Att tillvaron inte är så enkel alla gånger har ett flertal personer vittnat om, från en känd svensk poets proklamation att »Livet är ett helvete!» till Mahatma Ekmans[1], med stor känsla framförda, uttalande att »vi måste vara vänner med tingen; annars blir tingen förbannade!»[2]
Bland de ting som har lätt att bli uppretade har kortleken en särställning; tänk till exempel på en »död mans hand». Som tur är har jag aldrig sysselsatt mig med poker, så jag har sluppit död, ruin och andra förtretligheter, men även i bridge kan leken visa sig från sin tjurigaste sida — jag minns en gång då jag inte haft en enda öppningshand på hela kvällen, och när jag äntligen lyckades få ihop till en öppning med lite god vilja hade partner naturligtvis en Yarborough; motståndarna tog snabbt över budgivningen och gjorde lätt och lekande utgång.
Bridgetidningen hade (någon gång på 90-talet, tror jag) något slags tävling där den bridgespelande allmänheten inbjöds att berätta om olycksöden vid utövandet av sporten. Ett sådant som jag minns med viss förnöjsamhet, därför att det drabbade ett befäl under min lumpartid, var då dennes partner inte kom ihåg att de kommit överens om 4 klöver som essfråga, och därför passade ner det — inte nog med att de hade en slam i korten i i stort vilken färg som helst utom klöver; fem odubblade betar i zonen känns också ganska hårt.
Jag minns inte några detaljer, men har för mig att man skulle utnämna årets Olle Osis. Jag är inte säker, men jag tippar att det är det svenska namnet på någon av Victor Mollos menagerifigurer; från gymnasietiden, då jag läste Bridgetidningen på biblioteket i Nyköping, mindes jag Kalle Kanin, Vänliga Viktor och de andra, men Olle Osis var inte med på den tiden. Jag har sedan läst Mollos böcker på engelska och tippar att Olle Osis är Karapet, den »frie armeniern», som alltid drabbas av den mest fruktansvärda otur — om han själv får berätta, i alla fall…
Jag skickade inte in något bidrag då, men följande händelse borde ha varit en het kandidat, även om det inte inträffade under just det året.
Den 10:e mars 1988 träffades vi, ett gäng förhoppningsfulla ynglingar, för att fördriva kvällen med en variant av lättsamt bridgespel som gick under beteckningen TOPS; idén bakom TOPS var att spela intressanta givar från något stort mästerskap, och sedan jämföra sig med vad proffsen uträttat på brickan. Kvällens åttonde bricka, som den här bloggan handlar om, var från min sida tämligen ointressant till en början, eftersom korten satt på fel ledd; därför minns jag inte särskilt mycket av den tidiga budgivningen, men när spelaren till vänster om mig, vi kan kalla honom X tills vidare av skäl som jag kommer att redovisa strax, tog en tankepaus under det att färgen steg på kinderna var det inte svårt att gissa vad som hänt: han hade frågat efter kungar med fem sang, fått svaret sex hjärter, två kungar, och ville nu slå av i lillslam — problemet var bara att ruter var överenskommen trumffärg… Till slut bjöd han storslammen i ruter, men såg inte alltför lycklig ut. Så här såg händerna ut:
Q 7 3 Q 4 K Q J 7 4 K 10 7 |
A 5 A J 9 A 10 8 6 2 A 8 2 |
Min partner (syd i diagrammet ovan) spelade ut klöver dam, vilket underlättade en del; X släppte damen till handens ess, trumfade ut i tre drag, och tog sedan två klöverstick med den upplagda masken. Därefter tog han ett djupt andetag, spelade bordets hjärter dam, som drog kung och ess; av bara farten gick han in på bordet i trumf och maskade min hjärtertia också, trots att det inte behövdes. Efter en sista hjärter med spadersak på bordet, och ett trumfdrag återstod följande:
Q 7 – – – |
A 5 – – – |
X suckade en stund, som om han letade efter ett slutspel som inte fanns, och spelade sedan spader ess — som fällde min singelkung, och kontraktet var hemma. Hela given var denna:
K K 10 8 5 3 9 5 3 9 6 4 3 |
||
Q 7 3 Q 4 K Q J 7 4 K 10 7 |
A 5 A J 9 A 10 8 6 2 A 8 2 |
|
J 10 9 8 6 4 2 7 6 2 – Q J 5 |
Håll med om att jag har rätt att känna mig otursförföljd: Motståndarna hamnar i en extremt hårdbjuden storslam, som hänger på att spadern sitter 7-1 med kungen singel, SAMT att kung och tia i hjärter sitter framför ess och knekt[3]. Och det värsta var ju att jag kunde se att kontraktet var hemma så fort bordet dök upp och visade sig sakna hjärter ess. Att våra motståndare fick en topp på brickan torde inte överraska någon.
Till slut borde jag ju avslöja X:ets identitet, men tyvärr kan jag inte det med någon högre grad av säkerhet. Jag har starka minnesbilder som säger att Mattias var den som tvingades upp till storslam i budgivningen, och ungefär lika starka som säger att det var Anders som var spelförare. Men om man studerar diagrammet ovan inser man att det måste ha varit samma person som bjöd och spelade hem storslammen. Så tills vidare nyttjar jag Schrödingers recept, och ser X som en linjärkombination av Anders och Mattias — med lite tur har någon av dem ett klarare minne av handen än jag…
Fotnoter:
Vaihelvete?
Jag har svårt att tolka min värderade bloggrannes förvånade(?) utrop. Om han saknar ett numeriskt värde på min otur så är det ungefär 2,5 promille, om jag inte tänkt eller räknat fel i hastigheten; av alla möjliga fördelningar av de 26 felande korten är det bara så många som tillåter storslammen att gå hem (då räknar jag inte med bonuschansen att utspelet löser klövern).
EDIT: Jag hade räknat fel i hastigheten (1+2+7 = 10; inte 9), vilket gör att sannolikheten för att det ska gå att spela hem kontraktet sjönk till omkring 0,77 promille — om jag nu inte räknat fel igen…
Hm, skall jag verkligen behöva författa ett blogginlägg rubricerat något i stil med ”Bosjo Bakis drattar på ändan” för att du skall inse det stötande?
Nåväl, jag är inte den som är långsint, och för att visa det vill jag tacka dig för din bridgeteoretiska sannolikhetskalkyl, samt bjuda dig på mina samlade skriverier i samma ämne, vilka återfinns på s 3-5 i den här gamla uppsatsen: http://www.math.chalmers.se/~olleh/Swinburne_Dawkins.pdf
Aha; där föll polleten ned. Men jag tycker din jämförelse haltar på ett par punkter (”bosjo” är snudd på ett entydigt ”namn”, medan ”Olle” bärs av ett flertal personer, både fiktiva och verkliga; ”osis” är ganska neutralt, medan ”bakis” har en stark negativ laddning, åtminstone för en nästan-absolutist som övertecknad; ”drattar på ändan” är mer negativt än ”går igen”; och, kanske mest haltande, ”Olle Osis” är en ”fiktivt verklig” person [dvs namnet är inte uppfunnet av mig], medan ”Bosjo Bakis” mig veterligen inte förekommit i Victor Mollos skriverier). Men till viss del kan jag förstå din olust vid omnämnandet av namnet i rubriken — jag har inte riktigt förlåtit det franska språket att det innehåller frasen ”Merci Bo Ko”; det senare delen av uttrycket var ett av de smeknamn jag begåvades med i småskolan, ett som jag inte senterade i någon högre grad…
På tal om sannolikheter och svordomar så har sannolikheten att jag kommer att formulera, och publicera, den två år gamla svordomen (inom, säg, det närmaste halvåret) på ett dramatiskt sätt ökat, från infinitesimalt större än noll till åtminstone 60-70%, enligt min nuvarande bedömning.
Hej
Det är jag som är M i historien ovan, Olle Osis motpart: Alexander Lukas eller Lycklige Ture, beroende på vilken väg ens bildningsgång tagit. Olles otur motsvaras väl i texten av min och A’s tur. Bridge förefaller mig vara symmetriskt på det sättet. Men schack? Jag har alltid hävdat att så inte är fallet där. Det etablerade uttrycket tur i ställningen förefaller mig vara befogat; man kan faktiskt hamna i ställningar som, givet spelets generella principer, borde vara, låt oss säga förlorade, men där just den här pjäskonfigurationen erbjuder en vinnande kombination. Förutsatt att det vinnande spelsättet inte förutsågs innan ställningen, eller någon likvärdig, blev ofrånkomlig, kvalificerar väl detta som ren tur? Har då inte motparten otur? Nej, all information finns där hela tiden och spelar man sig ändå in i en förlorad ställning har man varit oskicklig, inte oturlig. Att motståndaren har spelat sig till ett vinnande läge utan att begripa det förändrar inte saken. Vad säger ni? Vad är sannolikheten för att jag har rätt?
Jag håller naturligtvis med dig om att tur-faktorn är osymmetrisk i schack; jag tror till och med att jag nämnt det vid något tillfälle här på bloggen. Tur-begreppet i bridge har jag inte funderat på tidigare, och det tycks mig som du har rätt där också; skillnaden tycks vara att man inte spelar med ”öppna kort” i bridge, utan det finns en osäkerhetsfaktor att ta hänsyn till.
När vi spelade bridge i Linköping var det en ny giv, korten blandades, varje gång. Jag kan inte minnas att jag har varit med på en TOPS. Jag önskar jag hade det för det verkar skoj.
Genom åren har jag spelat en del bridge i Uppsala. Nu var det några år sedan men jag håller igång med BBO.