Trumpna funderingar

Det var ju en god föresats, men jag lyckas inte hålla tankarna borta från den nyinsvurne så kallade amerikanske presidenten[1].

För någon dag sedan fick jag åter anledning att lyssna på »Tid» av John Holm[2]. Den låten innehåller bland annat orden

Se poeten där i hörnet
han har sparat några rader
några rader av en herrans massa ord

Varje gång jag hör de orden tänker jag på en viss dikt av Nils Ferlin — om jag minns rätt berättade hans fru, Henny, någon gång att poeten jobbat en tid med ett längre poem, men till slut valde han att bryta ut en strof och kassera resten. Den hamnade så småningom i »Från mitt ekorrhjul»:

Klättergroda

Ack klättergroda lilla:
Ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du kravlat opp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa.

Det är svårt att inte associera den dikten med den nuvarande presidenten i USA; Ferlin gör därmed sällskap med Woody Guthrie i den ännu inte bildade gruppen DPATS — Dead Poets Against Trump Society.

En tanke som dykt upp flera gånger i mitt facebook-flöde är att Trump inte är som andra politiker, att han är ärligare och att det »etablissemang» han kritiserar är genomruttet och förtjänar att »rensas upp». Ett sådant uttalande som jag sparat var att »[Trump vann], för att han sa nog av de saker som folk desperat gått och väntat på att någon skulle säga.» Det slumpade sig så att jag förra hösten läste två romaner där en av huvudpersonerna avslöjade vad han ansåg om politiker, valkår och alltihop. Det är dock svårt att se några större likheter med Trumps valkampanj; jag har valt ut några bitar för att du, käræ läsare, ska kunna bilda dig en egen uppfattning.

Det första citatet är hämtat ur en deckare av Edmund Crispin, »Den som sig i leken ger»[3]. Crispins detektiv heter Gervase Fen, och är normalt professor i engelsk litteratur i Oxford. I den här boken ägnar han sig dock åt att försöka bli parlamentsledamot i en avlägsen valkrets, där han ställer upp som oavhängig kandidat. Där blir han naturligtvis inblandad i ett kriminalfall, men själva mordgåtan är inte någon av deckarlitteraturens vassaste; det som fastnar i minnet är i stället det tal som Fen håller som avslutning på sin kampanj. Vid denna tidpunkt har han tappat all lust att bli politiker, och beslutar sig för att se till att han inte blir vald[4]:

»Det förfäktas ofta», sade han, »att engelsmännen är unika bland alla folkslag vad gäller sunt omdöme i poli­tiska angelägenheter. Men i själva verket har engels­männen inte mer politiskt sunt omdöme än en isbjörn. Det har jag personligen bevisat. I några dagar har jag undfägnat den här valmanskåren med projekt och så ojämförligt idiotiska projekt och ideer att jag smickrar mig med att de är något av en tour de force. I det jag har sagt har inte ens skymten av sunt förnuft fått tränga in; och jag kan knappt komma på en enda vanföreställning, hur gammal och diffus den än är, som jag har försum­mat att sprida. […] Och jag är tvungen att dra slutsatsen att denna dokumenterade slöhet är representativ för det engelska folket som helhet, eftersom dess förkärlek för att placera enfaldiga människor med storhetsvansinne i maktställningar härrör, när allt kommer omkring, av en identisk tomhet i intellektet.»

Han gjorde en paus och betraktade välvilligt sina åhörare. En skrämmande tystnad hade inträtt, för ännu verkade de för lamslagna av häpnad att protestera hör­bart.

»[…] Låt er inte förledas att tro att politisk apati är farlig. Diktatorer som Hitler, Mussolini och Stalin har kommit till makten, inte på grund av apati utan på grund av massfanatism. Det, mina vänner är faran, men ni är så upptagna av att stirra upp på mig och undra om jag har blivit tokig att jag skulle kunna tala en vecka utan att övertyga er om det. Jag tänker inte tala en vecka. Engelsk politisk fanatism växer snabbt till en flodvåg och ingenting som jag eller någon annan kan göra eller säga kan hejda den nu.

Jag ska nu tala om anledningen till att den här sortens fanatism tilltalar mänskligheten så mycket. En nule­vande fransk författare — vars namn jag inte ska nämna eftersom ni antagligen är för dumma att vare sig känna igen det eller komma ihåg det — har med ovederlägglig logik framhållit att människor anammar ideer, inte där­för att de tycker att dessa ideer är riktiga, eller därför att de tycker att de är fördelaktiga, utan därför att dessa ideer tillfredsställer ett väsentligt emotionellt behov i deras natur. Vilken känsla — frågar jag er — ligger till grund för den främsta drivkraften hos de politiskt be­satta? Ni svarar inte därför att ni aldrig ett ögonblick har skänkt den saken en tanke. Men om ni skulle göra det så skulle kanske till och med ni upptäcka att svaret på min fråga är det enstaviga hat. Glöm aldrig att poli­tiska fanatiker är människor som till övermått går upp i sitt emotionella behov av hat.[5]

Han fortsätter med att berätta en fabel som han hittat på för tillfället, och avslutar med att be sina åhörare avstå från att rösta[6].

Det andra valtalet skulle man kunna kalla dubbelimaginärt — inte nog med att det förekommer i en skönlitterär bok, det hålls inte ens där, utan huvudpersonen funderar på vilka effekterna skulle bli om han höll ett mer sanningsenligt tal, utan gängse försköningar och överdrifter. Valtalaren ifråga heter Henry Elliott, och är huvudperson i det sista kapitlet i en roman jag tidigare avhandlat här på bloggen, Contango[7], av James Hilton. När citatet nedan början blir han just introducerad till publiken av en lokal partikollega medan han själv tittar ut över publiken:

He looked at their faces and tried to catch the glance he wanted to see — that of alertness, independence, the sublime you-be-damnedness of free-souled men. Instead, he saw cynicism here and there, vapid approval in a few places, but for the most part only apathy and weariness. They too, perhaps, knew what a game it all was. Then suddenly the vagrant idea came to him — suppose he were to give them, instead of the usual meaningless stuff, the simple truth, so far as he knew it? Suppose he were to begin: »Ladies and gentlemen, I’m afraid I haven’t very much good news for you, and I can’t make you any exciting promises. Frankly, I’m a little pessimistic about things in general. The world’s in a pretty bad way, and perhaps it isn’t quite so much a matter of supremacy as of survival. One man can do little in the face of events, but of course I shall try, as I’ve tried all along. Owing to the rather absurd machinery of the English electoral system I have to ask you for your votes; and I must confess I don’t know why on earth you should give them to me — certainly not, I should hope, because I’m a Northsex man[8]. Of course, if you agree with my policy, that’s a reason; but then my opponent’s policy isn’t so bad, either, and I’m sure his intentions are just as honest as mine. And then I’m afraid in a lot of ways you don’t know my policy, and wouldn’t understand it if I told you — all this business about foreign affairs and the gold standard and so on. Also, there’s the disquieting possibility that my policy may be wrong after all. Frankly, I can’t think why you should give me such a big blank cheque, except that somebody has to have one, and if it weren’t me, it might be someone even less reliable. But remember, I can’t honestly promise anything. I can’t even promise not to make awful mistakes. Some little thing I do, with the best will in the world, may start a war long after I’m dead — a war that may perhaps claim the lives of your children. Remember that, when you’re shouting ›Good old Harry.› And remember, too, that I shan’t have much time to be bothered about you once you’ve elected me…»

Han kommer fram till att ett sådant tal skulle innebära slutet på hans politiska karriär, och håller i stället ett tämligen normalt tal — vi får det dock bara refererat. När han slutat prata gör han bedömningen att han förmodligen inte lyckats övertyga någon som inte tänkt rösta på honom, men möjligen fått »några dussin» röster bland dem som inte tänkt rösta alls.

Kan man dra några slutsatser av de här citaten? Ja, åtminstone en förefaller mig uppenbar — tanken att politik är ett slags spel där politiker ibland medvetet för sina väljare bakom ljuset är ingalunda ny — »Contango» publicerades 1932 och »Den som sig i leken ger» 1948[9]. Nu kan det väl knappast räknas som någon uppseendeväckande slutsats; de perioder i historien då undersåtarna varit helt nöjda med makthavarna torde vara ytterst få, det som möjligen skulle kunna anses nytt är att det, till en viss del, är den demokratiska processen som kritiseras.

En annan sak som man kan lägga märke till är vilken vikt som läggs vid den egna insatsens betydelse; Fen och Elliott betonar att de i stort sett är sprattelgubbar styrda av Ödets mäktiga hand, medan Trump agerar som om det var han som styrde denna hand. Relaterat till detta är att alla tre behandlar sin publik som om den vore mindre vetande, men medan Fen medvetet förolämpar sin publik och Elliott diskret antyder att han själv möjligen förstår vad han tänker göra, men att publiken förmodligen inte gör det, så gör Trump allvarliga försök att verka ännu mindre vetande än sin publik. Är det månne denna identifikation med sina väljare som gjort honom så populär bland sina anhängare?

Med tanke på de stora skillnader som jag pekat på ovan har jag svårt att tänka mig att det ligger något i att Trump sagt vad alla vill höra; snarare ligger han väl närmare den typ av politiker som Gervase Fen allvarligt varnar för, de med hat-retoriken. Det finns emellertid en litterär figur med vilken Trump delar en hel del egenskaper; jag tänker naturligtvis på Zaphod Beeblebrox i Douglas Adams’ »The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy». Inte nog med att dennes egocentricitet är i paritet med Trumps, han var också under en tid »president of the imperial galactic government»[10]; i radioserien beskrivs hans verkliga arbetsuppgift sålunda:

The president’s job, and if someone sufficiently vain and stupid is picked he won’t realise this, is not to wield power but to draw attention away from it. Zaphod Beeblebrox, the only man in history to have made presidential telecasts from the bath, from Eccentrica Gallumbits’ bedroom, from the maximum security wing of the Betelguese state prison or from wherever else he happened to be at the time, was supremely good at this job.

Om vi antar att Trumps roll, i en något mindre skala, motsvarar Beeblebrox’ så tycks det mig som om han hittills lyckats ganska väl. Men vem är det som egentligen styr i USA?


Fotnoter:

  1. Om du råkar läsa detta då de händelser som var aktuella i början av februari 2017 fallit i glömska, så kan till exempel denna artikel påminna dig om varför jag stoppade in »så kallade» i den inledande frasen. []
  2. Ska man vara petnoga, och det ska man ju, så är detta »bara» en översättning av en låt av Tom Waits, men John Holm har en förmåga att sätta sin mycket speciella prägel på de låtar han sjunger. Jan Johansson lär ha sagt något i stil med »det måste finnas ett sätt att spela ›Bä bä vita lamm› så att publiken bryter ihop»; John Holm skulle kunna vara mannen att bevisa den tesens giltighet. []
  3. Jag hade fått ett så kallat ryck, och läste genom alla Crispin-deckare jag fann i den numera kvartssorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek. Det visade sig att de ungefär 30 år som gått sedan jag senast läst dem gjort att jag inte mindes intrigen i någon av dem; det finns sålunda vissa fördelar med att ha ett uselt minne. []
  4. Den läsare som är något bekant med Fen från tidigare böcker har redan insett detta; deckarlitteraturen har gott om ADHD-anstrukna problemlösare, och Gervase Fen är en av de tydligast tecknade. Och är detta den första bekantskapen med Fen får läsaren redan i första kapitlet en fingervisning om att det politiska intresset inte sitter så värst djupt; Fen hävdar där som ett av sina motiv för att bli politiker att om man sammanställt en slutgiltig upplaga av Langland, vilket Fen säger sig ha gjort, så måste man helt byta sysselsättning för att undvika att bli galen. []
  5. För den läsare som upptäcker en del märkliga språkliga konstruktioner i ovanstående citat må omtalas att översättaren heter Pelle Fritz-Crone. []
  6. För den som inte orkar besöka närmaste välsorterade antikvariat eller bibliotek, men ändå vill veta hur valet utföll så vann Fen det med en röst, varpå han blev förklarad obehörig därför att hans valkampanj använt sju pund mer än tillåtet. []
  7. Det är för övrigt samme person som, enligt Georg Svensson, förklarar Hiltons syn på slumpens inverkan på världshistorien; den uppmärksammæ läsaren kommer att se en tillämpning på den filosofin i citatet nedan. []
  8. Till skillnad från Sussex och Essex, som finns, och Middlesex och Wessex, som har funnits, har mig veterligt Northsex aldrig använts som namn på något engelskt område; förmodligen är det därför som Hilton valt att låta valet utspelas där — i ett fiktivt men ändå typiskt engelskt distrikt. []
  9. För att vara mer exakt så publicerades den engelska upplagan, »Buried for pleasure», 1948 medan den svenska upplagan inte kom förrän 1971. []
  10. Enligt Adams var Beeblebrox dessutom så välutrustad å huvudets vägnar att absolutbeloppet av »antal huvuden» minus »populationens medelantal huvuden» var nära 1; det finns vissa tecken som tyder på att samma ekvation gäller för Trump. []

Det luftiga fängelset

Svårighetsgrad 3









Hermann Mattison, 1914
Vit drar och gör remi

De tidigare två studierna i den här serien var de som hängde med den första artikeln i Schacknytt, och om jag inte misstar mig var det de enda två som jag »lånade» från Claes’ artiklar i LASSmeddelande; de LASSare som tillika var schacknyttläsare och frekventerar denna blogg har alltså sett dem åtminstone tre gånger vid det här laget. Det här gången tänkte jag dock presentera något »nytt», en studie som inte har varit publicerad i min spalt i Schacknytt.

I min problemschackbokhylla har jag ett litet häfte med Mattisons samlade studier, utgiven av Timothy Whitworth för 30 år sedan, och dagens studie är hämtad därifrån. Hermanis Matisons, som namnet skrivs på lettiska, var inte bara en god studiekompositör; han var också en stark spelare, med bland annat en vinst mot Aleksander Alekhine i pragolympiaden 1931 på meritlistan.

Svårighetsgraden är kanske lite högt satt, men även om de flesta av vits drag kan räknas fram med den inte helt ovanliga metoden »allt annat förlorar» så krävs det en väl upparbetad inre syn för att hålla rätt kurs bland alla blindskär. Och slutställningen är ganska väl dold, får man väl säga.

Du har väl insett att vit kan lägga in ett matthot vid lämpliga tillfällen? Om inte, så är det dags att börja leta efter ett bra sätt att göra hotet effektivt.

Kommen så här långt bör du ha sett att svart kan besvara det matthot jag tipsade om i förra ledtråden med ett tornoffer på lämplig ruta i avsikt att valla ner f-bonden till promoveringsrutan. Dags att klura ut ett sätt att ånyo hota matt på ett avgörande sätt. Vits primära uppgift är att stoppa f-bonden, men du har väl inte missat den lilla ledtråd jag gömt i rubriken?

Kungligt stöd

Svårighetsgrad 1









Szaja Kozlowski, 1931
Vit drar och gör remi

Författaren är kanske inte så känd, men flera av hans studier tillhör klassikerna, trots att bara 21 studier av honom finns bevarade. Vit ska på något sätt se till att de svarta bönderna inte går ner i dam. Det kanske ser ut som vit har många drag att välja mellan, men det krävs precision från första draget.

Vit måste naturligtvis schacka, och schacka bakifrån (eller uppifrån, då man tittar på diagrammet). Tornet kan inte gå ner till första raden förrän den svarta kungen kommit så långt bort att den inte hinner gardera b2-bonden. Och för att det ska fungera måste vits kung stå på…

Dråplig damduell

Svårighetsgrad 2









Leonid Kubbel, 1927
Vit drar och vinner

Ett mästerverk av en av studiekonstens stora, åtminstone ansåg han själv att detta var en av hans bästa studier. Det är inte så svårt att gissa vad som kommer att hända under de första dragen; vit får dam först, och det gäller att hitta något sätt att utnyttja det.

Det går inte att tvinga fram ett avgörande enbart med schackar, och något vunnet bondeslutspel verkar inte gå att hitta. Det behövs ett stilla drag för att få svarts fästning att rasa samman.

Det stilla draget jag pratade om i förra ledtråden kommer att tvinga den svarta damen att ställa sig på en ruta där vit kan vinna den med en enkel GABIÖ-kombination.

Om studier

Ett av de trevligaste, och mest poänggivande, sätten att träna schack är att lösa studier. I de enklaste slutspel finns dolda hot och möjligheter för den som har ögonen öppna, och att vara förtrogen med dem kan ge extrapoäng på alla nivåer. Se bara:









Vit vid draget

Här spelade vit 55. Kb2??, och svart svarade 55… Kb4?? (55… Txh5! är avsevärt bättre, eftersom svart efter 56. Ta5+ Kb4 57. Txh5 är patt!), och vit vann så småningom. Och det här hände inte på de lägre borden i Minior-SM; både Shirov (vit) och Morozevich tillhör som bekant den absoluta världseliten[1][2].

En före detta klubbkamrat i Linköpings ASS, Claes Eriksson, skrev i början av nittiotalet några uppskattade artiklar på detta tema i vår klubbtidning[3][4]. Några år senare använde jag hans koncept under min period som något slags kulturredaktör under Schacknytts sista år. Jag fick hans nådiga tillåtelse att »låna» inte bara koncept utan också material därifrån; såvitt jag kan se vid en hastig genomläsning knyckte jag dock relativt lite — några formuleringar i texten nedan är hans och och ett par av studierna — men jag stod i ganska hög grad på egna ben. Materialet hämtades ibland från det material, böcker och CD-skivor, jag recenserade i Schacknytt, men huvudsakligen från diverse studieböcker i den någorlunda sorterade delen av mitt bibliotek.

Jag har fått många bevis för att studiespalten var uppskattad[5], och därför har jag beslutat mig för att åter ta upp ämnet här på bloggen. Sammanlagt blev det 31 spalter i Schacknytt, plus några studier i en jultävling. Omkring 68 studier är alltså redan utvalda och klara, och min plan är att publicera dessa här på bloggen, plus ytterligare 32 så att det blir ett jämnt hundratal. Jag räknar därvid kallt med att de som prenumererade på Schacknytt vid den tiden har lika dåligt minne som jag, och alltså inte kommer ihåg lösningen, utan på sin höjd har lite vaga idéer om vad som ska hända. Med en utgivningstakt av en studie i veckan bör, om jag räknar rätt i hastigheten och inte tröttnar halvvägs, de hundra studierna räcka fram till årskiftet 2018-19[6].

Jag kommer också att försöka ange studiernas svårighetsgrad. Svårighetsgrad 1 är den enklaste typen, där det oftast räcker med att se en enstaka poäng och räkna 4-5 drag framåt; vid svårighetsgrad 3 behövs det ett par poänger för att knäcka ett hårdnackat och kanske svårfunnet svart försvar, och varianterna är längre eller mer förgrenade, alternativt kommer vits svårfunna poäng i slutet av en ganska forcerad variant[7]. Svårighetsgrad 2 hamnar någonstans emellan dessa. Någon enstaka gång skulle jag vilja sätta en ännu högre svårighetsgrad, men då kommer jag att ge lämpliga varningar i texten. Låt emellertid inte svårighetsgraden stoppa dig från att försöka lösa uppgiften — alla bedömningar är ju synnerligen subjektiva, och det jag tycker är knepigt och svårt kanske du tycker är elementärt, och vice versa. Inte heller ska du förringa din insats om du löser en studie med den lägsta svårighetsgraden; efter varje studie som du löser utan att flytta på pjäserna eller snegla på ledtråd eller lösning har du förtjänat en kraftig dunk i ryggen och ett uppskattande »Bravo!»[8].

Studierna kommer att ha samma tredelade upplägg som i Claes’ artiklar: en del som presenterar uppgiften, en som ger en ledtråd till den som kört fast, och en som presenterar lösningen. Dessa två senare finns i artikeln, men förblir, om din webb-läsare sköter sig, dolda tills du klickar på lämplig knapp för att få dem synliga — längre ner i den här artikeln ger jag ett exempel. En fördel med webb-mediet i förhållande till en papperstidning är att lösningen kan presenteras av en app som gör genomspelning av lösningen med bivarianter möjlig. Men för att få ut något av träningen bör du börja med att försöka lösa uppgiften från diagrammet, alternativt att sätta upp ställningen på ett bräde för att få bättre »partikänsla». Är du riktigt seriös kan du sätta en schackklocka på 18:45, försöka intala dig att det står 3½-3½ i en viktig lagmatch och att allt nu hänger på att du kan hitta vinsten/remin innan tiden går ut. Först när du tror du hittat lösningen, eller åtminstone rätt idé, bör du börja plocka med pjäserna.

Skulle det vara som förgjort, kan du ta en titt på ledtråden för att se om dimmorna lättar. Om de inte gör det, spela genom lösningen drag för drag och jämför med dina icke-fungerande idéer; kanske var det bara någon liten poäng någonstans som du missat.

Det är några saker som skiljer studier från kombinationsövningar, förutom att vit alltid börjar om inte annat anges. Det viktigaste är nog att det inte finns några överflödiga pjäser; står det en ensam och övergiven vit bonde på a2 är den där endera för att i ett kritiskt läge täcka fältet b3 eller så är det den bonden vit ska knalla ner till a8 med när krutröken lagt sig. Vidare finns det nästan alltid bara ett sätt att spela, och skulle det finnas två (eller, ännu värre, flera) drag som ger önskat resultat räknas det som en defekt i studien. Hur allvarlig defekten är beror på hur mycket lösningarna skiljer sig åt; att både a8D och a8T leder till målet är helt i sin ordning, medan två lösningar som bygger på helt olika idéer gör studien värdelös. Claes påpekar också att en studie oftast har poängen en bit in i lösningen, och att man ofta måste ana sig till en mattbild eller ett kombinationsmotiv, och sedan hitta ett sätt att tvinga svart till sådana medgivanden att den funna idén går att genomföra.

Om du kommit fram till en annan lösning än den som facit ger, måste du kontrollera varför din lösning inte fungerar; motsvarande gäller om du hittat ett svart försvar som inte står i lösningen. Det kan ju vara så att du hittat något som ingen annan har sett, men oftast är det naturligtvis en fälla du trillat i. Ofta är det förknippat med en aha-upplevelse när man upptäcker fällan; ta till exempel följande:









Birnov, 1928
Vit drar och gör remi

Lösningen går så här: 1. a6 Lxc4 2. e4+!! Kxe4 3. a7 Ld5 4. c4 La8 5. Kb8 Lc6 6. Kc7 och svart kommer inte ifrån dragupprepningen. I mitt första lösningsförsök hade jag kastat om de två första dragen, 1. e4+? Kxe4? 2. a6 Lxc4 etc. Det jag hade missat var 1… Ke5! 2. a6 Lh7! och svart tar sig in på rätt diagonal på ett effektivare sätt. Som baron Ramel skulle uttryckt det: Det är de små, små detaljerna som gör’et!

Som exempel på hur studierna kommer att se ut så har jag letat fram en av de allra första studierna; många studiekännare anser att studiekonsten föddes med boken Chess studies av Joseph Kling och Bernhard Horwitz, som publicerades 1851. Det, som det mesta annat, kan diskuteras, men att de gjort en viktig pionjärinsats kan knappast förnekas. Men när man löser nedanstående verk bör man tänka på att författarna inte ville komponera ställningar där en enda väg ledde till målet, utan att visa det fanns åtminstone en väg till vinst för vit oberoende av hur svart spelade; studierna var med andra ord mer praktiskt än estetiskt inriktade[9]. Det praktiska, eller didaktiska, syftar till att lösaren ska vara något klokare sedan hen löst studien, medan det estetiska vill ge lösaren en skönhetsupplevelse[10]. De studier jag valt ut försöker kombinera det praktiska med det estetiska, men proportionerna kommer naturligtvis att variera från fall till fall; exemplet nedan ligger närmare ett tekniskt slutspel än de allra flesta.

Svårighetsgraden på den här studien är 1. Normalt sett kommer jag förmodligen bara att ge en ledtråd, men för att testa tekniken stoppade jag dit två här, och som synes skulle jag utan vidare kunna stoppa dit ett par till — vi får väl se hur hjälpsam jag känner mig vartefter jag publicerar studierna.









Kling & Horwitz, 1851
Vit drar och vinner

Torn mot löpare är ju nästan alltid remi, men med den svagare partens kung instängd i ett hörn finns det undantagsställningar, och det här är en sådan. Det faktum att en lämplig tornschack på åttonde raden för tillfället skulle leda till omedelbar vinst, endera genom matt eller genom pjäsvinst, spelar stor roll i lösningen, men vit har ännu ett knep att ta till. Vilket detta är avslöjar jag dock inte förrän i den andra ledtråden.

Du bör vid det här laget ha insett att löparens diagonaler är kortare än de ser ut; i själva verket är de bara högst tre rutor långa — så fort löparen rör sig utanför f-linjen med dess närmaste grannar kommer tornet åt att hota sig ner till åttonde raden. Men å andra sidan har ju torn svårt att täcka mer än två rutor av en diagonal samtidigt, så det krävs ett litet trick för att gardera den tredje rutan. Om du inte inser hur det ska gå till får du lite hjälp i nästa ledtråd.

Det knep jag antydde att vit behövde använda sig av är avdragare — manövrera tornet till en lämplig ruta, och den svarta löparen blir berövad ett viktigt fält på grund av den hotande avdragaren.

Nedan ämnar jag lista studierna vartefter de publiceras, med ordningsnummer, svårighetsgrad, den titel jag gett uppgiften och studiens författare.

Nr Svår. Titel Kompositör
1 2 Dråplig damduell Leonid Kubbel
2 1 Kungligt stöd Szaja Kozlowski
3 3 Det luftiga fängelset Hermann Mattison
4 1 De luftiga fängelserna Bröderna Platov
5 2 Raskt fotarbete Bröderna Platov
6 1 Arons gunga Aron Nimzowitsch
7 1 Ta fast löparen! Henri Rinck
8 2 En räkneövning C. Heller
9 1 Ta fast hästen! Henri Rinck
10 3 Om det inte hjälper med våld… Mitrofanov & Pogosiants
11 2 N eller B? Yochanan Afek
12 1 BA! Henri Rinck
13 2 Ett omöjligt val Aleksey Troitzky
14 1 Gudomliga vindar Tigran Gorgiev
15 2 Ruud och Ole Gunnar Vitaly Chekhover
16 1 Den osäkrade pistolen Ernest Pogosiants
17 1 En snabbfotad springare Alexey Selezniev
18 2 En hårdhudad löpare Hermann Mattison
19 2 Bra kung reder sig själv Leonid Kubbel
20 1 Kamp mot en spindel Annibale Dolci
21 2 En rökt kung Visa Kivi
22 1 En Nacka-fint Folke Ekström
23 1 En sommarstudie Ladislav Prokeš
24 1 Herkules’ problem Aleksey Troitzky
25 1 Minerade diagonaler Johann Sehwers
26 1 Tid och materia Josef Moravec
27 2 En lösning med stil Richard Réti
28 1 En envis löpare Leonid Kubbel
29 3 En slutspelsutmaning David Gurgenidze
30 2 Georgiska torn Velimir Kalandadze
31 2 Officerare mot bönder Gia Nadareishvili
32 1 Ett praktiskt slutspel Siegbert Tarrasch
33 2 Oskadliggjord skatt Frédéric Lazard
34 1 Box play Mark Liburkin
35 1 Bondemassans diskreta charm Hans Fahrni
36 2 Majestät på villovägar Velimir Kalandadze
37 2 Skarp promoveringsstrid Alexey Troitzky
38 2 Trefaldig upprepning Oldrich Duras
39 1 En liten sanning Tigran Gorgiev
40 1 För hundra år sedan Ernst Holm
41 2 Se upp för kvantdamen! Arne Ericsson
42 3 Ett listigt bakhåll Lars Falk
43 1 Torn på villovägar Leonid Kubbel
44 2 Grattis, Finland! Reino Lindström
45 1 Nå, AlphaZero…? W.E. Rudolph
46 3 En julnöt Alexey Troitzky
47 1 Pang och bom och dunder Bröderna Platov
48 1 Dans med tunga pjäser Henri Rinck
49 2 Festina lente! Alexander Herbstman
50 2 Lagmatchdramatik Bröderna Platov
51 1 En annan prokeš-manöver Ladislav Prokeš
52 2 En fixeringsbild Ladislav Prokeš
53 2 Fint bordsskick Genrikh Kasparyan
54 2 Rafflande duell Hermann Neustadtl
55 1 En metronoms grymma hemlighet Bernhard Horwitz
56 3 Dansa med fiskar Leonid Kubbel
57 1 För kort diagonal Henri Rinck
58 1 En paradox Richard Réti
59 2 Kunglig manöver Richard Réti
60 1 Repetition Leonid Kubbel
61 1 Variation på ett tema Julius Gunst
62 2 Bondemarsch med förhinder Bröderna Platov
63 1 Taxi, taxi! Nicolas Rossolimo
64 1 En löpare värd namnet Peder Andreas Larsen
65 1 Svårstoppad bonde Leonid Kubbel
66 2 Tacka och ta emot Alois Wotawa
67 1 Graciös elefantdans Henri Rinck
68 2 Besvärligt mertorn Cornelis Jan de Feijter
69 1 Ullstrumpegång Alexey Troitzky
70 1 En strategilektion Oldrich Duras
71 2 Du måste ha en plan! Vladimir Bron
72 2 Elegant miniatyr V. Yakhontov
73 1 Hög press Enrico Paoli
74 3 Två-mot-en-situation Johann Behting
75 2 En gastkramande final Hermann Mattison
76 1 I skamvrån Leonid Kubbel
77 1 Kraftfullt batteri Abram Gurvich
78 2 Dubbelbonden triumferar Wlodek Proskurowski
79 1 Sommarflört Alexey Troitzky
80 2 Sofistikerat rödbetspangande Bröderna Platov
81 1 Se upp för tåget! Mikhail Platov
82 1 All vår början… Leonid Kubbel
83 2 Sudden death Leonid Kubbel
84 3 Dubbelbonden triumferar igen Wlodek Proskurowski
85 2 Pärnus ointagliga fästning Vitaly Chekhover
86 3 Duvkamp Vasily Smyslov
87 1 Tre nyanser av tempospel Szaja Koslowski
88 1 Lite trolleri Szaja Koslowski
89 1 Illustrerad barnkammarramsa Gia Nadaresjvili
90 2 Tvilling med förhinder Ladislav Prokeš
91 1 Frithiof spelar schack Frithiof Lindgren
92 1 Dam i trångmål Johann Sehwers
93 2 Kasparov, Carlsen och jag Leonid Topcheev
94 2 Vandring i minfält Vitaly Chekhover
95 1 På liten rinck Henri Rinck
96 3 Studiemässig avslutning Genrikh Kasparyan
97 1 Dansk dynamit Jesper Jespersen
98 2 Opposition gånger två Mark Liburkin
99 3 Lite romantik Alexey Troitzky
100 1 Lite anti-romantik Bo Sjögren

Fotnoter:

  1. Just den här biten, och stora delar av resten av texten också, skrevs och publicerades i Schacknytt för mer än 15 år sedan. Shirov och Morozevich tillhör väl inte längre den allra yppersta världseliten, men min välkända lättja gör det lätt för mig att avstå från att hitta ett nyare exempel — jag är dock övertygad om att de existerar []
  2. Några ord om translittereringen — i Schacknytt var jag inte särdeles konsekvent, vilket om man är mycket vänlig kan skyllas på tidspress och den kosmopolitiska samling källor jag använde. »Shirov och Morozevitj» som det stod i Schacknytt är dock en märklig blandning; en engelsk och en svensk translitterering i samma mening måste ha stört de rysktalande i läsekretsen; säkerligen har Lars Falk påpekat det vid något tillfälle. Jag ska försöka att vara noggrannare den här gången. Som synes har jag ovan valt den ortodoxa engelska translittereringen, med motiveringen att den svenska är för lokal och den tyska för ful, och jag ska försöka vara konsekvent; men lovar, som en gång Orsa kompani, ingenting bestämt. Påpeka gärna eventuella missar, eftersom det är lättare att ändra fel på nätet än vid papperspublicering. []
  3. Närmare bestämt i LASSmeddelande 3/1993, sidan 8, och LASSmeddelande 3/1994, sidan 26. []
  4. Som alla som läst något av Claes’ alster vet är han en gudabenådad skribent, med en personlig stil som är oefterhärmlig. För att ge er andra en känsla för hans formuleringskonst återger jag rubriken på ett av hans alster: Svajmastartister och positionella skördetröskor. Artikeln handlade om andralagets bedrifter, och om jag inte minns helt fel tillhörde Claes inte skördetröskorna… []
  5. Jag må här upplysa de i dylika ting obekanta att fysiker enligt George Gamow räknar »ett, två, tre, många» medan icke-fysiker räknar »ett, två, många». []
  6. Efter en stunds eftertanke beslöt jag mig för att fredagar kl. 18:00 borde vara en lämplig tidpunkt för publicering; för flertalet innebär det att veckändan just har börjat, och att vederbörande har oceaner av tid till sitt förfogande innan allvaret börjar igen på måndag morgon. []
  7. För den som är fixerad vid rankingtal är min uppskattning att problem med svårighetsgrad 1 kan lösas från diagrammet av spelare runt 1700 och uppåt, medan det för svårighetsgrad 3 förmodligen krävs runt 2200 eller mer — i båda fallen krävs det förmodligen att lösaren har en god dag och en stor portion envishet, samt gärna medvind och nerförsbacke. []
  8. Även om du löser uppgiften efter att ha flyttat på pjäserna eller efter att ha tittat på ledtråden förtjänar du beröm, ehuru inte lika översvallande. Hoppar du däremot omedelbart till lösningen utan att göra ett försök att hitta den på egen hand förtjänar du alla burop som kommer din väg. Försvarar du dig med argument i stil med att så skulle säkert den där slöfocken bosjo själv gjort, så är det visserligen till viss del korrekt, men att inte vilja vara bättre än undertecknad visar en lika avsevärd som motbjudande brist på ambition. []
  9. Det estetiska började inte dominera studiekonsten förrän i slutet av 1800-talet, med namn som Leonid Kubbel, Aleksey Troitzky och bröderna Platov i spetsen; alla dessa kommer att förekomma ganska ofta i den här samlingen. []
  10. Eller, med andra ord: Didaktiskt → »Aha!»; estetiskt → »Aaah!» []