Om du någon gång besökt Bryggarsalen i Stockholm vet du att den har en ganska märklig konstruktion — närmast scenen är det högt i tak, men längre bak finns en överbyggnad som kan användas som en gammaldags teaterbalkong, även om det säkerligen inte var vad den ursprungligen var avsedd för. Såvitt jag vet är det enda sättet att ta sig upp på denna överbyggnad en spiraltrappa av den där typen som ser ut som en efterkonstruktion; och det var på väg upp i denna trappa som jag den 27:e april 2013 råkade stöta på den artist, David Olney, som jag kommit för att se[].
Han stannade, tvekade en sekund, och sa sedan något i stil med »Jag vet att jag sett dig någonstans, men jag kan just nu inte placera dig. Vi har väl träffats förut?» Jag berättade då för honom att jag för omkring tio år sedan rest till Birmingham (den engelska versionen, inte den i Alabama) för att se honom, och att han där spelat en konsert inför kanske dussinet åhörare. Vi pratades också vid några minuter innan föreställningen, och jag fick tillfälle att berätta att det faktiskt var han som kontaktat mig runt 1995 — han tackade mig via e-post för några sidor med Townes Van Zandts texter jag transkriberat och lagt upp på internet. Han såg lite förvirrad ut, och anmärkte att han förmodligen hade förträngt konserten ifråga[].
Det känns konstigt att tänka tillbaka på den episoden, och veta att han inte längre är i livet. Förra lördagen, den 18:e januari, var han på en låtskrivarfestival i Florida, »30A songwriters festival». På eftermiddagen spelade han in ett halvtimmes program med en lokal radiokanal, och som brukligt är nuförtiden så hamnade det nästan omedelbart på youtube:
På kvällen samma dag deltog han i ett slags ”runda-bordet”-konsert med två andra låtskrivare, där deltagarna turades om att spela låtar. Mitt i sin tredje låt slutade Olney spela, bad om ursäkt — och dog, trots omedelbara upplivningsförsök från en läkare i publiken.
För mer än tio år sedan startade Olney en »video-cast», eller vad det nu ska kallas. Från början hette den Hear and now, och sändes på ustream, en sajt som nu tycks tagits över av IBM, men flyttades efter något år över till youtube, där serien fick namn efter en av Olneys låtar, You never know. Ett avsnitt i veckan, med mycket få pauser, ger till slut en imponerande samling — det hann med åren bli runt 400 program. De följde oftast en och samma mall — först fick den kommersiella delen av verksamheten sitt, skivor, kommande spelningar etc.; sedan spelade han en låt, oftast av egen produktion, men även andra; och till sist några ord om tillkomsten av låten i fråga. Poesiläsning i olika former, märkliga episoder från baseballens historia och andra berättelser från ett innehållsrikt liv kunde komplettera mallen då och då; men oavsett innehåll så präglades allt han företog sig av en ovanlig intelligens, som fick honom att se saker i en ny, eller åtminstone annorlunda, belysning.
Jag måste bekänna att jag tappade kontakten med ”video-casten” under den sista tiden på ustream — om jag minns rätt rågades måttet när ustream fick för sig att det var en god idé att bryta ett program efter exakt tio minuter för att sända reklam, oavsett vad som då pågick i sändningen. Efter flytten till youtube har jag bara tittat på enstaka avsnitt, så den senaste veckan har jag försökt ta igen förlorad mark. Mycket ungefärligt kan man dela upp de låtar han spelar i You never know i tre grupper av speciellt intresse: dels andras låtar, som till exempel Let it be me, en hit med Everly Brothers; dels de låtar från skivorna som av någon anledning hamnat utanför spellistorna, som till exempel A dangerous man, en låt om Lawrence of Arabia; och dels låtar som inte ens blivit inspelade, som till exempel The balcony scene.
Om du av någon anledning råkat läsa så här långt, trots att du inte kände till att David Olney var världens bästa låtskrivare[], kommer jag nedan att erbjuda tre vägar in i Olneys musik, via några utvalda avsnitt av You never know. Men först en liten varning: om du är allergisk mot sånger sjungna av skrovliga mansröster ackompanjerade av hjälpligt stämda gitarrer bör du först ta en rejäl dos av lämplig medicin; med undantag för den allra sista låten är det nämligen precis vad du kommer att utsättas för.
Den första vägen är genom några låtar som andra spelat in, och därmed möjligen kan kallas hans »hits»: If my eyes were blind, som spelats in till exempel av Mimi Farina, Ad Vanderveen och Steve Young; Deeper well som Emmylou Harris spelade in på »Wrecking Ball»; och Women across the water, inspelad av bland andra Linda Ronstadt.
Väg nummer två går genom några av de sånger som lika gärna skulle kunna vara en film eller en teaterscen; jag tänker till exempel på Contender, Barrymore remembers och Revolution.
Den tredje[] av mina infartsleder till Olneys musik, går via stillsamma, lätt filosofiska, betraktelser över livet som sådant, och synnerhet över låtskrivaryrket; jag tänker i första hand på Little bird och The song. En tredje låt i liknande stil fick avsluta serien — You are here, en av mina favoritlåtar — till bilder av en tom stol och »Miller the wonderdog», som bidragit med »bakgrundssång» då och då under serien.
Efter sin spelning i Bryggarsalen kom David Olney förbi vårt bord uppe på »balkongen». Vi bytte några ord om spelningen, och till slut sa han att han så smått började minnas den där spelningen i Birmingham: »Men det där med ett dussin — då måste du väl räknat pubägaren och hans hund också…?» Han skakade på huvudet, om åt ett otrevligt minne eller världens allmänna dårskap kunde jag inte avgöra, och med ett leende och en handskakning försvann han iväg mot en dörr i de bakre regionerna där jag antog att logerna var situerade.
Fotnoter: