Ytterlighetsfienden

Vid den ostrukturerade genombläddring som obligatoriskt åtföljer en leverans av ett antikvariskt bokpaket upptäckte jag att Hans Larsson, Lundafilosofen, dog 16 februari 1944, det vill säga för på dagen 71 år sedan. Eftersom 71 är större än 70 borde Bonniers inte ha några invändningar mot att jag, som en liten hyllning, saxar (eller rättare sagt, skannar) en av de tre avslutande korta uppsatserna i boken Postscriptum, och återger den här — enligt Ivar Harries förord kunde de tre betraktas som HL:s sista ord; de var inte ens renskrivna. Detta kan också förklara det lite abrupta slutet; det är inte omöjligt att författaren avsåg att lägga till några ord där.

Att jag valde just denna kortessä beror dels på att den tycks mig ha viss relevans fortfarande (byt i tankarna ut de i texten förekommande -ismerna mot lagom stora religioner så borde de vara lätt att inse vad jag tänker på), och dels för att trösta den briljante norrländske facebook-bloggaren Kurt Setterqvist med att han inte är ensam om sin logikbehandling…

Endast nazismen kan besegra bolsjevismen. Egentliga ärendet med denna uppsats är just inte att diskutera denna sats. Men bakom den skymtar jag den allmännare satsen: en ytterlighet bekämpas bäst genom den motsatta ytterligheten.

Den första satsen är väl just nu inte omfattad av så många, men den senare — hur är det med den? Jag skulle snarast tro att den uttrycker allmänna meningen. Den påminner mig genom en viss käckhet ovillkorligen om en punkt i logiken, naturligtvis den som rör motsatsförhållandena. Fråga en av logik ofördärvad skolpojke vad som är raka motsatsen till påståendet: Alla A äro B. Svaret blir nog: Inga A äro B. Sen får han i logiken veta att så inte är förhållandet. Han hade ändå på sätt och vis rätt även i sin första gissning. Han mente den polära motsatsen, den motsatta ytterligheten. Men logiken håller sig till något som kallas den kontradiktoriska motsatsen, och den tycks vara den farligaste. Min position på Alla-satsen är inte så farligt hotad om man för mot den en Inga-sats: det tar god tid, innan det kan konstateras att Inga A äro B. Sticker däremot fram en oansenlig Några-sats, så visar den sig vara en liten och vig pjäs, som John Ericsons Monitor, ägnad att skjuta i sank min pansrade Merrimac; det kan gå kvickt nog att man får tag i låt vara ett enda A, som inte är B. »Säg aldrig aldrig», säg aldrig endast.

Jag skall nu själv akta på denna varning och vill ingalunda förneka att den motsatta ytterligheten ibland, ofta, visar sig fruktansvärt effektiv, men låt oss komma ifrån den tankevanan att i första rummet se oss om efter hjälp därifrån. Det är inte det enda fall där logiken framhäver de partikulära satsernas roll i tankens och livets strider.

I allmänhet kan man säga att ytterligheten har slagkraft i den mån det är fråga om blixtoperationer. Allt ont och ingenting gott om fienden! Det eldar. Men om blixtslaget inte rent gör slut på fienden, kommer sen Bismarcks eftertanke sen elsassarna blivit tyskar: nu gäller det att vinna dem.

Det får lämnas åt historien och annan vetenskap att grundligare besinna denna fråga och avgöra när Alla är på sin plats och när Några är det. På alla områden skall man finna exempel på att ytterlighetssatserna åtminstone inte alltid ha mest slagkraft. Tvärtom, vågar jag för egen del tro. Fråga historien hur tyranni bekämpats, hur konungar »avskaffats», om ropet på republik eller ropet på konstitution varit farligast; för att inte tala om laglöshetens paroll. Filosofien har stora exempel att komma med. Före Kant stod striden mellan idel ytterligheter. Kant gick i det hela emellan dem och i honom fann man från ömse sidor en ny och farligare motståndare.

Nog om den mera allmänna av de två ovan nämnda satserna. Ett par ord om den speciella striden mellan nazism och bolsjevism.

De äro inga bältespännare; lika litet som en Alla- och en Inga-sats. Dessa kunna visserligen inte båda vara sanna men däremot båda falska. De äro icke så omspända. Det kan tänkas att en tredje tes kommer emellan. Det skulle då vara den konstitutionella, den lagbegränsade makten, i en eller annan form, alltså nu representerad av anglosachsarna. Striden mellan nazism och bolsjevism är icke oförsonlig, det framgår ju redan av att de kunnat räcka varandra händerna. Oförsonlig däremot är motsatsen mellan diktatur (om fullt laglös) och konstitution; alltså ytterst mellan Lag och Olag. De äro bältespännare.

Corollarium: tänkandet kan icke komma i ordning förrän man förstår att nazism och bolsjevism äro väsentligen detsamma. Den avgörande synpunkten är då rättssynpunkten.

Mörkrets tidevarv, del 2

Trots att det milda eftermiddagsljuset gör de för årstiden övliga framstegen i allt snabbare takt[1] gör det metaforiska mörkret inga tecken på att vika. Detta skrivs några timmar efter dådet i Köpenhamn, och bara några minuter efter att DN rapporterat om ytterligare våldsdåd, denna gång utanför en synagoga. Jag behöver inte titta ut genom fönstret för att inse att det är becksvart där ute.

Del 2 i denna miniserie, som inleddes med en betraktelse över mänsklighetens andliga utveckling, kommer också att handla om religion, på en mycket mer jordnära nivå än den Condorcet presterade. Med några eventuella, och i så fall ganska obetydliga, undantag så handlar det dock inte om en uttalat religionskritisk bok, utan dess avsikt är att beskriva och förklara olika religiösa seder och bruk, och sätta in dem i ett sammanhang. Även om den inte kan föra oss fram till Köpenhamn februari 2015, så kan den ge en bakgrund till bakgrunden; och det skulle kunna vara något att bygga på.

flour1_1

Några svenska mil söder om italiens huvudstad Rom ligger en liten by som heter Nemi. Där, vid en liten sjö, fanns i forntiden en offerlund med ett heligt träd där man dyrkade Diana, den romerska motsvarigheten till grekernas Artemis. Enligt myten hade denna lund en präst, vars successionsordning var ganska originell — om någon, vem som helst[2], lyckades bryta en gren på det heliga trädet hade han rätt att utmana prästen på en strid på liv och död; vinnaren blev, eller förblev, präst i Dianas offerlund vid Nemi.

frazerI slutet av 1800-talet intresserade sig den unge religionshistorikern James G. Frazer för ovanstående myt, och beslöt att skriva en bok om den och dess ursprung. Man kan tycka att en så kort historia, med få detaljer och ännu färre belägg, skulle få svårt att fylla en hel volym, och Frazer delade den meningen: »När jag för mer än trettio år sedan först företog mig att lösa detta problem trodde jag att lösningen kunde framställas mycket kortfattat…[3]» Men när första upplagan av »The golden bow» kom ut 1890 fyllde texten två volymer; och den tredje upplagan som publicerades under perioden 1911-1915 slog förmodligen något slags rekord i kategorin »mest utökade och omarbetade upplaga» — den innehöll inte mindre än tolv(!) band.

Det är dock den fjärde upplagan som blivit mest känd — de tidigare upplagorna hade varit avsedda för en religionshistoriskt intresserad publik, huvudsakligen andra forskare, men här siktade Frazer på en bredare publik; materialet komprimerades och notapparaten skippades medan den allmänna strukturen behölls. Under upplagornas gång tillkom naturligtvis resultat och argument som förändrade några av de delslutsatser som Frazer stöder sig på, men i stort behöll han sin argumentation intakt från den allra första upplagan. Med sina 888 tätskrivna sidor är det trots beskärningen en mastig bok som man inte klämmer på en kafferast.

Hur kunde den oansenliga lilla offerlunden, dess heliga träd och den stridslystna prästen fylla tolv fullmatade volymer (eller en komprimerad tegelsten)? Svaret är enkelt: Frazer använder en vetenskaplig metod som väl bara kan användas inom religionshistorien, och knappast ens där nuförtiden — analogier. Det betyder att han anför alla seder och myter han kan hitta som kan ha minsta beröring med något som kan ha hänt i Nemi. Han utgår från trädgudar, övergår till vegetationsgudar och fortsätter sedan att systematiskt vända på varje löv, om uttrycket tillåts, i offerlunden genom att ge exempel från alla jordens kända hörn, och ett par okända, på liknande seder och myter. Men även om den vetenskapliga metodiken att motivera att en religiös akt på orten A betyder en sak därför att en liknande akt utförts på orterna X, Y och Z runt om i världen inte längre är den mest ansedda så lever boken högt på sina beskrivningar av de olika religiösa och magiska föreställningar som mänskligheten hyst genom tid och rum.

Ganska tidigt gör författaren en uppdelning av riter i magiska och religiösa. De magiska riterna syftar till att tvinga naturen, andarna, eller vad det nu är som ska påverkas, att utföra vissa saker, som till exempel att låta det regna, medan de religiösa har den mer ödmjuka målsättningen att försöka beveka de krafter som styr människans vardag. Som Frazer påpekar är de senare ofta en vidareutveckling av de förra; en regnmakare vars arbete misslyckades betraktades inte med blida ögon av sin törstande stam, och att ha högre makter som en »buffert» blev därför en säkerhetsåtgärd för att kunna förklara eventuella misslyckanden. Det är naturligtvis inte alltid som det går att klassificera myter och riter på detta sätt, men Frazer gör ett övertygande jobb.

Vidare menar han att magin kan uppdelas i två huvudgrenar, den homeopatiska magin och överföringsmagin. Låt oss ta ett exempel för att skilja de båda åt: om du vill åsamka någon skada genom att sticka en nål genom en voodoodocka som liknar personen ifråga, så använder du homeopatisk magi; om du eldar upp ett klädesplagg eller en hårlock som personen en gång burit med avsikten att ge vederbörande en brännskada, eller värre, så använder du överföringsmagi. Eller, för att ta exempel från 2015 — om du går till en homeopat förväntar du dig homeopatisk magi, och om du köper biodynamiskt odlade produkter förväntar du dig överföringsmagi.

Att gå genom hela bevisföringen skulle föra för långt; bara att räkna upp rubrikerna på de sextiosex kapitlen och ge en kort sammanfattning av dem skulle kunna fylla en volym. Kortfattat kan man nog säga att Frazer har sammanställt en ypperlig katalog över de villfarelser som olika delar av mänskligheten lidit av och hur (lite) de utvecklats genom åren, från de tidiga jägarstammarnas magiska försök ända in i våra dagars religiositet.

Låt mig i stället som avslutning servera några längre citat ur boken. Först ett avsnitt där han berättar om kungar, som trots att de betraktas som gudomliga, ändå får ett blodigt slut:

»Det är en underlig sed i Bengalen», säger en gammal infödd indisk historiker, »att ärftligheten spelar så liten roll i tronföljden. En var, som dödar konungen och lyckas taga plats på tronen, erkännes omedelbart som konung. Alla emirer, vesirer, krigare och bönder underkasta sig omedelbart och betrakta honom som sin herre lika väl som hans föregångare samt åtlyda utan tvekan hans befallningar. Bengalens folk säger: ›Vi äro trogna mot tronen; vem som än är innehavare av tronen förbli vi lydiga och trogna mot den›.» En liknande sedvänja härskade förr i det lilla konungariket Passier på Sumatras nordkust. Den gamle portugisiske historikern De Barros, som skriver härom, anmärker med förvåning, att ingen förnuftig människa skulle vilja vara konung av Passier, emedan undersåtarna aldrig läto sin konung leva länge. Tid efter annan greps folket av raseri; de tågade genom stadens gator, med hög röst sjungande orden »konungen måste dö»! När konungen hörde denna dödssång, visste han, att hans timme var slagen. Den man som gav honom banehugget, var av kunglig ätt och så snart han begått denna blodiga handling och satt på tronen, betraktades han såsom laglig konung, om han blott lyckades få behålla sin plats i fred under en enda dag. Detta lyckades dock icke alltid för kungamördaren. När Fernão Peres d’Andrade på en resa till Kina lade till i Passier för att intaga en kryddlast, massakrerades två konungar och detta på det mest fredliga och ordentliga sätt, utan minsta tecken till tumult eller uppror i staden, där allt gick sin jämna gång som om mördandet eller avrättandet av en konung vore den mest alldagliga händelse. Vid ett tillfälle upphöjdes icke mindre än tre konungar till denna farliga äreställning och följde varandra i döden, alla på en dag. Folket försvarade denna sed, vilken ansågs synnerligen berömvärd och tillskrevs gudomligt ursprung, därmed, att Gud aldrig skulle låta någon så hög och mäktig varelse som en konung, vilken regerade som hans ställföreträdare på jorden, förgås genom våld, om han icke genom sina synder gjort sig fullt förtjänt därav. Långt från Sumatras tropiska ö synes en sedvänja av samma slag hava förekommit, nämligen hos de gamla slaverna. När de två fångarna Gunn och Jarmerik lyckats dräpa slavernas konung och drottning och tagit till flykten, förföljdes de av barbarerna, vilka ropade efter dem, att de skulle komma tillbaka och härska i stället för den mördade monarken, emedan kronan enligt deras gamla stadgar tillhörde den, som dräpt konungen. Men de flyende konungamördarna slogo dövörat till för löften, som de ansågo endast vara ett lockbete för att lura dem i fördärvet. De fortsatte sin flykt och barbarernas rop och larm dog bort i fjärran.

Nästa citat är ett av dem där jag tycker mig kunna spåra en viss ironi mot den kristna läran. Efter att ha beskrivit ett flertal gudar som haft egenskapen att de dött och sedan uppstått igen noterar Frazer att en av dem, Attis, kämpade med den kristne guden om det religiösa herraväldet i Rom:

Faktiskt framgår det av en anonym kristens vittnesbörd, nedskrivet under fjärde århundradet, att såväl kristna som hedningar förvånade sig över det märkvärdiga sammanfallandet mellan deras respektive gudomligheters död och uppståndelse och att detta sammanträffande gav anledning till förbittrade strider mellan de två rivaliserande religionernas anhängare, i det hedningarna förfäktade, att Kristi uppståndelse var en falsk efterhärmning av Attis’ uppståndelse, under det att de kristna med lika stor hetta förfäktade, att Attis’ uppståndelse var en djävulsk förfalskning av Kristi uppståndelse. I dessa föga värdiga gräl intogo hedningarna för en ytlig betraktare otvivelaktigt en stark position genom att påstå, att deras gud var äldre och därför efter all sannolikhet den ursprunglige, icke den efterhärmade, emedan i allmänhet originalet är äldre än kopian. Detta svaga argument kullkastades emellertid utan svårighet av de kristna. De medgåvo visserligen, att i fråga om tiden Kristus var den yngre gudomligheten, men de påvisade triumferande hans verkliga överlägsenhet i fråga om ålder genom att hänvisa till Satans list, i det denne vid ett så viktigt tillfälle rent överträffat sig själv och lyckats vända upp och ned på naturens vanliga ordning.

Ytterligare ett citat med ett litet förstulet nålstick mot ett element i de kristna dogmerna, även om det inte nämns vid namn — efter att ha gett ett antal exempel på hur »barbarer» äter sina gudar, eller representanter för dem, för att enligt den homeopatiska magins princip få del av den döde gudens egenskaper, så avfyrar han denna slutkläm på kapitlet:

Det är nu lätt att förstå, varför en vilde vill njuta köttet av ett djur eller en människa, som han betraktar såsom en gudomlighet. Genom att äta gudens kött får han del av gudens attribut och krafter. Och när guden är en sädesgud, är säden hans verkliga kropp; när han är en vingud, är druvans saft hans blod. Genom att sålunda äta bröd och dricka vin får dyrkaren del av sin guds verkliga lekamen och blod. Sålunda är vindrickandet i en vinguds, t. ex. Dionysos’, riter icke en utsvävning, utan ett högtidligt sakrament. Men det kommer en tid, när förnuftiga människor ha svårt att förstå, huru någon, som har sitt förstånd i behåll, kan antaga, att man, när man äter bröd och dricker vin, förtär en guds lekamen och blod. »När vi kalla säden Ceres och vinet Bacchus», säger Cicero, »använda vi ett vanligt talesätt; men tror du, att någon är vansinnig nog att tro, att det, som han äter, är en gud?»

Till slut kan jag inte låta bli att citera det stycke i sista kapitlet där han tar sig en titt på ödesgudinnornas väv:

Utan att gå så långt in i framtiden kunna vi belysa den väg, som tanken hittills tillryggalagt, genom att likna den vid en väv, vävd av tre slags garn — magiens svarta, religionens röda och vetenskapens vita tråd, om vi i vetenskapen få innefatta de enkla sanningar, hämtade ur naturiakttagelsen, vilka människan under alla tider i någon mån ägt. Om vi då skulle granska tankens väg ända från begynnelsen, skulle vi troligen se, att den till en början varit ett rutmönster av svart och vitt, en blandning av sanna och falska föreställningar, men ännu knappast färgad av religionens röda tråd. Men låt ögat glida längre fram över väven och vi skola märka, att medan det svarta och vita rutmönstret alltjämt fortsätter, mitt i väven, där religionen i största utsträckning ingått i dess byggnad, en purpurröd strimma uppstått, vilken omärkligt bleknar till ljusare färger, allteftersom vetenskapens vita tråd mer och mer framträder. Vid en sådan väv, rutad och streckad, genomdragen av trådar i olika nyanser, men så småningom skiftande färg, ju längre den rullas upp, kan det nutida tänkandet med alla dess divergerande syften och motstridiga tendenser, liknas. Kommer den stora rörelse, vilken under århundraden småningom förändrat tänkandets färg, att fortsättas under den närmare framtiden? Kommer månne den reaktion att inträda, som skall hejda framstegen och t.o.m. riva up mycket, som redan är färdigt? För att hålla oss till vår liknelse, vilken färg kommer den väv att få, som ödesgudinnorna nu väva på tidens dånande vävstol? Blir den vit eller röd? Vi kunna icke veta det. Ett svagt skimmer upplyser det stycke av väven, som ligger bakom oss. Moln och tätt mörker dölja den andra sidan.

»Moln och tätt mörker»; visst är det så.


Fotnoter:

  1. Enligt säkra uppgifter gör förmiddagsljuset motsvarande framryckning på morgonen/förmiddagen, då jag emellertid normalt är ur stånd att direkt iaktta dem. []
  2. I min källa, som jag strax ska presentera, står det »en förrymd slav»; jag har inte fått klart för mig om detta var ett uttalat krav eller om det var en observation av vilka det var som faktiskt utförde denna handling. []
  3. Från förordet till fjärde upplagan, som, tror jag, är den enda som översatts till svenska. []

Mörkrets tidevarv, del 1

Det finns väl ingen som undgått att märka att det är mörkt på de flesta fronter — det är inte bara det att årstiden är mörk, solen tycks dessutom ha spenderat de senaste månaderna på annat håll eller bakom en skyddande molnslöja. Om man därtill lägger att det politiska käbblet inte visat minsta tecken på att avklinga[1]; att några humorlösa islamistiska terrorister slagit till mot en fransk tidskrift; och att folk har börjat mumla om att ett viss islamfientligt parti kanske har rätt ändå[2], så inser man att mörkret är dystrare och mer kompakt än på länge.[3]

Vad göra? Man kan till exempel lyssna på musik, men de två i särklass bästa av förra årets skivor, Anders F Rönnbloms »The cosmopolitan cupcake conspiracy» och Yonders »Graftings»[4] ägnar stor del av tiden åt att dokumentera elände i olika former. Lyssna till exempel på AFRs nutidsskildringar »Mona-Lisas mosbricka», med tilltugg[5], och »Det är för mörkt i mörkret»; eller Yonders versioner av gamla bluesklassiker som »In the pines» och »See that my grave is kept clean», som antyder att det var inte bättre förr heller, om nu någon skulle tro det. Det blir visserligen inte särskilt mycket ljusare för det, men ger i alla fall lite behövlig träning i att orientera sig i mörkret.

I ett försök att uppdatera mina tämligen rostiga politiska kunskaper har jag under de senaste månaderna läst ett antal böcker som föreföll mig relevanta i det kaotiska tillstånd som Sverige, och världen, för tillfället befinner sig. Samtliga skrevs visserligen för ganska många år sedan, men det torde vara allmän bekant att trots att teknik och vetenskap gjort vissa framsteg de senaste århundradena så är den mänskliga dumheten i stort sett oförändrad. Det är denna senare aspekt på mänskligheten som de böcker jag valt ut, på olika sätt, illustrerar. Under »våren»[6] kommer jag att presentera dem i en liten miniserie som för tillfället är avsedd att ha fyra delar; det kan inte uteslutas att det blir fler med tiden.

flour1_1

Den första av dem, Människosläktets andliga förkovran, skrevs av en fransk matematiker och revolutionär, som ungefär samtidigt som manuskriptet var färdigt föll i onåd hos de för tillfället styrande i Paris, sattes i fängelse och dog där innan man bestämt hans öde; om det var självmord, en naturlig död eller något annat vet man inte. Det var en ganska ironiskt slut eftersom revolutionären — vars fullständiga namn enligt bokens förord var Marie-Jean-Antoine-Nicolas Caritat, men eftersom han också var »markis av Condorcet» brukar han vanligen benämnas Condorcet — inte bara var en av den franska revolutionens största förkämpar, utan också i sin bok lovordar de principer som det nya Frankrikes lagar vilar på, i jämförelse med till exempel den tandlösa amerikanska samhällsmodellen. Bokens målsättning var storslagen:

Allt talar för att vi nått fram till tiden för människosläktets stora omvälvningar. Vad kunde bättre klargöra för oss vad vi kan vänta oss av detta, vad kan vara en säkrare vägvisare för oss ibland alla dessa åsiktsströmningar än den översikt som visar de revolutioner som inträffat tidigare och berett marken för vår egen tid? Vår nuvarande kunskapsnivå garanterar att den blir lycklig, men är detta inte också på villkor att vi utnyttjar den med full kraft? Och för att den lycka som förespeglas oss inte skall köpas för dyrt och för att den spridas så snabbt och till så många som möjligt så att den blir så effektiv som möjligt, måste vi förvisso studera människoandens historia och de hinder som fortfarande reser sig och likaså de metoder vi har för att övervinna dessa svårigheter.

Det är denna »människoandens historia» han föresatte sig att skriva, och dessutom att skissera hur han trodde att framtiden eventuellt skulle kunna utveckla sig.

Låt mig först som sist avfärda en del, i mitt tycke, oväsentliga petitesser. Översättningen är inte helt lyckad, något som en recencent påpekade när den slutligen gavs ut svenska för ett tiotal år sedan. Vissa formuleringar är onödigt klumiga[7] som till exempel »Säkerligen är det så, att endast den rena meditationen genom lycklig kombinationsförmåga kan leda oss fram till vetenskapens allmänna sanningar.» Den meningen kan lätt tolkas som att Condorcet var anhängare av Maharishi Vedic Science, men det har jag ytterst svårt att tänka mig. Jag pekar ut ytterligare några klumiga översättningar i fotnoter till de citat jag valt ut.

En annan, och snäppet allvarligare, invändning mot boken är att författaren ibland handskas lite ovarsamt med tidsaxeln. Han påstår till exempel att Kepler använde Newtons upptäckter för att ställa upp sina lagar, vilket bör få de flesta som läst grunderna i mekanik att lyfta på ögonbrynen, och på ett annat ställe hävdar han att filosofer som (Adam) Smith och (Dugald) Stewart började intressera sig för nationalekonomi vid tiden för freden i Utrecht, vilken, som alla gruvarbetare i Wales utom en vet, slöts 1713, vilket verkar en smula egendomligt då man i en fotnot får reda på att Smith föddes 1723 och Stewart 1753.

En tredje invändning är att han ibland är mer än lovligt vag i sina beskrivningar, som till exempel när han skriver att »[d]et var också genom förföljelserna från prästerskapet som det svenska folket fick mod att ta tillbaka en del av sina rättigheter.» Jag är förvisso ingen expert på svensk historia, men jag måste erkänna att jag inte har en susning om vad han syftar på här — under den period han behandlar då han kommer med ovanstående påstående (från Descartes till franska revolutionen) skulle jag snarare säga att det svenska »folket» knappt hade några rättigheter alls, utom det fåtal som tillhörde något av de fyra stånden. Kanske kan någon historiskt bevandrad upplysa mig?

Som ovanstående citat antyder var Condorcet inte särskilt positivt inställt till religion, och det är att uttrycka det oerhört milt; utan att överdriva alltför mycket ser han religionen som roten till allt ont. Han är inte heller särskilt välvilligt inställd till despoter av olika slag, men ett genomgående tema i hans tankegång är att dessa till stor del bygger sin makt på prästerskapets förmåga att dupera folket. Det betyder att en revolution inte bara måste riktas mot kungar utan också mot prästerna, och det är dessa senare som är viktigast att göra sig av med.

Här några typiska rader från beskrivningen av det romerska rikets nedgång och fall:

Med Julianus död genombröts den enda fördämning som kunde stå emot den strida strömmen av nya vidskepligheter och nya barbarinvasioner. Föraktet for humaniora var ett av kristendomens kännetecken. Den kände sig tvungen att hämnas filosofiens förolämpningar, den fruktade en undersökande och tvivlande kritisk attityd, den tilltro till det egna förnuftet som är ett gissel för varje religiös troslära. De naturvetenskapliga insikterna var till och med förhatliga och suspekta för religionsutövarna, eftersom sådana kunskaper är mycket farliga för tron på mirakler. Det finns inte någon religion som inte tvingar sina anhängare att svälja fysikaliska absurditeter. Sålunda blev kristendomens triumf signalen till vetenskapens och filosofiens totala förfall.

Att monarkernas och prästernas makt så småningom luckrades upp tillskriver han i första hand uppfinningen av boktryckarkonsten och den kunskapsspridning som den medförde:

Boktryckarkonsten hade spritt sig; man hade mångfaldigat antalet böcker; man hade lyckats så väl anpassa dem till alla kunskapsnivåer, användningsområden och ekonomiska villkor; man hade skickligt anpassat dem till alla möjliga smakriktningar och bildningsnivåer. Böckerna erbjöd en så lättåtkomlig och ofta till och med behaglig kunskap och hade öppnat så många dörrar till sanningen, att det blivit praktiskt taget omöjligt att stänga dem ute. Ingen klass, inget yrke var längre oåtkomligt för böckernas inverkan. Fastän det likväl återstod ett stort antal människor som var dömda till frivillig eller påtvingad okunnighet, hade gränsen mellan den råa, hyfsade delen av mänskligheten och den upplysta, bildade nästan helt utplånats[8].

Det är en intressant övning att i dagens läge försöka sätta in internet i ett liknande sammanhang — jag tänker på sådana saker som Googles framtvingade/självpåtagna censur i Kina, Raif Badawi och överhuvudtaget olika former av censur på internet, från »Youtube blocking» till olika varianter av spamfilter (Suck!). Som detta sista exempel visar är det uppenbart att den frihet som internet ger också kan missbrukas, och jag tänker då inte bara på spam utan på diverse illegala verksamheter och sajter som sprider felaktig »information»[9]. Rimligen måste boktryckarkonsten ha medfört liknande problem, men Condorcet förbigår dem med tystnad.

flour1_1

Hur tror då Condorcet att framtiden kommer att arta sig? Han ställer upp tre viktiga punkter (ojämlikheten mellan folken; ojämlikheten inom nationen; och att »åstadkomma en i verklig mening bättre människa») som han anser måste lösas. Han inser dock att vissa olikheter inte bara måste vara kvar, utan också utgör en drivkraft för framsteg:

Olikheterna främjar nämligen också kulturella, pedagogiska och industriella framsteg utan att därför medföra beroende, förnedring eller utarmning. Kommer, med ett ord, människorna att närma sig det stadium, där de har nödvändiga kunskaper för att handla efter sitt eget sunda förnuft i alla livets skiften och hålla detta rent från fördomar? Kommer de att vara tillräckligt kunniga för att känna till sina rättigheter och utöva dessa efter sin välgrundade mening och sitt samvete? En gång kommer de kanske fram till den punkt där de alla, tack vare att deras talanger utvecklats, kan skaffa sig säkra möjligheter att sörja för sina behov, och där enfald och elände endast beror på tillfälligheter och inte är det vanliga tillståndet inom någon del av samhället.

Som framgått av en annan av mina bloggor så tror jag att de frågor som Condorcet här ställer sig är fundamentala och avgörande för vårt släktes eventuella framsteg och kanske också fortlevnad. Hans slutsats är, som jag förstår det, odelat optimistisk:

Om vi besvarar dessa tre frågor[10], skall vi i vår erfarenhet av det förflutna, i observationerna av vetenskapens framsteg som civilisationen hittills medfört, i vår analys av människans andliga förkovran och utvecklingen av alla hennes möjligheter finna de starkaste skälen för att tro att naturen inte satt någon gräns for våra förhoppningar och möjligheter.

Jag vet inte om det är min ingrodda cynism, eller något mer tillfälligt pessimistiskt drag i min världsåskådning, men jag finner hans slutsats utomordentligt blåögd. Inte så att jag tror mig ha funnit en gräns för mänklighetens »förhoppningar och möjligheter», utan snarare ställer jag mig tveksam till att han finner någon form av samband mellan »vetenskapens framsteg» och »människans andliga förkovran». Tvärtom tycker jag det finns många tecken på att mänsklighetens »andliga förkovran» gjort föga framsteg sedan 1700-talet, i synnerhet bland de makthavare, ekonomiska och politiska, som ersatt de monarker och religiösa ledare som Condorcet kämpade mot.

Condorcet gjorde det bland revolutionärer vanliga misstaget att tro att det är lika enkelt att bygga upp som att riva ner någonting, men hans stora misstag var att han trodde att om bara den korrupta ledningen i ett land försvann så skulle allting vara frid och fröjd; nya ledare skulle komma som inte bara pratade om »frihet, jämlikhet och broderskap», utan faktiskt också tillämpade detta i sin maktutövning. Senare, och inte fullt lika blåögda, generationer har insett den dystra sanning som Douglas Adams summerat i The hitchhiker’s guide to the galaxy[11]:

To summarise: It is a well known, and much lamented, fact that those people who most want to rule people are, ipso facto, those least suited to do it. To summarise the summary: Anyone who is capable of getting themselves made president should on no account be allowed to do the job. To summarise the summary of the summary: People are a problem.


Fotnoter:

  1. Att jag inte är ensam om att tycka att det finns uppenbara likheter mellan svenska toppolitiker och femåringar med hink och spade antyds av en artikel i DN, som berättar att Löfvén tappat ungefär en fjärdedel av det förtroende som väljarkåren hade för honom i maj, men att han trots det är den partiledare som inger störst förtroende — en tredjedel av svenska folket har förtroende för honom. Det vore intressant att jämföra dessa siffror med historiska data — har svenska folkets förtroende för sina folkvalda någonsin varit lägre, och i så fall när då? []
  2. Härvid gör man samma misstag som en gång Heisenberg — vid ett besök hos några holländska fysikerkollegor under krigets första fas försökte han övertyga dem om att för Europas del var nazisterna var ett mindre ont än kommunisterna, utan att inse att det fanns ytterligare alternativ. []
  3. Den här bloggan påbörjades, som man nästan kan gissa av dess titel, runt midvintersolståndet, men på grund av några förutsebara katastrofer — som min kroniska lättja, jul och Rilton Cup — och en oförutsebar, ett ihopsäckat internetmodem, så har den inledning jag tänkt mig blivit inaktuell; jag skulle annars ha berättat att »det i dagarna är 60 år sedan två av mina favoritförfattare, Frans G. Bengtsson och James Hilton, dog; och att Brighton & Hove Albion FC halkat allt längre bakåt i det som i folkmun går under den lätt pejorativa beteckningen ›champinjonligan›, och numera ligger förankrad på en av de tre nedflyttningsplatserna». Visserligen är det, såvitt bekant, fortfarande korrekt att de nämnda författarna dog för drygt 60 år sedan, men Brighton ryckte upp sig under några matcher kring årskiftet, och har för ögonblicket hankat sig upp ovanför nedflyttningsstrecket. []
  4. Man skulle, med viss rätt, kunna hävda att denna min åsikt beror på att det är de enda två nyutgivna skivor jag lyssnat på under 2014; detta är visserligen korrekt, men ovidkommande i sammanhanget — när Rönnblom och Yonder är som bäst har de bara ett ytterst litet fåtal medtävlare; och här är de som bäst; quod erat demonstrandum. []
  5. Jag var nära att skriva »med extra allt», men avstod efter lite funderande eftersom komplementmängden till en mosbricka är ganska stor. []
  6. Citationstecknen kring våren beror dels på att detta begrepp är ganska vagt i sig självt; dels på min konstanta lättja, som gör tidsangivelser än vagare; samt dels på att jag ännu saknar en del i min tilltänkta serie. []
  7. Nej, det är inget stavfel, utan ett nyord som är avsett att frambringa associationer från såväl orden »flumiga» och »klumpiga» som översättarens namn, Arne Klum. []
  8. Citatet bjuder på ett antal småklumiga uttryck. Ordet »så» i »man hade lyckats så väl» förefaller malplacerat; det är rimligen sanningen som inte kan stängas ute, och inte böckerna; och den »råa, hyfsade delen av mänskligheten» är ett mycket märkligt uttryck (eller så är det bara ett »o-» som saknas?) []
  9. I sammanhanget kan det vara värt att nämna den speciellt europeiska idioti som brukar gå under eufemismen »right to be forgotten», med vars hjälp man kan tvinga Google att censurera sina sökresultat om »privatpersoner». Risken är uppenbar att det kan utnyttjas av till exempel personer som förespråkar omstridda alternativmedicinska metoder för att se till att kritiska röster stoppas vid sökningar. Å andra sidan borde polisen ha rätt att begära ut information om vilka som vill stoppa vilka sidor, vilket eventuellt kan leda till ett eller annat åtal. []
  10. Det tog mig ett tag att inse, men »dessa tre frågor» syftar av allt att döma inte på några i den kanonad av frågor han avfyrat under en dryg sida, varav två kan ses i det förra citatet, och stycket innan detta citat innehåller fyra, utan på de tre viktiga punkterna jag nämnt ovan; jag misstänker med andra ord ännu en klumig tolkning av texten. []
  11. Nedanstående citat är transkriberat från radioseriens tolfte avsnitt, och kan alltså skilja sig något från en eventuell boklig version. []