Vid en googling för någon vecka sedan stötte jag av en slump på en sida med en mängd inskannade ryska schacktidskrifter, och ovanstående ställning är hämtad från en av dem. Den »pistol» jag nämner i rubriken är det vita batteriet, som det brukar heta på problemistspråk när en pjäs hotar en avdragare, av lätta pjäser, men vid en första blick är det inte helt lätt att se hur den ska kunna räcka till vinst; svart har ju ett eget kraftpaket i form av en fribonde understödd av ett torn. Vit måste alltså vinna tornet utan egna truppförluster, och dessutom hinna oskadliggöra fribonden — det kanske verkar svårt, men det går faktiskt.
Om vit kombinerat sig fram till ställningen ovan i tanken att den skulle vara lättvunnen, så får hen ett obehagligt uppvaknande; svarts kung står i det närmaste idealiskt för att stoppa vits bönder, medan de svarta bönderna ser svårstoppade ut.
Frasen »i det närmaste» var tänkt som en liten diskret ledtråd — först av allt måste vit förhindra att den svarta kungen lyckas förbättra sin position ytterligare.
Slutställningen kommer att uppvisa ett stort materiellt plus för svart, men vit har under tiden byggt upp en struktur (ofta kallad fästning) av något slag — och rubriken kan möjligen användas som en ledtråd av dem med samma associationer som jag — som hindrar svart från att utnyttja sitt övertag. Svart kan försöka vilka tricks hen vill, och i ett riktigt parti skulle hen förmodligen göra det, men så länge vit inte trampar fel kan svart inte göra framsteg.
Som synes skrevs ovanstående lösning för ett stort antal år sedan, på den tid Manchester United hade anfallsspelare värda namnet.
Enligt en wikipediaartikel var Gorgiev expert på »groteska» utgångsställningar, och även om man kan undra hur svart burit sig åt för att ställa alla sina pjäser i slag så får antagligen detta betraktas som en ganska normal ställning. Enligt samma artikel bör Gorgiev bara varit 20 år när studien publicerades, så det kan kanske förklaras med att det är ett ungdomsverk som tillkommit innan han fann sin egen stil.
Det är högst sällan som man får chansen ge en ledtråd på utrikiska språk, men för den som inte känner till det må avslöjas att det japanska ordet kamikaze vanligen översätts med »gudomlig vind».
Den andra ledtråden har du egentligen redan fått, men för säkerhets skull påpekar jag att rubrikens pluralform inte är en tillfällighet.
Det här är den tredje delen i min serie artiklar om fotbollsklubbens i Brighton fall och uppgång. Den planerades omkring 2005, och skulle ha skrivits i augusti 2011 om inte ett akut anfall av lättja hade drabbat mig. Jag skriver fortfarande långt, omständligt, osystematiskt och torrt; »dagegen ist kein Kraut gewachsen», som tyskarna så riktigt uttrycker det.
Det här är berättelsen om Brighton & Hove Albion FC:s kamp för att få bygga en ny arena; efter 14 (!) år utan ett permanent hem flyttade man äntligen in på The Amex i augusti 2011. Och det har väl inte undgått någon att nu, för några veckor sedan, är Brighton åter tillbaka i den högsta divisionen efter en period på 34 år i de lägre regionerna av det engelska seriesystemet.
Berättelsen kan också ge hopp till de supportrar till lag vars ägare ser till sitt eget bästa och inte till klubbens — för tillfället är det lag som Blackburn, Blackpool, Charlton och Coventry, och det finns säkert fler som jag missat i hastigheten, som faller i denna kategori. Den värste ägaren av dem alla har dock Leyton Orient blivit pålurade; de tre senaste åren har sett en utveckling som i mycket liknar den nedgång som drabbade Brighton på 90-talet. Från en playofförlust (till The Championship) för tre år sedan till en degradering till konferensen i år, med en ägare som sparkat fyra managers bara under den senaste säsongen, sköter ekonomin på ett uselt sätt, och inte ens har kontakt med de anställda inom klubben; det är sannerligen inte konstigt att klubbens supportrar protesterar.
När jag satt samman den här artikeln har jag, förutom googlingar och det material jag hittat genom dem, använt två huvudkällor — dels boken We want Falmer!, som berättar historien om kampen för ett nytt stadium genom dem som var med, och sajten Seagulls Programmes, där en entusiast skannat in i det närmaste alla matchprogram som producerats genom åren, och dessa har varit en fantastisk resurs för att pejla stämningarna som de upplevdes just då de olika stegen i processen togs, och naturligtvis för information om hur laget klarat sig i den aktuella serien. De allra flesta illustrationer som pryder denna artikel har hämtats från något program från denna sajt; när jag inte angett fotograf betyder det att det inte står angivet, och i så fall kan man misstänka redaktören, Paul Camillin, för att ha tagit dem.
Jag har mycket översiktligt berört händelserna på fotbollsplanen; dessa avsnitt är markerade med ett tjockt, grönt streck till vänster om texten. Den som bara är intresserad av fotbollen kan därför hoppa över de icke-markerade styckena, medan den som endast bryr sig om arenan kan göra tvärtom.
Rubriken syftar naturligtvis på en av de allra första pop-låtar som fastnade i min skalle som mycket ung — Farmer Johnmed Hep Stars. Vad Falmer syftar på, och vem John är, kommer förhoppningsvis att bli uppenbart så småningom.
Kort sammanfattning av situationen för dem som inte orkat ta sig genom min första artikel i den här serien: Efter att i början av 90-talet ha förlorat playoffinalen till högsta divisionen fick Brighton & Hove Albion FC akuta problem med ekonomin, och åkte ur det engelska seriesystemets andra nivå[1]. Efter några år av kontrollerad misär avslöjades det sommaren 1995 att klubben sålt sitt hem sedan 1905, Goldstone Ground, och att man från säsongen 1996-97 planerade att dela arena med Portsmouth medan man byggde en ny i Brighton. Detta startade vad som kan betraktas som ett mindre inbördeskrig — klubbens supportrar opponerade sig å det kraftigaste mot styrelsens manipulationer och efter två års intensiva strider lyckades man i april 1997 få till en lösning där en ny styrelse och en ny ordförande, Dick Knight, skulle leda klubben. Samtidigt hade ett ytterst prekärt tabelläge — i december låg klubben sist i »Division 3», dvs den lägsta divisionen i det engelska proffsligesystemet, med hela 11 poäng upp till närmaste lag — långsamt förbättrats, och efter säsongens sista match, borta mot Hereford, stod det klart att man klarat sig kvar i ligasystemet med minsta möjliga marginal.
Men trots den mirakulösa räddningen var läget för den nya styrelsen inte direkt avundsvärt, eller som Martin Perry frankt erkände i en intervju när uppflyttningen till PL blivit klar för några veckor sedan: »We had nothing…»
Exilen i Gillingham (1997-1999)
Den avgående styrelsens idé om att dela arena med Portsmouth visade sig vara baserad mer på drömmar än något substantiellt, och sedan man försökt några närliggande alternativ, som Woking, Crawley och Millwall, slutade det med att de närmaste årens hemmamatcher skulle spelas i Gillingham, vilken ort ligger omkring 75 miles, dvs ungefär 12 svenska mil, från Brighton. Vid en jämförelse ter sig Wimbledons flytt till Milton Keynes (ca 9 svenska mil), eller Väsbys flytt till Eskilstuna (via Sollentuna) som rena bagateller.
Men innan spelet ens hunnit börja var man tvungen att avvärja ännu ett allvarligt hot. Undertecknandet av alla papper för den nya styrelsens övertagande dröjde till september, och under sommaren misslyckades den gamla styrelsen, med Archer i spetsen, med att erlägga en depositionsavgift till fotbollsförbundet i tid[2]. Detta gjorde att förbundet kallade till ett extra möte (EGM) med alla klubbar i juli 1997, med en enda fråga på agendan — borde Brighton kastas ur ligasystemet för att klubben var så uselt skött? Av de 72 klubbarna var det 17 som röstade för en uteslutning, men eftersom förbundet hade behövt 75% av rösterna för att kunna verkställa förslaget så var det aldrig riktigt nära. Men att det var 17 klubbar som ville bli av med Brighton var en tankeställare för Dick Knight:
The club’s reputation was dirt in football. I thought: »I’ve got an awful lot of rebuilding to do.»
På planen var situationen om möjligt ännu värre än året innan — på »hemmaplan» vann man bara tre matcher under hela säsongen, ett rekord som förhoppningsvis inte blir underträffat det närmaste seklet, eller så. Eftersom bortastatistiken inte heller var något att pynta julgranen med skulle det inte ha förvånat någon om Brighton åkt ner i konferensen den här säsongen i stället, men trots att man totalt sparkade ihop tolv poäng färre än året innan hade man inga större problem att hänga kvar — Doncaster Rovers hade nämligen hamnat i händerna på en ordförande vars metoder får Archer & Belotti att framstå som söndagsskolegossar, och de var i princip avhängda redan vid årsskiftet.
På läktarna var situationen inte heller särskilt munter. I programmet till matchen mot Barnet berättade man på sidan sju att förra matchen, »hemma» mot Lincoln, hade haft den lägsta publiksiffran någonsin för en seriematch där Brighton deltagit, endast 1036 åskådare. I sagda match slogs detta rekord; matchen mot Barnet drog endast 1025 åskådare, en siffra som fortfarande gäller som bottenrekord för en seriematch där klubben varit ett av lagen. Klubben agerade snabbt; man dumpade priset på säsongsbiljetter och erbjöd billiga bussresor till Gillingham, och säsongen 1998-99 var bussresorna inkluderade i priset för en säsongsbiljett.
Säsongen 1998-99 blev en rejäl berg-och-dal-bana. Managern Brian Horton, som spelat för klubben under de goda åren runt 1980, lämnade klubben i februari 1999 för att gå till en annan av de klubbar han spelat för, Port Vale, som då kämpade för att hålla sig kvar i Division 1[3]. När han lämnade klubben låg laget på en playoffplats, höll sig kvar där med den assisterande managern Jeff Wood som tillfällig manager, men när Wood fick chansen som permanent boss rasade resultaten i botten; två poäng på elva matcher gjorde att laget ramlade ned till 18:e plats, och med hotet om ytterligare en nedflyttningsstrid hängande över sig tvingades Dick Knight att byta ut Wood efter endast två månader. Ett par snabba vinster säkrade det nya kontraktet.
Men den viktigaste striden pågick fortfarande helt och hållet utanför fotbollsarenan. Det dröjde inte länge innan den nya styrelsen insåg att de stod inför ett gigantiskt arbete med att hitta ett permanent hem i Brighton med omnejd; i oktober 1997 avslöjade lokaltidningen att klubben jobbade på en ansökan om att få bygga ett stadium i Waterhall, ett fritidsområde norr om Brighton, och det inte särskilt positiva mottagandet av den nyheten hade övertygat Dick Knight om att det var nödvändigt att arbetet måste utföras i två steg — det första var att hitta en temporär arena i Brighton eller Hove inom tre år för att tillfredsställa fotbollsförbundet och därmed undvika fler omröstningar om utkastning från ligasystemet; och det andra var att bygga ett nytt stadium.
Den stora skillnaden mot tidigare var man nu jobbade tillsammans med både supportrar och politiker — Dick Knight brukar ges epitetet »mediemogul»[4], och under de närmaste åren skulle han få stor användning för sina kunskaper om hur man förändrar en »image». Det är inte alltid möjligt att urskilja Albions nye ordförande som hjärnan bakom den mängd av aktioner riktade mot media och lokalbefolkning som kommer att krönikeras nedan, men att Dick Knights ande svävade över dem råder det inget tvivel om.
Det började redan i november 1997, då några supportrar startade en kampanj med namnet »Bring Home the Albion», förkortat BHA, vilken förkortning kändes bekant för de flesta av Brighton & Hove Albions supportrar. Dess mål var naturligtvis att stödja klubbens strävan att snabbast möjligt hitta en arena i Brighton med omnejd som lämpade sig för seriefotboll, och man gjorde detta huvudsakligen genom att sätta upp affischer, både offentligt och i affärer, pubar och andra platser som ställde upp på budskapet. Man tog också fram ett »blåvittrandigt band», som anspelade på traditionen att använda ett gult band för att visa att en saknad vän är efterlängtad. Detta bars inte bara av supportrar utan användes också för att dekorera valda statyer i staden[5].
Ganska snart visade det sig att det egentligen bara fanns ett möjligt alternativ som både skulle kunna piffas upp för att möta fotbollsförbundets krav och klara av att ta emot 4-5000 åskådare på ett acceptabelt sätt — Withdean, en friidrottsarena som dubblerade som fotbollsplan för det lokala laget Withdean. Arenan ägdes av staden, och den överenskommelse som träffades innebar att Albion skulle få tillgång till arenan utan hyra under tre år, mot att de rustade upp den. Tanken var säkert att klubben Withdean då skulle flytta tillbaka och dra nytta av förbättringarna, men som man kan se i wikipediaartikeln jag länkade till ovan hann den upplösas långt innan Brighton var redo att flytta in i sitt nya hem.
Men hemkomsten gick inte helt utan problem. En aktionsgrupp med det vitsiga namnet SWEAT (Save Withdean Environment Action Team) bildades av en grupp oroliga motståndare boende i närheten av arenan, vilket snabbt kontrades av WISH, Withdean Invites Seagulls Home, där de från Withdeanområdet som var fotbollsvänner bemötte motståndarnas argument. Våren 1998 lämnade klubben in en planeringsansökan till fullmäktige, och efter intensiva kampanjer med petitioner, signaturinsamlingar och debatter röstades förslaget genom med god marginal, 10-2[6] i juni 1998. Länge såg det ut som SWEAT tänkte överklaga, men i augusti hade man kommit på andra tankar. Från början var förhoppningen att klubben skulle kunna flytta hem under säsongen 1998-99, men förhandlingarna med det företag som skötte driften av Withdean, Ecovert, tog längre tid än förväntat, och till slut blev det en kapplöpning mot tiden att få allt klart till starten av säsongen 1999-2000.
Parallellt med förberedelserna för flytten till Withdean gjorde klubben tillsammans med representanter för staden en genomgång av de olika platser där man skulle kunna tänka sig att bygga ett nytt stadium. Det var många parametrar att ta hänsyn till — närheten till stadscentrum, storleken på området, möjligheten att på ett säkert sätt transportera sådär 20 000 åskådare till och från arenan, och, inte minst, att det gick att köpa eller hyra marken till ett någorlunda rimligt pris. Denna sista punkt var viktig inte bara för det uppenbara faktum att Brighton var och är ett mycket expansivt område, men också för att det gränsar till vad som nu är en nationalpark, South Downs National Park, vilket sätter allvarliga begränsningar för vad som kan tillåtas på dess område. Nationalparken stod inte klar förrän 2010, men det fanns en föregångare som gick under betäckningen AONB, Area of Outstanding Natural Beauty, som skapade liknande problem, och utan att säga för mycket kan jag redan nu avslöja att det kommer att vara den kanske största stötestenen i den långa kampen för ett nytt stadium.
Enligt Dick Knight tittade man på 16 olika platser, från Lancing i väst till Newhaven i öst, vilket ganska raskt tunnades ut till 8 och vidare ner till fyra kandidater: Det redan omnämnda fritidsområdet Waterhall, ett annat fritidsområde,Sheepcote Valley, Toad’s Hole Valley relativt nära Goldstone i Hove, och slutligen Falmer, en liten by i de östra utkanterna av Brighton. Inget av dessa stämde in till 100% på ovanstående kravbeskrivning: Waterhall låg i det AONB-skyddade området, och skulle behöva en rejäl utbyggnad av infrastrukturen för att transportproblemet skulle kunna lösas; Sheepcote Valley låg långt från alla normala kommunikationsleder; Toad’s Holes ägare ställde som krav att de fick rätt att exploatera delar av området; och området i Falmer var i minsta laget, och det låg dessutom, precis som Waterhall, i det AONB-skyddade området.
Till slut föll valet på Falmer, och utan att ha tillgång till alla detaljer i processen bakom valet skulle jag tippa att det var kommunikationerna som fällde utslaget. De båda dalarna, Sheepcote och Toad’s Hole, låg båda långt från någon järnvägslinje, och den enda större väg i Toad’s Holes närhet var redan nära kapacitetsmaximum, medan Sheepcote helt saknade sådan. Waterhall låg visserligen nära järnvägen mellan London och Brighton, men British Rail såg inte särskilt positivt på idén att bygga en ny station för klubbens räkning. I Falmer, däremot, fanns redan en station, och den låg dessutom på den inte fullt lika belastade linjen till Lewes och Eastbourne. Dessutom passerade vägen till Lewes, A27, området, och var där en tvåfilig motorväg.
Men så var det ju det där med det vackra området. Jag måste erkänna att när jag hörde det argumentet första gången trodde jag att vederbörande skämtade —
Karta över den föreslagna platsen för arenan. Lägg märke till gränsen mellan Brighton och Lewes.
jag hade, som framgår på andra ställen av den här bloggen, tillbringat närmare ett halvår som utbytesstudent vid universitetet i Sussex, som låg precis norr om den aktuella landplätten, och jag hade aldrig ägnat idén om att den skulle vara särskilt vacker och värd att bevara en endaste tanke. För att systematiskt gå genom de olika väderstrecken med den biten land i centrum, så ligger universitetet i Brighton[7] väster om den; universitet i Sussex som sagt norr om den, men med järnvägen och den tvåfiliga motorvägen emellan; österut hittar man själva huvudorten Falmer; och söder om den går Village Way, som knyter samman byn Falmer med de östra delarna av Brighton. Att denna åkerlapp, omgiven av universitet, järnväg och motorväg skulle vara en väsentlig del av ett område av utomordentlig naturskönhet tycktes mig minst sagt märkligt.
Engelsk politisk historia är ett bland många ämnesområden där mina kunskaper får rum i marginalen på ett normalstort frimärke, men om jag förstått det rätt hade någon nationell myndighet, förmodligen regeringen, gett tillstånd för lokala politiker att hålla rådgivande folkomröstningar, och den tongivande politikern i Brighton ansåg att BHAFC:s vara eller inte vara i Brighton i allmänhet och Falmer i synnerhet var ett lämpligt objekt för en sådan folkomröstning, och så blev det. Omröstningen gällde två frågor:
Stödjer du Brighton & Hoves stadfullmäktiges målsättning att ge Brighton & Hove Albion ett permanent hem?
Stödjer du att detta hem placeras i Falmer?
De supportrar som engagerats i kampanjen för att få klubben tillbaka till Brighton startade raskt upp en ny kampanj, denna gång med mottot »Yes Yes». I den artikel från vilken jag snippat nedanstående bild (ur programmet vid matchen mot Rochdale 8 maj 1999, sid 24) berättas bland annat att man delat ut broschyrer till över hundratusen hushåll, två gånger; man ger också en bild från »operation morgonöverraskning», som hade som mål att sätta upp åtminstone 5000 ballonger med budskapet »YES YES» runt om i staden sent på kvällen helgen innan omröstningen — skribenten menar att det är en mäktig syn att se omkring 200 personer strömma ut ur kampanjhögkvarteret, vardera med 40 uppblåsta »YES YES»-ballonger, och det är inte svårt att hålla med.
Rösta JA JA! (Fotograf okänd)
Omröstningen hölls den 6:e maj 1999, och resultatet var en stor framgång för klubben — 84% av rösterna svarade »ja» på den första frågan, och 68% på den andra. Därmed hade både politiker och klubb fått innevånarnas mandat att jobba för en permanent arena i Falmer, och om man därtill la att klubben skulle återvända till staden när säsongen drog igång igen i augusti, så är det lätt att förstå entusiasmen och optimismen hos supportrarna. Om de kunnat skåda in i framtiden, och sett att det skulle dröja 12 långa år innan den första matchen spelades ute i Falmer hade nog glädjen dämpats betydligt.
De två mästerskapen (1999-2002)
Den 6:e augusti 1999 spelade Brighton en riktig hemmamatch för första gången på drygt två år, och resultatet var av det slag som gav eko ända till Sverige — Mansfield pulvriserades med tennissiffrorna 6-0. Man kom ganska raskt ner på jorden igen, men avslutade säsongen med 14 raka matcher utan förlust, och även om det var lite för många oavgjorda i den sviten för att man på allvar skulle kunna hota att ta sig till playoff så var tecknen lovande, inte bara på planen utan också på läktarna; Withdean var i stort sett fullsatt vid alla seriematcher, och till sista bortamatchen för säsongen, mot Shrewsbury, var antalet bortasupportrar hela 1650. Uppenbarligen hade man på känn att det var något stort på gång, och det skulle visa sig vara korrekt.
Micky Adams, som tagit över managersysslan i slutet av gillinghamtiden, hade plockat in några nya spelare som snabbt skulle visa sig vara kvalitetsvärvningar. Danny Cullip, mittbacken, var den som styrde försvaret; Charlie Oatway, en tuff mittfältare; Paul Watson, en högerback med en giftig högerfot; dessa tillsammans med »gamlingarna» Kerry Mayo, som varit med redan i den ödesdigra matchen mot Hereford, och Gary Hart, fansens favorit, som Brian Horton enligt uppgift hade värvat från en klubb utanför ligasystemet för tusen pund och en uppsättning träningsoveraller, bildade stommen i Adams’ skapelse[8]. Inför säsongen 2000-2001 förstärkte Adams laget ytterligare. Mest iögonenfallande var satsningen på en ung talang från Bristol Rovers, som man lånat en månad under säsongen innan och som imponerat — Bobby Zamora. Men även ett annat lån, Paul Brooker, hade del i den fina avslutningen på 1999-2000, och han gick nu över permanent. Man värvade också Bristol Rovers’ reservmålvakt, Michel Kuipers, och Richard Carpenter, en mittfältare som Adams kommit i kontakt med under sin tid i Fulham.
Efter en lite tvekande start gick det desto bättre, och säsongen formade sig till en tvekamp med Chesterfield om förstaplatsen. Under våren framkom det att Chesterfields framgångar till viss del var baserade på dess ordförandes ljusskygga finansiella manipulationer, och när de tilldömdes ett avdrag på nio poäng så var seriesegern i stort sett klar. Då »Cheaterfield», som motståndarna kallades i brightons supporterkretsar, besegrades med två matcher kvar av säsongen betydde det att Brighton skulle vunnit serien även om Chesterfield inte fått något poängavdrag alls.
För att lösa de transportproblem som Withdean erbjöd tvingades klubben ta till speciella åtgärder: dels erbjöd man »Park and Ride», dvs i förväg angivna parkeringsplatser där bussar gick i skytteltrafik mellan arenan och parkeringen under matchdagen, och dels såg man till att matchbiljetten gällde för resa till och från arenan med järnväg och buss inom närområdet. Dessa åtgärder visade sig fungera bra, och har fortsatt att användas i Falmer. För att minska åskådarpåverkan på miljön kring Withdean infördes parkeringsförbud i en zon ungefär en engelsk mil runt arenan på matchdagar och klubben sände dessutom ut skräpupplockningspatruller i omgivningarna efter matcherna. Även om motståndet från boende i närheten av Withdean aldrig helt upphörde har jag en känsla av att det mjuknade med åren. I fotbollskretsar var domen oftast betydligt hårdare; bland annat lär Gordon Strachan ha utnämnt arenan till »en norsk andradivisionsarena», och det är nog inte helt utan korrekthet. När The Guardian listade de sämsta arenorna i England några år senare kom dock Withdean bara på fjärde plats; vann gjorde Priestfield i Gillingham…
Withdean i en ganska sen upplaga; läktarna bakom släggringen kom inte på plats förrän de allra sista åren. (Foto: Colin Smith, Wikimedia)
På arenafronten gick det däremot trögt. Såvitt jag kan förstå var den främsta orsaken en dragkamp mellan Dick Knight å ena sidan och ledningen för Universitet i Brighton, utan minsta intresse för fotboll, å den andra. Knight ville för sin del komma åt en del av universitetets område för att arenan skulle smälta in så omärkligt som möjligt i omgivningarna, vilket i sin tur var nödvändigt för att om möjligt lugna de aktivister som oroade sig för arenans miljöpåverkan, medan universitetsfolket ville ha garantier för att deras verksamhet inte skulle påverkas negativt av bygget, och dessutom ville man ha kompensation med ett sjusiffrigt belopp, eftersom det aktuella området hyste ett par av universitetets byggnader. Detta senare krav retade gallfeber på Knight, eftersom universitetet då det »bara» var en polytechnic fått området gratis av staden, och byggnaderna, som uppfördes under den period på 60-talet då man ansåg att asbest var ett lämpligt byggmaterial, ändå måste renoveras eller rivas. Länge var positionerna helt låsta, vilket ledde till att när klubben äntligen lämnade in sin planeringsansökan den 8:e oktober 2001 var det i själva verket två ansökningar; dels den ursprungligen avsedda, som i huvudsak höll sig norr om Village Way, som dock var villkorad av att en överenskommelse kunde träffas med universitetet, och dels en ansökan där stora delar av anläggningen placerats söder om Village Way, om en sådan överenskommelse inte skulle kunna träffas. Den senare ansökan drog man dock ganska snabbt tillbaka, sedan myndigheterna gjort klart att man aldrig skulle kunna ge den sitt stöd av miljöskäl, men att den överhuvudtaget lämnades in visar på den desperation som klubbens ledning kände efter ett par års fruktlösa förhandlingar. Stadens planeringsbyråkrater fick också klubben att modifiera planen så att ingen del av anläggningarna kom att ligga söder om Village Way — det skulle visa sig få konsekvenser, eftersom det innebar att en del skulle uppföras på mark som planeringsmässigt låg i grannstaden Lewes, vilket betydde att man måste lämna in en ansökan även dit; denna avslogs omedelbart, men innan klubben hunnit överklaga hade hela ansökningsproblematiken flyttats upp en nivå, (mycket) mer om det nedan.
Även säsongen 2001-02 visade det sig att Adams’ lagbygge var av högsta kvalitet, och den kanske något optimistiska tanken från försäsongen att man skulle försöka nå en plats på den övre halvan av tabellen ersattes tämligen snart med allt högre mål, och när man i februari besegrade dåvarande ledarlaget Reading med 3-1 hemma på Withdean insåg de flesta att man faktiskt slogs för en direktuppflyttning till det som nu kallas Championship. Micky Adams själv hade dock lämnat klubben för Leicester i oktober, och i stället hade Dick Knight lyckats övertala Peter Taylor, med ledarmeriter från engelska landslaget, att ta över managerrollen. Efter förlusten mot Brighton gick Reading obesegrade genom de tolv återstående matcherna, men av dessa var bara tre vinster, och de nio oavgjorda lät Brighton dra ifrån och seriesegern var även denna gång klar redan innan sista omgången[9]. Reading lyckades dock hålla Brentford bakom sig efter en nervpirrande sista match som slutade 1-1; jag nämner den matchen eftersom den har något av rekordkaraktär — Brentfords manager var Steve Coppell och en av deras anfallare var Lloyd Owusu, medan Readings laguppställning innehöll namnen Tony Rougier och Nicky Forster. Inte nog med att alla dessa spelar viktiga roller i Brightons kommande historia; alla fyra har också haft motståndarklubben i denna match som arbetsgivare, vilket är ännu ett bevis på att fotbollsvärlden är liten, åtminstone på den engelska sydkusten.
Säsongen präglades också av ett intensivt lobbyarbete för den inlämnade byggplanen: supportrarna, vars kampanjer nu samlats under paraplynamnet Falmer For All, uppmanades att skriva brev till lokala politiker, och signaturer samlades in till stöd, både i Brighton med omnejd som i resten av världen, vilket till slut resulterade i fler än 60 000 underskrifter som stödde klubbens ansökan. I juni 2002 hölls den avgörande omröstningen i stadsfullmäktige, och klubbens ansökan bifölls med röstsiffrorna 11-1.
Men allt var inte frid och fröjd — en vecka efter att säsongen tagit slut meddelade Peter Taylor att han inte tänkte fortsätta som manager för Brighton på grund av osäkerheten kring den nya arenan, och i augusti gav sig den engelska regeringen in i planeringsleken, och bestämde att saken skulle avgöras av regeringen efter en »öppen utfrågning»[10]. De moln som samlades vid horisonten var mörka och olycksbådande.
Cardiff och slaget om Falmer (2002-2004)
Säsongen 2002-03 är kanske den märkligaste under hela klubbens withdean-period. Dick Knight gjorde då sin förmodligen största miss genom att hämta nästa manager från de egna leden; Martin Hinshelwood hade varit ledare för ungdomslaget, och han försökte förstärka laget dels med lovande ungdomar ur de egna leden och dels några rutinerade rävar som inte längre platsade i den högsta divisionen. Efter att ha plockat fyra poäng på de två första matcherna ramlade botten ur hans skapelse; under de följande tolv seriematcherna tog laget summa summarum 0 (noll) poäng. Till viss del kan han skylla på otur då två nyckelspelare, målvakten Kuipers och den redan legendariske målgöraren Zamora, skadade sig tidigt i denna serie, och deras ersättare visade sig inte alls hålla samma klass. När den hemska förlustsviten tog slut var Hinshelwood redan flyttad »snett uppåt», som det brukar heta; som Director of Football kunde han inte längre ställa till med mer skada, och i stället hade den rutinerade Steve Coppell kallats in för att försöka reda ut situationen. Han fick inte någon drömstart; hans första match, mot Sheffield United, slutade 4-2 till motståndarna sedan domaren sett två strafförseelser i slutminutrarna som ingen annan upptäckte[11], och den andra matchen, borta mot Crystal Palace, av alla lag, tycker jag vi glömmer helt. Men sedan lyckades han få laget på fötter, och ännu i sista matchen hade man en liten chans att hänga kvar, men de två resultat som det handlade om gick båda fel, sett med brightonögon. Bara att börja om i division 2, som tredjedivisionen hette på den tiden.
I februari 2003 började den öppna utfrågning som skulle avgöra ödet för klubbens ansökan om att få bygga en arena i Falmer. På för-sidan hade klubben sällskap av staden, Brighton & Hove, medan emot-sidan räknade grupper av två typer; dels NIMBYs[12], som representerades bland andra av Falmer Parish Council[13] och Lewes District Council, och dels olika miljöorganisationer, som till exempel Society of Sussex Downsmen, Campaign to Protect Rural England, Regency Society, Friends of the Earth, och, inte minst, The Green Party. Av någon anledning som jag inte fått klar för mig så skulle två rapporter skrivas, en av en lokal inspektör för Brighton & Hove, Charles Hoile, och en av regeringens utsedde representant, John Collyer, som skulle ge sin rapport till Tony Blairs högra hand, vice premiärministern John Prescott. Det var han som, baserat på vad utfrågningen resulterade i, skulle fälla avgörandet.
Ursprungligen var planen att utfrågningen skulle ta sex veckor i anspråk, så att ett beslut skulle kunna tas under sommaren. Det visade sig vara optimistiskt — när de sex veckorna gått utan att alla detaljer gåtts igenom ajournerades tillställningen till juni, och därefter ännu en gång till oktober. Jag har för mig att jag på nätet sett en transkribering av vad som avhandlades under utfrågningen[14], men endera har jag drömt det, eller så har min google-fu (återigen) svikit mig. Jag har heller inte hittat den lokale inspektörens rapport på nätet; den rapport som författades av John Collyer återfinns däremot här (i PDF-format), så den som vill gräva ner sig i detaljer kring utfrågningen hänvisas till detta epos.
När rapporterna blev offentliga i början av februari 2004 fick klubben och dess supportrar en otrevlig överraskning — båda inspektörerna rekommenderade att ansökningarna, de var uppe i fyra stycken totalt vid det här laget, skulle avslås. Den lokale inspektören menade att ett stadium inte var av »nationellt intresse», vilket var den byråkratiska formeln för att myndigheterna skulle anse det försvarligt att tillåta byggnationer inom ett AONB-skyddat område, och han antydde också att han ansåg att det fanns lämpligare platser inom Brighton & Hove för en fotbollsarena för omkring 22 000 personer. Hans förslag var därför att den lokala planen inte skulle förändras, vilket i praktiken innebar att det aktuella området var reserverat för de båda univeriteten om och när de behövde expandera. Regeringens representant gick på samma linje, och lade stor vikt vid att utsikten från det skyddade området skulle förfulas. I sina försök att visa att det fåtal hektar mark det handlar verkligen är av betydelse för områdets skönhet gör han en, i mina ögon, märklig manöver: han är medveten om att enligt gällande förslag för den kommande nationalparkens dragning har gränsen dragits längs Village Way, så att arenan skulle hamna utanför nationalparken, men av detta gör han poängen att anledningen till detta inte är att området skulle vara mindre vackert än andra AONB-skyddade områden utan att området sedan tidigare varit reserverat för utbyggnad i den lokala planen. Ett annat, och enligt min mening mer rimligt, synsätt vore att utgå ifrån att området med stor sannolikhet skulle förlora sin AONB-status inom en snar framtid, och argumentera utifrån den positionen. Jag misstänker att det misstag klubben och staden gjorde var att ta för lätt på miljöaspekterna, kanske därför att de antog att utredningen skulle utgå från det liggande förslaget till nationalparkens gränsdragning.
Klubbens supportrar tänkte naturligtvis inte se på medan deras förhoppningar krossades. En första åtgärd var att försöka påverka John Prescott på ett mer direkt sätt — de köpte till exempel 91 blomsterkvastar, samlade in meddelanden från alla klubbar i fotbollsligan, försåg varje kvast med ett klubbmeddelande, och levererade rasket till Prescotts kontor i Whitehall.
Be our Valentine… (Fotograf okänd)
Några dagar senare hade Brighton bortamatch mot Grimsby, inte långt från Hull där Prescott bodde, och eftersom det råkade vara 14 februari tryckte man upp ett jättelikt kort med en Alla hjärtans dags-hälsning till John Prescott och levererade det till Labours lokalavdelning i Hull. Man lyckades också få in en Early Day Motion i parlamentet; om jag förstått det rätt är EDM ett slags sondering för att se om en motion möjligen skulle kunna få gehör i parlamentet. Resultatet, 145 signaturer, var utan tvekan en framgång, men det är svårt att säga hur stor påverkan det hade på John Prescotts beslut.
Man uppmanade också fans runt om i England att skriva till honom och påpeka att Brightons belägenhet visst var en nationell angelägenhet, och inte bara en lokal. Här gjorde jag ett försök att hjälpa till; jag skrev ett mejl till dåvarande statsministern, Göran Persson, för att be honom vid tillfälle påpeka den betydelse engelsk fotboll har för oss svenskar, med Tipsextra och liknande i spetsen. Jag fick ett svar, som jag säkerligen har sparat, men som just nu befinner sig på en obestämd plats i rummet, men tyvärr hade jag inte presenterat mitt ärende tillräckligt precist, och om jag minns rätt fick jag några intetsägande rader som gick ut på att det nog var bäst om engelsmännen fick sköta sina egna affärer. Som tur var visade det sig att Prescott redan blivit informerad om den engelska fotbollens internationella status; så här sa han i en intervju som publicerades i We want Falmer!, i min, synnerligen icke-professionella, översättning:
Det är otroligt att så många människor identifierar sig med Måsarna; det är den enda fotbollsklubb där jag rest runt jorden och någon kommit fram till mig och sagt: »Vad kommer du att göra för Måsarna?» Jag är på andra sidan jordklotet, och någon kommer fram för att prata om dom jäkla Måsarna! Supportrarnas kampanj var helt enastående! Vart jag än reste i världen — jag var i Kyoto för klimatförhandlingarna, och plötsligt dyker en grabb upp och säger till mig: »Vad gör du för Måsarna?» De har supportrar runt om i världen. Till och med på tåg, jag reste med ett tåg och någon kom fram till mig och sa: »Kan du ge mig några minuter, jag skulle vilja…» Jag sa: »Du vill väl inte prata med mig om de jäkla Måsarna, hoppas jag?» »Jo…» Helt otroligt.
Under tiden hade det faktiskt, tro det eller ej, spelats en del fotboll också. Zamora hade som väntat sålts, och Coppell hade i stället plockat in den kortvuxne anfallaren Leon Knight, som innehar en märklig ställning i klubbens historia; en kort beskrivning är att han i sin bästa stunder var en mycket skicklig fotbollsspelare, men att han i många andra avseenden inte var den vassaste kniven i lådan, som det brukar uttryckas om man vill linda in begreppet »idiot» lite grann[15]. Säsongen började bra och efter tolv omgångar var man i ledning, men sedan Coppell lockats över till Reading fick laget en schackningsperiod, men lyckades till slut ta sig till playoff under den nye managern Mark McGhee. Efter att ha vunnit första matchen, på bortaplan mot Swindon, med 1-0, höll det på att gå illa hemma på Withdean; under ordinarie speltid utjämnade Swindon, och i förlängningen tog de dessutom ledningen efter en kontring. I förlängningens sista minut nickade Danny Cullip ett inkast vidare in framför swindonmålet, och där störtade den andra mittbacken, Adam Virgo, fram, satte pannan till och skrev in sig i historieböckerna[16]. Straffsparksläggningen vanns sedan med 4-3, sedan två swindonspelare missat sina straffar.
Eftersom det här var under de år då Wembley byggdes om spelades playoff-finalen på Millenium Stadium i Cardiff. Supportrarna såg finalen som en ännu en chans att få publicitet för Falmer, dels genom att hänga upp banderoller på ställen väl synliga för TV-kamerorna, och dels genom att dela ut vykort med bilder på Millenium Stadium respektive Falmer, och med texten »We’re pleased to be here / But we wish we were here» — onkring 16 000 av dessa hamnade inom sinom tid i John Prescotts brevlåda.
Själva matchen var i ärlighetens namn ingen höjdare; tuffa bataljer, inga ansatser till skönspel från någondera lagen, och väldigt få chanser. Brighton vann med 1-0, sedan Chris Iwelumo blivit upphakad i straffområdet, och Leon Knight satt den efterföljande straffen. Jag har fått intrycket att de supportrar från Bristol City som jag diskuterat matchen med har ungefär samma uppfattning som jag — om något lag var värt att vinna matchen (och det är ett ganska stort »om»), så var det Brighton.
I slutet av juli 2004 kom så Prescotts besked att han inte tänkte ta något beslut — i stället tillsatte han en ny »öppen utfrågning», den här gången för att utreda frågan »finns det något alternativ som är bättre än Falmer?».
Hänga på repen (2004-2005)
Vid den här tiden, och flera år framåt, kan klubben liknas vid en boxare med problem: upptryckt mot repen av ettriga motståndare, bombarderad av slag, och med en enda tanke i huvudet — att överleva till nästa rond. Framför allt gällde detta naturligtvis ekonomiskt — i september startade klubben en kampanj för att dra in pengar, Keep Albion Alive And Kicking Appeal, där man erkände att pengarna var slut och att man låg två miljoner pund back. Redan tidigare hade ett par supportrar startat en Forty Notes Fund, med det uttalade målet att hjälpa klubben med värvningar och löner eftersom större delen av klubbens resurser slukades av kampen om Falmer.
Fotbollssäsongen 2004-05 kom också att präglas av de ekonomiska problemen: två av klubbens bättre spelare, Danny Cullip och Darren Currie, såldes runt nyår för att förbättra ekonomin, och uppkomna luckor i truppen fylldes av spelare från ungdomsakademin, lån från andra klubbar eller spelare utan klubbadress för ögonblicket; en sådan lucka på målvaktssidan såg Brighton plocka in den, såvitt jag vet, hittills ende svensken i klubben, Rami Shaaban. Lägger man därtill att Leon Knight hade tappat sin goda målgörarform från året innan så är det än mer beundransvärt att man lyckades hålla sig utanför nedflyttningsplatserna. Oavgjort mot Ipswich i sista matchen, 1-1, räckte precis för att hålla tillräckligt många lag bakom sig; en förlust hade betytt degradering. Ett kufiskt faktum är att laget tog 20 av sina 51 poäng mot de fyra »skinklagen» West Ham, Gillingham, Nottingham, och Rotherham. Tyvärr försvann alla dessa ur serien, West Ham uppåt och de övriga nedåt, så det var uppenbart att det skulle bli tuffare nästa säsong.
Den andra utfrågningen skulle inte starta förrän i januari 2005[17], men de kampanjlystna supportrarna passade på tillfället då Labour anordnade sina partidagar — man anordnade en marsch med omkring 4000 deltagare; man satte upp banderoller, som dock plockades ner omedelbart; och man lyckades till och med ta sig fram till Tony Blair för att lämna över kampanjmaterial till honom.
Ett av de mest märkliga sätten man hittade på att sprida sitt budskap på var via musik. Norman Cook, mer känd som Fatboy Slim var vid den här tiden huvudsponsor för klubben genom sitt skivbolag, Skint records[18], och han övertygade klubben att hjälpa till med lanseringen av hans nya skiva, »Palookaville»; Withdean bytte för en match namn till Palookaville, och klubben spelade för denna enda match i en speciell mörkblå palookaville-dräkt. Men det skulle inte räcka med det: den redan omnämnde Attila the stockbroker hade länge varit smått irriterad på att en låt, Tom Hark, spelades av fotbollsklubbar runt om i landet då hemmaklubben gjorde mål; han menade att den hörde hemma i Brighton, eftersom det var punkbandet The Piranhas som gjort den populär. Hans idé var att skriva en ny text med ett aktuellt budskap[19], spela in den tillsammans med kärntruppen i Falmer For All samt se till att den gavs ut under en vecka då konkurrensen var så liten som möjligt. Han pratade med Skint records, och de lovade att hjälpa till. Singeln släpptes precis efter nyår 2005, och gick rakt in på plats 17 på topplistan; totalt såldes ca 6500 exemplar. Man uppnådde därmed sitt syfte, och fick till och med lite uppmärksamhet från media, till exempel The Guardian. Om jag ska vara ärlig är detta inte riktigt min musik, och det är väl högst oklart om denna typ av aktioner fick något genomslag utanför musikkretsar.
Utfrågningen pågick fram till början på maj, med uppehåll lite då och då därför att vittnen och advokater var upptagna på annat håll. Ed Bassford refererade händelserna i matchprogrammen under våren, och hans sammanfattning kan läsas i säsongens sista program, på sidan 21. Han påpekar att de alternativ till Falmer som föreslagits hade visat sig vara endera redan upptagna, bisarra, alldeles för dyra, totalt olämpliga, ägda av folk som ville tjäna pengar, eller en del av en välanvänd och älskad park. Han lägger därtill att inget av alternativen kunde konkurrera med Falmer när det gällde trafik- och transport-frågor; konkluderar att alla klubbens supportrar som lyssnat på argumenten för och emot de olika alternativen är övertygade om att klubben gjort en riktig bedömning; och hoppas att inspektören, och i slutändan John Prescott och hans departement, kommer till samma slutsats.
Supportrarna kunde nu återigen se målsnöret framför sig, och satte in en långspurt. Den 4:e augusti, ett par dagar innan den nya säsongen skulle starta, organiserade man en »happening» där Des Lynam, brightonsupporter och välkänd TV-profil i England, lät sig vattnas av utvalda bortasupportrar, klädd i den regnponcho som klubben sålde på Withdean; det är, som bekant för alla som besökt Brighton, inte utan anledning som Withdean kallades för »Stadium of Light Showers». Vid bortamatchen mot Hull levererade man ännu ett vykort i mega-XL-format till John Prescotts kontor.
Marsch för Falmer; Des Lynam, Dick Knight, Martin Perry och Steve Coppell. (Foto: Paul Hazlewood)
Och i september marscherade man än en gång då Labour håller konferens, och den här gången fick man ännu större uppslutning, man uppskattade antalet till omkring 10 000; förutom brightonfans av alla åldrar och digniteter marscherade även ett antal fotbollssupportrar från andra klubbar, till och med någon från Crystal Palace.
Den 28:e oktober kom så beskedet från John Prescott — inspektören hade kommit till samma slutsatser som Bassford, och Prescotts beslut blev ett JA! Dagen efter, vid hemmamatchen mot Ipswich, bjöd klubben på champagne till alla åskådare. Men, som min programmerarkollega Urban och jag brukade turas om att påminna varandra: »Så jävla enkelt är det inte…!»
Slaget om Lewes (2005-2007)
Jag har inte sagt mycket om lagets insatser säsongen 2005-06, och det har sina rutiga skäl och randiga orsaker — kort sammanfattat: vi var sk:t. Nedflyttningen till League One var ett faktum redan två matcher innan säsongen slutade, men i praktiken var det klart långt tidigare; det blev till slut 24:e och sista plats med 38 poäng efter en svidande förlust i sista omgången, 1-5 mot Stoke hemma på Withdean. Klubben hade satsat på att värva några billiga utrikiska spelare, och när så Turienzo, Frutos och i någon mån Carole visade sig få svårt att slå sig in i matchelvan fanns det inte så mycket ekonomiskt svängrum för förändringar. I stället var det ett lån från Manchester United som stod för säsongens höjdpunkt — inte bara det att Paul McShane var den klippa backlinjen stödde sig på; det var också han som på något egendomligt sätt nickade in segermålet i bortamatchen mot Crystal Palace, och därmed tillförsäkrade sig en plats i den brightonska fotbollshistorien.
En annan ljusglimt var »coca-cola-grabben» Colin Kazim-Richards. Coca Cola, som under de här åren var huvudsponsor för de tre ligorna under Premier League, anordnade under några månader i slutet av säsongen 2004-05 en tävling för fotbollssupportrar där förstapriset var en kvarts miljon till supporterns klubb, öronmärkta för att värva en spelare. Priset vanns av en brightonsupporter, Aaron Berry, och Mark McGhee och Dick Knight valde den unge och lovande Kazim-Richards från Bury. Av någon anledning fann han sig aldrig tillrätta på sydkusten, och blev inte »den nye Zamora» som väl många hoppades. Hans vistelse i Brighton blev bara ettårig, men hans senare karriär, som bland annat inkluderat ett flertal matcher för det turkiska landslaget, bekräftar att McGhees bedömning av hans potential var korrekt.
Men den största besvikelsen var inte lagets tveksamma agerande på fotbollsplanen, utan att Prescotts beslut visade sig innehålla en teknisk felaktighet. I We want Falmer! står tre något olika versioner av exakt vad det tekniska felet bestod av; jag tycker Martin Perrys version känns mest trovärdig, och den går ut på att det på några ställen står att »området ifråga ligger inom tätorten Brighton and Hove», vilket inte är korrekt — som man kan se på kartan härovan ligger en del i Lewes. Perry menar att om beslutet lagt till orden »en del av» framför »området» så hade allting varit oantastligt.
Detta fel var naturligtvis i sig inte avgörande, men det gav motståndarna en möjlighet att överklaga, och det var precis vad Lewes’ kommunfullmäktige[20] gjorde; i slutet av november 2005 meddelade man att man ämnade överklaga beslutet till »High Court», vilket jag antar är den engelska motsvarigheten till högsta domstolen i Sverige. Trots att supportrarna under några dagar samlade in mer än 5000 underskrifter i Lewes för en petition emot en överklagan, och en enkät som lokaltidningen The Argus gjorde pekade på att omkring 74% av innevånarna i Lewes med omnejd var emot att fortsätta en kamp som de inte hade någon chans att vinna, så valde man att gå vidare med sin överklagan. I schackkretsar finns ett uttryck för tillvägagångssättet att fortsätta ett fullständigt förlorat parti långt efter att alla insett att det är dags att ge upp, »att spela på hjärtattack», och det passar ganska bra in på Lewes’ överklagande. Uppenbarligen hoppades LDC att om de kunde dra ut på processen ytterligare skulle klubben endera gå i konkurs eller bli så utarmad finansiellt att den inte skulle få råd att sätta de kostsamma planerna i verket.
Det är ingen överdrift att säga att personerna bakom Falmer For All var topp tunnor rasande, och i synnerhet gällde det naturligtvis de inte så få av dem som bodde i Lewes — inte nog med att Lewes motarbetade det de kämpat för så länge, de använde deras skattepengar för att göra det! Kanske var det det som gjorde att de flesta i FFA tyckte att detta var den smutsigaste delen av i hela den långa kampanjen, med de förtäckta försöken att skrämma Roz South till »tystnad», och de insinuationer som parlamentsledamoten Norman Baker riktade mot Derek Chapman, en av klubbens styrelsemedlemmar, och John Prescott.
Vad gör man om man inte är nöjd med sina lokalpolitiker? Man startar ett nytt parti, förstås! Den 5:e juni 2006 bildades Måspartiet (»Seagulls Party»); planen var att i nästa års val ställa upp i några av de valkretsar där de personer kandiderade som FFA ansåg var de drivande i kampanjen mot klubben, och argumentera emot dem för att dels få uppmärksamhet, och dels minska deras möjligheter att bli återvalda. För att testa partiets »politiska muskler» ställde Ed Bassford upp i ett fyllnadsval i Ouse Valley & Ringmer, en av de mindre valkretsarna i Lewes, och från ingenstans och med ett parti bakom sig som bara existerat i två månader fick han 21,9% av de avgivna rösterna. För att gå händelserna i förväg lite så ställde kandidater för måspartiet upp i fyra valkretsar vid kommunvalet nästkommande år; ingen av dem blev vald (i medeltal fick de dock ca 21% av rösterna), men två liberaldemokrater, Marina Pepper och David Neighbour, förlorade sina platser. Mig veterligt har måspartiet sedan det valet avstått från vidare insatser.
Måspartiet i Lewes, från vänster: okänd, Ed Bassford, Paul Samrah. (Fotograf okänd)
Lewes’ kommunfullmäktige styrdes vid den här tiden av liberaldemokraterna, och det slumpade sig så att partiet valde Brighton för sin årliga konferens. Falmer For All såg det som ett bra tillfälle för en demonstration, men av någon anledning blev inte uppslutningen lika god som tidigare; uppskattningsvis 1000-2000 personer deltog. Man delade också ut information till deltagarna för att informera om vad deras partikamrater i Lewes höll på med. I linje med tidigare humoristiska inslag i de många kampanjerna tryckte man upp fejkade menyer, med rätter som »Nyfångad Codswallop à la conseil de Lewes lunatique»[21], och förklaringar till de olika »rätterna» på baksidan av menyn; två av supportrarna tog på sig frack och delade ut menyerna med allvarliga miner och hovmästarbugningar till de anländande bankettgästerna. Enligt uppgift utspelade sig följande dialog då liberaldemokraternas dåvarande ledare, Menzies Campbell, med fru anlände till bankettlokalen:
Mås 1: (Skakar hand och lämnar över menyn) Välkommen till er konferens!
Campbell: Tillhör ni vakterna? Vi har hört att det kan komma demonstranter!
Mås 2: Vi är demonstranterna…!
Dagen innan domstolen skulle ta upp Lewes’ överklagan gick LDC med på att departementet drog tillbaka Prescotts ursprungliga beslut, något som föreslagits redan i april av planeringsdepartementet. En dryg månad senare skickade departementet, som efter diverse omkastningar i Blairs administration nu leddes av Ruth Kelly, ut en förfrågan till berörda parter att inkomma med kompletterande synpunkter på det som framkommit vid utfrågningarna i allmänhet, och Sheepcote Valley i synnerhet — LDC menade att det var ett bättre alternativ än Falmer, och ämnade tillsätta en ny konsult för att reda ut hur trafikfrågan skulle lösas.
I något sammanhang hade LDC hävdat att det bara var en 25 minuter lång promenad från Brightons centrala delar till Sheepcote Valley. En trupp om 35 supportrar testade detta genom att gå från klocktornet[22], filmade hela vandringen och skickade upp en DVD till Ruth Kelly; de klockade in strax under timmen, 58 minuter och 15 sekunder. En person i FFA med löparambitioner sprang sträckan för att se om han kunde klara den under 25 minuter och lyckades — hans tid var 24:12. Men antagligen hade man fått fram poängen att Sheepcote Valley inte befann sig på promenadavstånd redan under den andra utfrågningen — inspektören provpromenerade då själv sträckan från närmaste järnvägsstation till den föreslagna arenan, enligt en rutt som båda parter godkänt. Denna valdes medvetet av klubbens representant så gen som möjligt, vilket innebar att den visserligen bara var två engelska mil om man mätte på kartan, men i verkligheten var det en engelsk mil brant upp och en brant ner — en väg ingen utom en extrem hurtbulle skulle välja. Några gånger då tågen stod stilla därför att någon grupp strejkade var jag tvungen att ta bussen genom den delen av Brighton för att ta mig till Falmer, och jag kan intyga att att åka dubbeldäckare genom Moulsecoomb är fullt i klass med Lisebergs Flumeride och liknande attraktioner.
Medan de sista byråkratiska kvarnarna malde — de olika parterna gavs tillfälle att kommentera de övrigas kompletteringar — beslöt FFA att det var nödvändigt att påpeka för Ruth Kelly att de existerade. De tryckte därför upp en serie om tio vykort med motiv från Falmer som visade platsen från dess minst tilldragande sida; man letade upp de fulaste universitetsbyggnaderna, motorvägarna, järnvägarna och rucklen i byn Falmer, och delade ut vykort med dessa motiv till åskådarna på Withdean; för de besökande fansen tryckte man upp ett separat vykort med en regndränkt withdeanläktare som motiv. Sammanlagt 37 000 kort delades ut, och man fick rapporter om att dessa landade säckvis vid Ruth Kellys dörr.
Den uppmärksammæ läsaren har naturligtvis noterat att jag inte skrivit något om den fotbollsmässiga delen av säsongen 2006-07, och det beror till största delen på att laget inte gjorde något väsen av sig — man var varken i närheten av att åka ur eller att gå till playoff, utan pendlade makligt kring tabellens mittpunkt. Den mest dramatiska händelsen under säsongen inträffade därför redan i september, då ledarteamet Mark McGhee och Bob Booker fick sparken; gissningsvis var det missnöjet med den bleka avslutningen på säsongen innan som var den huvudsakliga anledningen. Laget togs i stället över av Dean Wilkins och Dean White, vilket kan synas symboliskt: Området kring Brighton & Hove kryllar av stadsdelar och orter som slutar på just »-dean», och att låta två av de personer som varit involverade i den egna ungdomsverksamheten ta över förstalaget är en klar indikation på att Knight hoppades kunna ta stommen till laget från ungdomsverksamheten — och två av dem hade dessutom lämpliga förnamn, Dean Hammond och Dean Cox…
Under våren hade det blivit klart att Labour skulle byta ledare, och Blairs efterträdare, Gordon Brown, reste riket runt för att presentera sig och låta allmänheten ställa frågor. När han kom till Brighton lyckades Paul Samrah slå sig fram till en av frågemickarna för att ställa en försiktig fråga om hur den blivande stasministern såg på klubbens ansökan. Denne svarade i ännu mer försiktiga ordalag, men man behövde inte vara någon chifferexpert för att tolka budskapet:
Som supporter av Raith Rovers vet jag allt om den kamp lokala fotbollslag för för att överleva, och ser fram emot att återvända till Brighton … när beslutet har fattats.
Brown tillträdde i slutet av juni, och började sin regeringsperiod med att röra om i den regeringspersonella grytan; för beslutets om Falmer del betydde det att underskriften inte skulle bli Ruth Kellys, utan Hazel Blears’. Eftersom ett beslut blivit utlovat till slutet av juli är det väl oklart hur mycket den nya departementschefen hann sätta sin prägel på utformningen av beslutet, men när det äntligen publicerades var det, som alla väntat sig, positivt. Och den här gången orkade inte Lewes, eller någon annan grupp, kämpa mer; och den 4 september 2007 gick tiden ut för protester mot beslutet. Nästan precis tio år efter att Dick Knight och Martin Perry tagit över rodret på Albion-skutan kunde de äntligen peka på ett definitivt genombrott i processen att bygga ett nytt stadium.
De sista stegen till Falmer (2007-2011)
Det dröjde en tid innan det började röra på sig på stadiumfronten — den inlämnade planen hade skapats i början av 2000-talet, och sedan dess hade byggstandarden ändrats, bland annat beträffande säkerhetsarrangemang och tillgång till olika faciliteter för rörelsehindrade. Att göra dessa ändringar i planerna och få dem godkända tog, som väntat, längre tid än väntat, och till slut var klubben tvungen att erkänna att de inte skulle kunna bli klara i tid för starten för säsongen 2010-11, som varit tanken då Blears’ beslut blev känt; eftersom en flytt mitt under en säsong skulle innebära stora praktiska problem valde man på ett tidigt stadium att skjuta inflyttningen till starten av säsongen 2011-12.
Under tiden fortsatte klubben att spela på Withdean, med blandade framgångar som det brukar heta när det inte går särskilt bra. När man tittar på tabellen vid slutet av säsongen 2007-08 ser det ut som om klubben gjort framsteg med en sjundeplats, just utanför playoffplatserna, men i själva verket var man egentligen aldrig nära att kvalificera sig för playoff. Och vissa insatser var pinsamma, det finns inget förmildrande namn. I början av april 2008 passade jag på att besöka Withdean på väg mellan Amsterdam och Manchester för att titta på matchen mot Port Vale, som varit under isen större delen av säsongen och redan var klara för nedflyttning trots att det återstod sex omgångar. Det »spel» som Brighton presterade var det minst organiserade jag någonsin sett, och då inkluderar jag Jönåkers IFs prestationer i division 7, Sydvästra Södermanland, i början av 70-talet. Resultatet blev bara 2-3, sedan Glenn Murray nickat in ett sent reduceringsmål, som jag dock inte såg därför att publiken strömmade mot utgångarna i stora klasar framför mig. Enligt uppgift hade han ännu en boll i nät som dömdes bort för offside; matchprogrammet för den följande hemmamatchen påpekar, helt korrekt, att det stundtals var smärtsamt att titta på matchen och att ett oavgjort resultat hade varit en travesti.
Det kom därför inte som någon överraskning, åtminstone inte för mig, att Dean Wilkins blev ersatt som manager inför nästa säsong. Klubben gjorde en nysatsning med den uttalade tanken att ta sig tillbaka till Championship innan flytten till Falmer. Man övertalade den gamle hjälten Micky Adams att komma tillbaka och man plockade in en intressant mix av nyförvärv, och inte minst ett »gammalförvärv» — hjälten från swindonmatchen 2004, Adam Virgo, som sålts till Celtic för en försvarlig summa pengar, men nu åter var utan klubbadress.
I december 2008 började själva arbetet, och klubben firade detta med en »kick-off»; två grävskopor fick bilda mål, och de två huvudkämparna i kampen för Falmer slog var sin straffspark på klubbens målvakt John Sullivan; resultatet blev Martin Perry – Dick Knight 1-0.
På den riktiga fotbollsplanen gick det dock oväntat dåligt; efter en lovande start med två vinster i de tre första matcherna hade det gått sämre och runt jul var man nere på nedflyttningsplats. Adams gjorde tappra försök att reda ut situationen, men utan någon ihållande framgång och inför matchen mot Millwall den 21 februari avgick han. Uppdraget att rädda Brighton kvar i League One gick till Russell Slade, och efter en remarkabel serie resultat som inbringade 13 poäng på på de fem sista matcherna lyckades han föra laget till säkerhet, och ända upp på 16:e plats. Men det var nära ögat; en förlust i stället för vinst i sista matchen mot Stockport, som just hade satts i konkurs, och Brighton hade blivit nedflyttade.
Det var nog inte bara jag som såg på arenabygget med blandade känslor. Det är ju tyvärr inte så att man så fort man fått byggtillstånd kan vifta med ett trollspö, och vips står ett skinande nytt stadium redo att tas i bruk. Att bygga arenor kostar pengar, och kostnaderna hade gått upp ganska rejält sedan den den ursprungliga planen gjordes. Dessutom hade en allmän ekonomisk tillbakagång skett runt 2008 som gjorde kapitalmarknaden synnerligen svårflörtad. Klubben hade inte direkt något överflöd på pengar, och de sex till tretton miljoner pund[23] som man tvingats betala i ersättning till planeringskonsulter av olika valörer, experter på allt från trafik till miljöpåverkan, och advokater gjorde naturligtvis inte saken bättre. Det fanns en, i mina ögon, befogad oro att klubben skulle tvingas låna pengar till en hutlös ränta som skulle göra att den för en lång tid skulle digna under samma ekonomiska ok som varit orsaken till dess problem alltsedan mitten av 80-talet. Och det finns ingen gudagiven rätt för klubbar med ett nybyggt stadium att omedelbart åka hiss uppåt i seriesystemet; det kan lika gärna gå illa, som i Darlington och Coventry.
Det hade förekommit rykten om att klubben de senaste åren flera gånger räddats av lån från en släkting till en av styrelsemedlemmarna, som uppenbarligen hade djupa fickor.
Tony Bloom i Las Vegas 2007 (bilden beskuren; fotograf flipchip, wikimedia
I maj 2009 klev så denne äntligen fram, och det på ett sätt som gjorde att man började fundera på om det ändå inte rörde sig om trolleri. Tony Bloom hette den person som svängde sin trollstav; pokerspelare, affärsman med rötter i spelbranschen och (åtminstone) tredje generationens brightonsupporter — hans farfar Harry satt i styrelsen för klubben på 70-talet, och hans farbror Ray har överlevt alla de omvälvningar som den här serien handlar om; han gick med i styrelsen 1984, och sitter där fortfarande. Bloom hade under en följd år lånat pengar till klubben så att den skulle kunna hålla sig flytande, och dessa pengar, omkring 12 miljoner pund, omvandlades nu till aktier i klubben, och han blev därmed majoritetsägare med 74% av aktiekapitalet. Han lånade dessutom ut ytterligare 80 miljoner pund, räntefritt och utan säkerhet, för att finansiera bygget vid Falmer. Samtidigt meddelade klubben att han skulle ta över ordförandeklubban från Dick Knight, något som till en början sågs med viss misstänksamhet i supporterkretsar. De flesta blev dock lugnade av de intervjuer som Bloom gav efter övertagandet, och vid närmare eftertanke är det knappast orimligt att en person som lånar ut närmare en miljard i svenska pengar får ett visst inflytande över hur pengarna används. Och att vara en passionerad brightonsupporter, ha nästan lika djupa fickor som pojken med guldbyxorna och dessutom vara en iskall pokerspelare är förvisso ingen dålig kravspecifikation på en ledare för Brighton & Hove Albion FC.
Redan i slutet av oktober fick Russell Slade silkessnöret — säsongen 2009-10 hade börjat minst sagt uselt, med bara en poäng på de fyra första matcherna, men det räcker inte för att beskriva den totala katastrof som inledningen var. Säsongen innan hade avslutats med bortamatch mot Huddersfield och hemmamatch mot Stockport, vilket hade resulterat i fyra poäng och nytt kontrakt, och slumpen (eller fotbollsförbundet) ville att detta program upprepades i rond 3 och fyra. Den här gången blev däremot två förluster — 7-1 i baken mot Huddersfield sved ganska rejält, men frågan är om inte förlusten med 4-2 mot Stockport hemma på Withdean sved etter värre; Stockport hade, som jag redan nämnt, försatts i konkurs, de hade tvingats rea ut alla sina bästa spelare (en försvarlig del av dem hamnade i Brighton, faktiskt), och tippades allmänt att åka ur med dunder och brak, vilket de så småningom också gjorde[24].
I stället plockade Bloom in en orutinerad manager med en lysande karriär som spelare — Gus Poyet, en mittfältare från Uruguay som spelat på allra högsta nivå i både Spanien och England. Hans managementmeriter var däremot inte lika imponerande; han hade varit assisterande manager åt Dennis Wise[25], bland annat i Leeds. Men det var många leedssupportrar som ansåg att det var Poyet som stod för det positiva laget åstadkom, och Bloom var uppenbarligen beredd att ge honom en rejäl chans.
Den nye managern ville spela ett helt annat spel än den gamle — spansk, kontrollerad fotboll, där man hellre tar en passning bakåt för att behålla bollen inom laget än slår en chansboll framåt, ersatte den traditionellt engelska fotboll som spelades under Slade. Det tog ett tag att få in de nya idéerna i laget, så sent som i mitten av februari låg man på nedflyttningsplats, men de sista femton matcherna innebar en rejäl uppryckning, och laget slutade på en helt godkänd mittplacering.
Inför den allra sista säsongen på Withdean genomförde Poyet med Blooms hjälp en grundlig renovering av spelartruppen: legender som Michel Kuipers, Nicky Forster och Adam Virgo tackades för sina insatser genom åren och visades på dörren, tillsammans med ytterligare omkring 10-12 spelare, och in kom i stället några spelare som skulle bli legender några år senare; jag tänker på spelare som Gordon Greer och Liam Bridcutt, men även Kazenga Lua Lua, Ashley Barnes och Iñigo Calderon, som Poyet plockat in på lån eller korttidskontrakt våren innan. Redan från början andades klubben optimism, tanken var att man åtminstone skulle ge sig själva chansen till uppflyttning genom att komma bland de sex bästa lagen. Men det stod klart ganska tidigt att den målsättningen skulle överträffas — i slutet av september klättrade man upp på förstaplatsen, och den släppte man sedan inte taget om. Särskilt imponerande var resultaten i mars, då laget spelade åtta seriematcher, och vann samtliga. Seriesegern var säkrad redan fyra matcher från slutet; den perfekta responsen till Southamptons manager Nigel Adkins, som tidigt på säsongen fått frågan om han trodde att Brighton skulle kunna bli promoverade, och svarade: »Om de kan hänga med oss, kanske»[26]. Tony Blooms dröm att Brighton skulle vara i The Championship när den nya arenan invigdes hade uppfyllts.
I juni 2010 meddelade klubben att man tecknat ett kontrakt med ett välkänt kreditkortsföretag, och att arenan för icke specificerat antal år framöver skulle bära namnet American Express Community Stadium. I artikeln jag länkade till ovan profeterade författaren att detta något omständliga namn skulle förkortas till The Amex i folkmun, och det visade sig vara en riktig spådom. Såvitt jag vet har ingen ännu avslöjat på hur lång tid avtalet med American Express löper, men eftersom de klev in som tröjsponsor för några år sedan får man väl utgå ifrån att de är intresserade av att fortsätta sponsringen ett tag till. Det vore skönt att slippa den förvirring som till exempel vidlåter Huddersfields arena, som i skrivande stund är inne på sin tredje sponsor…
I programmet för matchen mot Swindon presenterades skisser för hur arbetet med byggnationen skulle gå till, steg för steg, och i maj 2009 satte klubben upp en webbkamera så att fans skulle kunna följa hur arbetet fortskred, timme för timme[27]. En student gjorde en film av de bilder som webbkameran levererade, och nedan kan man alltså beskåda denna något uppsnabbade version av webbkamerans blickfång — omkring två års produktion av bilder, kondenserade till två och en halv minut:
Efter fjorton år på luffen hade Brighton & Hove Albion FC äntligen fått ett eget hem.
Epilog
De senaste årens med- och motgångar ligger så nära i tiden att jag inte tänker ta upp dem här — de tre playoff-äventyren under tre olika managers kan utan tvekan räknas till båda, men den senaste helgens besvikelse över att ha misslyckats med att ta den serieseger som såg ut att vara så nära övertrumfas naturligtvis med råge av glädjen över att klubben nästa år spelar i Premier League. Tony Bloom gjorde redan då han tillträdde sin post som ordförande klart att han siktade på att Brighton skulle vara i PL senast 2020, och han nådde alltså sitt mål med några år till godo.
Redan ett halvår efter invigningen insåg man att The Amex inte räckte till för det intresse för fotboll som väckts i Brighton, och klubben ansökte om att få utöka kapaciteten från de ursprungliga 22 500 åskådare till över 30 000; det är inte en så dramatisk tillbyggnad som det kanske verkar, eftersom man i den ursprungliga planen hade tagit en framtida utökning med i beräkningarna. Nu är dock alla planerade möjligheter att öka kapaciteten utnyttjade, och det betyder att kostnaden för att öka antalet åskådare ytterligare skulle bli alldeles för hög; Bloom har vid en supporterutfrågning sagt att någon sådan utvidgning inte är aktuell, och sannolikt aldrig kommer att bli det.
Däremot annonserade klubben nya byggplaner sommaren 2011, denna gång i Lancing på den västra sidan av Brighton & Hove; en ny träningsanläggning, med 11 fotbollsplaner och alla moderna faciliteter som kan tänkas behövas för en ambitiös och framåtsträvande klubb. Visserligen mötte dessa planer lite motstånd, men inte på långa vägar lika dramatiskt som beträffande Withdean och Falmer; i december 2014 stod anläggningen klar att använda, med en prislapp som ökat från det ursprungliga 22 miljoner till 32 miljoner. Sammanlagt, tillsammans med kostnaderna för Falmer och för spelartruppen, uppskattas Bloom ha pumpat in omkring 250 miljoner pund i klubben sedan han tog över den sommaren 2009.
Den resa som Brighton & Hove Albion FC gjort sedan herefordmatchen 1997 är ett stycke idrottshistoria som är så pass overklig att den skulle kunna varit klippt ur min ungdoms Buster-tidningar, och har naturligtvis uppmärksammats av media. Det är en historia med hjältar som Dick Knight, som förändrade Brightons ställning i fotbollsvärlden från »dirt» till något högst respektabelt; Tony Bloom, vars pengar har placerat Brighton på premierleague-kartan; och inte minst ett otal supportrar vars osjälviska kamp för sin klubb varit själva motorn i den fågel-fenix-förvandling som klubben genomgått. Som en symbol för den sammanhållning som supportrarna visat genom alla dessa år står vänskapen mellan Paul Samrah och John Baine; den ene revisorn som uppdagade klubbens ekonomiska manipulationer och ledde Falmer For All, den andre punkpoeten Attila the Stockbroker som stod överst på barrikaderna och vars engagemang sporrade till fortsatt kamp. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att sluta den här krönikan än att citera en strof ur Attila’s dikt Goldstone Ghosts, som skrevs till den sista matchen på Goldstone Ground:
The battle’s only just begun, but we have won the war.
Our club, though torn asunder, will survive.
And I salute each one of you who stood up and said NO!
And fought to keep the Albion alive.
And one day, when our new home’s built, and we are storming back
A bunch of happy fans without a care
We’ll look back on our darkest hour and raise our glasses high
and say with satisfaction: we were there.
Fotonot: De illustrationer jag försökt använda för att lätta upp textmassan har huvudsakligen hämtats från matchprogrammen på Seagulls Programmes. De återfinns på följande platser i programmen:
Datum
Motståndare
Sida
Bildinnehåll
28 februari 1998
Chester
4
Fans United 2
24 april 1999
Hull
23
Falmer for All
8 maj 1999
Rochdale
24
Rösta Yes Yes!
21 februari 2004
Bournemouth
13
Valentine
10 augusti 2004
Plymouth
10
Karta
18 september 2004
QPR
2
Alive & kicking
1 oktober 2005
Norwich
9
Labour-marsch 2
27 augusti 2006
Crewe
19
Seagulls party
Fotnoter:
Just de här åren inträffade den första omorganistionen av det engelska seriesystemet som förstörde den enkla och logiska ordning som dittills hade rått: Från säsongen 1992-93 kallades den gamla »Division 1» för »Premier League»; den gamla »Division 2» blev »Division 1»; och så vidare. När Brighton trillade ur den gamla »Division 2» hamnade man alltså i den nya »Division 2», vilket är som upplagt för missförstånd. Den ytterligare förvirring som Coca-Cola åsamkade systemet inför säsongen 2004-05 ska inte omnämnas här, men dessa båda reformer gör att jag ibland pratar om »nivåer» för att undvika oklarheter. [↩]
En källa säger att det handlade om £500 000 för att säkerställa att Brighton skulle fullgöra sina matcher under sin exil, medan Dick Knight i ett annat sammanhang nämner att han och Archer deponerade £250 000 var hos fotbollsförbundet för att se till att klubben återvände till Brighton senast tre år senare. Det verkar osannolikt att det handlar om två olika depositionsavgifter, så jag antar att det var ett och samma åtagande där olika delar av det framhävs. [↩]
Dvs, den andra nivån i det engelska seriesystemet. [↩]
Såvitt jag förstår, efter en snabb googlingssekvens, är det företrädesvis i annonsbranschen han gjort sig känd, och är mannen (!) bakom en serie annonser som resulterade i att en av dem röstades fram som Most Iconic Advert Image Of All Time. »Bra jobbat», skulle man kunna säga. [↩]
Well, städerna, actually… Vid denna tidpunkt hade tvillingstäderna Brighton och Hove just förenats under en kommunal ledning, men det skulle dröja några år innan denna sammanslagning fick rätt att kalla sig »city». För att slippa reda ut skillnaderna mellan de engelska begreppen »borough», »town» och »city» kommer jag att förenkla begreppen genom att referera till »staden», men jag misstänker att orternas innevånare kommer att fortsätta att prata om »städerna» så länge området är bebott. [↩]
Röstsiffrorna för att Albion skulle kunna godkännas som hyresgäst blev dock bara 9-4 — två fullmäktigemedlemmar ansåg uppenbarligen att det var i sin ordning att klubben byggde om arenan för att kunna användas i fotbollsligan, men inte att den sedan fick tillgång till den. [↩]
Det hette Brighton Polytechnic på »min» tid; jag har ännu inte riktigt vant mig vid detta nya namn [↩]
Puh, det var nära ögat — vid en sista(?) korrekturläsning upptäckte jag att jag råkat skriva »Adams skapelse», en felskrivning av närmast bibliska mått. [↩]
Uppflyttningen var klar redan omgången innan — Reading och Brentford låg visserligen bara fyra respektive fem poäng efter Brighton, men eftersom de skulle mötas i sista omgången kunde inte båda ta sig förbi Brighton. [↩]
Det engelska uttryck jag försöker översätta är public inquiry. [↩]
Sedan den dagen skanderar brightonklacken »Are you Prosser in disguise?» när en domare råkar misshaga dem. [↩]
Den vanliga termen för de personer och organisationer som motsätter sig förändringar i sin närhet; akronymen står för Not In My Back Yard, »inte på min bakgård» [↩]
Jag är inte hemma på hur väl de kyrkliga uppdelningarna av Sverige och England stämmer överens, men jag skulle kunna tänka mig att »Falmers sockenstyrelse» möjligen kan vara en rimlig översättning. [↩]
En episod som blivit en legend i brightonkretsar är en »dialog» mellan en expert som undersökt djurlivet på det aktuella området och en representant för miljövännerna; den sistnämnde försöker leda in diskussionen på vad som skulle hända med fladdermöss under kvällsmatcher, medan experten upprepar en och samma fras, »Det finns inga fladdermöss där!», tills inspektören avbryter diskussionen med ett »åkej, jag tror vi har uppfattat budskapet nu…» [↩]
Knight är ökänd för sina huvudlösa twittranden, även om han numera överglänses av en viss amerikansk twittrare. [↩]
Här är en lite längre sammanfattning av matchen, som också innehåller den dramatiska straffsparksläggningen. [↩]
I själva verket kom den inte igång förrän en månad senare. [↩]
»Skint» betyder ju »pank» på svenska, så denna tröjreklam kändes i högsta grad aktuell. [↩]
Om ni inte redan gissat budskapet så är den nya titeln, Tom Hark (We want Falmer), en god ledtråd. [↩]
Som »Lewes District Council», det engelska namnet, antyder är LDC mer ett område än en stad — det inkluderar till exempel de två mer kända kuststäderna Seaford och Newhaven — så därför valde jag att använda det mer obestämda kommun i stället för stad. [↩]
Vad som är de centrala delarna av en stad kan naturligtvis alltid diskuteras, men eftersom klocktornet och Brighton Station ligger på ungefär samma avstånd från Sheepcote Valley är det en högst rimlig utgångspunkt. [↩]
Uppgifterna varierar beroende på hur mycket man lägger in i begreppet planering, och om man räknar in kostnaderna för förbättringarna gjorda i Withdean. [↩]
Och fallet slutade inte där — Stockport spelar för närvarande i Vanarama National League North, det vill säga nivån under »konferensen», med andra ord den sjätte nivån i det engelska seriesystemet. [↩]
Jag har, av någon anledning, alltid haft en känsla av att Dennis Wise borde vara den ideale managern för Morecambe, men de har tydligen inte slagit ihop sina påsar än. [↩]
För säkerhets skull är det bäst att påpeka att jag har stor respekt för Adkins, framför allt hans period i Scunthorpe var imponerande, och inte betraktar hans uttalande som det minsta anmärkningsvärt. Samtidigt är det inte svårt att förstå att supportrar och spelare njöt av att lämna sina sydkustkonkurrenter långt efter sig i jakten på seriesegern. [↩]
Jag minns inte hur ofta den uppdaterades, men jag har för mig att det var varje kvart eller halvtimme. [↩]
Nej, det är inte franska presidentkandidater det ska handla om…
När jag valde denna uppgift för Schacknytt kom jag av någon anledning som jag inte längre minns att tänka på en av Monty Pythons klassiska sketcher — den svarta damen och pythontanten Mrs Scum ställs båda inför en valsituation där inget av alternativen tycks överdrivet njutbart. Det kan knappast räknas som en ledtråd, så jag kan omedelbart avslöja att svaret på dagens problem inte är »Henri Bergson».
Liksom i den förra studien har vit ett torn och en lätt pjäs till sitt förfogande vid sin damjakt, men här har vit ytterligare en faktor att ta med i ekvationen, en stark nästanfribonde; om du inser hur den kan ställa till med maximal skada har du kommit en bra bit på väg. Dessutom kan avslöjas att lösningen är kort; om dina varianter börjar bli längre än en tre, fyra drag utan att matt eller damvinst är i sikte har du valt fel väg.
Den här uppgiften är knepig att bedöma svårigheten på, tycker jag. Eftersom lösningen bara är tre drag lång kan det tyckas märkligt att inte sätta en etta, men det tog betydligt längre tid för mig att lösa denna jämfört med »normala» ettor; om detta beror på tillfällig (?) inkompetens eller att uppgiften verkligen är lite svårare kan/vill jag inte avgöra.