styr människans vardag. Som Frazer påpekar är de senare ofta en vidareutveckling av de förra; en regnmakare vars arbete misslyckades betraktades inte med blida ögon av sin törstande stam, och att ha högre makter som en »buffert» blev därför en säkerhetsåtgärd för att kunna förklara eventuella misslyckanden. Det är naturligtvis inte alltid som det går att klassificera myter och riter på detta sätt, men Frazer gör ett övertygande jobb.

Vidare menar han att magin kan uppdelas i två huvudgrenar, den homeopatiska magin och överföringsmagin. Låt oss ta ett exempel för att skilja de båda åt: om du vill åsamka någon skada genom att sticka en nål genom en voodoodocka som liknar personen ifråga, så använder du homeopatisk magi; om du eldar upp ett klädesplagg eller en hårlock som personen en gång burit med avsikten att ge vederbörande en brännskada, eller värre, så använder du överföringsmagi. Eller, för att ta exempel från 2015 — om du går till en homeopat förväntar du dig homeopatisk magi, och om du köper biodynamiskt odlade produkter förväntar du dig överföringsmagi.

Att gå genom hela bevisföringen skulle föra för långt; bara att räkna upp rubrikerna på de sextiosex kapitlen och ge en kort sammanfattning av dem skulle kunna fylla en volym. Kortfattat kan man nog säga att Frazer har sammanställt en ypperlig katalog över de villfarelser som olika delar av mänskligheten lidit av och hur (lite) de utvecklats genom åren, från de tidiga jägarstammarnas magiska försök ända in i våra dagars religiositet.

Låt mig i stället som avslutning servera några längre citat ur boken. Först ett avsnitt där han berättar om kungar, som trots att de betraktas som gudomliga, ändå får ett blodigt slut:

»Det är en underlig sed i Bengalen», säger en gammal infödd indisk historiker, »att ärftligheten spelar så liten roll i tronföljden. En var, som dödar konungen och lyckas taga plats på tronen, erkännes omedelbart som konung. Alla emirer, vesirer, krigare och bönder underkasta sig omedelbart och betrakta honom som sin herre lika väl som hans föregångare samt åtlyda utan tvekan hans befallningar. Bengalens folk säger: ›Vi äro trogna mot tronen; vem som än är innehavare av tronen förbli vi lydiga och trogna mot den›.» En liknande sedvänja härskade förr i det lilla konungariket Passier på Sumatras nordkust. Den gamle portugisiske historikern De Barros, som skriver härom, anmärker med förvåning, att ingen förnuftig människa skulle vilja vara konung av Passier, emedan undersåtarna aldrig läto sin konung leva länge. Tid efter annan greps folket av raseri; de tågade genom stadens gator, med hög röst sjungande orden »konungen måste dö»! När konungen hörde denna dödssång, visste han, att hans timme var slagen. Den man som gav honom banehugget, var av kunglig ätt och så snart han begått denna blodiga handling och satt på tronen, betraktades han såsom laglig konung, om han blott lyckades få behålla sin plats i fred under en enda dag. Detta lyckades dock icke alltid för kungamördaren. När Fernão Peres d’Andrade på en resa till Kina lade till i Passier för att intaga en kryddlast, massakrerades två konungar och detta på det mest fredliga och ordentliga sätt, utan minsta tecken till tumult eller uppror i staden, där allt gick sin jämna gång som om mördandet eller avrättandet av en konung vore den mest alldagliga händelse. Vid ett tillfälle upphöjdes icke mindre än tre konungar till denna farliga äreställning och följde varandra i döden, alla på en dag. Folket försvarade denna sed, vilken ansågs synnerligen berömvärd och tillskrevs gudomligt ursprung, därmed, att Gud aldrig skulle låta någon så hög och mäktig varelse som en konung, vilken regerade som hans ställföreträdare på jorden, förgås genom våld, om han icke genom sina synder gjort sig fullt förtjänt därav. Långt från Sumatras tropiska ö synes en sedvänja av samma slag hava förekommit, nämligen hos de gamla slaverna. När de två fångarna Gunn och Jarmerik lyckats dräpa slavernas konung och drottning och tagit till flykten, förföljdes de av barbarerna, vilka ropade efter dem, att de skulle komma tillbaka och härska i stället för den mördade monarken, emedan kronan enligt deras gamla stadgar tillhörde den, som dräpt konungen. Men de flyende konungamördarna slogo dövörat till för löften, som de ansågo endast vara ett lockbete för att lura dem i fördärvet. De fortsatte sin flykt och barbarernas rop och larm dog bort i fjärran.

Nästa citat är ett av dem där jag tycker mig kunna spåra en viss ironi mot den kristna läran. Efter att ha beskrivit ett flertal gudar som haft egenskapen att de dött och sedan uppstått igen noterar Frazer att en av dem, Attis, kämpade med den kristne guden om det religiösa herraväldet i Rom:

Faktiskt framgår det av en anonym kristens vittnesbörd, nedskrivet under fjärde århundradet, att såväl kristna som hedningar förvånade sig över det märkvärdiga sammanfallandet mellan deras respektive gudomligheters död och uppståndelse och att detta sammanträffande gav anledning till förbittrade strider mellan de två rivaliserande religionernas anhängare, i det hedningarna förfäktade, att Kristi uppståndelse var en falsk efterhärmning av Attis’ uppståndelse, under det att de kristna med lika stor hetta förfäktade, att Attis’ uppståndelse var en djävulsk förfalskning av Kristi uppståndelse. I dessa föga värdiga gräl intogo hedningarna för en ytlig betraktare otvivelaktigt en stark position genom att påstå, att deras gud var äldre och därför efter all sannolikhet den ursprunglige, icke den efterhärmade, emedan i allmänhet originalet är äldre än kopian. Detta svaga argument kullkastades emellertid utan svårighet av de kristna. De medgåvo visserligen, att i fråga om tiden Kristus var den yngre gudomligheten, men de påvisade triumferande hans verkliga överlägsenhet i fråga om ålder genom att hänvisa till Satans list, i det denne vid ett så viktigt tillfälle rent överträffat sig själv och lyckats vända upp och ned på naturens vanliga ordning.

Ytterligare ett citat med ett litet förstulet nålstick mot ett element i de kristna dogmerna, även om det inte nämns vid namn — efter att ha gett ett antal exempel på hur »barbarer» äter sina gudar, eller representanter för dem, för att enligt den homeopatiska magins princip få del av den döde gudens egenskaper, så avfyrar han denna slutkläm på kapitlet:

Det är nu lätt att förstå, varför en vilde vill njuta köttet av ett djur eller en människa, som han betraktar såsom en gudomlighet. Genom att äta gudens kött får han del av gudens attribut och krafter. Och när guden är en sädesgud, är säden hans verkliga kropp; när han är en vingud, är druvans saft hans blod. Genom att sålunda äta bröd och dricka vin får dyrkaren del av sin guds verkliga lekamen och blod. Sålunda är vindrickandet i en vinguds, t. ex. Dionysos’, riter icke en utsvävning, utan ett högtidligt sakrament. Men det kommer en tid, när förnuftiga människor ha svårt att förstå, huru någon, som har sitt förstånd i behåll, kan antaga, att man, när man äter bröd och dricker vin, förtär en guds lekamen och blod. »När vi kalla säden Ceres och vinet Bacchus», säger Cicero, »använda vi ett vanligt talesätt; men tror du, att någon är vansinnig nog att tro, att det, som han äter, är en gud?»

Till slut kan jag inte låta bli att citera det stycke i sista kapitlet där han tar sig en titt på ödesgudinnornas väv:

Utan att gå så långt in i framtiden kunna vi belysa den väg, som tanken hittills tillryggalagt, genom att likna den vid en väv, vävd av tre slags garn — magiens svarta, religionens röda och vetenskapens vita tråd, om vi i vetenskapen få innefatta de enkla sanningar, hämtade ur naturiakttagelsen, vilka människan under alla tider i någon mån ägt. Om vi då skulle granska tankens väg ända från begynnelsen, skulle vi troligen se, att den till en början varit ett rutmönster av svart och vitt, en blandning av sanna och falska föreställningar, men ännu knappast färgad av religionens röda tråd. Men låt ögat glida längre fram över väven och vi skola märka, att medan det svarta och vita rutmönstret alltjämt fortsätter, mitt i väven, där religionen i största utsträckning ingått i dess byggnad, en purpurröd strimma uppstått, vilken omärkligt bleknar till ljusare färger, allteftersom vetenskapens vita tråd mer och mer framträder. Vid en sådan väv, rutad och streckad, genomdragen av trådar i olika nyanser, men så småningom skiftande färg, ju längre den rullas upp, kan det nutida tänkandet med alla dess divergerande syften och motstridiga tendenser, liknas. Kommer den stora rörelse, vilken under århundraden småningom förändrat tänkandets färg, att fortsättas under den närmare framtiden? Kommer månne den reaktion att inträda, som skall hejda framstegen och t.o.m. riva up mycket, som redan är färdigt? För att hålla oss till vår liknelse, vilken färg kommer den väv att få, som ödesgudinnorna nu väva på tidens dånande vävstol? Blir den vit eller röd? Vi kunna icke veta det. Ett svagt skimmer upplyser det stycke av väven, som ligger bakom oss. Moln och tätt mörker dölja den andra sidan.

»Moln och tätt mörker»; visst är det så.

Fotnoter:

  1. Enligt säkra uppgifter gör förmiddagsljuset motsvarande framryckning på morgonen/förmiddagen, då jag emellertid normalt är ur stånd att direkt iaktta dem. [↩]
  2. I min källa, som jag strax ska presentera, står det »en förrymd slav»; jag har inte fått klart för mig om detta var ett uttalat krav eller om det var en observation av vilka det var som faktiskt utförde denna handling. [↩]
  3. Från förordet till fjärde upplagan, som, tror jag, är den enda som översatts till svenska. [↩]

Mörkrets tidevarv, del 1

Postat av
1

Det finns väl ingen som undgått att märka att det är mörkt på de flesta fronter — det är inte bara det att årstiden är mörk, solen tycks dessutom ha spenderat de senaste månaderna på annat håll eller bakom en skyddande molnslöja. Om man därtill lägger att det politiska käbblet inte visat minsta tecken på att avklinga[1]; att några humorlösa islamistiska terrorister slagit till mot en fransk tidskrift; och att folk har börjat mumla om att ett viss islamfientligt parti kanske har rätt ändå[2], så inser man att mörkret är dystrare och mer kompakt än på länge.[3]

Vad göra? Man kan till exempel lyssna på musik, men de två i särklass bästa av förra årets skivor, Anders F Rönnbloms »The cosmopolitan cupcake conspiracy» och Yonders »Graftings»[4] ägnar stor del av tiden åt att dokumentera elände i olika former. Lyssna till exempel på AFRs nutidsskildringar »Mona-Lisas mosbricka», med tilltugg[5], och »Det är för mörkt i mörkret»; eller Yonders versioner av gamla bluesklassiker som »In the pines» och »See that my grave is kept clean», som antyder att det var inte bättre förr heller, om nu någon skulle tro det. Det blir visserligen inte särskilt mycket ljusare för det, men ger i alla fall lite behövlig träning i att orientera sig i mörkret.

I ett försök att uppdatera mina tämligen rostiga politiska kunskaper har jag under de senaste månaderna läst ett antal böcker som föreföll mig relevanta i det kaotiska tillstånd som Sverige, och världen, för tillfället befinner sig. Samtliga skrevs visserligen för ganska många år sedan, men det torde vara allmän bekant att trots att teknik och vetenskap gjort vissa framsteg de senaste århundradena så är den mänskliga dumheten i stort sett oförändrad. Det är denna senare aspekt på mänskligheten som de böcker jag valt ut, på olika sätt, illustrerar. Under »våren»[6] kommer jag att presentera dem i en liten miniserie som för tillfället är avsedd att ha fyra delar; det kan inte uteslutas att det blir fler med tiden.

flour1_1

Den första av dem, Människosläktets andliga förkovran, skrevs av en fransk matematiker och revolutionär, som ungefär samtidigt som manuskriptet var färdigt föll i onåd hos de för tillfället styrande i Paris, sattes i fängelse och dog där innan man bestämt hans öde; om det var självmord, en naturlig död eller något annat vet man inte. Det var en ganska ironiskt slut eftersom revolutionären — vars fullständiga namn enligt bokens förord var Marie-Jean-Antoine-Nicolas Caritat, men eftersom han också var »markis av Condorcet» brukar han vanligen benämnas Condorcet — inte bara var en av den franska revolutionens största förkämpar, utan också i sin bok lovordar de principer som det nya Frankrikes lagar vilar på, i jämförelse med till exempel den tandlösa amerikanska samhällsmodellen. Bokens målsättning var storslagen:

Allt talar för att vi nått fram till tiden för människosläktets stora omvälvningar. Vad kunde bättre klargöra för oss vad vi kan vänta oss av detta, vad kan vara en säkrare vägvisare för oss ibland alla dessa åsiktsströmningar än den översikt som visar de revolutioner som inträffat tidigare och berett marken för vår egen tid? Vår nuvarande kunskapsnivå garanterar att den blir lycklig, men är detta inte också på villkor att vi utnyttjar den med full kraft? Och för att den lycka som förespeglas oss inte skall köpas för dyrt och för att den spridas så snabbt och till så många som möjligt så att den blir så effektiv som möjligt, måste vi förvisso studera människoandens historia och de hinder som fortfarande reser sig och likaså de metoder vi har för att övervinna dessa svårigheter.

Det är denna »människoandens historia» han föresatte sig att skriva, och dessutom att skissera hur han trodde att framtiden eventuellt skulle kunna utveckla sig.

Låt mig först som sist avfärda en del, i mitt tycke, oväsentliga petitesser. Översättningen är inte helt lyckad, något som en recencent påpekade när den slutligen gavs ut svenska för ett tiotal år sedan. Vissa formuleringar är onödigt klumiga[7] som till exempel »Säkerligen är det så, att endast den rena meditationen genom lycklig kombinationsförmåga kan leda oss fram till vetenskapens allmänna sanningar.» Den meningen kan lätt tolkas som att Condorcet var anhängare av Maharishi Vedic Science, men det har jag ytterst svårt att tänka mig. Jag pekar ut ytterligare några klumiga översättningar i fotnoter till de citat jag valt ut.

En annan, och snäppet allvarligare, invändning mot boken är att författaren ibland handskas lite ovarsamt med tidsaxeln. Han påstår till exempel att Kepler använde Newtons upptäckter för att ställa upp sina lagar, vilket bör få de flesta som läst grunderna i mekanik att lyfta på ögonbrynen, och på ett annat ställe hävdar han att filosofer som (Adam) Smith och (Dugald) Stewart började intressera sig för nationalekonomi vid tiden för freden i Utrecht, vilken, som alla gruvarbetare i Wales utom en vet, slöts 1713, vilket verkar en smula egendomligt då man i en fotnot får reda på att Smith föddes 1723 och Stewart 1753.

En tredje invändning är att han ibland är mer än lovligt vag i sina beskrivningar, som till exempel när han skriver att »[d]et var också genom förföljelserna från prästerskapet som det svenska folket fick mod att ta tillbaka en del av sina rättigheter.» Jag är förvisso ingen expert på svensk historia, men jag måste erkänna att jag inte har en susning om vad han syftar på här — under den period han behandlar då han kommer med ovanstående påstående (från Descartes till franska revolutionen) skulle jag snarare säga att det svenska »folket» knappt hade några rättigheter alls, utom det fåtal som tillhörde något av de fyra stånden. Kanske kan någon historiskt bevandrad upplysa mig?

Som ovanstående citat antyder var Condorcet inte särskilt positivt inställt till religion, och det är att uttrycka det oerhört milt; utan att överdriva alltför mycket ser han religionen som roten till allt ont. Han är inte heller särskilt välvilligt inställd till despoter av olika slag, men ett genomgående tema i hans tankegång är att dessa till stor del bygger sin makt på prästerskapets förmåga att dupera folket. Det betyder att en revolution inte bara måste riktas mot kungar utan också mot prästerna, och det är dessa senare som är viktigast att göra sig av med.

Här några typiska rader från beskrivningen av det romerska rikets nedgång och fall:

Med Julianus död genombröts den enda fördämning som kunde stå emot den strida strömmen av nya vidskepligheter och nya barbarinvasioner. Föraktet for humaniora var ett av kristendomens kännetecken. Den kände sig tvungen att hämnas filosofiens förolämpningar, den fruktade en undersökande och tvivlande kritisk attityd, den tilltro till det egna förnuftet som är ett gissel för varje religiös troslära. De naturvetenskapliga insikterna var till och med förhatliga och suspekta för religionsutövarna, eftersom sådana kunskaper är mycket farliga för tron på mirakler. Det finns inte någon religion som inte tvingar sina anhängare att svälja fysikaliska absurditeter. Sålunda blev kristendomens triumf signalen till vetenskapens och filosofiens totala förfall.

Att monarkernas och prästernas makt så småningom luckrades upp tillskriver han i första hand uppfinningen av boktryckarkonsten och den kunskapsspridning som den medförde:

Boktryckarkonsten hade spritt sig; man hade mångfaldigat antalet böcker; man hade lyckats så väl anpassa dem till alla kunskapsnivåer, användningsområden och ekonomiska villkor; man hade skickligt anpassat dem till alla möjliga smakriktningar och bildningsnivåer. Böckerna erbjöd en så lättåtkomlig och ofta till och med behaglig kunskap och hade öppnat så många dörrar till sanningen, att det blivit praktiskt taget omöjligt att stänga dem ute. Ingen klass, inget yrke var längre oåtkomligt för böckernas inverkan. Fastän det likväl återstod ett stort antal människor som var dömda till frivillig eller påtvingad okunnighet, hade gränsen mellan den råa, hyfsade delen av mänskligheten och den upplysta, bildade nästan helt utplånats[8].

Det är en intressant övning att i dagens läge försöka sätta in internet i ett liknande sammanhang — jag tänker på sådana saker som Googles framtvingade/självpåtagna censur i Kina, Raif Badawi och överhuvudtaget olika former av censur på internet, från »Youtube blocking» till olika varianter av spamfilter (Suck!). Som detta sista exempel visar är det uppenbart att den frihet som internet ger också kan missbrukas, och jag tänker då inte bara på spam utan på diverse illegala verksamheter och sajter som sprider felaktig »information»[9]. Rimligen måste boktryckarkonsten ha medfört liknande problem, men Condorcet förbigår dem med tystnad.

flour1_1

Hur tror då Condorcet att framtiden kommer att arta sig? Han ställer upp tre viktiga punkter (ojämlikheten mellan folken; ojämlikheten inom nationen; och att »åstadkomma en i verklig mening bättre människa») som han anser måste lösas. Han inser dock att vissa olikheter inte bara måste vara kvar, utan också utgör en drivkraft för framsteg:

Olikheterna främjar nämligen också kulturella, pedagogiska och industriella framsteg utan att därför medföra beroende, förnedring eller utarmning. Kommer, med ett ord, människorna att närma sig det stadium, där de har nödvändiga kunskaper för att handla efter sitt eget sunda förnuft i alla livets skiften och hålla detta rent från fördomar? Kommer de att vara tillräckligt kunniga för att känna till sina rättigheter och utöva dessa efter sin välgrundade mening och sitt samvete? En gång kommer de kanske fram till den punkt där de alla, tack vare att deras talanger utvecklats, kan skaffa sig säkra möjligheter att sörja för sina behov, och där enfald och elände endast beror på tillfälligheter och inte är det vanliga tillståndet inom någon del av samhället.

Som framgått av en annan av mina bloggor så tror jag att de frågor som Condorcet här ställer sig är fundamentala och avgörande för vårt släktes eventuella framsteg och kanske också fortlevnad. Hans slutsats är, som jag förstår det, odelat optimistisk:

Om vi besvarar dessa tre frågor[10], skall vi i vår erfarenhet av det förflutna, i observationerna av vetenskapens framsteg som civilisationen hittills medfört, i vår analys av människans andliga förkovran och utvecklingen av alla hennes möjligheter finna de starkaste skälen för att tro att naturen inte satt någon gräns for våra förhoppningar och möjligheter.

Jag vet inte om det är min ingrodda cynism, eller något mer tillfälligt pessimistiskt drag i min världsåskådning, men jag finner hans slutsats utomordentligt blåögd. Inte så att jag tror mig ha funnit en gräns för mänklighetens »förhoppningar och möjligheter», utan snarare ställer jag mig tveksam till att han finner någon form av samband mellan »vetenskapens framsteg» och »människans andliga förkovran». Tvärtom tycker jag det finns många tecken på att mänsklighetens »andliga förkovran» gjort föga framsteg sedan 1700-talet, i synnerhet bland de makthavare, ekonomiska och politiska, som ersatt de monarker och religiösa ledare som Condorcet kämpade mot.

Condorcet gjorde det bland revolutionärer vanliga misstaget att tro att det är lika enkelt att bygga upp som att riva ner någonting, men hans stora misstag var att han trodde att om bara den korrupta ledningen i ett land försvann så skulle allting vara frid och fröjd; nya ledare skulle komma som inte bara pratade om »frihet, jämlikhet och broderskap», utan faktiskt också tillämpade detta i sin maktutövning. Senare, och inte fullt lika blåögda, generationer har insett den dystra sanning som Douglas Adams summerat i The hitchhiker’s guide to the galaxy[11]:

To summarise: It is a well known, and much lamented, fact that those people who most want to rule people are, ipso facto, those least suited to do it. To summarise the summary: Anyone who is capable of getting themselves made president should on no account be allowed to do the job. To summarise the summary of the summary: People are a problem.

Fotnoter:

  1. Att jag inte är ensam om att tycka att det finns uppenbara likheter mellan svenska toppolitiker och femåringar med hink och spade antyds av en artikel i DN, som berättar att Löfvén tappat ungefär en fjärdedel av det förtroende som väljarkåren hade för honom i maj, men att han trots det är den partiledare som inger störst förtroende — en tredjedel av svenska folket har förtroende för honom. Det vore intressant att jämföra dessa siffror med historiska data — har svenska folkets förtroende för sina folkvalda någonsin varit lägre, och i så fall när då? [↩]
  2. Härvid gör man samma misstag som en gång Heisenberg — vid ett besök hos några holländska fysikerkollegor under krigets första fas försökte han övertyga dem om att för Europas del var nazisterna var ett mindre ont än kommunisterna, utan att inse att det fanns ytterligare alternativ. [↩]
  3. Den här bloggan påbörjades, som man nästan kan gissa av dess titel, runt midvintersolståndet, men på grund av några förutsebara katastrofer — som min kroniska lättja, jul och Rilton Cup — och en oförutsebar, ett ihopsäckat internetmodem, så har den inledning jag tänkt mig blivit inaktuell; jag skulle annars ha berättat att »det i dagarna är 60 år sedan två av mina favoritförfattare, Frans G. Bengtsson och James Hilton, dog; och att Brighton & Hove Albion FC halkat allt längre bakåt i det som i folkmun går under den lätt pejorativa beteckningen ›champinjonligan›, och numera ligger förankrad på en av de tre nedflyttningsplatserna». Visserligen är det, såvitt bekant, fortfarande korrekt att de nämnda författarna dog för drygt 60 år sedan, men Brighton ryckte upp sig under några matcher kring årskiftet, och har för ögonblicket hankat sig upp ovanför nedflyttningsstrecket. [↩]
  4. Man skulle, med viss rätt, kunna hävda att denna min åsikt beror på att det är de enda två nyutgivna skivor jag lyssnat på under 2014; detta är visserligen korrekt, men ovidkommande i sammanhanget — när Rönnblom och Yonder är som bäst har de bara ett ytterst litet fåtal medtävlare; och här är de som bäst; quod erat demonstrandum. [↩]
  5. Jag var nära att skriva »med extra allt», men avstod efter lite funderande eftersom komplementmängden till en mosbricka är ganska stor. [↩]
  6. Citationstecknen kring våren beror dels på att detta begrepp är ganska vagt i sig självt; dels på min konstanta lättja, som gör tidsangivelser än vagare; samt dels på att jag ännu saknar en del i min tilltänkta serie. [↩]
  7. Nej, det är inget stavfel, utan ett nyord som är avsett att frambringa associationer från såväl orden »flumiga» och »klumpiga» som översättarens namn, Arne Klum. [↩]
  8. Citatet bjuder på ett antal småklumiga uttryck. Ordet »så» i »man hade lyckats så väl» förefaller malplacerat; det är rimligen sanningen som inte kan stängas ute, och inte böckerna; och den »råa, hyfsade delen av mänskligheten» är ett mycket märkligt uttryck (eller så är det bara ett »o-» som saknas?) [↩]
  9. I sammanhanget kan det vara värt att nämna den speciellt europeiska idioti som brukar gå under eufemismen »right to be forgotten», med vars hjälp man kan tvinga Google att censurera sina sökresultat om »privatpersoner». Risken är uppenbar att det kan utnyttjas av till exempel personer som förespråkar omstridda alternativmedicinska metoder för att se till att kritiska röster stoppas vid sökningar. Å andra sidan borde polisen ha rätt att begära ut information om vilka som vill stoppa vilka sidor, vilket eventuellt kan leda till ett eller annat åtal. [↩]
  10. Det tog mig ett tag att inse, men »dessa tre frågor» syftar av allt att döma inte på några i den kanonad av frågor han avfyrat under en dryg sida, varav två kan ses i det förra citatet, och stycket innan detta citat innehåller fyra, utan på de tre viktiga punkterna jag nämnt ovan; jag misstänker med andra ord ännu en klumig tolkning av texten. [↩]
  11. Nedanstående citat är transkriberat från radioseriens tolfte avsnitt, och kan alltså skilja sig något från en eventuell boklig version. [↩]

Ytterst litterära domar

Postat av
Svara

I en blogga för dryga halvåret sedan beklagade jag mig över de färglösa sätt att önska olycka över förtjänta individer som står en modern, icke-religiös person till buds[1]. Häromdagen blev jag påmind om detta då den eminente facebookbloggaren Kurt Setterqvist berättade att han hade en gnisslande vajer utanför sitt fönster, och att det passade bra till helgens tema, vilket fick mig att tänka på Hjalmar Söderbergs väderhane; som bekant gnisslade den också i vinden.

Vad många inte vet, eller möjligen inte tänker på, är att den dikt som väderhanen inleder är en drift med dåtidens smakdomare par préférence, Carl David af Wirsén, kritikern som med sällan svikande precision spydde galla över de författare som eftervärlden funnit värda att läsa. I en kommentar till utgåvan av Söderbergs samlade skrifter skriver författaren själv:

En oväderssång skrevs våren 1895. Jag hade nyss gjort »Förvillelser» färdig och ville ge Wirsén betalt i förskott för det ovett jag ansåg mig ha skäl att vänta av honom. Anspelningarna på spekulationer i »brännvin och kaffe» syfta på ett den tiden gängse rykte, vars sanningshalt jag naturligtvis var ur stånd att kontrollera.

Med andra ord handlade Söderberg enligt maximen bättre förekomma än förekommas, vilket möjligen kan anses förhastat; han erkänner också att han låtit »skaldeyran ränna i väg med moralen».

En oväderssång

Det stormar i natten, och fönstren slå,
och vädret är icke det bästa.
Tankarna komma och tankarna gå,
och sorgliga äro de flesta.

Kring land och kring hav gå stormens ljud.
Den gnisslar, väderhanen.
I natt gå många själar till Gud,
och flera tager väl fanen.

Du tiger, mitt barn, din hy är blek,
och du skälver vid flöjelns sving.
Jag tänker ej heller på lust och lek,
jag tänker på andra ting.

Jag ligger och tänker på domens dag
och ängslas för ovän och vän.
Vad skola vi svara, du och jag —
och Carl David, hur går det med den?

När månen den sista natten släcks
och ljus står den sista dagen,
och solen svartnar och tiden stäcks,
då får han knip i magen.

Då får han knip i den mage, som
är multnad sen länge ren,
och han kravlar sig upp och ser sig om
och samlar ihop sina ben.

Till himlens festligt belysta entrée
han bland annat gott folk sig ämnar,
och som visitkort han lämnar
en knota, märkt C. D. W.

»Min gode Sankt Per, låt upp din port,
jag slipper ju in, eller hur?
Jag hoppas du ett och annat har sport
om min aktade signatur.»

Sankt Per, han räcker den knotan igen.
Med guldgalonerade bårder
står han stel och styv: »Ursäkta, min vän,
mot dig har jag tydliga order.

Det gör mig ont, ty jag höll dig kär,
när du skrev i Vårt Land — men du står
tyvärr i den svarta matrikeln här,
rubricerad som pseudo-får.

Du sjöng så fromt din fromma koral,
men tänkte: Det vore allt maffe
med en liten hausse på tro och moral
och en på brännvin och kaffe.»

Då bleknar den riddarn och sjunker på knä
och suckar med gråten i strupen:
»Ack käre Sankt Per, jag har varit ett fä,
och min nådatid är förlupen.

Men lille Sankt Per, du är säkert van
att hjälpa upp dem som falla,
och i Lidners Yttersta dom bli alla
ju saliga, utom fan.»

Sankt Petter kväver ett elakt skratt
och skruvar hövligt sin ring
och pratar en stund om ditt och datt,
men mest om sorgliga ting:

Att Heidenstam rakt in till Gud har åkt
med ett tandem av svarta svin,
och att brännvin och kaffe stå lika lågt
i himmelen som i Berlin.

»Nu får du väl pröva ditt gamla sätt
och gå till ett dåligt ställe.»
Så talade vist och med världsmannavett
den gode gamle Sankt Pelle.

Carl David var trött och slog sig helt fritt
i portvaktarlogen ned,
och Sankt Per var gemytlig och nickade blitt,
så glorian for på sned.

Till slut gör Carl David med gråt och skrik
den helige Petter nervös.
Han morrar argt: »Skriv en kvick supplik,
så kanske han slår sig lös

och ger dig sin nåd — herr Renan han den gav
för en snillrik och fiffig skrift.»
— Carl David smög bort med en känsla av
att han var utsatt för drift.

*

Men nere i rymdens källaresal,
där Skam och hans mor, det skrället,
leva muntert med syndare utan tal,
där ligger det dåliga stället.

Där får jag väl också husrum och mat
för allt mitt bråk och besvär.
Till Renariska supplikvägen är jag för lat
och blir alltså kvar där jag är.

Alltnog, jag har väl vid denna tid
hos fan en rådstaburett.
Jag gläntar i porten och hör ett »Guds frid!»
— »Herr doktor — nej, ser jag rätt?

Ack, kära herr doktor, vänd om, jag besvär;
här finner ni ingen trevnad,
ty Strindberg och jag ä’ ministrar här
och skulle förbittra er levnad.

Här stå edra chanser tämligen knalt,
edra psalmer mötas med grin,
och brännvin och kaffe stå lika skralt
i helvete som i Berlin.»

*

Förtvivlad vänder han åter till
den korsväg han nyss tog av vid.
Nu går han i natt och mörker vill,
den ruskige gamle Carl David!

Han går och gråter och vet inte hur
han blev dömd att gå där och rota,
ensam med sin knota
och sin aktade signatur.

Söderberg nämner i förbigående Bengt Lidners dikt Yttersta domen[2], men för en i äldre litteratur föga bevandrad person är det betydligt lättare att se likheter med H.B. Palmærs bekanta satir Yttersta domen i Kråkvinkel:

Jag låg och sof och jag drömde. Nu bör herrskapet veta, att jag sofver på tagelmadrass; och deraf kommer förmodligen, att mina drömmar hafva någon anstrykning af häst; de liksom gnägga och sparka bakut. Så länge jag var barn och sof i dunbädd, voro mina drömmar så oskyldiga och menlösa; de hade då anstrykning af fjäderfä.

Jag drömde, att årtusenden voro förflutna och mossa redan länge hade växt på min och de öfriga Kråkvinkelboarnas grafvar. Då blåste erkeengeln Mikael i domsbasunen och vi uppstego med hast ur våra likkistor och började kläda oss till doms. För mig gick detta särdeles fort; ty jag egde ingenting, ej en gång en skjorta, att taga på kroppen. Tänker du – sade en af Kråkvinkelsboarna – tänker du alldeles naken framträda inför vår Herre? Hvarför icke – svarade jag – går jag icke i de kläder, som kongl. maj:t och kronan bestått mig?

När erkeengeln Mikael upphört att blåsa, framträdde erkeengeln Gabriel med en hisklig foliant i handen. Det var en katalog öfver Kråkvinkels hela befolkning. Han slog upp boken och uppräknade oss allesamman. Vi, som hade studerat latin, svarade adsum. De öfriga hojtade på svenska.

Alla befunnos vara tillstädes, utom biskop X.

»Hvar kan biskop X. vara?» frågade erkeengeln Gabriel.

Då steg jag fram, bugade mig djupt och sade: Ers exellens! – ty alla erkeenglar äro exellenser, fast icke alla exellenser äro erkeenglar. – Ers exellens! Ett så högtidligt tillfälle, som detta, kan svårligen aflöpa utan villervalla. Det är t. ex. rätt kinkigt att i hast få reda på sina arma benknotor; ty den ena ligger här och den andra der. Om jag icke alltför mycket bedrager mig, går herr biskopen på kyrkogården och letar efter sitt hufvud.

Då log erkeengeln Gabriel och sade: Den gode Guden har inga orimliga anspråk. Han fordrar ej, att biskopen skall visa sig med hufvud, emedan Han aldrig gifvit biskopen något sådant. Gack du och tillsäg biskopen att komma sådan, som han är.

Jag uträttade kommissionen, och herr biskopen infann sig ändtligen sådan, som han var.

Sedermera passerade ungefär en fjerdedels timma, hvarunder ingenting passerade. Imellertid stod jag och tänkte på alla mina synder, på det onda jag gjort – t. ex. åtskilliga tidningsartiklar, – och det goda jag underlåtit – t. ex. att sparka åtskilliga lymlar i – – hvad heter det nu igen? Den barmhertige Guden skall nog förlåta mig alltsamman, sade jag till mig sjelf, sakta men förtröstansfullt. De öfriga Kråkvinkelsboarna voro också vid godt kurage, somliga af dumhet och somliga af religiositet.

När qvarten var förlupen, öppnade sig det stora stjernetältet, som var utspändt öfver slätten. Vår Herre framträdde derur, och genast började hela skaran af de ringare englarna eller, så till sägandes, englapacket att ropa: hurra! I drömmen vågade jag betrakta vår Herre; men – mitt herrskap! – nu, då jag är vaken, vågar jag icke beskrifva honom. Så mycket kan jag dock säga i förtroende, att den som har en sådan gestalt, ett sådant ansigte, som han, kan ropa: Varde ljus! utan att befara olydnad af elementerna.

Vår Herre stälde sig och beskådade oss, arma Kråkvinkelsboar, en god stund. Och när han det hade gjort, så gäspade han. Och när han det hade gjort, så sade han: I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sida.

Hej! nu äro vi saliga! – ropade Kråkvinkelsboarna; – och i glädjen hoppade de på ett ben och på två, ja till och med på tre. Äfven jag var särdeles belåten. Men ett förtröt mig likväl; det var den dubbelhet, som ligger i betydelsen af ordet får. Jag trodde mig hafva märkt ett skimmer af smålöje på den gode Gudens läppar, då han uttalade ordet. Är jag då verkligen ett får? – frågade jag mig sjelf; och min egenkärlek, den kanaljen, svarade högljudt: nej. Men jag tänkte allt mera och mera på saken, och ju mera jag tänkte, dess mattare blef egenkärlekens stämma, och en annan stämma lät höra sig ur djupet af min varelse, i början otydligt – men slutligen kunde jag helt tydligt urskilja det ordet – bä. Det var rösten af en liten, helt liten lamunge, som bräkte ur djupet af min varelse. – Jaså – sade jag då – jag ser, att det eger sin riktighet. Och sedan var jag vid samma hopp-lustigt-humör, som de öfriga Kråkvinkelsboarna.

Men en fans ändå, som icke var glad. Det var hin håle. Han hade också infunnit sig, för att få sin procent af befolkningen och hade tagit med sig en säck, hvari på sin höjd kunde rymmas ett par personer. I den säcken hade han ämnat stoppa dem, som möjligen skulle falla på hans andel. Hm! – tänkte jag vid mig sjelf – att vara en sådan fähund, som han är, har ändå hin håle bra måttliga anspråk. Men då han nu såg sig alldeles lottlös, blef han öfvermåttan bedröfvad. Hufvudet sänkte sig mot bröstet, tårarna kommo honom i ögonen och med klagande stämma suckade han: nog trodde jag ändå, att jag skulle få domprosten Y; aldrig kunde jag misstänka, att jag till och med skulle gå miste om honom.

»Titulus kan,» sade jag och vände mig till hin håle, »alls icke hafva några giltiga skäl för de anspråk, som titulus gör på domprosten Y.»

»Det vore fan,» sade hin håle.

»Och hvilka skulle dessa skäl vara,» frågade jag.

»Till att börja med, så är han en jesuit,» sade hin håle.

»Ingalunda!» sade jag. »Jesuiter finnas icke mera; och när de funnos, voro de jättar, svarta jättar, som hade konungarnas hjertan och folkens öden i sina händer. Det är oförskämdt att kalla herr dvergen och domprosten Y en jesuit.»

»Kan väl hända,» sade hin håle och borttorkade sina tårar. »Men det var ändå en för god karl att gå miste om,» sade hin håle.

»Och hvarmed skulle titulus hafva pinat honom, i fall han råkat i tituli våld,» frågade jag.

»Med att läsa sina egna anföranden till konsistorii protokoller,» sade hin håle.

»O hvilket sataniskt påfund!» utropade jag. »Hvilken raffinerad grymhet i uppfinningen af qval!» Håren reste sig på mitt hufvud; i förskräckelsen vaknade jag, och min dröm var slut.[3]

Till ovanstående text har Palmær fogat två noter; om biskop X säger han att »[e]medan herr biskopen är obekant, såsom storhet betraktad, har författaren betecknat honom med en af de sista bokstäfverna i alfabetet», och om domprost Y att »[h]är gäller samma anmärkning som vid X». Att biskopen hette Hedrén och domprosten Lidman visste naturligtvis alla »kråkvinkelboar» (dvs Linköpingsbor; artikeln publicerades i »Östgöta Correspondenten»[4] 1838); Palmær hade, med rätt eller orätt låter jag vara osagt, fått för sig att dessa två var orsaken till att han förbigåtts vid tillsättandet av två tjänster som han sökt som lärare respektive bibliotekarie i Linköping.

Det förvånade säkerligen ingen att Palmær råkade ut för ett åtal för brott mot tryckfrihetsförordningen; den fiskal som gjorde anmälan nämner dock varken X eller Y, utan skjuter in sig på den »religiösa känslan» — en gäspande gud, änglapacket, fåren och liknande uttryck. Palmærs försvarsskrift är, som man kan förvänta sig, stridbart argumentativ och ett par gånger balanserar han farligt nära avgrunden. Han försöker avgöra vem det var som var hans egentliga fiende (fiskalen ser han bara som en bulvan); han förkastar Hedrén och Lidman, eftersom de säkert helst sett att saken fått dö(!) i stillhet[5]; och kommer slutligen fram till att hans fiende var en viss August von Hartmansdorff[6], och ägnar stor del av sitt försvar åt att ge en, låt oss säga, mindre smickrande bild av denne. Han avslutar sin beskrivning med orden

O! då jag beskådade detta, huru ofta och uppriktigt suckade jag: »Barmhärtige Gud! förläna Hr August von Hartmansdorff en smula förstånd, åtminstone så mycket, som han behöver för att förstå att han inget förstånd har.»

och tillägger något senare att

[…] då man är i delo med Herr von Hartmansdorff, blir man något enfaldig, liksom man blir något sotig, då man hanterar sot.

Trots dessa pikar blev han frikänd från anklagelsen, men fick böta några riksdaler för »det han i sitt försvar inblandat, vad ej till saken rätteligen hört.»[7]

Till slut kan jag inte låta bli att citera Palmærs avslutning på sin försvarsskrift, inte för att jag håller med honom till 100%, men för att han, den 3 december 1838, gör en observation som nog kan anses aktuell ännu idag:

Här borde jag upphöra. Men ett uttryck förekommer i Aktors memorial, vilket jag önskar få besvara med några få, men allvarssamma ord, så allvarsamma, som jag dem mäktar åstadkomma. »Den religiösa känslan» har — så menar Aktor — blivit genom min artikel sårad. Om så verkligen förhåller sig, beklagar jag sorgen. »Den religiösa känslan», ej mindre än dess moderna namn, har länge förekommit mig misstänkt. Så vitt jag hunnit göra bekantskap med densamma, är den särdeles pjunkig och ömtålig. Den ropar aj! vid minsta beröring, likasom en svullen. Sin styrka visar den i extaser. Vore det ej måhända rätt så gott, att giva den »religiösa känslan» på båten, och taga den gamla, simpla gudfruktigheten till nåder igen, sådan som våra fäder den hade. Den är frisk och glad. Den visar sin styrka i handling och i försakelse.

Fotnoter:

  1. Det finns naturligtvis undantag. [↩]
  2. Lidner är väl numera mest känd för den »Lidnerska knäppen»; efter att (synnerligen ytligt) skummat genom det angivna verket är det svårt att inte göra den reflektionen att han på sin ålders höst måste ha råkat ut för en anti-knäpp. [↩]
  3. Texten är »lånad» från Projekt Runeberg, liksom de bilder jag använde för att skanna in Söderbergs dikt om Wirsén. Detta är i första hand ett utslag av lättja, då jag har både den del av Söderbergs samlade verk som det handlar om ovan, och två upplagor, närmare bestämt den tredje och den fjärde, av Palmærs Eldbränder och gnistor i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek. Jag funderade på att skanna in versionen från den fjärde upplagan, eftersom stavningen där normaliserats till en något modernare form, men avstod av lättje- och bildningsskäl. [↩]
  4. Särskrivning är inget modernt fenomen, om någon nu trodde det. [↩]
  5. Denna skarpsinniga iakttagelse var förmodligen riktig; Lidman skriver i ett brev: »Bäst hade varit att låta den usla tidningen sotdö. Nu kanske strävar den, taliter queliter, över nästa år.» Som bekant lever Corren ännu i denna dag. [↩]
  6. Om jag förstått det rätt, vilket inte alls är säkert, var von Hartmannsdorff högsta höns på hovkanslerämbetet, det ämbetsverk som hade till uppgift att hålla ett öga på pressen, och se till att den höll sig inom tryckfrihetsförordningens ramar. [↩]
  7. Uppgifterna och citaten i det sammandrag som jag ovan gjort av det åtal som Palmær råkade ut för i samband med publiceringen av Kråkvinkel-artikeln är hämtade från den fjärde upplagan av Eldbränder och gnistor; de saknas tyvärr i den första upplagan, som Projekt Runeberg lagt ut på nätet. Huruvida de finns med i den tredje upplagan kan jag för närvarande ej avgöra, då detta exemplar befinner sig på en obestämd plats i »biblioteket». [↩]

Bengtsson åter på tapeten

Postat av
3

Frans G. Bengtsson har åter hamnat i rampljuset, sedan något för mig obekant filmbolag, Zentropa[1], berättat att de ämnade göra film av Röde Orm. En snabb titt på wikipedia avslöjar att Röde Orm omarbetats på de flesta kulturbärande sätt[2], och naturligtvis har man redan gjort (åtminstone) en film. Min facebookvän och trätobroder Magnus Eriksson — litteratur-, musik-, samt nu också filmkritiker[3] — har kritiserat detta nya projekt i en artikel i Sydsvenskan. Hans argument lämnar en del övrigt att önska, så jag utnämner mig härmed till filmlitteraturkritikkritiker[4] och hugger in på hans argumentation.

Låt mig först som sist konstatera att Magnus och jag nog är eniga på en punkt, i alla fall — det blir förmodligen ingen bra film. Men medan Magnus härleder denna sin övertygelse från bokens förmenta uselhet, utgår jag från filmmediets totala underlägsenhet som visionsskapare vid en jämförelse med den bok som filmen är byggd på; ett talande exempel på detta är filmatiseringen av »Rosens namn»[5]. Framtiden får utvisa huruvida vi får rätt eller rätt i denna fråga[6].

Magnus börjar med att fyra av en salva mot det stackars misskända semikolonet. Frans G. Bengtsson var ju, tillsammans med Torsten Jonsson, det svenska språkets främste semikolonanvändare, och inte helt utan orsak — semikolonet är den resonerande författarens verktyg, och Bengtsson var, enligt min mening, i första hand essäist. Särskilt ondgör sig Magnus över en konstruktion där ett semikolon placerats före ett »och» mellan två huvudsatser, men utan att se detta utfört har jag svårt att bli upprörd[7]. Jag skulle själv kunna tänka mig en dylik konstruktion; och då skulle det vara för att ge den senare satsen extra språklig tyngd!

Vidare menar Magnus att boken lider av »Bengtssons reaktionära litteratursyn». Ordet reaktionär förekommer ofta när Frans G. Bengtsson diskuteras, men jag känner mig ganska obekväm med det. Visst, det är uppenbart att han inte viljelöst lät sig formas av den rådande »tidsandan», men jag ser inget problem i det; det fanns många som gjorde så under den här tiden, och de flesta av dem, hur reaktionära de än var, blev kallade »modernister»[8]. Låt mig sticka ut hakan en liten bit — jag tror snarare att hans litteratursyn, som är baserad på en grundlig läsning av framför allt engelsk och fransk litteratur från medeltiden och framåt, till stor del bygger på en utopisk vision som kanske bara kan helt förstås av schackspelare eller de som någon gång varit helt uppslukade av det spelet:

När allt kommer omkring är det tänkbart att sysslandet med schack trots allt kan vara av en viss nytta, på grund av ett par lärdomar som det spelet skänker. Man kan inte svindla sig till resultat i schack: bluff på brädet lyckas sällan, när det är frågan om allvar, och man kan inte vinna ett enda parti genom att springa i korridorer och hålla sig väl med inflytelserikt folk: man måste spela bättre än motståndaren, det är allt. Och det tjänar inte mycket till att försöka bortförklara misslyckanden, feldrag och nederlag: det är ens eget fel, man har sig själv att skylla: man får försöka spela bättre nästa gång. Endast nybörjaren råkar i märkbart misshumör inför ett förlorat parti och vill kanske ibland gärna kasta kontrollklocka eller kaffekanna i huvudet på den lycklige motståndaren, som så försmädligt fångat honom i en fälla; men den mera erfarne vänder sin missnöjdhet och sin kritik uteslutande mot sig själv. Det kan ha sin betydelse att förvärva något av en sådan inställning också gentemot ting som inte ha med schack att göra.

(Ur Hur jag blev skribent, »För nöjes skull».)

Här återfinns ett inte så litet bidrag från det klassiska grekiska idealet arete, som av någon anledning fortfarande översätts med dygd, trots att det ordet bytt betydelse[9] på vägen. Det är denna vilja att förkovra sig, att göra ett mer kompetent jobb inom givna ramar som får Bengtsson att förkasta »psykologisk analys»; enligt honom gör det saken för lätt för författaren, och dessutom förstörs varje illusion av verklighet; »yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma något som skall kunna ge en smula illusion av realitet» skriver FGB i Hur Röde Orm blev till. Som han visar med ett exempel från Viga-Glums saga behöver det inte betyda att all psykologisk insikt måste förpassas till papperskorgen, men i den mån den förekommer måste den följa de för berättaren givna ramarna.

Huruvida detta är en »litterär snöpning» kan naturligtvis diskuteras; självklart innebär det en begränsning av författarens möjligheter, men det har inte hindrat till exempel James Joyce från att bli hyllad trots att han tryckte in varje kapitel av Ulysses i en hårt spänd tvångströja, vilket gör den i det närmaste omöjlig att läsa utan en förklarande text vid sin sida. Och »anti-litterär» känns inte rätt heller, snarare i så fall »alitterär» — att påstå att litteratur måste ha psykologisk analys känns minst lika begränsande som att den inte bör ha det.

Att Frans G. Bengtsson inte var främmande för att sätta sig in i andra varelsers tankar, och uttrycka dem, kan man bland annat se i ett av hans senare poem, som mig veterligt bara finns i ett samlingsverk som Norstedts släppte 1950, kort och gott betitlat »Dikter». Dikten heter »Samtal med en trast» och är en duett där författaren och en fågel växelvis yttrar sig om verkligheten; så här lyder ett par strofer[10]:

— Vi människor jubla blott sällan
med själen så klar och fri.
Det kommer en skuggvärld emellan
vår syn och vår sångs melodi.
Du har det nog bättre än vi.

    — Jag kommer ej vilse bland skenen,
    mig gör ingen skuggvärld förfång.
    Gud sitter bredvid mig på grenen
    med väldiga vingar av sång
    dagen och natten lång.

Men det mest märkliga med den erikssonska argumentationen är att de två huvudskälen till att »Röde Orm» nog är en »dålig bok» och »ohjälplig» är dels det felaktiga användandet av semikolon och dels avsaknaden av psykologisk analys; det kan ju förvisso bero på min ringa kunskap om filmiska tekniker, men jag kan inte inse hur det skulle kunna påverka en film i negativ riktning — interpunktion och inre monologer brukar väl vara det första som ryker vid en filmatisering av en bok?

Kom igen, Magnus — bättre kan du!

Fotnoter:

  1. Vid närmare eftertanke kunde jag nog utelämnat »för mig obekant filmbolag» eftersom jag inte skulle kunnat nämna något filmbolag, vilket som helst, ens under pistolhot. [↩]
  2. Dock inte »vanlig» teater, om man får tro den uppräkning som wikipedia består oss med. Med tanke på att till exempel Jordi Arkös tapet (eller »bonad» kanske är ett bättre ord) saknas där är det fullt möjligt att även denna lakun kan fyllas. [↩]
  3. Det så kallade Oxfordkommat är inte helt rumsrent i det svenska språket, men eftersom Magnus är en varm tillskyndare av dess engelska variant, och jag finner det logiskt motiverat att använda det även i svenska språket, så har jag provat att använda det här. Om himlen inte trillar ned på grund av detta kan jag eventuellt tänka mig att använda det även annorstädes. [↩]
  4. Enligt en modell jag använt tidigare och Olle Häggström generaliserat. [↩]
  5. Ett möjligt undantag skulle eventuellt kunna vara Kubricks filmatisering av »The shining», som trots vissa patetiska moment rymmer ett par geniala uppslag; jag har inte läst romanen, så min bedömning är till viss del byggd på det grundmurat dåliga rykte som Kings romaner har bland litteraturvetare. [↩]
  6. Ja, jo, jag skrev »rätt» — två gånger till och med. [↩]
  7. Redan i Röde Orms prolog hittar man ett exempel: »Det gick därför smått med kristnandet; och de rakade, som talade mycket om frid och som över allt annat voro upptända av våldsamhet mot gudarna, grepos stundom av religiösa män och hängdes upp i heliga askträd och fingo pilar i sig och gåvos åt Odins fåglar.» I essän Hur Röde Orm blev till i »Folk som sjöng» finns ett annat exempel: »Det är nu elva år sedan jag såg en första glimt av Röde Orm; och minnet är ett bedrägligt ting, fallet för lögn och stor förenkling, och i självanalytiska sammanhang föga intresserat av vetenskaplig sanning.» Ingendera av dessa exempel skulle jag anföra som ett felaktigt användande av semikolon; däremot skulle jag eventuellt kunna ha något att säga om den ymniga förekomsten av ordet »och». [↩]
  8. Jag ska försöka att inte blanda in TS Eliot den här gången; förra gången ledde det till ett smärre inbördeskrig. [↩]
  9. Denna senare betydelse har dessutom numera mer eller mindre lagstiftats bort, kan man kanske säga. [↩]
  10. Att FGB inte var främmande för »psykologisk analys» i verkligheten berättar han i ett brev om vad som hände då han blev osams med Olle Holmberg; han konstaterar kort att »vi skildes efter ett antal ömsesidiga själsanalyser av viss kraft». [↩]

Inte ens på engelska

Postat av
2

Min jakt på Ferlins Aristion påminner mig om en historia från internets begynnelse; utan att ta något större ansvar för korrektheten skulle jag datera följande händelse till någonstans kring 1992 eller 1993.

En dag fick jag ett mejl från en okänd person på andra sidan det stora vattnet vars innehåll var ungefär följande: »Jag har googlat på Nils Ferlin, och den enda träff jag fick var din hemsida. Kan du hjälpa mig att hitta en översättning till engelska av Ferlins fina dikt Inte ens en grå liten fågel?», fast på engelska och utan verbet googla, som av naturliga skäl inte var uppfunnet dåförtiden. Glad att kunna hjälpa en ferlinfrände i nöd letade jag rätt på 20th Century Scandinavian Poetry ur mitt bibliotek[1], och skickade honom följande[2]:

And not even —

And not even grey little birds
All singing in green, green trees
There’ll be on the other side —
It’s a thought that can hardly please.

And not even grey little birds,
And never a birch that is white
But it happened on summer’s most beautiful day
That I longed there with all my might.

Översättningen är gjord av signaturen M.S.A., det vill säga Martin Allwood, en multilingvistisk poet som enligt egen utsago publicerade dikter på fyra språk; det är också han som varit redaktör för sagda bok.

Men min amerikanske bekantskap var inte riktigt nöjd; om jag minns rätt tyckte han att avslutningen var för bestämd i jämförelse med Ferlins lite tvekande »har det hänt att jag längtat dit». Han föreslog en alternativ avslutning, som jag inte tyckte fungerade, och skickade ett motförslag. Så höll vi på ett tag tills förbindelsen bröts — om jag minns rätt slutade hans brevlåda att fungera; mina mejl studsade tillbaka med ett »no such username» som anledning — utan att vi enats om den ultimata översättningen.

Om han råkar hitta hit och fortfarande letar efter en bättre översättning så har jag hittat ytterligare ett par försök vid mina genomsökningar av Poste Restante; här är en version av Fred Lane från PR 1/75:

Not even…

Not even a little grey sparrow
that sings in the greenwood tree
exists over there, on the other side,
and how sad such a place must be

Not even a little grey sparrow
nor a single silver-white birch.
But the loveliest day that the summer gives
have I longed in my heart to be there.

Tjugo år senare, i PR 1/95, dök det upp ytterligare en version, av Sigurd Axelsson:

Not even a bird, grey and tiny
a-singing from its tree
will be found on the other side — a fact
that is most grievous to me

Not even a bird, grey and tiny
nor a birch that stands white and fair
but summer’s most beautiful day
has it happened that I wished I was there

Söker man på internet får man numera 265 000 träffar på Nils Ferlin, och några av dem tar upp andra översättningar. Bland annat kan man hitta något som förmodligen är ett senare försök av Allwood:

Not even —

Not even a little, gray bird that
sings in a flowering tree,
will be found on the other side, and
that seems quite boring to me.

Not even a little, gray bird, and
no white birch with leafy lace —
but it’s happened on summer’s most beautiful day,
that I’ve longed to go to that place.

Denna version står angiven som »Thord Fredenholm & Martin Allwood, 1986», vilket jag tolkar som att den ingår i deras urval av Ferlin-dikter, With plenty of colored lanterns. Tyvärr har jag inte sagda verk, så jag kan inte avgöra om översättningen är deras gemensamma verk, eller om bara en av dem bör stå som ansvarig[3].

En annan version, som av allt att döma är från 50-talet[4], är av en J.M. Nosworthy:

Not even

Not even the little grey bird
That sings among green leaves
Will be there in the life hereafter,
And for this my heart grieves.

Not even the little grey bird,
Nor the birch standing white and spare: —
Yet, this loveliest day of the summer
I have longed to be there.

Till slut två versioner där målarfärgen knappt har torkat, åtminstone jämfört med de övriga; John Irons version från 2011 ser ut så här:

Not a single

Not a single grey little songster
that chirps on a green-leafed bough
is found in what lies beyond here
and the prospect seems sad right now.

Not a single grey little songster
and never a birch that stands white —
But on summer’s most beautiful day I’ve at times
even so wished it were in sight.

Nedanstående version, av Tilda Lovell, användes om jag förstått det rätt i ett »körprojekt»

Mr. SADMAN

Not even a grey little bird
That sings in the first green of spring
Exists on the other side
And that’s a very sad thing

Not even a grey little bird
And not a birch white and clear
But at the most beautiful summersday
I have been longing there

flour1_1

Utan att gå in på alltför långa analyser av ovanstående försök så är det väl ganska klart att de allra flesta översättningarna förbättrar Allwoods inledande variant på ett par viktiga punkter: dels, som min korrespondent så riktigt påpekade, den alltför bestämda tonen i slutraden, och dels det träiga uttrycket »birch that is white», som inte alls ger samma associationer som »björk som står vit». Att ingen version helt lyckas fånga Ferlins rytm är inte så konstigt; redan språket i sig, engelskan, är »ryckigare» än det svenska språket, och kravet på en någorlunda trogen översättning sätter ganska snäva begränsningar vid valet av ord.

Men det finns en rad där jag tycker att alla misslyckats, nämligen i den sista raden i den första strofen — i Ferlins »och det tycker jag nog blir trist» finns både en lågmäld tvekan och en annan tidsaspekt än den översättarna använder. Fredenholm/Allwood har lyckats väva in ett »seems» som återskapar Ferlins tvekan, men åtminstone i mina öronen inte har samma grad av lågmäldhet. Men tidsaspekten är ett allvarligare problem — i Ferlins original funderar han på hur han kommer att uppfatta den andra sidan när han kommer dit, medan översättningarna berättar hur trist en plats utan »sjungande gråsparvar» måste vara, oavsett var den befinner sig. En liten skillnad, kan det tyckas, men med sitt val av tempus håller Ferlin kvar bilden av »den andra sidan» genom hela strofen, och skapar dessutom en naturlig koppling till slutraden i den andra strofen.

Det kanske fanns en anledning till att min okände amerikanske mejlvän och jag inte kunde enas om den perfekta versionen — det är svårt att översätta dikter…

Fotnoter:

  1. Vid den avlägsna forntid då den här berättelsen utspelar sig hade mitt bibliotek ännu inte antagit formen av en hög, och var fortfarande någorlunda sorterat. [↩]
  2. Eftersom alla kultiverade personer som behärskar det svenska språket per definition kan Ferlins original utantill finns det ingen anledning att återge det här. Om någon okultiverad sälle mot förmodan hittat hit kan vederbörande med en enkel googling hitta den på nätet, till exempel här. [↩]
  3. Thord Fredenholm var för övrigt son till Axel Fredenholm, en intressant person som jag eventuellt kommer att återkomma till i en senare blogga. [↩]
  4. Då (1958) gav nämligen Carolyn Hanny och J.M. Nosworthy ut en liten skrift betitlad Some poems; denna innehåller översättningar av svenska poeter, bland dem Ferlin. [↩]