En lektion i trigolfometri

Tankar om och kring musik, del 81

Rory McLeodFarewell Welfare

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Även den här veckan pysslar jag mest med typiska pensionärsgöromål — sover, äter, besöker vårdcentraler och följer British Open i golf. Golf har gett upphov till en mystisk gren av plan geometri som fått namnet »trigolfometri»; än så länge tycks det bara vara jag som noterat detta intressanta fält, men jag antar att matematiker kommer att kasta sig över denna nya form av geometri så fort de blir uppmärksammade på den. Så här kan det till exempel se ut:

Exempel på trigolfometri

Nåväl, en av favoriterna i tävlingen är, eller rättare sagt var innan tävlingen började, Rory McIlroy, vilket tillsammans med mina nyliga kontakter med sjukvården fick kombinationsmodulen i min hjärna att plocka fram denna makalösa låt[1]. Förutom den ordvitsande titeln innehåller den också påståendet »I got so much medicine for my health, I was sick a long time after I got well», vilket har ett klart släktskap med trigolfometrin i stycket ovan. Tyvärr hittar jag inte hela texten någonstans på nätet, bara den första, ursprungliga, delen. Jag kan rekommendera en lajv-version som gör full rättvisa åt McLeods enamnsorkester, med munspel, skedar, fotstamp och en dramatisk extraeffekt på slutet; missa inte den…


Fotnoter:

  1. Det är kanske säkrast att påpeka att min bild av sjukvården, och välfärden i allmänhet, inte alls är lika dyster som McLeods. []

Panta rei

Tankar om och kring musik, del 80

Eva DahlgrenAllting flyter

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Hittills har sommaren varit ganska regnig här, även om vi inte kan mäta oss med Jönköping och trakterna därikring. Om dagens låtval ska ses som ett försök att blidka Murphy och andra gudomligheter, eller som en smajly — eller vad nu dessa mystiska mojänger som dyker upp överallt på internet nuförtiden heter — riktad till sagda potentater lämnar jag åt dig, käræ läsare, att bedöma.

Titeln, »Allting flyter», syftar naturligtvis på ett av Herakleitos’ »citat»; när det gäller försokratiker är man i princip inte säker på någonting. I min rudimentära filosofiska världsbild placerar jag honom som ett slags polär motsats till Parmenides; den senare ansåg ju som bekant att förändring är omöjlig (och hans lärjunge Zenon ställde upp ett gäng paradoxer för att visa detta) — vid en jämförelse ter sig det mesta som Herakleitos eventuellt har yttrat som högst normalt.

Som pensionär är det inte utan att Dahlgrens text fått ytterligare relevans som beskrivning av situationen, och då tänker jag inte på regnandet. Den där läckan i skallen som gör att tankarna rinner ut innan man lyckats formulera dem har jag visserligen haft länge, men den har ju inte blivit mindre med åren, direkt. Och visst kan man känna sig onödig ibland, och visst gör man knappt något annat än sover. En ganska trevlig tillvaro, på det hela taget.

Den främste bland de få

Tankar om och kring musik, del 79

Adolpson & FalkMr Jones’ maskin

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Den lilla gåta jag ställde förra veckan var nog inte så svår för personer med samma musiksmak som jag — på Barbro Hörbergs skiva »Med ögon känsliga för grönt» hade två ynglingar vid namn Tomas Adolphson och Anders Falk skrivit musiken till tre av låtarna; på »Morgon efter regn» var de också representerade med en låt; och på Monica Törnells »Mica» hade de två låtar. På de två första av dessa skivor var de helt okända, men när Mica kom ut 1984 hade de redan slagit genom rejält.

Jag var knappast den enda yngling som följde noga med i allt som Kjell Alinge pysslade med i radio på 70- och 80-talet — »lyssna på radio; radio är för folk med fantasi!» kunde han påpeka. »Hemma hos» tillsammans med Janne Forsell var nästan lika banbrytande i radion som Monty Python varit på TV:n, och i början av 80-talet, i Eldorado, som också var något nytt i radion, fick Adolphson och Falk möjlighet att visa vad de kunde, och det gjorde de. Först kom, om jag minns rätt, »Blinkar blå» — en mycket ovanlig låt på så sätt att den inte har någon egentlig handling, utan bara ställer några lätt filosofiska eller existentiella frågor utan att ge svar på dem. Den skulle passa perfekt i den här serien, men jag valde i stället en liknande låt, som har fått aktualitet genom AI:s frammarsch de senaste åren.

Att jag valde just den här låten beror på en sådan där textrad som kan göra att man ligger vaken en svettig sommarnatt och grubblar: Mr Jones’ maskin påstår bland annat att »Jag har den fullständighet som människan borde ha.» Borde vi verkligen det? Skulle inte EM-matcher i fotboll som slutar oavgjorda efter att alla straffskyttar tuppat av av trötthet bli ointressanta i längden…?