Feel the noize

Handen på hjärtat — är inte det där med Premier League ganska överskattat? Tjugotvå spelare springer omkring med en boll på en stor gräsmatta, och i slutändan vinner alltid Manchester City. Eller Liverpool. Jag har tidigare med viss framgång lyckats motstå dess lockelse, men sedan mitt favoritlag, Brighton & Hove Albion FC, lyckats avancera dit med hjälp av mannen med guldbyxorna, Tony Bloom, har jag tvingats intressera mig en smula för det som händer där. Men den pengarullning som försiggår i de kretsarna, där toppklubbar utan att blinka kan hosta upp en miljard i svensk valuta för att försäkra sig om en viss spelares tjänster, och sedan betala honom några miljoner i veckolön, borde, tycker jag, anses obscen av varje sunt tänkande människa. En av mina favoritförfattare, James Hilton, beklagade sig för sådär 80 år sedan över det slags vansinne som gjorde att en »athletics coach» på ett amerikanskt universitet hade dubbelt så hög lön som dess rektor; undrar vad han skulle haft för åsikt om tillståndet i dagens engelska fotboll.

Låt oss i brist på PL-underhållning bege oss tio år tillbaka i tiden för att titta på ett sammandrag av en match från slutskedet av säsongen 2008-09, närmare bestämt näst sista omgången i League One. Jag råkade faktiskt se den på plats, men av berättartekniska skäl tänker jag inte avslöja varför, och varför jag drar upp den just nu, förrän efter videosnutten. Det är, om jag inte helt missminner mig, den enda engelska fotbollsmatch som jag sett »lajv» där BHAFC inte varit ett av de deltagande lagen; dessa utgjordes i stället av Stockport och Crewe. Jag kan inte utlova något skönspel — om jag minns rätt hade Stockport förlorat ett antal matcher, kanske sju, i rad, medan Crewe redan var så gott som avsågade i bottenstriden[1] — men jag kan däremot utlova massor av mål, nästan lika många träträffar och fina målvaktsingripanden, och en härlig intensitet, från både spelare och publik. Det är så här jag tänker mig engelsk fotboll.

Som ni säkert kommer att märka var underlaget inte det allra bästa, och bollen rullar nästan lika jämnt och fint som i en kohage[2]. Detta berodde, förklarade en åskådare vars bekantskap jag gjorde under matchen, inte på att de använde kor som gräsklippare, utan på att de delade arena med en rugbyklubb, Sale Sharks; min sagesmans minspel antydde att han inte såg någon större skillnad mellan boskap och rugbyspelare.

Lägg särskilt märke till 3-1-målet[3] — jag hann tänka något i stil med »å nej, skottet är alldeles för högt, och alldeles för löst — vänta, är det en lobb?» innan publiken runt omkring mig reste sig och skrek ut sin glädje, så jag hann inte se att bollen verkligen gick i mål. Men det kan man klart se i snutten här nedan:

Matchen ovan spelades en fredagkväll, och eftersom jag tänkte se Brighton möta Huddersfield på bortaplan dagen efter, och bodde en (svensk) halvmil från Stockports arena, tyckte jag att det kunde vara lämpligt att fördriva kvällen med att ta en titt på dels Brightons motståndare i sista omgången (dvs Stockport) och dels ett av de lag som vi hoppades hålla bakom oss (dvs Crewe). Målsättningen för säsongen var dåmera bara att hålla sig kvar i League One, och det lyckades så småningom, efter en oavgjord match mot Huddersfield och en vinst i sista omgången mot Stockport.

Medan jag satt på en stenmur utanför grindarna i väntan på att bli insläppt, såg jag två välbekanta ansikten i sakta mak passera förbi i riktning mot biljettkassan[4], och sedan i samma tempo komma släntrande tillbaka efter förmodligen uträttat ärende — Russell Slade och Bob Booker, Brightons manager med »sidekick». Tyvärr hade jag ingen penna på mig, annars hade jag bett dem kludda något på den del av biljetten jag hoppades få behålla.

Men varför har jag dragit fram den här historien just nu? Det är inte för att påminna mina vänner brightonsupportrarna om att det finns värre saker än att förlora med stora siffror mot Manchester City, även om det kanske kan vara värt att påpeka att inte alla med efternamnet Potter kan trolla. Innan jag kommer fram till varför matchen ovan dök upp i mitt minne måste jag avslöja en hemsk sanning; alla brightonfans bör titta bort nu — jag har skaffat mig ett andra engelskt favoritlag, ett som nästan säkert inte kommer att förstöras av miljarderna i den högsta ligan. Det är dock inte något av de lag som figurerade i matchen ovan, utan det lag som parkerade på sista platsen i just precis samma liga — Hereford United[5].

Varför Hereford? Ja, för det första finns ju den eviga kopplingen med Brighton via ödesmatchen som kunnat bli Brightons sista, men för det andra, och viktigaste, därför att Hereford med omgivningar är så nära min uppfattning av ett himmelrike som det går att komma; inte nog med att de tillverkar Englands, och därmed världens[6], bästa cider, femtifem minuters hissnande vacker bussresa från Hereford ligger Hay-on-Wye, alla antikvariatälskares egen lilla by. Fotboll, cider och gamla böcker — kan livet bli bättre än så?

Hereford råkade för några år sedan ut för samma dystra öde som just drabbat Bury; en skojare skötte klubben tills den blev förklarad bankrutt och utkastad ur seriesystemet. Förhoppningsvis lyckas Bury göra en omstart, och raskt ta sig upp till normala nivåer, någonstans runt League Two. Hereford är inte riktigt där, men har nu tagit sig upp till Vanarama Conference North, vilket är den sjätte nivån i den engelska forbollshierarkin. I dagarna har man gjort klart med en rutinerad manager, vars uppgift är att ta dem tillbaka till Football League — Russell Slade, den forne brightonmanagern. Hans bana har ju gått lite upp och ner, men hans rutin borde vara värdefull för ett lag med Herefords ambitioner. Cum on, Feel the Noize!


Fotnoter:

  1. Mja, det var inte helt korrekt — Stockport hade någon oavgjord match i sin långa förlustsvit, och Crewe låg visserligen pyrt till, men var inte alls avsågade (de blev dock nedflyttade så småningom; med tanke på det försvarsspel de presterar i klippet nedan kan det knappast betraktas som oväntat). []
  2. Min barndoms fotbolls- och brännbollsplaner bestod huvudsakligen av en kohage, en tjurhage samt, under några veckor mellan skörd och plogning, en åker. []
  3. Crewes tredje mål är också en pärla; en kanon genom ett tätbefolkat straffområde. []
  4. Det finns säkert någon sats om kontinuerliga funktioner som hävdar att resterande delar av deras kroppar också bör ha passerat förbi, men det har jag inget minne av. []
  5. De heter visserligen Hereford FC för tillfället, men jag misstänker att de så småningom kommer att tillåtas att ta tillbaka det gamla namnet. []
  6. Åkej; Wales är väl en likvärdig konkurrerent. []

Falmer, John!

Det här är den tredje delen i min serie artiklar om fotbollsklubbens i Brighton fall och uppgång. Den planerades omkring 2005, och skulle ha skrivits i augusti 2011 om inte ett akut anfall av lättja hade drabbat mig. Jag skriver fortfarande långt, omständligt, osystematiskt och torrt; »dagegen ist kein Kraut gewachsen», som tyskarna så riktigt uttrycker det.

De tre delarna är

  1. Måsarna lämnar Goldstone, och hela England tittar på
  2. Halvtid i Hereford
  3. Falmer, John!

Inledning

Det här är berättelsen om Brighton & Hove Albion FC:s kamp för att få bygga en ny arena; efter 14 (!) år utan ett permanent hem flyttade man äntligen in på The Amex i augusti 2011. Och det har väl inte undgått någon att nu, för några veckor sedan, är Brighton åter tillbaka i den högsta divisionen efter en period på 34 år i de lägre regionerna av det engelska seriesystemet.

Berättelsen kan också ge hopp till de supportrar till lag vars ägare ser till sitt eget bästa och inte till klubbens — för tillfället är det lag som Blackburn, Blackpool, Charlton och Coventry, och det finns säkert fler som jag missat i hastigheten, som faller i denna kategori. Den värste ägaren av dem alla har dock Leyton Orient blivit pålurade; de tre senaste åren har sett en utveckling som i mycket liknar den nedgång som drabbade Brighton på 90-talet. Från en playofförlust (till The Championship) för tre år sedan till en degradering till konferensen i år, med en ägare som sparkat fyra managers bara under den senaste säsongen, sköter ekonomin på ett uselt sätt, och inte ens har kontakt med de anställda inom klubben; det är sannerligen inte konstigt att klubbens supportrar protesterar.

När jag satt samman den här artikeln har jag, förutom googlingar och det material jag hittat genom dem, använt två huvudkällor — dels boken We want Falmer!, som berättar historien om kampen för ett nytt stadium genom dem som var med, och sajten Seagulls Programmes, där en entusiast skannat in i det närmaste alla matchprogram som producerats genom åren, och dessa har varit en fantastisk resurs för att pejla stämningarna som de upplevdes just då de olika stegen i processen togs, och naturligtvis för information om hur laget klarat sig i den aktuella serien. De allra flesta illustrationer som pryder denna artikel har hämtats från något program från denna sajt; när jag inte angett fotograf betyder det att det inte står angivet, och i så fall kan man misstänka redaktören, Paul Camillin, för att ha tagit dem.

Jag har mycket översiktligt berört händelserna på fotbollsplanen; dessa avsnitt är markerade med ett tjockt, grönt streck till vänster om texten. Den som bara är intresserad av fotbollen kan därför hoppa över de icke-markerade styckena, medan den som endast bryr sig om arenan kan göra tvärtom.

Rubriken syftar naturligtvis på en av de allra första pop-låtar som fastnade i min skalle som mycket ung — Farmer John med Hep Stars. Vad Falmer syftar på, och vem John är, kommer förhoppningsvis att bli uppenbart så småningom.

Kort sammanfattning av situationen för dem som inte orkat ta sig genom min första artikel i den här serien: Efter att i början av 90-talet ha förlorat playoffinalen till högsta divisionen fick Brighton & Hove Albion FC akuta problem med ekonomin, och åkte ur det engelska seriesystemets andra nivå[1]. Efter några år av kontrollerad misär avslöjades det sommaren 1995 att klubben sålt sitt hem sedan 1905, Goldstone Ground, och att man från säsongen 1996-97 planerade att dela arena med Portsmouth medan man byggde en ny i Brighton. Detta startade vad som kan betraktas som ett mindre inbördeskrig — klubbens supportrar opponerade sig å det kraftigaste mot styrelsens manipulationer och efter två års intensiva strider lyckades man i april 1997 få till en lösning där en ny styrelse och en ny ordförande, Dick Knight, skulle leda klubben. Samtidigt hade ett ytterst prekärt tabelläge — i december låg klubben sist i »Division 3», dvs den lägsta divisionen i det engelska proffsligesystemet, med hela 11 poäng upp till närmaste lag — långsamt förbättrats, och efter säsongens sista match, borta mot Hereford, stod det klart att man klarat sig kvar i ligasystemet med minsta möjliga marginal.

Men trots den mirakulösa räddningen var läget för den nya styrelsen inte direkt avundsvärt, eller som Martin Perry frankt erkände i en intervju när uppflyttningen till PL blivit klar för några veckor sedan: »We had nothing…»

Exilen i Gillingham (1997-1999)

Den avgående styrelsens idé om att dela arena med Portsmouth visade sig vara baserad mer på drömmar än något substantiellt, och sedan man försökt några närliggande alternativ, som Woking, Crawley och Millwall, slutade det med att de närmaste årens hemmamatcher skulle spelas i Gillingham, vilken ort ligger omkring 75 miles, dvs ungefär 12 svenska mil, från Brighton. Vid en jämförelse ter sig Wimbledons flytt till Milton Keynes (ca 9 svenska mil), eller Väsbys flytt till Eskilstuna (via Sollentuna) som rena bagateller.

Men innan spelet ens hunnit börja var man tvungen att avvärja ännu ett allvarligt hot. Undertecknandet av alla papper för den nya styrelsens övertagande dröjde till september, och under sommaren misslyckades den gamla styrelsen, med Archer i spetsen, med att erlägga en depositionsavgift till fotbollsförbundet i tid[2]. Detta gjorde att förbundet kallade till ett extra möte (EGM) med alla klubbar i juli 1997, med en enda fråga på agendan — borde Brighton kastas ur ligasystemet för att klubben var så uselt skött? Av de 72 klubbarna var det 17 som röstade för en uteslutning, men eftersom förbundet hade behövt 75% av rösterna för att kunna verkställa förslaget så var det aldrig riktigt nära. Men att det var 17 klubbar som ville bli av med Brighton var en tankeställare för Dick Knight:

The club’s reputation was dirt in football. I thought: »I’ve got an awful lot of rebuilding to do.»

På planen var situationen om möjligt ännu värre än året innan — på »hemmaplan» vann man bara tre matcher under hela säsongen, ett rekord som förhoppningsvis inte blir underträffat det närmaste seklet, eller så. Eftersom bortastatistiken inte heller var något att pynta julgranen med skulle det inte ha förvånat någon om Brighton åkt ner i konferensen den här säsongen i stället, men trots att man totalt sparkade ihop tolv poäng färre än året innan hade man inga större problem att hänga kvar — Doncaster Rovers hade nämligen hamnat i händerna på en ordförande vars metoder får Archer & Belotti att framstå som söndagsskolegossar, och de var i princip avhängda redan vid årsskiftet.

På läktarna var situationen inte heller särskilt munter. I programmet till matchen mot Barnet berättade man på sidan sju att förra matchen, »hemma» mot Lincoln, hade haft den lägsta publiksiffran någonsin för en seriematch där Brighton deltagit, endast 1036 åskådare. I sagda match slogs detta rekord; matchen mot Barnet drog endast 1025 åskådare, en siffra som fortfarande gäller som bottenrekord för en seriematch där klubben varit ett av lagen. Klubben agerade snabbt; man dumpade priset på säsongsbiljetter och erbjöd billiga bussresor till Gillingham, och säsongen 1998-99 var bussresorna inkluderade i priset för en säsongsbiljett.

Säsongen 1998-99 blev en rejäl berg-och-dal-bana. Managern Brian Horton, som spelat för klubben under de goda åren runt 1980, lämnade klubben i februari 1999 för att gå till en annan av de klubbar han spelat för, Port Vale, som då kämpade för att hålla sig kvar i Division 1[3]. När han lämnade klubben låg laget på en playoffplats, höll sig kvar där med den assisterande managern Jeff Wood som tillfällig manager, men när Wood fick chansen som permanent boss rasade resultaten i botten; två poäng på elva matcher gjorde att laget ramlade ned till 18:e plats, och med hotet om ytterligare en nedflyttningsstrid hängande över sig tvingades Dick Knight att byta ut Wood efter endast två månader. Ett par snabba vinster säkrade det nya kontraktet.

Men den viktigaste striden pågick fortfarande helt och hållet utanför fotbollsarenan. Det dröjde inte länge innan den nya styrelsen insåg att de stod inför ett gigantiskt arbete med att hitta ett permanent hem i Brighton med omnejd; i oktober 1997 avslöjade lokaltidningen att klubben jobbade på en ansökan om att få bygga ett stadium i Waterhall, ett fritidsområde norr om Brighton, och det inte särskilt positiva mottagandet av den nyheten hade övertygat Dick Knight om att det var nödvändigt att arbetet måste utföras i två steg — det första var att hitta en temporär arena i Brighton eller Hove inom tre år för att tillfredsställa fotbollsförbundet och därmed undvika fler omröstningar om utkastning från ligasystemet; och det andra var att bygga ett nytt stadium.

Den stora skillnaden mot tidigare var man nu jobbade tillsammans med både supportrar och politiker — Dick Knight brukar ges epitetet »mediemogul»[4], och under de närmaste åren skulle han få stor användning för sina kunskaper om hur man förändrar en »image». Det är inte alltid möjligt att urskilja Albions nye ordförande som hjärnan bakom den mängd av aktioner riktade mot media och lokalbefolkning som kommer att krönikeras nedan, men att Dick Knights ande svävade över dem råder det inget tvivel om.

Budskap presenterade vid Fans United 2, mot Doncaster Rovers 14 februari 1998. (Fotograf okänd)

Det började redan i november 1997, då några supportrar startade en kampanj med namnet »Bring Home the Albion», förkortat BHA, vilken förkortning kändes bekant för de flesta av Brighton & Hove Albions supportrar. Dess mål var naturligtvis att stödja klubbens strävan att snabbast möjligt hitta en arena i Brighton med omnejd som lämpade sig för seriefotboll, och man gjorde detta huvudsakligen genom att sätta upp affischer, både offentligt och i affärer, pubar och andra platser som ställde upp på budskapet. Man tog också fram ett »blåvittrandigt band», som anspelade på traditionen att använda ett gult band för att visa att en saknad vän är efterlängtad. Detta bars inte bara av supportrar utan användes också för att dekorera valda statyer i staden[5].

Ganska snart visade det sig att det egentligen bara fanns ett möjligt alternativ som både skulle kunna piffas upp för att möta fotbollsförbundets krav och klara av att ta emot 4-5000 åskådare på ett acceptabelt sätt — Withdean, en friidrottsarena som dubblerade som fotbollsplan för det lokala laget Withdean. Arenan ägdes av staden, och den överenskommelse som träffades innebar att Albion skulle få tillgång till arenan utan hyra under tre år, mot att de rustade upp den. Tanken var säkert att klubben Withdean då skulle flytta tillbaka och dra nytta av förbättringarna, men som man kan se i wikipediaartikeln jag länkade till ovan hann den upplösas långt innan Brighton var redo att flytta in i sitt nya hem.

Men hemkomsten gick inte helt utan problem. En aktionsgrupp med det vitsiga namnet SWEAT (Save Withdean Environment Action Team) bildades av en grupp oroliga motståndare boende i närheten av arenan, vilket snabbt kontrades av WISH, Withdean Invites Seagulls Home, där de från Withdeanområdet som var fotbollsvänner bemötte motståndarnas argument. Våren 1998 lämnade klubben in en planeringsansökan till fullmäktige, och efter intensiva kampanjer med petitioner, signaturinsamlingar och debatter röstades förslaget genom med god marginal, 10-2[6] i juni 1998. Länge såg det ut som SWEAT tänkte överklaga, men i augusti hade man kommit på andra tankar. Från början var förhoppningen att klubben skulle kunna flytta hem under säsongen 1998-99, men förhandlingarna med det företag som skötte driften av Withdean, Ecovert, tog längre tid än förväntat, och till slut blev det en kapplöpning mot tiden att få allt klart till starten av säsongen 1999-2000.

Parallellt med förberedelserna för flytten till Withdean gjorde klubben tillsammans med representanter för staden en genomgång av de olika platser där man skulle kunna tänka sig att bygga ett nytt stadium. Det var många parametrar att ta hänsyn till — närheten till stadscentrum, storleken på området, möjligheten att på ett säkert sätt transportera sådär 20 000 åskådare till och från arenan, och, inte minst, att det gick att köpa eller hyra marken till ett någorlunda rimligt pris. Denna sista punkt var viktig inte bara för det uppenbara faktum att Brighton var och är ett mycket expansivt område, men också för att det gränsar till vad som nu är en nationalpark, South Downs National Park, vilket sätter allvarliga begränsningar för vad som kan tillåtas på dess område. Nationalparken stod inte klar förrän 2010, men det fanns en föregångare som gick under betäckningen AONB, Area of Outstanding Natural Beauty, som skapade liknande problem, och utan att säga för mycket kan jag redan nu avslöja att det kommer att vara den kanske största stötestenen i den långa kampen för ett nytt stadium.

Enligt Dick Knight tittade man på 16 olika platser, från Lancing i väst till Newhaven i öst, vilket ganska raskt tunnades ut till 8 och vidare ner till fyra kandidater: Det redan omnämnda fritidsområdet Waterhall, ett annat fritidsområde,Sheepcote Valley, Toad’s Hole Valley relativt nära Goldstone i Hove, och slutligen Falmer, en liten by i de östra utkanterna av Brighton. Inget av dessa stämde in till 100% på ovanstående kravbeskrivning: Waterhall låg i det AONB-skyddade området, och skulle behöva en rejäl utbyggnad av infrastrukturen för att transportproblemet skulle kunna lösas; Sheepcote Valley låg långt från alla normala kommunikationsleder; Toad’s Holes ägare ställde som krav att de fick rätt att exploatera delar av området; och området i Falmer var i minsta laget, och det låg dessutom, precis som Waterhall, i det AONB-skyddade området.

Till slut föll valet på Falmer, och utan att ha tillgång till alla detaljer i processen bakom valet skulle jag tippa att det var kommunikationerna som fällde utslaget. De båda dalarna, Sheepcote och Toad’s Hole, låg båda långt från någon järnvägslinje, och den enda större väg i Toad’s Holes närhet var redan nära kapacitetsmaximum, medan Sheepcote helt saknade sådan. Waterhall låg visserligen nära järnvägen mellan London och Brighton, men British Rail såg inte särskilt positivt på idén att bygga en ny station för klubbens räkning. I Falmer, däremot, fanns redan en station, och den låg dessutom på den inte fullt lika belastade linjen till Lewes och Eastbourne. Dessutom passerade vägen till Lewes, A27, området, och var där en tvåfilig motorväg.

Men så var det ju det där med det vackra området. Jag måste erkänna att när jag hörde det argumentet första gången trodde jag att vederbörande skämtade —

Karta över den föreslagna platsen för arenan. Lägg märke till gränsen mellan Brighton och Lewes.

jag hade, som framgår på andra ställen av den här bloggen, tillbringat närmare ett halvår som utbytesstudent vid universitetet i Sussex, som låg precis norr om den aktuella landplätten, och jag hade aldrig ägnat idén om att den skulle vara särskilt vacker och värd att bevara en endaste tanke. För att systematiskt gå genom de olika väderstrecken med den biten land i centrum, så ligger universitetet i Brighton[7] väster om den; universitet i Sussex som sagt norr om den, men med järnvägen och den tvåfiliga motorvägen emellan; österut hittar man själva huvudorten Falmer; och söder om den går Village Way, som knyter samman byn Falmer med de östra delarna av Brighton. Att denna åkerlapp, omgiven av universitet, järnväg och motorväg skulle vara en väsentlig del av ett område av utomordentlig naturskönhet tycktes mig minst sagt märkligt.

Engelsk politisk historia är ett bland många ämnesområden där mina kunskaper får rum i marginalen på ett normalstort frimärke, men om jag förstått det rätt hade någon nationell myndighet, förmodligen regeringen, gett tillstånd för lokala politiker att hålla rådgivande folkomröstningar, och den tongivande politikern i Brighton ansåg att BHAFC:s vara eller inte vara i Brighton i allmänhet och Falmer i synnerhet var ett lämpligt objekt för en sådan folkomröstning, och så blev det. Omröstningen gällde två frågor:

  1. Stödjer du Brighton & Hoves stadfullmäktiges målsättning att ge Brighton & Hove Albion ett permanent hem?
  2. Stödjer du att detta hem placeras i Falmer?

De supportrar som engagerats i kampanjen för att få klubben tillbaka till Brighton startade raskt upp en ny kampanj, denna gång med mottot »Yes Yes». I den artikel från vilken jag snippat nedanstående bild (ur programmet vid matchen mot Rochdale 8 maj 1999, sid 24) berättas bland annat att man delat ut broschyrer till över hundratusen hushåll, två gånger; man ger också en bild från »operation morgonöverraskning», som hade som mål att sätta upp åtminstone 5000 ballonger med budskapet »YES YES» runt om i staden sent på kvällen helgen innan omröstningen — skribenten menar att det är en mäktig syn att se omkring 200 personer strömma ut ur kampanjhögkvarteret, vardera med 40 uppblåsta »YES YES»-ballonger, och det är inte svårt att hålla med.

Rösta JA JA! (Fotograf okänd)

Omröstningen hölls den 6:e maj 1999, och resultatet var en stor framgång för klubben — 84% av rösterna svarade »ja» på den första frågan, och 68% på den andra. Därmed hade både politiker och klubb fått innevånarnas mandat att jobba för en permanent arena i Falmer, och om man därtill la att klubben skulle återvända till staden när säsongen drog igång igen i augusti, så är det lätt att förstå entusiasmen och optimismen hos supportrarna. Om de kunnat skåda in i framtiden, och sett att det skulle dröja 12 långa år innan den första matchen spelades ute i Falmer hade nog glädjen dämpats betydligt.

De två mästerskapen (1999-2002)

Den 6:e augusti 1999 spelade Brighton en riktig hemmamatch för första gången på drygt två år, och resultatet var av det slag som gav eko ända till Sverige — Mansfield pulvriserades med tennissiffrorna 6-0. Man kom ganska raskt ner på jorden igen, men avslutade säsongen med 14 raka matcher utan förlust, och även om det var lite för många oavgjorda i den sviten för att man på allvar skulle kunna hota att ta sig till playoff så var tecknen lovande, inte bara på planen utan också på läktarna; Withdean var i stort sett fullsatt vid alla seriematcher, och till sista bortamatchen för säsongen, mot Shrewsbury, var antalet bortasupportrar hela 1650. Uppenbarligen hade man på känn att det var något stort på gång, och det skulle visa sig vara korrekt.

Micky Adams, som tagit över managersysslan i slutet av gillinghamtiden, hade plockat in några nya spelare som snabbt skulle visa sig vara kvalitetsvärvningar. Danny Cullip, mittbacken, var den som styrde försvaret; Charlie Oatway, en tuff mittfältare; Paul Watson, en högerback med en giftig högerfot; dessa tillsammans med »gamlingarna» Kerry Mayo, som varit med redan i den ödesdigra matchen mot Hereford, och Gary Hart, fansens favorit, som Brian Horton enligt uppgift hade värvat från en klubb utanför ligasystemet för tusen pund och en uppsättning träningsoveraller, bildade stommen i Adams’ skapelse[8]. Inför säsongen 2000-2001 förstärkte Adams laget ytterligare. Mest iögonenfallande var satsningen på en ung talang från Bristol Rovers, som man lånat en månad under säsongen innan och som imponerat — Bobby Zamora. Men även ett annat lån, Paul Brooker, hade del i den fina avslutningen på 1999-2000, och han gick nu över permanent. Man värvade också Bristol Rovers’ reservmålvakt, Michel Kuipers, och Richard Carpenter, en mittfältare som Adams kommit i kontakt med under sin tid i Fulham.

Efter en lite tvekande start gick det desto bättre, och säsongen formade sig till en tvekamp med Chesterfield om förstaplatsen. Under våren framkom det att Chesterfields framgångar till viss del var baserade på dess ordförandes ljusskygga finansiella manipulationer, och när de tilldömdes ett avdrag på nio poäng så var seriesegern i stort sett klar. Då »Cheaterfield», som motståndarna kallades i brightons supporterkretsar, besegrades med två matcher kvar av säsongen betydde det att Brighton skulle vunnit serien även om Chesterfield inte fått något poängavdrag alls.

För att lösa de transportproblem som Withdean erbjöd tvingades klubben ta till speciella åtgärder: dels erbjöd man »Park and Ride», dvs i förväg angivna parkeringsplatser där bussar gick i skytteltrafik mellan arenan och parkeringen under matchdagen, och dels såg man till att matchbiljetten gällde för resa till och från arenan med järnväg och buss inom närområdet. Dessa åtgärder visade sig fungera bra, och har fortsatt att användas i Falmer. För att minska åskådarpåverkan på miljön kring Withdean infördes parkeringsförbud i en zon ungefär en engelsk mil runt arenan på matchdagar och klubben sände dessutom ut skräpupplockningspatruller i omgivningarna efter matcherna. Även om motståndet från boende i närheten av Withdean aldrig helt upphörde har jag en känsla av att det mjuknade med åren. I fotbollskretsar var domen oftast betydligt hårdare; bland annat lär Gordon Strachan ha utnämnt arenan till »en norsk andradivisionsarena», och det är nog inte helt utan korrekthet. När The Guardian listade de sämsta arenorna i England några år senare kom dock Withdean bara på fjärde plats; vann gjorde Priestfield i Gillingham…

Withdean i en ganska sen upplaga; läktarna bakom släggringen kom inte på plats förrän de allra sista åren. (Foto: Colin Smith, Wikimedia)

På arenafronten gick det däremot trögt. Såvitt jag kan förstå var den främsta orsaken en dragkamp mellan Dick Knight å ena sidan och ledningen för Universitet i Brighton, utan minsta intresse för fotboll, å den andra. Knight ville för sin del komma åt en del av universitetets område för att arenan skulle smälta in så omärkligt som möjligt i omgivningarna, vilket i sin tur var nödvändigt för att om möjligt lugna de aktivister som oroade sig för arenans miljöpåverkan, medan universitetsfolket ville ha garantier för att deras verksamhet inte skulle påverkas negativt av bygget, och dessutom ville man ha kompensation med ett sjusiffrigt belopp, eftersom det aktuella området hyste ett par av universitetets byggnader. Detta senare krav retade gallfeber på Knight, eftersom universitetet då det »bara» var en polytechnic fått området gratis av staden, och byggnaderna, som uppfördes under den period på 60-talet då man ansåg att asbest var ett lämpligt byggmaterial, ändå måste renoveras eller rivas. Länge var positionerna helt låsta, vilket ledde till att när klubben äntligen lämnade in sin planeringsansökan den 8:e oktober 2001 var det i själva verket två ansökningar; dels den ursprungligen avsedda, som i huvudsak höll sig norr om Village Way, som dock var villkorad av att en överenskommelse kunde träffas med universitetet, och dels en ansökan där stora delar av anläggningen placerats söder om Village Way, om en sådan överenskommelse inte skulle kunna träffas. Den senare ansökan drog man dock ganska snabbt tillbaka, sedan myndigheterna gjort klart att man aldrig skulle kunna ge den sitt stöd av miljöskäl, men att den överhuvudtaget lämnades in visar på den desperation som klubbens ledning kände efter ett par års fruktlösa förhandlingar. Stadens planeringsbyråkrater fick också klubben att modifiera planen så att ingen del av anläggningarna kom att ligga söder om Village Way — det skulle visa sig få konsekvenser, eftersom det innebar att en del skulle uppföras på mark som planeringsmässigt låg i grannstaden Lewes, vilket betydde att man måste lämna in en ansökan även dit; denna avslogs omedelbart, men innan klubben hunnit överklaga hade hela ansökningsproblematiken flyttats upp en nivå, (mycket) mer om det nedan.

Även säsongen 2001-02 visade det sig att Adams’ lagbygge var av högsta kvalitet, och den kanske något optimistiska tanken från försäsongen att man skulle försöka nå en plats på den övre halvan av tabellen ersattes tämligen snart med allt högre mål, och när man i februari besegrade dåvarande ledarlaget Reading med 3-1 hemma på Withdean insåg de flesta att man faktiskt slogs för en direktuppflyttning till det som nu kallas Championship. Micky Adams själv hade dock lämnat klubben för Leicester i oktober, och i stället hade Dick Knight lyckats övertala Peter Taylor, med ledarmeriter från engelska landslaget, att ta över managerrollen. Efter förlusten mot Brighton gick Reading obesegrade genom de tolv återstående matcherna, men av dessa var bara tre vinster, och de nio oavgjorda lät Brighton dra ifrån och seriesegern var även denna gång klar redan innan sista omgången[9]. Reading lyckades dock hålla Brentford bakom sig efter en nervpirrande sista match som slutade 1-1; jag nämner den matchen eftersom den har något av rekordkaraktär — Brentfords manager var Steve Coppell och en av deras anfallare var Lloyd Owusu, medan Readings laguppställning innehöll namnen Tony Rougier och Nicky Forster. Inte nog med att alla dessa spelar viktiga roller i Brightons kommande historia; alla fyra har också haft motståndarklubben i denna match som arbetsgivare, vilket är ännu ett bevis på att fotbollsvärlden är liten, åtminstone på den engelska sydkusten.

Säsongen präglades också av ett intensivt lobbyarbete för den inlämnade byggplanen: supportrarna, vars kampanjer nu samlats under paraplynamnet Falmer For All, uppmanades att skriva brev till lokala politiker, och signaturer samlades in till stöd, både i Brighton med omnejd som i resten av världen, vilket till slut resulterade i fler än 60 000 underskrifter som stödde klubbens ansökan. I juni 2002 hölls den avgörande omröstningen i stadsfullmäktige, och klubbens ansökan bifölls med röstsiffrorna 11-1.

Men allt var inte frid och fröjd — en vecka efter att säsongen tagit slut meddelade Peter Taylor att han inte tänkte fortsätta som manager för Brighton på grund av osäkerheten kring den nya arenan, och i augusti gav sig den engelska regeringen in i planeringsleken, och bestämde att saken skulle avgöras av regeringen efter en »öppen utfrågning»[10]. De moln som samlades vid horisonten var mörka och olycksbådande.

Cardiff och slaget om Falmer (2002-2004)

Säsongen 2002-03 är kanske den märkligaste under hela klubbens withdean-period. Dick Knight gjorde då sin förmodligen största miss genom att hämta nästa manager från de egna leden; Martin Hinshelwood hade varit ledare för ungdomslaget, och han försökte förstärka laget dels med lovande ungdomar ur de egna leden och dels några rutinerade rävar som inte längre platsade i den högsta divisionen. Efter att ha plockat fyra poäng på de två första matcherna ramlade botten ur hans skapelse; under de följande tolv seriematcherna tog laget summa summarum 0 (noll) poäng. Till viss del kan han skylla på otur då två nyckelspelare, målvakten Kuipers och den redan legendariske målgöraren Zamora, skadade sig tidigt i denna serie, och deras ersättare visade sig inte alls hålla samma klass. När den hemska förlustsviten tog slut var Hinshelwood redan flyttad »snett uppåt», som det brukar heta; som Director of Football kunde han inte längre ställa till med mer skada, och i stället hade den rutinerade Steve Coppell kallats in för att försöka reda ut situationen. Han fick inte någon drömstart; hans första match, mot Sheffield United, slutade 4-2 till motståndarna sedan domaren sett två strafförseelser i slutminutrarna som ingen annan upptäckte[11], och den andra matchen, borta mot Crystal Palace, av alla lag, tycker jag vi glömmer helt. Men sedan lyckades han få laget på fötter, och ännu i sista matchen hade man en liten chans att hänga kvar, men de två resultat som det handlade om gick båda fel, sett med brightonögon. Bara att börja om i division 2, som tredjedivisionen hette på den tiden.

I februari 2003 började den öppna utfrågning som skulle avgöra ödet för klubbens ansökan om att få bygga en arena i Falmer. På för-sidan hade klubben sällskap av staden, Brighton & Hove, medan emot-sidan räknade grupper av två typer; dels NIMBYs[12], som representerades bland andra av Falmer Parish Council[13] och Lewes District Council, och dels olika miljöorganisationer, som till exempel Society of Sussex Downsmen, Campaign to Protect Rural England, Regency Society, Friends of the Earth, och, inte minst, The Green Party. Av någon anledning som jag inte fått klar för mig så skulle två rapporter skrivas, en av en lokal inspektör för Brighton & Hove, Charles Hoile, och en av regeringens utsedde representant, John Collyer, som skulle ge sin rapport till Tony Blairs högra hand, vice premiärministern John Prescott. Det var han som, baserat på vad utfrågningen resulterade i, skulle fälla avgörandet.

Ursprungligen var planen att utfrågningen skulle ta sex veckor i anspråk, så att ett beslut skulle kunna tas under sommaren. Det visade sig vara optimistiskt — när de sex veckorna gått utan att alla detaljer gåtts igenom ajournerades tillställningen till juni, och därefter ännu en gång till oktober. Jag har för mig att jag på nätet sett en transkribering av vad som avhandlades under utfrågningen[14], men endera har jag drömt det, eller så har min google-fu (återigen) svikit mig. Jag har heller inte hittat den lokale inspektörens rapport på nätet; den rapport som författades av John Collyer återfinns däremot här (i PDF-format), så den som vill gräva ner sig i detaljer kring utfrågningen hänvisas till detta epos.

När rapporterna blev offentliga i början av februari 2004 fick klubben och dess supportrar en otrevlig överraskning — båda inspektörerna rekommenderade att ansökningarna, de var uppe i fyra stycken totalt vid det här laget, skulle avslås. Den lokale inspektören menade att ett stadium inte var av »nationellt intresse», vilket var den byråkratiska formeln för att myndigheterna skulle anse det försvarligt att tillåta byggnationer inom ett AONB-skyddat område, och han antydde också att han ansåg att det fanns lämpligare platser inom Brighton & Hove för en fotbollsarena för omkring 22 000 personer. Hans förslag var därför att den lokala planen inte skulle förändras, vilket i praktiken innebar att det aktuella området var reserverat för de båda univeriteten om och när de behövde expandera. Regeringens representant gick på samma linje, och lade stor vikt vid att utsikten från det skyddade området skulle förfulas. I sina försök att visa att det fåtal hektar mark det handlar verkligen är av betydelse för områdets skönhet gör han en, i mina ögon, märklig manöver: han är medveten om att enligt gällande förslag för den kommande nationalparkens dragning har gränsen dragits längs Village Way, så att arenan skulle hamna utanför nationalparken, men av detta gör han poängen att anledningen till detta inte är att området skulle vara mindre vackert än andra AONB-skyddade områden utan att området sedan tidigare varit reserverat för utbyggnad i den lokala planen. Ett annat, och enligt min mening mer rimligt, synsätt vore att utgå ifrån att området med stor sannolikhet skulle förlora sin AONB-status inom en snar framtid, och argumentera utifrån den positionen. Jag misstänker att det misstag klubben och staden gjorde var att ta för lätt på miljöaspekterna, kanske därför att de antog att utredningen skulle utgå från det liggande förslaget till nationalparkens gränsdragning.

Klubbens supportrar tänkte naturligtvis inte se på medan deras förhoppningar krossades. En första åtgärd var att försöka påverka John Prescott på ett mer direkt sätt — de köpte till exempel 91 blomsterkvastar, samlade in meddelanden från alla klubbar i fotbollsligan, försåg varje kvast med ett klubbmeddelande, och levererade rasket till Prescotts kontor i Whitehall.

Be our Valentine… (Fotograf okänd)

Några dagar senare hade Brighton bortamatch mot Grimsby, inte långt från Hull där Prescott bodde, och eftersom det råkade vara 14 februari tryckte man upp ett jättelikt kort med en Alla hjärtans dags-hälsning till John Prescott och levererade det till Labours lokalavdelning i Hull. Man lyckades också få in en Early Day Motion i parlamentet; om jag förstått det rätt är EDM ett slags sondering för att se om en motion möjligen skulle kunna få gehör i parlamentet. Resultatet, 145 signaturer, var utan tvekan en framgång, men det är svårt att säga hur stor påverkan det hade på John Prescotts beslut.

Man uppmanade också fans runt om i England att skriva till honom och påpeka att Brightons belägenhet visst var en nationell angelägenhet, och inte bara en lokal. Här gjorde jag ett försök att hjälpa till; jag skrev ett mejl till dåvarande statsministern, Göran Persson, för att be honom vid tillfälle påpeka den betydelse engelsk fotboll har för oss svenskar, med Tipsextra och liknande i spetsen. Jag fick ett svar, som jag säkerligen har sparat, men som just nu befinner sig på en obestämd plats i rummet, men tyvärr hade jag inte presenterat mitt ärende tillräckligt precist, och om jag minns rätt fick jag några intetsägande rader som gick ut på att det nog var bäst om engelsmännen fick sköta sina egna affärer. Som tur var visade det sig att Prescott redan blivit informerad om den engelska fotbollens internationella status; så här sa han i en intervju som publicerades i We want Falmer!, i min, synnerligen icke-professionella, översättning:

Det är otroligt att så många människor identifierar sig med Måsarna; det är den enda fotbollsklubb där jag rest runt jorden och någon kommit fram till mig och sagt: »Vad kommer du att göra för Måsarna?» Jag är på andra sidan jordklotet, och någon kommer fram för att prata om dom jäkla Måsarna! Supportrarnas kampanj var helt enastående! Vart jag än reste i världen — jag var i Kyoto för klimatförhandlingarna, och plötsligt dyker en grabb upp och säger till mig: »Vad gör du för Måsarna?» De har supportrar runt om i världen. Till och med på tåg, jag reste med ett tåg och någon kom fram till mig och sa: »Kan du ge mig några minuter, jag skulle vilja…» Jag sa: »Du vill väl inte prata med mig om de jäkla Måsarna, hoppas jag?» »Jo…» Helt otroligt.

Under tiden hade det faktiskt, tro det eller ej, spelats en del fotboll också. Zamora hade som väntat sålts, och Coppell hade i stället plockat in den kortvuxne anfallaren Leon Knight, som innehar en märklig ställning i klubbens historia; en kort beskrivning är att han i sin bästa stunder var en mycket skicklig fotbollsspelare, men att han i många andra avseenden inte var den vassaste kniven i lådan, som det brukar uttryckas om man vill linda in begreppet »idiot» lite grann[15]. Säsongen började bra och efter tolv omgångar var man i ledning, men sedan Coppell lockats över till Reading fick laget en schackningsperiod, men lyckades till slut ta sig till playoff under den nye managern Mark McGhee. Efter att ha vunnit första matchen, på bortaplan mot Swindon, med 1-0, höll det på att gå illa hemma på Withdean; under ordinarie speltid utjämnade Swindon, och i förlängningen tog de dessutom ledningen efter en kontring. I förlängningens sista minut nickade Danny Cullip ett inkast vidare in framför swindonmålet, och där störtade den andra mittbacken, Adam Virgo, fram, satte pannan till och skrev in sig i historieböckerna[16]. Straffsparksläggningen vanns sedan med 4-3, sedan två swindonspelare missat sina straffar.

Eftersom det här var under de år då Wembley byggdes om spelades playoff-finalen på Millenium Stadium i Cardiff. Supportrarna såg finalen som en ännu en chans att få publicitet för Falmer, dels genom att hänga upp banderoller på ställen väl synliga för TV-kamerorna, och dels genom att dela ut vykort med bilder på Millenium Stadium respektive Falmer, och med texten »We’re pleased to be here / But we wish we were here» — onkring 16 000 av dessa hamnade inom sinom tid i John Prescotts brevlåda.

Själva matchen var i ärlighetens namn ingen höjdare; tuffa bataljer, inga ansatser till skönspel från någondera lagen, och väldigt få chanser. Brighton vann med 1-0, sedan Chris Iwelumo blivit upphakad i straffområdet, och Leon Knight satt den efterföljande straffen. Jag har fått intrycket att de supportrar från Bristol City som jag diskuterat matchen med har ungefär samma uppfattning som jag — om något lag var värt att vinna matchen (och det är ett ganska stort »om»), så var det Brighton.

I slutet av juli 2004 kom så Prescotts besked att han inte tänkte ta något beslut — i stället tillsatte han en ny »öppen utfrågning», den här gången för att utreda frågan »finns det något alternativ som är bättre än Falmer?».

Hänga på repen (2004-2005)

Vid den här tiden, och flera år framåt, kan klubben liknas vid en boxare med problem: upptryckt mot repen av ettriga motståndare, bombarderad av slag, och med en enda tanke i huvudet — att överleva till nästa rond. Framför allt gällde detta naturligtvis ekonomiskt — i september startade klubben en kampanj för att dra in pengar, Keep Albion Alive And Kicking Appeal, där man erkände att pengarna var slut och att man låg två miljoner pund back. Redan tidigare hade ett par supportrar startat en Forty Notes Fund, med det uttalade målet att hjälpa klubben med värvningar och löner eftersom större delen av klubbens resurser slukades av kampen om Falmer.

Fotbollssäsongen 2004-05 kom också att präglas av de ekonomiska problemen: två av klubbens bättre spelare, Danny Cullip och Darren Currie, såldes runt nyår för att förbättra ekonomin, och uppkomna luckor i truppen fylldes av spelare från ungdomsakademin, lån från andra klubbar eller spelare utan klubbadress för ögonblicket; en sådan lucka på målvaktssidan såg Brighton plocka in den, såvitt jag vet, hittills ende svensken i klubben, Rami Shaaban. Lägger man därtill att Leon Knight hade tappat sin goda målgörarform från året innan så är det än mer beundransvärt att man lyckades hålla sig utanför nedflyttningsplatserna. Oavgjort mot Ipswich i sista matchen, 1-1, räckte precis för att hålla tillräckligt många lag bakom sig; en förlust hade betytt degradering. Ett kufiskt faktum är att laget tog 20 av sina 51 poäng mot de fyra »skinklagen» West Ham, Gillingham, Nottingham, och Rotherham. Tyvärr försvann alla dessa ur serien, West Ham uppåt och de övriga nedåt, så det var uppenbart att det skulle bli tuffare nästa säsong.

Den andra utfrågningen skulle inte starta förrän i januari 2005[17], men de kampanjlystna supportrarna passade på tillfället då Labour anordnade sina partidagar — man anordnade en marsch med omkring 4000 deltagare; man satte upp banderoller, som dock plockades ner omedelbart; och man lyckades till och med ta sig fram till Tony Blair för att lämna över kampanjmaterial till honom.

Ett av de mest märkliga sätten man hittade på att sprida sitt budskap på var via musik. Norman Cook, mer känd som Fatboy Slim var vid den här tiden huvudsponsor för klubben genom sitt skivbolag, Skint records[18], och han övertygade klubben att hjälpa till med lanseringen av hans nya skiva, »Palookaville»; Withdean bytte för en match namn till Palookaville, och klubben spelade för denna enda match i en speciell mörkblå palookaville-dräkt. Men det skulle inte räcka med det: den redan omnämnde Attila the stockbroker hade länge varit smått irriterad på att en låt, Tom Hark, spelades av fotbollsklubbar runt om i landet då hemmaklubben gjorde mål; han menade att den hörde hemma i Brighton, eftersom det var punkbandet The Piranhas som gjort den populär. Hans idé var att skriva en ny text med ett aktuellt budskap[19], spela in den tillsammans med kärntruppen i Falmer For All samt se till att den gavs ut under en vecka då konkurrensen var så liten som möjligt. Han pratade med Skint records, och de lovade att hjälpa till. Singeln släpptes precis efter nyår 2005, och gick rakt in på plats 17 på topplistan; totalt såldes ca 6500 exemplar. Man uppnådde därmed sitt syfte, och fick till och med lite uppmärksamhet från media, till exempel The Guardian. Om jag ska vara ärlig är detta inte riktigt min musik, och det är väl högst oklart om denna typ av aktioner fick något genomslag utanför musikkretsar.

Utfrågningen pågick fram till början på maj, med uppehåll lite då och då därför att vittnen och advokater var upptagna på annat håll. Ed Bassford refererade händelserna i matchprogrammen under våren, och hans sammanfattning kan läsas i säsongens sista program, på sidan 21. Han påpekar att de alternativ till Falmer som föreslagits hade visat sig vara endera redan upptagna, bisarra, alldeles för dyra, totalt olämpliga, ägda av folk som ville tjäna pengar, eller en del av en välanvänd och älskad park. Han lägger därtill att inget av alternativen kunde konkurrera med Falmer när det gällde trafik- och transport-frågor; konkluderar att alla klubbens supportrar som lyssnat på argumenten för och emot de olika alternativen är övertygade om att klubben gjort en riktig bedömning; och hoppas att inspektören, och i slutändan John Prescott och hans departement, kommer till samma slutsats.

Supportrarna kunde nu återigen se målsnöret framför sig, och satte in en långspurt. Den 4:e augusti, ett par dagar innan den nya säsongen skulle starta, organiserade man en »happening» där Des Lynam, brightonsupporter och välkänd TV-profil i England, lät sig vattnas av utvalda bortasupportrar, klädd i den regnponcho som klubben sålde på Withdean; det är, som bekant för alla som besökt Brighton, inte utan anledning som Withdean kallades för »Stadium of Light Showers». Vid bortamatchen mot Hull levererade man ännu ett vykort i mega-XL-format till John Prescotts kontor.

Marsch för Falmer; Des Lynam, Dick Knight, Martin Perry och Steve Coppell. (Foto: Paul Hazlewood)

Och i september marscherade man än en gång då Labour håller konferens, och den här gången fick man ännu större uppslutning, man uppskattade antalet till omkring 10 000; förutom brightonfans av alla åldrar och digniteter marscherade även ett antal fotbollssupportrar från andra klubbar, till och med någon från Crystal Palace.

Den 28:e oktober kom så beskedet från John Prescottinspektören hade kommit till samma slutsatser som Bassford, och Prescotts beslut blev ett JA! Dagen efter, vid hemmamatchen mot Ipswich, bjöd klubben på champagne till alla åskådare. Men, som min programmerarkollega Urban och jag brukade turas om att påminna varandra: »Så jävla enkelt är det inte…!»

Slaget om Lewes (2005-2007)

Jag har inte sagt mycket om lagets insatser säsongen 2005-06, och det har sina rutiga skäl och randiga orsaker — kort sammanfattat: vi var sk:t. Nedflyttningen till League One var ett faktum redan två matcher innan säsongen slutade, men i praktiken var det klart långt tidigare; det blev till slut 24:e och sista plats med 38 poäng efter en svidande förlust i sista omgången, 1-5 mot Stoke hemma på Withdean. Klubben hade satsat på att värva några billiga utrikiska spelare, och när så Turienzo, Frutos och i någon mån Carole visade sig få svårt att slå sig in i matchelvan fanns det inte så mycket ekonomiskt svängrum för förändringar. I stället var det ett lån från Manchester United som stod för säsongens höjdpunkt — inte bara det att Paul McShane var den klippa backlinjen stödde sig på; det var också han som på något egendomligt sätt nickade in segermålet i bortamatchen mot Crystal Palace, och därmed tillförsäkrade sig en plats i den brightonska fotbollshistorien.

En annan ljusglimt var »coca-cola-grabben» Colin Kazim-Richards. Coca Cola, som under de här åren var huvudsponsor för de tre ligorna under Premier League, anordnade under några månader i slutet av säsongen 2004-05 en tävling för fotbollssupportrar där förstapriset var en kvarts miljon till supporterns klubb, öronmärkta för att värva en spelare. Priset vanns av en brightonsupporter, Aaron Berry, och Mark McGhee och Dick Knight valde den unge och lovande Kazim-Richards från Bury. Av någon anledning fann han sig aldrig tillrätta på sydkusten, och blev inte »den nye Zamora» som väl många hoppades. Hans vistelse i Brighton blev bara ettårig, men hans senare karriär, som bland annat inkluderat ett flertal matcher för det turkiska landslaget, bekräftar att McGhees bedömning av hans potential var korrekt.

Men den största besvikelsen var inte lagets tveksamma agerande på fotbollsplanen, utan att Prescotts beslut visade sig innehålla en teknisk felaktighet. I We want Falmer! står tre något olika versioner av exakt vad det tekniska felet bestod av; jag tycker Martin Perrys version känns mest trovärdig, och den går ut på att det på några ställen står att »området ifråga ligger inom tätorten Brighton and Hove», vilket inte är korrekt — som man kan se på kartan härovan ligger en del i Lewes. Perry menar att om beslutet lagt till orden »en del av» framför »området» så hade allting varit oantastligt.

Detta fel var naturligtvis i sig inte avgörande, men det gav motståndarna en möjlighet att överklaga, och det var precis vad Lewes’ kommunfullmäktige[20] gjorde; i slutet av november 2005 meddelade man att man ämnade överklaga beslutet till »High Court», vilket jag antar är den engelska motsvarigheten till högsta domstolen i Sverige. Trots att supportrarna under några dagar samlade in mer än 5000 underskrifter i Lewes för en petition emot en överklagan, och en enkät som lokaltidningen The Argus gjorde pekade på att omkring 74% av innevånarna i Lewes med omnejd var emot att fortsätta en kamp som de inte hade någon chans att vinna, så valde man att gå vidare med sin överklagan. I schackkretsar finns ett uttryck för tillvägagångssättet att fortsätta ett fullständigt förlorat parti långt efter att alla insett att det är dags att ge upp, »att spela på hjärtattack», och det passar ganska bra in på Lewes’ överklagande. Uppenbarligen hoppades LDC att om de kunde dra ut på processen ytterligare skulle klubben endera gå i konkurs eller bli så utarmad finansiellt att den inte skulle få råd att sätta de kostsamma planerna i verket.

Det är ingen överdrift att säga att personerna bakom Falmer For All var topp tunnor rasande, och i synnerhet gällde det naturligtvis de inte så få av dem som bodde i Lewes — inte nog med att Lewes motarbetade det de kämpat för så länge, de använde deras skattepengar för att göra det! Kanske var det det som gjorde att de flesta i FFA tyckte att detta var den smutsigaste delen av i hela den långa kampanjen, med de förtäckta försöken att skrämma Roz South till »tystnad», och de insinuationer som parlamentsledamoten Norman Baker riktade mot Derek Chapman, en av klubbens styrelsemedlemmar, och John Prescott.

Vad gör man om man inte är nöjd med sina lokalpolitiker? Man startar ett nytt parti, förstås! Den 5:e juni 2006 bildades Måspartiet (»Seagulls Party»); planen var att i nästa års val ställa upp i några av de valkretsar där de personer kandiderade som FFA ansåg var de drivande i kampanjen mot klubben, och argumentera emot dem för att dels få uppmärksamhet, och dels minska deras möjligheter att bli återvalda. För att testa partiets »politiska muskler» ställde Ed Bassford upp i ett fyllnadsval i Ouse Valley & Ringmer, en av de mindre valkretsarna i Lewes, och från ingenstans och med ett parti bakom sig som bara existerat i två månader fick han 21,9% av de avgivna rösterna. För att gå händelserna i förväg lite så ställde kandidater för måspartiet upp i fyra valkretsar vid kommunvalet nästkommande år; ingen av dem blev vald (i medeltal fick de dock ca 21% av rösterna), men två liberaldemokrater, Marina Pepper och David Neighbour, förlorade sina platser. Mig veterligt har måspartiet sedan det valet avstått från vidare insatser.

Måspartiet i Lewes, från vänster: okänd, Ed Bassford, Paul Samrah. (Fotograf okänd)

Lewes’ kommunfullmäktige styrdes vid den här tiden av liberaldemokraterna, och det slumpade sig så att partiet valde Brighton för sin årliga konferens. Falmer For All såg det som ett bra tillfälle för en demonstration, men av någon anledning blev inte uppslutningen lika god som tidigare; uppskattningsvis 1000-2000 personer deltog. Man delade också ut information till deltagarna för att informera om vad deras partikamrater i Lewes höll på med. I linje med tidigare humoristiska inslag i de många kampanjerna tryckte man upp fejkade menyer, med rätter som »Nyfångad Codswallop à la conseil de Lewes lunatique»[21], och förklaringar till de olika »rätterna» på baksidan av menyn; två av supportrarna tog på sig frack och delade ut menyerna med allvarliga miner och hovmästarbugningar till de anländande bankettgästerna. Enligt uppgift utspelade sig följande dialog då liberaldemokraternas dåvarande ledare, Menzies Campbell, med fru anlände till bankettlokalen:

Mås 1: (Skakar hand och lämnar över menyn) Välkommen till er konferens!

Campbell: Tillhör ni vakterna? Vi har hört att det kan komma demonstranter!

Mås 2: Vi är demonstranterna…!

Dagen innan domstolen skulle ta upp Lewes’ överklagan gick LDC med på att departementet drog tillbaka Prescotts ursprungliga beslut, något som föreslagits redan i april av planeringsdepartementet. En dryg månad senare skickade departementet, som efter diverse omkastningar i Blairs administration nu leddes av Ruth Kelly, ut en förfrågan till berörda parter att inkomma med kompletterande synpunkter på det som framkommit vid utfrågningarna i allmänhet, och Sheepcote Valley i synnerhet — LDC menade att det var ett bättre alternativ än Falmer, och ämnade tillsätta en ny konsult för att reda ut hur trafikfrågan skulle lösas.

I något sammanhang hade LDC hävdat att det bara var en 25 minuter lång promenad från Brightons centrala delar till Sheepcote Valley. En trupp om 35 supportrar testade detta genom att gå från klocktornet[22], filmade hela vandringen och skickade upp en DVD till Ruth Kelly; de klockade in strax under timmen, 58 minuter och 15 sekunder. En person i FFA med löparambitioner sprang sträckan för att se om han kunde klara den under 25 minuter och lyckades — hans tid var 24:12. Men antagligen hade man fått fram poängen att Sheepcote Valley inte befann sig på promenadavstånd redan under den andra utfrågningen — inspektören provpromenerade då själv sträckan från närmaste järnvägsstation till den föreslagna arenan, enligt en rutt som båda parter godkänt. Denna valdes medvetet av klubbens representant så gen som möjligt, vilket innebar att den visserligen bara var två engelska mil om man mätte på kartan, men i verkligheten var det en engelsk mil brant upp och en brant ner — en väg ingen utom en extrem hurtbulle skulle välja. Några gånger då tågen stod stilla därför att någon grupp strejkade var jag tvungen att ta bussen genom den delen av Brighton för att ta mig till Falmer, och jag kan intyga att att åka dubbeldäckare genom Moulsecoomb är fullt i klass med Lisebergs Flumeride och liknande attraktioner.

Medan de sista byråkratiska kvarnarna malde — de olika parterna gavs tillfälle att kommentera de övrigas kompletteringar — beslöt FFA att det var nödvändigt att påpeka för Ruth Kelly att de existerade. De tryckte därför upp en serie om tio vykort med motiv från Falmer som visade platsen från dess minst tilldragande sida; man letade upp de fulaste universitetsbyggnaderna, motorvägarna, järnvägarna och rucklen i byn Falmer, och delade ut vykort med dessa motiv till åskådarna på Withdean; för de besökande fansen tryckte man upp ett separat vykort med en regndränkt withdeanläktare som motiv. Sammanlagt 37 000 kort delades ut, och man fick rapporter om att dessa landade säckvis vid Ruth Kellys dörr.

Den uppmärksammæ läsaren har naturligtvis noterat att jag inte skrivit något om den fotbollsmässiga delen av säsongen 2006-07, och det beror till största delen på att laget inte gjorde något väsen av sig — man var varken i närheten av att åka ur eller att gå till playoff, utan pendlade makligt kring tabellens mittpunkt. Den mest dramatiska händelsen under säsongen inträffade därför redan i september, då ledarteamet Mark McGhee och Bob Booker fick sparken; gissningsvis var det missnöjet med den bleka avslutningen på säsongen innan som var den huvudsakliga anledningen. Laget togs i stället över av Dean Wilkins och Dean White, vilket kan synas symboliskt: Området kring Brighton & Hove kryllar av stadsdelar och orter som slutar på just »-dean», och att låta två av de personer som varit involverade i den egna ungdomsverksamheten ta över förstalaget är en klar indikation på att Knight hoppades kunna ta stommen till laget från ungdomsverksamheten — och två av dem hade dessutom lämpliga förnamn, Dean Hammond och Dean Cox…

Under våren hade det blivit klart att Labour skulle byta ledare, och Blairs efterträdare, Gordon Brown, reste riket runt för att presentera sig och låta allmänheten ställa frågor. När han kom till Brighton lyckades Paul Samrah slå sig fram till en av frågemickarna för att ställa en försiktig fråga om hur den blivande stasministern såg på klubbens ansökan. Denne svarade i ännu mer försiktiga ordalag, men man behövde inte vara någon chifferexpert för att tolka budskapet:

Som supporter av Raith Rovers vet jag allt om den kamp lokala fotbollslag för för att överleva, och ser fram emot att återvända till Brighton … när beslutet har fattats.

Brown tillträdde i slutet av juni, och började sin regeringsperiod med att röra om i den regeringspersonella grytan; för beslutets om Falmer del betydde det att underskriften inte skulle bli Ruth Kellys, utan Hazel Blears’. Eftersom ett beslut blivit utlovat till slutet av juli är det väl oklart hur mycket den nya departementschefen hann sätta sin prägel på utformningen av beslutet, men när det äntligen publicerades var det, som alla väntat sig, positivt. Och den här gången orkade inte Lewes, eller någon annan grupp, kämpa mer; och den 4 september 2007 gick tiden ut för protester mot beslutet. Nästan precis tio år efter att Dick Knight och Martin Perry tagit över rodret på Albion-skutan kunde de äntligen peka på ett definitivt genombrott i processen att bygga ett nytt stadium.

De sista stegen till Falmer (2007-2011)

Det dröjde en tid innan det började röra på sig på stadiumfronten — den inlämnade planen hade skapats i början av 2000-talet, och sedan dess hade byggstandarden ändrats, bland annat beträffande säkerhetsarrangemang och tillgång till olika faciliteter för rörelsehindrade. Att göra dessa ändringar i planerna och få dem godkända tog, som väntat, längre tid än väntat, och till slut var klubben tvungen att erkänna att de inte skulle kunna bli klara i tid för starten för säsongen 2010-11, som varit tanken då Blears’ beslut blev känt; eftersom en flytt mitt under en säsong skulle innebära stora praktiska problem valde man på ett tidigt stadium att skjuta inflyttningen till starten av säsongen 2011-12.

Under tiden fortsatte klubben att spela på Withdean, med blandade framgångar som det brukar heta när det inte går särskilt bra. När man tittar på tabellen vid slutet av säsongen 2007-08 ser det ut som om klubben gjort framsteg med en sjundeplats, just utanför playoffplatserna, men i själva verket var man egentligen aldrig nära att kvalificera sig för playoff. Och vissa insatser var pinsamma, det finns inget förmildrande namn. I början av april 2008 passade jag på att besöka Withdean på väg mellan Amsterdam och Manchester för att titta på matchen mot Port Vale, som varit under isen större delen av säsongen och redan var klara för nedflyttning trots att det återstod sex omgångar. Det »spel» som Brighton presterade var det minst organiserade jag någonsin sett, och då inkluderar jag Jönåkers IFs prestationer i division 7, Sydvästra Södermanland, i början av 70-talet. Resultatet blev bara 2-3, sedan Glenn Murray nickat in ett sent reduceringsmål, som jag dock inte såg därför att publiken strömmade mot utgångarna i stora klasar framför mig. Enligt uppgift hade han ännu en boll i nät som dömdes bort för offside; matchprogrammet för den följande hemmamatchen påpekar, helt korrekt, att det stundtals var smärtsamt att titta på matchen och att ett oavgjort resultat hade varit en travesti.

Det kom därför inte som någon överraskning, åtminstone inte för mig, att Dean Wilkins blev ersatt som manager inför nästa säsong. Klubben gjorde en nysatsning med den uttalade tanken att ta sig tillbaka till Championship innan flytten till Falmer. Man övertalade den gamle hjälten Micky Adams att komma tillbaka och man plockade in en intressant mix av nyförvärv, och inte minst ett »gammalförvärv» — hjälten från swindonmatchen 2004, Adam Virgo, som sålts till Celtic för en försvarlig summa pengar, men nu åter var utan klubbadress.

I december 2008 började själva arbetet, och klubben firade detta med en »kick-off»; två grävskopor fick bilda mål, och de två huvudkämparna i kampen för Falmer slog var sin straffspark på klubbens målvakt John Sullivan; resultatet blev Martin Perry – Dick Knight 1-0.

På den riktiga fotbollsplanen gick det dock oväntat dåligt; efter en lovande start med två vinster i de tre första matcherna hade det gått sämre och runt jul var man nere på nedflyttningsplats. Adams gjorde tappra försök att reda ut situationen, men utan någon ihållande framgång och inför matchen mot Millwall den 21 februari avgick han. Uppdraget att rädda Brighton kvar i League One gick till Russell Slade, och efter en remarkabel serie resultat som inbringade 13 poäng på på de fem sista matcherna lyckades han föra laget till säkerhet, och ända upp på 16:e plats. Men det var nära ögat; en förlust i stället för vinst i sista matchen mot Stockport, som just hade satts i konkurs, och Brighton hade blivit nedflyttade.

Det var nog inte bara jag som såg på arenabygget med blandade känslor. Det är ju tyvärr inte så att man så fort man fått byggtillstånd kan vifta med ett trollspö, och vips står ett skinande nytt stadium redo att tas i bruk. Att bygga arenor kostar pengar, och kostnaderna hade gått upp ganska rejält sedan den den ursprungliga planen gjordes. Dessutom hade en allmän ekonomisk tillbakagång skett runt 2008 som gjorde kapitalmarknaden synnerligen svårflörtad. Klubben hade inte direkt något överflöd på pengar, och de sex till tretton miljoner pund[23] som man tvingats betala i ersättning till planeringskonsulter av olika valörer, experter på allt från trafik till miljöpåverkan, och advokater gjorde naturligtvis inte saken bättre. Det fanns en, i mina ögon, befogad oro att klubben skulle tvingas låna pengar till en hutlös ränta som skulle göra att den för en lång tid skulle digna under samma ekonomiska ok som varit orsaken till dess problem alltsedan mitten av 80-talet. Och det finns ingen gudagiven rätt för klubbar med ett nybyggt stadium att omedelbart åka hiss uppåt i seriesystemet; det kan lika gärna gå illa, som i Darlington och Coventry.

Det hade förekommit rykten om att klubben de senaste åren flera gånger räddats av lån från en släkting till en av styrelsemedlemmarna, som uppenbarligen hade djupa fickor.

Tony Bloom i Las Vegas 2007 (bilden beskuren; fotograf flipchip, wikimedia

I maj 2009 klev så denne äntligen fram, och det på ett sätt som gjorde att man började fundera på om det ändå inte rörde sig om trolleri. Tony Bloom hette den person som svängde sin trollstav; pokerspelare, affärsman med rötter i spelbranschen och (åtminstone) tredje generationens brightonsupporter — hans farfar Harry satt i styrelsen för klubben på 70-talet, och hans farbror Ray har överlevt alla de omvälvningar som den här serien handlar om; han gick med i styrelsen 1984, och sitter där fortfarande. Bloom hade under en följd år lånat pengar till klubben så att den skulle kunna hålla sig flytande, och dessa pengar, omkring 12 miljoner pund, omvandlades nu till aktier i klubben, och han blev därmed majoritetsägare med 74% av aktiekapitalet. Han lånade dessutom ut ytterligare 80 miljoner pund, räntefritt och utan säkerhet, för att finansiera bygget vid Falmer. Samtidigt meddelade klubben att han skulle ta över ordförandeklubban från Dick Knight, något som till en början sågs med viss misstänksamhet i supporterkretsar. De flesta blev dock lugnade av de intervjuer som Bloom gav efter övertagandet, och vid närmare eftertanke är det knappast orimligt att en person som lånar ut närmare en miljard i svenska pengar får ett visst inflytande över hur pengarna används. Och att vara en passionerad brightonsupporter, ha nästan lika djupa fickor som pojken med guldbyxorna och dessutom vara en iskall pokerspelare är förvisso ingen dålig kravspecifikation på en ledare för Brighton & Hove Albion FC.

Redan i slutet av oktober fick Russell Slade silkessnöret — säsongen 2009-10 hade börjat minst sagt uselt, med bara en poäng på de fyra första matcherna, men det räcker inte för att beskriva den totala katastrof som inledningen var. Säsongen innan hade avslutats med bortamatch mot Huddersfield och hemmamatch mot Stockport, vilket hade resulterat i fyra poäng och nytt kontrakt, och slumpen (eller fotbollsförbundet) ville att detta program upprepades i rond 3 och fyra. Den här gången blev däremot två förluster — 7-1 i baken mot Huddersfield sved ganska rejält, men frågan är om inte förlusten med 4-2 mot Stockport hemma på Withdean sved etter värre; Stockport hade, som jag redan nämnt, försatts i konkurs, de hade tvingats rea ut alla sina bästa spelare (en försvarlig del av dem hamnade i Brighton, faktiskt), och tippades allmänt att åka ur med dunder och brak, vilket de så småningom också gjorde[24].

I stället plockade Bloom in en orutinerad manager med en lysande karriär som spelare — Gus Poyet, en mittfältare från Uruguay som spelat på allra högsta nivå i både Spanien och England. Hans managementmeriter var däremot inte lika imponerande; han hade varit assisterande manager åt Dennis Wise[25], bland annat i Leeds. Men det var många leedssupportrar som ansåg att det var Poyet som stod för det positiva laget åstadkom, och Bloom var uppenbarligen beredd att ge honom en rejäl chans.

Den nye managern ville spela ett helt annat spel än den gamle — spansk, kontrollerad fotboll, där man hellre tar en passning bakåt för att behålla bollen inom laget än slår en chansboll framåt, ersatte den traditionellt engelska fotboll som spelades under Slade. Det tog ett tag att få in de nya idéerna i laget, så sent som i mitten av februari låg man på nedflyttningsplats, men de sista femton matcherna innebar en rejäl uppryckning, och laget slutade på en helt godkänd mittplacering.

Inför den allra sista säsongen på Withdean genomförde Poyet med Blooms hjälp en grundlig renovering av spelartruppen: legender som Michel Kuipers, Nicky Forster och Adam Virgo tackades för sina insatser genom åren och visades på dörren, tillsammans med ytterligare omkring 10-12 spelare, och in kom i stället några spelare som skulle bli legender några år senare; jag tänker på spelare som Gordon Greer och Liam Bridcutt, men även Kazenga Lua Lua, Ashley Barnes och Iñigo Calderon, som Poyet plockat in på lån eller korttidskontrakt våren innan. Redan från början andades klubben optimism, tanken var att man åtminstone skulle ge sig själva chansen till uppflyttning genom att komma bland de sex bästa lagen. Men det stod klart ganska tidigt att den målsättningen skulle överträffas — i slutet av september klättrade man upp på förstaplatsen, och den släppte man sedan inte taget om. Särskilt imponerande var resultaten i mars, då laget spelade åtta seriematcher, och vann samtliga. Seriesegern var säkrad redan fyra matcher från slutet; den perfekta responsen till Southamptons manager Nigel Adkins, som tidigt på säsongen fått frågan om han trodde att Brighton skulle kunna bli promoverade, och svarade: »Om de kan hänga med oss, kanske»[26]. Tony Blooms dröm att Brighton skulle vara i The Championship när den nya arenan invigdes hade uppfyllts.

I juni 2010 meddelade klubben att man tecknat ett kontrakt med ett välkänt kreditkortsföretag, och att arenan för icke specificerat antal år framöver skulle bära namnet American Express Community Stadium. I artikeln jag länkade till ovan profeterade författaren att detta något omständliga namn skulle förkortas till The Amex i folkmun, och det visade sig vara en riktig spådom. Såvitt jag vet har ingen ännu avslöjat på hur lång tid avtalet med American Express löper, men eftersom de klev in som tröjsponsor för några år sedan får man väl utgå ifrån att de är intresserade av att fortsätta sponsringen ett tag till. Det vore skönt att slippa den förvirring som till exempel vidlåter Huddersfields arena, som i skrivande stund är inne på sin tredje sponsor…

I programmet för matchen mot Swindon presenterades skisser för hur arbetet med byggnationen skulle gå till, steg för steg, och i maj 2009 satte klubben upp en webbkamera så att fans skulle kunna följa hur arbetet fortskred, timme för timme[27]. En student gjorde en film av de bilder som webbkameran levererade, och nedan kan man alltså beskåda denna något uppsnabbade version av webbkamerans blickfång — omkring två års produktion av bilder, kondenserade till två och en halv minut:

Efter fjorton år på luffen hade Brighton & Hove Albion FC äntligen fått ett eget hem.

Epilog

De senaste årens med- och motgångar ligger så nära i tiden att jag inte tänker ta upp dem här — de tre playoff-äventyren under tre olika managers kan utan tvekan räknas till båda, men den senaste helgens besvikelse över att ha misslyckats med att ta den serieseger som såg ut att vara så nära övertrumfas naturligtvis med råge av glädjen över att klubben nästa år spelar i Premier League. Tony Bloom gjorde redan då han tillträdde sin post som ordförande klart att han siktade på att Brighton skulle vara i PL senast 2020, och han nådde alltså sitt mål med några år till godo.

Redan ett halvår efter invigningen insåg man att The Amex inte räckte till för det intresse för fotboll som väckts i Brighton, och klubben ansökte om att få utöka kapaciteten från de ursprungliga 22 500 åskådare till över 30 000; det är inte en så dramatisk tillbyggnad som det kanske verkar, eftersom man i den ursprungliga planen hade tagit en framtida utökning med i beräkningarna. Nu är dock alla planerade möjligheter att öka kapaciteten utnyttjade, och det betyder att kostnaden för att öka antalet åskådare ytterligare skulle bli alldeles för hög; Bloom har vid en supporterutfrågning sagt att någon sådan utvidgning inte är aktuell, och sannolikt aldrig kommer att bli det.

Däremot annonserade klubben nya byggplaner sommaren 2011, denna gång i Lancing på den västra sidan av Brighton & Hove; en ny träningsanläggning, med 11 fotbollsplaner och alla moderna faciliteter som kan tänkas behövas för en ambitiös och framåtsträvande klubb. Visserligen mötte dessa planer lite motstånd, men inte på långa vägar lika dramatiskt som beträffande Withdean och Falmer; i december 2014 stod anläggningen klar att använda, med en prislapp som ökat från det ursprungliga 22 miljoner till 32 miljoner. Sammanlagt, tillsammans med kostnaderna för Falmer och för spelartruppen, uppskattas Bloom ha pumpat in omkring 250 miljoner pund i klubben sedan han tog över den sommaren 2009.

Den resa som Brighton & Hove Albion FC gjort sedan herefordmatchen 1997 är ett stycke idrottshistoria som är så pass overklig att den skulle kunna varit klippt ur min ungdoms Buster-tidningar, och har naturligtvis uppmärksammats av media. Det är en historia med hjältar som Dick Knight, som förändrade Brightons ställning i fotbollsvärlden från »dirt» till något högst respektabelt; Tony Bloom, vars pengar har placerat Brighton på premierleague-kartan; och inte minst ett otal supportrar vars osjälviska kamp för sin klubb varit själva motorn i den fågel-fenix-förvandling som klubben genomgått. Som en symbol för den sammanhållning som supportrarna visat genom alla dessa år står vänskapen mellan Paul Samrah och John Baine; den ene revisorn som uppdagade klubbens ekonomiska manipulationer och ledde Falmer For All, den andre punkpoeten Attila the Stockbroker som stod överst på barrikaderna och vars engagemang sporrade till fortsatt kamp. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att sluta den här krönikan än att citera en strof ur Attila’s dikt Goldstone Ghosts, som skrevs till den sista matchen på Goldstone Ground:

The battle’s only just begun, but we have won the war.
Our club, though torn asunder, will survive.
And I salute each one of you who stood up and said NO!
And fought to keep the Albion alive.
And one day, when our new home’s built, and we are storming back
A bunch of happy fans without a care
We’ll look back on our darkest hour and raise our glasses high
and say with satisfaction: we were there.

Fotonot: De illustrationer jag försökt använda för att lätta upp textmassan har huvudsakligen hämtats från matchprogrammen på Seagulls Programmes. De återfinns på följande platser i programmen:

Datum Motståndare Sida Bildinnehåll
28 februari 1998 Chester 4 Fans United 2
24 april 1999 Hull 23 Falmer for All
8 maj 1999 Rochdale 24 Rösta Yes Yes!
21 februari 2004 Bournemouth 13 Valentine
10 augusti 2004 Plymouth 10 Karta
18 september 2004 QPR 2 Alive & kicking
1 oktober 2005 Norwich 9 Labour-marsch 2
27 augusti 2006 Crewe 19 Seagulls party

Fotnoter:

  1. Just de här åren inträffade den första omorganistionen av det engelska seriesystemet som förstörde den enkla och logiska ordning som dittills hade rått: Från säsongen 1992-93 kallades den gamla »Division 1» för »Premier League»; den gamla »Division 2» blev »Division 1»; och så vidare. När Brighton trillade ur den gamla »Division 2» hamnade man alltså i den nya »Division 2», vilket är som upplagt för missförstånd. Den ytterligare förvirring som Coca-Cola åsamkade systemet inför säsongen 2004-05 ska inte omnämnas här, men dessa båda reformer gör att jag ibland pratar om »nivåer» för att undvika oklarheter. []
  2. En källa säger att det handlade om £500 000 för att säkerställa att Brighton skulle fullgöra sina matcher under sin exil, medan Dick Knight i ett annat sammanhang nämner att han och Archer deponerade £250 000 var hos fotbollsförbundet för att se till att klubben återvände till Brighton senast tre år senare. Det verkar osannolikt att det handlar om två olika depositionsavgifter, så jag antar att det var ett och samma åtagande där olika delar av det framhävs. []
  3. Dvs, den andra nivån i det engelska seriesystemet. []
  4. Såvitt jag förstår, efter en snabb googlingssekvens, är det företrädesvis i annonsbranschen han gjort sig känd, och är mannen (!) bakom en serie annonser som resulterade i att en av dem röstades fram som Most Iconic Advert Image Of All Time. »Bra jobbat», skulle man kunna säga. []
  5. Well, städerna, actually… Vid denna tidpunkt hade tvillingstäderna Brighton och Hove just förenats under en kommunal ledning, men det skulle dröja några år innan denna sammanslagning fick rätt att kalla sig »city». För att slippa reda ut skillnaderna mellan de engelska begreppen »borough», »town» och »city» kommer jag att förenkla begreppen genom att referera till »staden», men jag misstänker att orternas innevånare kommer att fortsätta att prata om »städerna» så länge området är bebott. []
  6. Röstsiffrorna för att Albion skulle kunna godkännas som hyresgäst blev dock bara 9-4 — två fullmäktigemedlemmar ansåg uppenbarligen att det var i sin ordning att klubben byggde om arenan för att kunna användas i fotbollsligan, men inte att den sedan fick tillgång till den. []
  7. Det hette Brighton Polytechnic på »min» tid; jag har ännu inte riktigt vant mig vid detta nya namn []
  8. Puh, det var nära ögat — vid en sista(?) korrekturläsning upptäckte jag att jag råkat skriva »Adams skapelse», en felskrivning av närmast bibliska mått. []
  9. Uppflyttningen var klar redan omgången innan — Reading och Brentford låg visserligen bara fyra respektive fem poäng efter Brighton, men eftersom de skulle mötas i sista omgången kunde inte båda ta sig förbi Brighton. []
  10. Det engelska uttryck jag försöker översätta är public inquiry. []
  11. Sedan den dagen skanderar brightonklacken »Are you Prosser in disguise?» när en domare råkar misshaga dem. []
  12. Den vanliga termen för de personer och organisationer som motsätter sig förändringar i sin närhet; akronymen står för Not In My Back Yard, »inte på min bakgård» []
  13. Jag är inte hemma på hur väl de kyrkliga uppdelningarna av Sverige och England stämmer överens, men jag skulle kunna tänka mig att »Falmers sockenstyrelse» möjligen kan vara en rimlig översättning. []
  14. En episod som blivit en legend i brightonkretsar är en »dialog» mellan en expert som undersökt djurlivet på det aktuella området och en representant för miljövännerna; den sistnämnde försöker leda in diskussionen på vad som skulle hända med fladdermöss under kvällsmatcher, medan experten upprepar en och samma fras, »Det finns inga fladdermöss där!», tills inspektören avbryter diskussionen med ett »åkej, jag tror vi har uppfattat budskapet nu…» []
  15. Knight är ökänd för sina huvudlösa twittranden, även om han numera överglänses av en viss amerikansk twittrare. []
  16. Här är en lite längre sammanfattning av matchen, som också innehåller den dramatiska straffsparksläggningen. []
  17. I själva verket kom den inte igång förrän en månad senare. []
  18. »Skint» betyder ju »pank» på svenska, så denna tröjreklam kändes i högsta grad aktuell. []
  19. Om ni inte redan gissat budskapet så är den nya titeln, Tom Hark (We want Falmer), en god ledtråd. []
  20. Som »Lewes District Council», det engelska namnet, antyder är LDC mer ett område än en stad — det inkluderar till exempel de två mer kända kuststäderna Seaford och Newhaven — så därför valde jag att använda det mer obestämda kommun i stället för stad. []
  21. Codswallop -> nonsens, dumheter; Cod -> torsk []
  22. Vad som är de centrala delarna av en stad kan naturligtvis alltid diskuteras, men eftersom klocktornet och Brighton Station ligger på ungefär samma avstånd från Sheepcote Valley är det en högst rimlig utgångspunkt. []
  23. Uppgifterna varierar beroende på hur mycket man lägger in i begreppet planering, och om man räknar in kostnaderna för förbättringarna gjorda i Withdean. []
  24. Och fallet slutade inte där — Stockport spelar för närvarande i Vanarama National League North, det vill säga nivån under »konferensen», med andra ord den sjätte nivån i det engelska seriesystemet. []
  25. Jag har, av någon anledning, alltid haft en känsla av att Dennis Wise borde vara den ideale managern för Morecambe, men de har tydligen inte slagit ihop sina påsar än. []
  26. För säkerhets skull är det bäst att påpeka att jag har stor respekt för Adkins, framför allt hans period i Scunthorpe var imponerande, och inte betraktar hans uttalande som det minsta anmärkningsvärt. Samtidigt är det inte svårt att förstå att supportrar och spelare njöt av att lämna sina sydkustkonkurrenter långt efter sig i jakten på seriesegern. []
  27. Jag minns inte hur ofta den uppdaterades, men jag har för mig att det var varje kvart eller halvtimme. []

Halvtid i Hereford

Idag är det exakt tjugo år sedan den ödesdigra dagen i Hereford då Brighton räddade sig kvar i det engelska ligasystemet.

Den dagens motståndare, Hereford United, existerar inte längre; i december 2014 upplöstes klubben då man inte kunde betala skulder på omkring 150 000 pund. En ny klubb, Hereford FC, med mottot »Forever United» i sitt klubbemblem, har börjat klättringen tillbaka; i skrivande stund har de just lämnat nivå 8, tre divisioner under »konferensen» i det engelska seriesystemet, och kommer nästa säsong att spela på den sjunde nivån.

Den här artikeln är den andra i en svit på tre artiklar som är tänkt att behandla de senaste 20 årens händelser i Brighton & Hove Albion FCs historia. Den koncentrerar sig på en enda match, nämligen den ödesdigra matchen i Hereford den 3 maj 1997, direkt avgörande för vilket lag som skulle vara tvungna att lämna seriesystemet, Hereford eller Brighton – kalenderversionen av matchen säger att den slutade 1-1 sedan Hereford gjort 1-0 (efter självmål) i första halvlek, och Brighton kvitterat i den andra halvleken.

Den här artikeln handlar inte så mycket om vad som hände på planen utan mer om händelserna runt omkring den kanske viktigaste matchen i Brightons historia. Jag har översatt en tråd från brightonsupportrarnas huvudforum, North Stand Chat, och publiceringen sker med tillstånd av foruminnehavaren, bozza. Som de flesta trådar på forum flyttas fokus lite hit och dit, men genom olika brightonsupportrars berättelser om hur de upplevde matchen och händelser kring den, och i synnerhet hur det kändes i halvtid, när allt såg ut att vara förlorat, får berättelsen en episk kvalitet som är svår att överträffa, lite som en fotbollsversion av Spoon River Anthology.

Nu är översättning inte något jag pysslat särskilt mycket med, och även om jag gjort mitt bästa kan det smugit sig in fel och jag kan ha missat att hitta den bästa översättningen – skulle du inte gilla mitt hantverk rekommenderar jag att du går till det engelska originalet.

När tråden skrevs, i början av april 2001, hade molnen börjat lyfta, laget spelade hemma i Brighton igen, och tabelläget var mycket gott; en direktuppflyttning var i dåläget mycket trolig, och säsongen slutade med en klar förstaplats sedan värsta konkurrenten råkat ut för ett kraftigt poängavdrag för »finansiella irregulariteter». Mer om detta och annat i några fotnoter som jag stoppat in för att försöka förklara oklarheter.

  1. Måsarna lämnar Goldstone, och hela England tittar på
  2. Halvtid i Hereford
  3. Falmer, John!

 

cyril

Fredag 6 April 2001 – 22:00

Jag kommer fortfarande ihåg känslan, och kommer aldrig att glömma den… Jag satt på golvet med en cigarettstump, och jag kunde bara inte resa på mig, kunde inte se hur jag skulle klara av att leva resten av mitt liv… Vi var så nära att det fortfarande ger mig gåshud när jag tänker på det. Vilket gör de här goda tiderna desto mer speciella. Säsongerna 97-98, om du summerar ihop våra poäng så hade vi ändå inte tagit oss till playoff. Se på oss nu… känns det bra, eller vadå. Ni som klagar… kom ihåg den där halvtid-i-Hereford-känslan, och tänk på hur du känner dig nu. UP THE ALBION.

Downloaded Penguin

Lördag 7 April 2001 – 00:49

Jag ägnade halvtidspausen åt att försöka komma ihåg namnen på lag i Konferensen[1], men skallen var tom. Jag var på läktaren, och ingen pratade. Ingen sa ett ord. Spänd? Om du inte var där har du inte en susning. Glädjeexplosionen när Robbie Reinelt gjorde mål var obeskrivlig. Jag kommer aldrig att glömma.

Dave the Seagull

Lördag 7 April 2001 – 01:06

Grabbar, ni har träffat mitt-i-prick.

Jag kommer ihåg pausvilan där med mina kompisar, och ingen sa ETT ORD. Vanligtvis brukade vi prata om hur bra/dåliga vi varit i första halvlek, men vi var så usla, och konferensen såg så oundviklig ut, att jag tror att ingen hade lust att prata om någonting.

Den matchen var en unik upplevelse. Som Albion-fans tror jag inte att vi någonsin kommer att vara inblandade i en match av sån betydelse igen. Om vi hade åkt ur den säsongen hade vi haft tur om vi överlevt, och att försöka ta oss tillbaka till ligasystemet, vilket är jävligt tufft när bara vinnarna går upp, ska vi bara inte prata om. Den eftermiddagen var en vattendelare. Det var en prövning att gå igenom, och en absolut tortyr till den sista visselsignalen.

Jag njöt inte av matchen. Snarare skulle jag tro att den förkortade mitt liv med så där tio år. Men känslan av befrielse efteråt var rena himmelriket, och jag kan inte se att någon händelse med Albion, vare sig uppflyttningar eller att undvika nedflyttningar, skulle kunna komma i närheten av den där känslan vid femtiden i Hereford. Trots allt är jag glad att kunna säga »jag var där». Men jösses, vilken åktur det var.

KENNY

Lördag 7 April 2001 – 06:55

varu lite nervös på slutet? jag lyssnade till den på radio och jag höll på att göra i byxorna!

Lord Bracknell

Lördag 7 April 2001 – 10:30

Tre minnen från efter matchen –

Insikten att spelarna brydde sig lika mycket om resultatet som vi gjorde;

Promenaden tillbaka till stationen med några supporters från Hereford, som var besvikna på ett mycket tamt sätt – vilket bevisade för mig att passionen hos Brighton-fans inte är något man hittar överallt;

Alla välönskningar till Albion från totala främlingar på diverse platser vi stannade på på vägen hem – i synnerhet ett gäng Reading-fans på en Burger King i Reading. Så äkta att jag gav en av dem återstoden av min biljett.

Boot Boy

Lördag 7 April 2001 – 11:09

Uppenbarligen, enligt mina kamrater, flög jag bokstavligen i luften när vi gjorde mål – men var det någon annan som tyckte att de sista 28 minuterna eller så var de värsta? Fram till dess var jag som förlamad, och trodde att vi skulle åka ur trots den otroliga upphämtningen, elva poäng efter närmaste lag vid jul. Medan matchen fortsatte kunde jag inte låta bli att tänka att vi kan fortfarande förlora det här – och på något sätt hade det varit ännu värre än om vi aldrig hade kvitterat – och det var nära att vi gjorde det med det där sista genombrottet – men Gormo bara plockade bollen ur luften – inga problem. Maskell kunde ha avgjort det hela innan dess, men ställde till det som vanligt (men hans hattrick på Fans United-dagen var det som räddade oss kvar i ligan). Glåporden haglade från Hereford-fans när jag lämnade parkeringsplatsen, och farbror polisen rådde mig att undvika stadskärnan eftersom bilar fick vindrutorna inslagna. Bästa resan hem – någonsin! Varje pub längs vägen verkade ha Albion-fans utanför, med största möjliga flin i sina ansikten. Den dagen glömmer jag aldrig. Du har rätt att »du måste ha varit där»!

Lord Bracknell

Lördag 7 April 2001 – 11:25

Och ett minne från före matchen:–

Just avslutat lunch på Tescos[2] i Hereford. De fyra yngre medlemmarna i Bracknell-gänget står utanför, och målar blå och vita ränder i varandras ansikten när Dick Knight och Ivor Caplin[3] dyker upp, går fram till barnen och säger »Tack för att ni kom – hoppas ni gillar matchen».

Förvånade ungdomar konstaterar att DK är en mänsklig varelse precis som dom, som äter sin lunch på Tesco och pratar med supportrar.

Kingston Seagull

Lördag 7 April 2001 – 12:46

Vilken otrolig upplevelse den matchen var. Det handlade om mycket mer än fotboll. Jag kommer bara ihåg att jag trodde att det var kört, och när jag tittade mig omkring i halvtid, såg jag att många av oss hade tårar i ögonen (jag själv inräknad). Obeskrivliga scener vid slutsignalen, som jag aldrig kommer att glömma. Sån glöd från både lag och supportrar. Jag undrar om någon eller något lag någonsin kommer att känna den känslan igen?

Jag har videon från matchen, och jag tittar på den då och då, men för att vara ärlig kommer jag bara ihåg några få ögonblick från matchen. Kerrys självmål (visste ni att hans fru också heter Kerry?), Maskells missade chans, Robbies mål. Resten handlar om fansen!

Förståndigt nog hade jag parkerat just bakom Hereford-änden, och var tvungen att gå genom mängder av deras fans för att komma till bilen. Mycket glåpord, vilket var förståeligt antar jag, men den totala känslan av befrielse var otrolig.

Låt oss hoppas att vi (eller andra lojala supportrar) slipper att gå genom något liknande igen.

Kingston Seagull

Lördag 7 April 2001 – 12:48

Förresten, min fru Yvonne vill att alla ska veta att hon var där också…

cyril

Lördag 7 April 2001 – 14:36

På tal om att möta folk före matchen. Domaren, jag tror han hette Barry, nu i Premier League, bodde på samma hotell som vi. Vi försökte muta honom, men han ville inte lyssna på oss. Efter matchen stannade vi i någon stad för att äta middag, och vem stannar för att gratulera oss om inte domaren, vilken toppenkille. Hans fru sa att hon var glad att vi hängde kvar jag vet inte varför men så sa hon. Det var ett bra slut på den värsta… den bästa… den mest oförglömliga dagen i mitt liv. Det är också berättelsen om en skum check… skadegörelse på hotellrum… tankar på att ta en springnota… ertappad med att stjäla från ett hotellrum, men det är en annan historia… Vilken dag!

MIDLANDS SEAGULL

Lördag 7 April 2001 – 21:39

Efter att ha rest tusentals mil de senaste fyrtio åren för att se Albion, klarade jag inte av att titta på de sista fem minuterna. Jag satt på marken på baksidan av läktaren och tittade på mina söners och kamraters ansikten. Den tarmvridande dagen kommer aldrig att glömmas av dem som var där. Min klocka snodde runt från 3.20 till 4.20, men stannade sedan. Jag var traumatiserad hela sommaren, och ville inte att den nya säsongen skulle starta.

Vi mötte också domaren, Neil Barry, på »The Green Man» före matchen. Han hade blivit speciellt utvald eftersom det var en sån viktig match.

EL STEVO

Lördag 7 April 2001 – 21:45

På Newports järnvägstation på vår väg tillbaka till Southampton efter matchen, strömmade alla Albion-trogna ut ur tåget helt extatiska, och medan vi väntade på vår nästa förbindelse, plingade det till i högtalarsystemet som om man skulle läsa upp nästa tågs destinationer, men i stället för de vanliga trivialiteterna hörde hela stationen »SEAGULLS, SEAGULLS» i stereo – FANTASTISKT!!!!

El Presidente

Lördag 7 April 2001 – 22:07

Jag var på sittplatsläktaren efter att ha åkt ner från Manchester med några andra Albion-fans. Första halvlek var så usel, båda lagen lika bortkomna, och det var ganska typiskt att Herefords mål var ett självmål av Kerry.

I halvtid var läktaren nästan spöklik, ingen hade någonting att säga, konferensen var ett mindre problem, vi visste alla att Albions existens stod på spel.

Jag kan fortfarande minnas kvitteringen i slow motion, även om jag aldrig har sett den på TV, det är alltför uppslitande att köpa »Goodbye Goldstone», den officiella videon.

En halvdålig bakåtpassning till deras målvakt, som kickar ut den till Maskell, Maskell skjuter, målvakten räddar men tappar bollen, så de 3 längsta sekunderna i mitt liv, fyra eller fem spelare kastar sig på bollen och den hamnar i nätet, och de Albiontrogna får totalt glädjefnatt.

En kvinna som stod bredvid mig kastade sig om halsen och vi kramades, hon hade tårar i ögonen, hennes man såg fåraktig ut när vi studsade omkring, jag bad honom om ursäkt, förlägen över att tillbringa ett sådant ögonblick med hans tjej.

Den sista halvtimmen var rena terrorn. Hereford angrep med allt de hade, och vi försökte kontra. Jag vill minnas att vi kom igenom med bara några minuter kvar, men Maskell sköt utanför. Jag förstod aldrig varför han fick så mycket skäll, han var vår överlägset bäste målskytt den säsongen.

Så på övertid kom deras anfallare ensam med Rusty, och han sköt rakt i magen på Rusty. Jag tror att det var de samlade önskningarna och bönerna av alla Albions fans som fick honom att strula till det.

Eftersom jag arbetar i Manchester hör jag mängder av United- och City-fans prata om de sista självande minutrarna av viktiga matcher (United i Europacupfinalen mot Bayern & City i playoffinalen mot Gillingham), men ärligt talat tycker jag att de där matcherna inte är någonting jämfört med Herefordmatchen.

När jag lämnade arenan såg jag en medelålders Hereford-fan, med tårarna rinnande utför kinderna, sittande på trapporna. Jag gav honom min halsduk och önskade honom en snabb återkomst från »Konferensen». Han tittade upp på mig och sa att det här var den värsta dagen i hans liv, och då hade ändå hans fru dött för två år sedan.

Jag tror inte jag skulle klarat det om situationen varit den omvända. Att vara på Edgar Street den dagen var ett privilegium, och alla de som gnyr och gnäller borde komma ihåg vilka framsteg vi gjort sedan dess.

Booy Boy

Söndag 8 April 2001 – 00:14

El Pres, Ormo stod i mål inte Rusty.

cpfc

Söndag 8 April 2001 – 00:34

jag lyssnade på radion, jag blev så arg när ni gjorde målet. jag ville att ni skulle försvinna från seriesystemet och försvinna helt och hållet. gud jag hatar er alla.

alison in lancashire

Söndag 8 April 2001 – 00:42

Varför hatar du Gud? Jag kan inte minnas att han stod med i vår laguppställning den dagen.

Slartibartfast

Söndag 8 April 2001 – 02:10

Jag var faktiskt inte på matchen, utan på väg till mina svärföräldrar i Newport – ingen bilradio av anledningar för komplicerade att berätta om här – hela vägen längs M4, fantiserande om vår vinst, med en stor smärtsam klump i magen när jag tänkte på alternativet. Jag kommer aldrig att glömma den färden och känslan av att inte veta något! Kom fram till mina svärföräldrar i Newport – ut ur bilen, och de kunde bara berätta för mig att vi legat under i halvtid med 1-0, och eftersom de tittade på rugbyfinalen på Wembley var jag tvungen att vänta tills den var färdig innan jag kunde checka slutresultatet på texttv!

Well – det tog tio minuter innan Bradford Bulls mot ******* St Helens, eller nåt, slutade – jag slet åt mig fjärrkontrollen, slog över till texttv, och där stod det – det mest fantastiska texttvresultatet någonsin! Hereford 1 – 1 Brighton (Hereford nedflyttade till »konferensen»). Jag studsade runt i rummet som en galning, och var tvungen att rusa ut till puben för ett bamsefirande – helt på egen hand!

Så, frågan är – är det bättre att vara där och se på matchen som ett nervvrak, eller att försöka undvika att titta eftersom man är för orolig, eller att inte veta något alls vilket är rena döden, jag lovar!

Suck – en stor stor dag, men vi är bara tre segrar från division 2 nu, så allt det där är bara en ond dröm. Som att förlora hemma mot Sudbury.

Nästa säsongs spelprogram? Kommer förbundet att skriva ut det med blyerts undrar jag?

SimonP CCFC

Söndag 8 April 2001 – 02:26

Jag loggade in på det här forumet som en Cardiff-fan för att se vad Brighton tyckte om dagens resultat, men jag kunde inte låta bli att titta på den här tråden eftersom min andra kärlek här i livet är Hereford United. Att läsa den här tråden har varit helt otroligt, och fått alla mardrömmar att återvända från en svart dag i Herefords historia. Det har varit kul att se alla era minnen från en dag som jag hoppas aldrig kommer att upprepas.

Livet i »konferensen» är hårt, med bara ett lag som går upp. Men Hereford var nära i år innan de två första lagen drog iväg, och de har alla chanser att återfå sin liga-status nästa år.

Vad jag kommer ihåg av matchen var den enorma mediabevakningen av matchen. Det verkade som det var den viktigaste matchen för dagen. När vi åkte ur kände jag mig helt apatisk, som om jag inte hade energi att göra någonting alls.

Jag hoppas ni är med mig när jag önskar Hereford lycka till i jakten på att få tillbaka sin liga-status nästa säsong.

Jag trodde verkligen inte att jag skulle skriva om det här när jag loggade in!!!

Kev

Söndag 8 April 2001 – 02:33

Slartibartfast, har jag rätt om jag tror att du firade på en pub i Newport?! I så fall kunde du slagit dig samman med mig och två andra stammisar på NSC…! :-)

NMH

Söndag 8 April 2001 – 03:31

Att vi var tvungna att vara redskapet som skickade ett stolt historiskt lag ur ligan var en tråkig sidoeffekt av att vi överlevde. Jag antar att det var något slags inblandning from ovan som gjorde att vi spelade just mot dom i sista matchen, och att målskillnad var den enda skillnaden mellan oss. Du hade inte kunnat hitta ett bättre manus i »Buster» än vår verkliga situation.

Var så säkra, det finns många BHA-supportrar som känner lite för Hereford nu, och det skulle vara underbart att se dem komma tillbaka till ligan igen.

På samma gång skulle jag gärna se Hull City gå upp, och göra en sån där återkomst från utrotningens rand som man bara läser om i sagorna. Come on you Tigers!

Orlando seagull

Söndag 8 April 2001 – 04:12

Jag kommer ihåg dagen väl. Jag skaffade mig en telefonräkning på 500 dollar därför att det enda sätt jag kunde få höra kommentarerna var att ringa upp en kompis i Brighton som lät telefonluren ligga bredvid radion inställd Southern Sound genom hela matchen. Det var värt varenda penny.

El Presidente

Söndag 8 April 2001 – 11:28

Oops, du har rätt Boooy boy. Skulle inte ha glömt Ormerod, eftersom han sparkade en boll upp på läktaren, och jag fångade den före matchen, och han signalerade åt mig att behålla den!

Swindon seagull

Söndag 8 April 2001 – 12:40

I håller med om alla känslorna ovan men som en liten bonus fick jag min bildörr insparkad av ett riktigt Hereford-fan. Jag hade min 10 år gamla dotter med mig också, jag gissar att han var uppretad men vilken hårding.

Jag satte till och med upp ett plakat med »Belloti out» på bron nära avfart 15 på M4.

Van der Gully

Söndag 8 April 2001 – 13:40

Liksom större delen av de senaste 10 åren bodde jag utomlands då matchen mot Hereford spelades, och som Orlando ringde jag hem för att lysnna på radion, men bara de sista 20 minutrarna.

Jag hade hört ställningen i halvtid och då jag ringde min bror visste jag inte att Robbie hade utjämnat. Jag vet att min upplevelse inte kan jämföras med dem som hade »turen» att ha varit på matchen, men det gör den inte mindre traumatisk.

Att vara något fåtal minuter ifrån att förlora, och det är vad en nedflyttning skulle ha betytt, det lag som du supportat under 25 år som pojke och man, det tål knappt att tänka på.

När de sista minuterna tickade iväg blev spänningen olidlig, vid slutsignalen kunde jag höra min bror och en av hans kompisar studsa runt möblemanget i hans hus, jag hade tillräcklig självkontroll för att bara släppa ut ett vrål som skulle blåst taket av norra läktaren på egen hand.

Den natten gick jag ut och målade stan blå och vit, nästan självlysande i min »den stora flykten»-tröja, folk jag inte kände kom fram och skakade min hand, dom var genuint glada över att vi hade undvikit nedflyttning.

Jag hoppas vi aldrig måste gå igenom något liknande i min livstid, jag avundas inte supportrarna i Exeter, Torquay och andra som kommer att känna precis likadant i maj, det är en fruktansvärd sak.

»Up the Albion», nio poäng till och det är dags att festa!!!

Vi har vandrat en lång väg tillsammans…..

BenDover

Söndag 8 April 2001 – 20:59

Den där dagen på Edgar Street återkallar så många många minnen, vem kan glömma när en Herefordspelare i de allra sista minutrarna kommer helt fri med Ormerod, han skjuter rakt på Orms som tar den utan problem, som tillägg till det hade jag en gång ett samtal med Richard Barker och berättade om den här minnesbilden från Hereford, han log och berättade en historia från omklädningsrummet, han berättade Gary Hobsons version av händelseförloppet, Hobbo var siste försvarare när Herefordspelaren sprang igenom, hade ingen balans och hängde inte med, han satsade på att ta spelaren, men han missade.

Om du tittar på bilderna från det ögonblicket kan man klart se Hobbos intentioner, mycket oroande, men vilken dag, jag kommer aldrig att glömma den dagen, det var för övrigt ett fint skott från Maskell som träffade stolproten innan Robbie petade in bollen.

Och Kerry Mayo, som har fajtats hela vägen från Edgar Street till division två, han blir bara bättre och bättre med varje match, han har klarat sig utomordentligt den här säsongen, jag slår vad om att han har stor anledning att skratta den dagen vi blir uppflyttade.

Snowy

Söndag 8 April 2001 – 21:32

Det här är den bästa tråden någonsin på NSC! Vilka minnen!

Jag tror jag fick den sista biljetten som fanns kvar eftersom jag ringde Herefords biljettkontor för biljetter till mig och en kompis, men de hade bara en kvar. Ganska själviskt tog jag den själv, och reste ner i ett tillstånd av nervös spänning. Jag kände varenda känsla som beskrivits ovan, men sedan var jag tvungen att åka hem till Cheltenham, där jag bodde då, och försöka beskriva hur det kändes för en hop icke-förstående lokalbor. Dom, och så många fans från andra klubbar, kommer aldrig att förstå hur den där dagen kändes.

Y2dave

Måndag 9 April 2001 – 09:07

Att läsa den här tråden har fått så många minnen att komma tillbaka. I halvtid hade alla gett upp hoppet eftersom vi spelade så uselt. Hur det kom sig att det bara var 1-0 vet jag inte. Jag minns att Hereford kastade sig över oss direkt med tre spelare längst fram och Tony Agana som dirigerade föreställningen. Jag kan bara minnas att vi fick över bollen på deras planhalva två gånger (med undantag för Orms utsparkar). Jag var nära att bryta ihop när jag fick ny inspiration och tänkte vi KAN fortfarande klara det och fortsatte att sjunga för full hals. Väntan på att se vem som skulle få tag på returen efter att Maskells volley träffat stolpen är de längsta sekunderna i mitt liv. Så de missade chanserna på BÅDA sidor. Hemresan tillbaks till Reading var en klassiker särskilt i Newport med champagnen flödande och öl som skickades runt. Klassiker!

SFH

Måndag 9 April 2001 – 11:14

Jag var oturligt nog tvungen att arbeta den dagen, ensam i en liten affär. Jag lyssnade på radions kommentarer från matchen och höll just på hjälpa en gammal gumma när RR slog in kvitteringen vilket fick mig att rusa runt i butiken, vifta med knytnävarna i luften, sparka ett dokumentskåp och svära okontrollerat precis som en galning. Det skrämde nästan livet ur den lilla gumman, som gjorde en snabb reträtt ur butiken och lämnade mig åt mitt totala fotbollsfanatiska slaganfall!! Jag tillbringade resten av matchen med att vara oartig och ovänlig mot potentiella kunder för att övertala dem att sticka och det slutade med att jag bara stängde butiken utan att säga något till chefen.

Jumpers for Goalposts

Måndag 9 April 2001 – 11:17

Jag satt på herefordläktaren (de enda biljetter jag kunde få tag på). Den visade sig vara halvfylld med brightonfans – stort jubel när vi gjorde mål. Spenderade en stor del av matchen, och halvtid, med att prata med herefordsupportrar… vi var alla i samma båt – alla så nervösa att vi kände oss sjuka.

Det var, utan tvekan, den värsta dagen av mitt liv som albionsupporter (första matchen 1975) – jag kunde inte bara förstå att vi sjunkit så långt ner.

N4Gull

Måndag 9 April 2001 – 12:13

Jag var på en parkering i Skottland och lyssnade på de sista 5 minutrarna på Radio 5 med en mycket dålig mottagning, en grupp på omkring 15 svettisar ville hoppa in i bilarna och dra iväg och jag stod mitt i alltihop och vägrade kategoriskt att åka någonstans pga risken att förlora mottagningen. Jag behöver väl inte påpeka att de inte förstod varför. Trots det var jag orubblig mitt i regnet på en parkering i Blairgowrie.

det minne som fastnat är när radio 5 just bytt till matchen och kommentatorn sammanfattade atmosfären ungefär så här »det ligger kroppar till vänster om mig kroppar till höger om mig, det är som ett slagfält, bollen tjongas från ena sidan till den andra. Komplett, total panik från båda lagen»

Med tanke på att jag varit utomlands i ett och ett halvt år utan annan kännedom om albions belägehet än måndagarnas Sydney Morning Herald så var det ett helvetes sätt att få kontakt med saker och ting igen.

jack

Måndag 9 April 2001 – 13:03

vem var det som fick tag på bollen som Reinelt gjorde mål med?

Storer68

Måndag 9 April 2001 – 13:19

Jag klarade inte av det. Spänningen blev för mycket särskilt fredagen innan. Första och sista gången jag ballar ur. SOM TUR VAR, FÖR MIN SJÄLVRESPEKT FICK JAG vattkoppor torsdagen innan matchen, så jag hade inte kunnat gå även om jag hade haft en biljett. Så där var jag, prickig över hela kroppen tvungen att stannan hemma och lyssna på radio. SCR hade den där konstiga skrikiga killen som inte visste vad spelarna hette (före Hawes) och inte kunde koppla samman ögon och mun för att för att beskriva händelseförloppet (var fanns John Lee den dagen, undrar jag) så jag lyssnade på Millard och Gerry Ryan på Southern FM som det hette på den tiden.

Jesus, det börjar klia i kroppen när minnena av hur jag försökte skapa en bild av händelseförloppet kommer tillbaka. Man har sagt mig att jag såg ut som en fåne där jag satt med huvudet i händerna stirrande som en zombie på radion från 3:20 till ungefär 4:20 utan att säga ett ord tills jag hörde orden (något i stil med) »Morris nickar den framåt mot Maskell……… Maskell vänder och skjuter….. träffar stolpen….. studsar ut……………….. ROOOOOOOOOOOOOOBBIIIEEEEEE REIIIIIIIINEEEEEEEEEEEEELTTTTTTTTTTTT!!!!!!!!!!! GÖR MÅL FÖR BRIGHTON AND HOVE ALBION»

Jag tror jag nästan dog i luckan mellan orden »ut» och »Robbie». Världen stod stilla. Så kom solen fram, de svarta molnen lyfte, Bellotti och Archer kastades ut från minnet och en strålande solbelyst framtid visade sig.

Å andra sidan fick jag en rejäl chock när jag köpte videon (jaaaaaaaadå jag tittar på den, bara för att hålla minnena vid liv) när jag såg vilken miss George Ogana gjorde på sin chans i sista minuten. På radion var Millard, vid den tidpunkten, så fångad av matchen att han knappast beskrev händelserna på plan utan känslorna så vi hade egentligen ingen aning om hur nära det faktiskt var……..

old fat and bald

Måndag 9 April 2001 – 13:55

Jag kunde inte få tag på en biljett så jag bestämde mig för att följa matchen på text-TV. När Hereford gjorde mål steg jag upp och gick ut ur huset. Jag vandrade runt utan mål ett tag, utan tankar i huvudet, bara en bedövad, illamående känsla i magtrakten. Till slut hamnade jag i Preston Park, Andy Rollings driver ett café där men jag kunde inte förmå mig att gå nära det. Jag bara fortsatte vandra runt, runt parken och tänkte på spelare som Andy Rollings, Brian Horton, Peter Ward och längre tillbaka på sådana som Alan Duffy, Charlie Livsey, John Templeman etc. Jag tänkte på spelare jag aldrig hade sett som Charles Webb and Tommy Cook, jag tänkte på alla människor som ägnat sitt liv åt Albion, personer som Mike Bamber, Major ’Carlo’ Campbell och John Jackson – mannen som införde professionell fotboll i Brighton.

Jag tänkte på allt det arbete de och många andra lagt ner genom åren och jag hade en stor klump i halsen när jag tänkte på varför de hade brytt sig? Varför hade vi brytt oss? Varför var det möjligt att nästan 100 år av historia, strävanden och romantik kunde spolas bort? Det kunde inte sluta så här, vi visste alla att det här inte skulle bli en vanlig nedflyttning, Goldstone hade gått ur tiden förra veckan och en förlust skulle betyda den stora glömskan.

Jag hade ingen aning om tiden, det kunde lika gärna ha varit 16:00 som 19:00, men då inträffade en högst underbar sak – en bil körde tutande längs A23 med folk som hängde ut genom rutorna och viftade med blå och vita halsdukar. Detta väckte mig ur mina dagdrömmar och jag sprintade uppför Preston Drove och satte på text-TV utan att hämta andan – ROBBIE REINELT!!!! ett lika, tammefan ett lika!!! – Jag kollade rubriken på sidan, jag kan inte säga vad klockan var men det stod ’Resultat/Målgörare’

Vi hade klarat det!!!!! Jag minns inte vad som hände därnäst, Min fru säger att jag sprang omkring i huset som en tioåring på julafton, för upphetsad för att ens kunna dricka.

Utsätt mig aldrig för det där en gång till Albion!

(För att vi inte skall glömma.)

Barnet Seagull

Måndag 9 April 2001 – 14:26

Jag var inte där heller, och på sätt och vis är jag glad för det. Jag vet hur jag kände det där jag satt framför text-TV genom de 90 minutrarna utan att en enda gång röra mig ur soffan. Jag hade flyttat vattenkokaren till vardagsrummet, hade en pint mjölk till hands och måste ha gjort bortåt 8 eller 9 koppar te sådana var mina nerver. Jag svarade inte i telefon, jag bara satt och stirrade. Jag har aldrig svettats så mycket i hela mitt liv.

Efteråt hoppade jag omkring som en komplett dåre, telefonen fick fnatt av alla som ringde mig. Jag kan ärligt säga att jag aldrig fått en större adrenalinkick i mitt liv.

Därefter gick jag ut och söp mig dyngrak.

Om det gick så för mig, hur skötte Kerry och Orms det?

matt

Måndag 9 April 2001 – 14:44

Jag jobbade i en affär i portsmouth!!!. Jag hade en walkman i min ficka och lyssnade i smyg på matchen mellan kunderna. Då blev plötsligt allt brus och jag kunde inte få en ordentlig mottagning, vi låg under med ett noll då. Jag lämnade arbetet 20 i fem i stället för fem och förklarade för bossen att jag hade ont i magen. Jag såg resultaten komma in på en TV i dixonsaffären i commercial road, portsmouth. Känslorna som strömmade genom mig när jag såg resultatet 1-1 blinka fram var otroliga. Jag var tvungen att dubbelkolla åtminstone tre gånger och det sjönk inte in ordentligt förrän vidiprintern[4] sa inom parentes (hereford nedflyttade till konferensen). Vilken dag. en vi aldrig kommer att glömma..

Simster

Måndag 9 April 2001 – 14:47

Det här var på den tiden då min fru inte insett vilken betydelse Brighton & Hove Albion Football Club hade för mig. Även om det är svårt att tänka sig det nu, hade jag faktiskt åkt för att shoppa i Kingston även om jag var ganska nöjd därför att jag trodde att det skulle kunna lugna mina nerver. I alla fall runt 15.45 gick jag omkring för att hitta en TV-butik för att kolla ställningen, men kunde inte hitta en.

16.30 sa jag till henne att jag måste hitta en radio rentals för att få reda på ställningen. När jag kom dit, stod en kille med en chelseatröja och slötittade på målrapporterna allteftersom de kom in. Jag frågade hur det gick för Brighton och han svarade som om det inte var särskilt viktigt: »Vetente. De låg under senast jag hörde nåt» Jag kastade mig in i butiken förbi de förbluffade försäljarna och greppade fjärrkontrollen, och bläddrade fram sidan 308 – och skrek »JAAAAAAAAA» med mina lungors fulla kraft mitt inne i butiken. Jag gick ut ur butiken och 5 minuter senare bekräftades resultatet på grandstand[5]… »Hereford Utd 1-1 BHA Hereford nedflyttade till Vauxhall Conference»

När min fru kom tillbaka stod jag mitt i shoppingcentret, i en flod av tårar.

Aldrig mer Albion. Aldrig.

Billy Seagull

Måndag 9 April 2001 – 18:38

Hereford var en konstig dag och i halvtid minns jag att jag satt på ståplatsläktaren och tänkte sk*t nu är det kört. Ju längre matchen led desto säkrare blev jag att vi skulle åka ur till DET DÄR ögonblicket då Robbie tryckte in kvitteringen. Jublet var fullständigt galet och jag minns att jag hoppade mot en vägg som stod halvvägs ned på läktaren i upphetsningen. När väl målet sjunkit in verkade klockan gå baklänges och jag kan se Maskell ensam med målvakten och »allt» han behövde göra var att slå den förbi honom för att vi skulle vara säkra – alltid sämst när det gäller. Sedan var deras anfallare fri och sköt tamt i Orms armar och bara när jag såg reprisen insåg att han skulle gjort mål och skickat ut oss – jag hade säkert blivit fysiskt sjuk om han gjort mål.

De sista minutrarna är helt suddiga och slutsignalen betydde allmänt kramkalas och vild, total, galen glädje och stanna kvar på arenan i vad som verkade vara en evighet för att sjunga skallen av oss för att fira och visa vår lättnad.

Det kommer aldrig en match som den i framtiden där så mycket hänger på 90 minuter. Du kan behålla dina premier leagues det här är vad fotboll handlar om . Jag hoppas att vi aldrig sjunker så lågt igen och att tänka sig att vi nu är nära uppflyttning är fantastiskt …. och fortfarande klagar folk!!

Storer68 – du kunde inte gå på grund av vattkoppor? Hoppas du inte fick det från mig den sista matchen på Goldstone. Jag låg med det veckan innan efter bortamatchen mot Cambridge men min doktor sa att jag kunde gå om jag ville – han visste att jag skulle gå i alla fall och han är en brightonsupporter!! Jag är fortfarande övertygad om att den orsakades av stressen på grund av allt trubbel.

STorer68

Måndag 9 April 2001 – 19:06

Billy Seagull.

Näh, kunde inte ha varit eftersom det var någon dummerjöns på jobbet som fick det och ändå kom in med det.

Får jag också påpeka (för att visa mina stora kunskaper om en match jag inte gick på) att Maskells friläge tvingade målvakten att tippa bollen till en hörna som var det sista som hände eftersom domaren blåste för full tid så fort vi slagit den. Ogans miss var runt den 91:sta minuten.

Anonymous

Måndag 9 April 2001 – 19:18

Jag har Ormerods tröja från matchen hängande i mitt sovrum.

Cheeky Monkey

Måndag 9 April 2001 – 19:27

Jag hade flyttat till Amerika två veckor innan matchen, och satt på min balkong, och försökte desperat få mottagning på en usel kortvågsradio med en Guiness i ena handen. Min far, som först tog mig med till the Albion 1979, men aldrig var ett riktigt fan själv, ringde 4:45 brittisk tid och bekräftade att vi klarat oss. Otroligt.

Jag har en dålig kopia av matchen på video, och, hur patetiskt det än låter, varje gång jag tittar på de sista 20 minuterna blir jag nervös – du kan bara inte förstå att de inte gör mål – dels friläget med Ormerod och dels en klar straff för Hereford. En undran, är det någon som vet var man kan få tag på en bra kopia av den matchen? Den jag har köpte jag från klubben, och bild och ljud är fruktansvärda.

Anonymous

Måndag 9 April 2001 – 19:29

Några av inläggen i den här tråden har gjort min mage konstig, att tänka på hur nära vi var gör att jag känner mig sjuk, till och med nu.

Danny Seagull

Måndag 9 April 2001 – 21:23

Mellan 3:20 och 4:20 den där dagen var den värsta timmen i mitt liv – befrielsen jag kände när Robbies boll piskade nätet är bara så otroligt obeskrivlig.

El Pres

Måndag 9 April 2001 – 22:21

Mellan 4.20 och 4.50 den där dagen var den längsta halvtimmen i allas liv. Jag vet inte var Robbie spelar nu, hans karriär fick åt fanders såvitt jag kommer ihåg, men han kommer aldrig att bli glömd.

Det borde finnas en plakett på väggen i Falmer med hans namn på den. Utan honom skulle det inte vara någon uppflyttningsfest det här veckoslutet, inte finnas någon Zammo, ingen Mickey och ingen fotboll i Sussex värd att titta på.

Vi går upp!

El Pres

Måndag 9 April 2001 – 22:37

Medan jag läst den här tråden var jag tvungen att titta i »More than 90 minutes». Titta på bilderna på sidorna 188 (Albionfans i halvtid) och 191 (Sir Steve of Gritt vid slutet av matchen) och de säger allt.

MatthorneyBastardo

Måndag 9 April 2001 – 23:06

Jag brukar alltid säga att den här matchen är de bästa och värsta ögonblicken i mitt liv.

Halvtid var total misär – ingen tvekan om att vi var på väg mot konferensen. Vart du än tittade såg du tysta och desperata personer.

I andra halvlek när det där skottet från Maskell träffade stolpen ville alla bara sparka bollen i mål, och när sådär en timma så gjorde GUDEN ROBBIE det. Kommer någon ihåg den stående ovation han fick mot Orient – det var han väl värd.

Den sista halvtimmen fick jag smärtor i bröstet jag kände mig sjuk jag kunde inte stå still och när den där killen sköt bollen rakt på Ormorod trodde jag att jag skulle dö.

Jag har haft diskussioner med min kompis om huruvida målet var det mest upphetsande ögonblicket eller slutsignalen – ungefär samma nivå tror jag.

Fantastisk resa tillbaks till Sussex – brightonsupportrar överallt med jätteleenden som fastklistrade i sina ansikten.

Dansade runt varenda pub i Worthing viftande med en blå och vit halsduk och utan att vara det minsta skamsen. Fantastiskt. Åh och UK vann eurovisionsschlagerfestivalen. Vilken dag!!

På tal om något helt annat så tackar jag endera Stuart Storer (veckan innan) eller Robbie Reinelt för min sons födelse – nio månader senare. Tack killar utan er skulle jag aldrig kunnat prestera igen!!!

Anonymous

Måndag 9 April 2001 – 23:13

Det knepigaste som hände var när jag ringde hem från en bensinmack på M4 och försökte förklara för min fru hur lycklig jag var – där tog det stopp. Det är ingen vacker syn att se en förti-någonting bryta ihop över en mobiltelefon… Fortfarande känner jag likadant bara genom att prata om det… patetiskt egentligen…

Boot Boy

Måndag 9 April 2001 – 23:51

El Pres, det senaste jag hörde av Robbie spelade han för Braintree i Ryman League (Div. 1) tillsammans med Rust, men det var några år sedan och jag tror att båda på rört på sig sedan dess. Rusty, tror jag, flyttade hem till Cambridge City.

Slartibartfast

Tisdag 10 April 2001 – 00:09

Kev, jag var i en pub i utkanterna av Newport – en by kallad Caerleon, kommer inte ihåg namnet på puben. Ingen där brydde sig det minsta om att Brighton höll sig kvar!

Vilka känslor den här tråden har rört upp – jag får en klump i halsen bara av att läsa några av inläggen – det här var en tidpunkt då Albion kunde ha dött… hade vi åkt ur kunde vi aldrig kommit upp igen utan arena, och vi var så nära. När jag känner mig lite besviken på dagens lag, tänker jag tillbaka på den där fruktansvärda panikslagna hjälplösheten, den där sjuka gnagande knuten i magen – rena helvetet.

SIGULL

Tisdag 10 April 2001 – 00:34

Kom till Hereford natten innan runt midnatt med min husvagn, son Spud och min fru.
Hörde att många pubar skulle vara stängda så jag åkte in till centrum runt tio. Hittade en pub och bad att få komma in efteråt. Kom till arenan i god tid för att njuta av atmosfären, när vi gjorde självmål blev jag som paralyserad, i halvtid måsta jag erkänna att det kom ett par tårar, när kvitteringen kom fick jag fnatt. Hamnade på bild i Argus med armarna utsträckta. Åtevände till puben för att njuta av en Attila-spelning och kinesen mitt emot puben, de tillät att du tog med dig öl in eftersom de inte hade licens, tillbaka till puben tills de stängde & grät igen, glädjetårar. Tacka gudarna för min fru som körde oss tillbaka till husvagnen (Tror jag!)

Cheshunt Seagull

Tisdag 10 April 2001 – 09:18

I Hertfordshire utan vare sig texttv eller SCR, stod jag inför utsikten att lyssna på Radio 5s resultatsnuttar, och utsikten att höra ’och vi har fått ett mål i Hereford’, och sedan tvingas vänta några sekunder innan du fick reda på vem som gjort mål var mer än jag pallade med. Så jag bestämde mig för att vänta tills 4.50, och försöka hålla mina tankar borta från matchen (jävligt stor chans). I halvtid kunde jag inte hålla mig från att kolla resultatet. I ett chocktillstånd stängde jag av radion. Efter ändlösa 45 minuter slog jag på radion och hörde radio-fem-kommentatorn säga ”och resultatet är fortfarande Hereford 1 … tiden stod still, sjösjukan svepte in, Gud det kommer verkligen att hända, vi åker ur ligan, 27 år sedan min första match, Ward, Irvine, Nelson, Cases frispark på Highbury och nu väntar Hayes borta, eller ännu värre … Brighton 1”. Jag kan inte beskriva omsvängningen i min sinnestämning, desperation till glädje på två sekunder. När jag intar min plats på södra läktaren ikväll ska jag tänka tillbaka på den där eftermiddagen och hur nära vi var.

y2DAVE

Tisdag 10 April 2001 – 09:35

under de sista minuterna minns jag att vi desperat försökte behålla bollen inom laget för att få tiden att gå men den tjongades bara omkring mitt på plan som var totalt packad med spelare. Jag var på ståplats under sittplatsläktaren på ena sidan av planen och mängder av oss hojtade till en utpumpad Storer att dra sig ut på kanten för att erbjuda en passningsmöjlighet på en fri yta. Med en totalt utmattad blick såg han ytan och med vad som verkade vara hans sista krafter sprang han ut på kanten och gav oss tummen upp och ett brett leende innan han tog emot passningen. För mig var det ett typiskt exempel på Storers beslutsamhet och totala hängivenhet som gör honom till en av mina favoritspelare någonsin. Allesammans var hjältar den dagen.

Hans Kray

Tisdag 10 April 2001 – 11:02

Jag ska gå på matchen mot Lincoln i kväll – den första på ett tag (ungar, äktenskap, flyttat bort – inga ursäkter egentligen). Besökte sajten för att se de senaste ryktena, och drogs in i den här tråden. Jag är nästan i tårar. Jag kommer ihåg det så väl. Det är verkligen svårt att tro att vi nu är så nära uppflyttning! Jag tar med mig min son (jag har avstått Withdean, jag har ännu inte kommit över förlusten av Goldstone) för att jag vill att han ska få känna trycket hos Albionpubliken, och ikväll ska han få se. Jag kan inte beskriva hur upphetsad jag är över att få se de blå igen! 1977 till 1996, nästan utan avbrott, och nu är jag tillbaka igen. Seagulls! Kom ihåg!

saucy gull

Tisdag 10 April 2001 – 11:28

den dagen tänkte jag »shit» tusentals gånger och alla hade en separat betydelse.

Staffs Gull

Tisdag 10 April 2001 – 12:16

Efter att ha läst allt detta, jag var en av de lyckliga som hade biljett (förutseende med ungefär 6 matcher kvar) – jag hade till och med en extra (som jag sålde UTAN PÅLÄGG) – och det var troligen den värsta och bästa matchen i mitt liv, men som många har sagt, det var svårt att se på matchen, jag vet inte vad jag gjort om jag inte hade kunnat se den, förmodligen värre…

Tog upp en liftare på vägen tillbaka, men när han sa att han inte gillade fotboll satte jag av honom på första bästa avfart med en krystad ursäkt (barnsligt, jag vet, men jag kunde inte tänka på något annat just då).

Den matchen var en liten tröst för att jag inte kunde få tag på biljetter till matchen mot Doncaster (Jag var SÅ besviken, 19 år på Goldstone, i ur och skur (mestadels skur), alla skitmatcher den säsongen, och biljetterna var slutsålda, förmodligen av många som inte varit på en match på många år, eller senare heller…

Men, precis som Murphys: Jag är inte bitter…

Tooting Gull

Tisdag 10 April 2001 – 12:38

Fantastisk tråd, och en otrolig och oförglömlig dag. Körde upp dit trots att han kände mig sjuk hela dagen och hade en kamrats kamrat i bilen som var både Brighton and Hereford fan. Jo, faktiskt.

Efter den dagen har jag varit till vad ’andra’ fans troligen skulle kalla stora matcher, som England – Tyskland i Charleroi, och den känslan har inte tillhört samma division vare sig före eller under matchen.

Stannade vid puben vid en rondell omkring 5 miles från Hereford på hemresan, med en härlig pubträdgård full av albionsupportrar, som alla viftade med flaggor åt bilarna som var på väg upp på motorvägen. Jag önskar jag kunde komma ihåg vad den hette (någon?).

berkshire seagull

Tisdag 10 April 2001 – 13:09

jag höll på att göra på mig medan jag tittade på resultaten på sky sports och med 20 minuter kvar stängde jag av TV:n tills jag samlat tillräckligt mycket mod för att sätta på den igen vilket omkring klockan 6. jag stötte på några albion i readings centrum när jag firade den största flykten någonsin?

the acceptable face

Tisdag 10 April 2001 – 14:30

Eftersom ingen sagt det förut ….. Vilken kanontråd! Ännu mer relevant nu eftersom det går så bra nu, men om inte om hade varit om …… etc

Förstår fullständigt alla kommentarer om supporten, lättnaden, illamåenden etc, men det är två helt olika minnen som jag alltid kommer att förknippa med matchen.

För det första det faktum att min far inte var där (inte för att jag gått tillsammans med honom sedan jag klättrat ur vaggan), eftersom han hade följt Albion sedan han var en liten grabb före kriget. När han först tog mig med (sent 70-tal) brukade jag stå tillsammans med honom och hans kompisar på östra terrassen (någon som kommer ihåg pipröksdoften från den tiden?), och de gaggade om bortamatcher mitt i veckan i Rochdale som de åkt till på sextiotalet, bilar som säckade ihop på hemvägen etc.

Han sa att han inte ville se matchen, trots att jag visste att han ville det, och anledningen att han inte ville åka var att han verkligen trodde att BHA inte skulle klara av det, och att han inte skulle orka med att vara på plats. På något sätt kände jag mig nästan lite skyldig när vi grejade det …. konstigt, va!

För det andra minns jag att efter 88 minuter, eller så, klarade jag inte av att titta på matchen längre, och stod resten av matchen bakom läktaren tillsammans med ett dussintal killar och pratade om totalt meningslösa saker (som till exempel enkelriktade gator i Yeovil) som inte hade det minsta med matchen att göra.

Vid ett tillfälle minns jag att vi beslöt att räkna hur många tegelstenar som fanns i väggen som bar upp läktartaket!!

Måste sluta behöver lägga mig ner.

Cheeky Monkey

Tisdag 10 April 2001 – 14:45

Känslosamma grejor. Du måste haft ett sjutusan till möte med gubben när du äntligen kom hem.

rob

Onsdag 11 April 2001 – 14:05

Jag minns någon stackars kvinna som blev utburen av ambulansmän innan matchen började. Jag tror hon var astmatisk, och var offer för den spänning vi alla kände. Vartefter matchen fortgick, och efter att de hade tagit ledningen, kände jag hur bröstkorgen stramade åt, och kommer ihåg att jag tänkte för mig själv att jag kommer inte att klara mig fram till slutsignalen. Jag kunde känna hur blodtrycket steg, och tills vi gjorde mål kändes det som om mitt huvud skulle explodera. Otroligt.

Kommer någon ihåg killen i högtalarn som bad Brightonfansen vara tysta, och att sluta reta Herefordfansen i deras misär? Jag tror inte han insåg att vi inte pinade deras fans – vi bara släppte ut en hel säsongs hjärtekval under 30 fantastiska minuter av lättnad och extas. Att lämna arenan var inte lika skoj – något ljushuvud i den lokala polisstyrkan bestämde sig för att det var en bra idé att låta oss gå hela vägen runt arenan till våra bilar. Det fick oss att gå förbi stora klungor av Herefordfans, som satt med huvudena i sina händer och tårarna strömmande nerför kinderna. Tack och lov hade idioterna redan försvunnit in i stan.

Att köra genom stan för att komma hem var rena mardrömmen – busar attackera varenda bil som visade den allra minsta antydan om blått och vitt. Vi stötte på ett av deras offer på första macken vid motorvägen, och hans splitter nya BMW såg ut som om den hade körts genom Beirut – den hade inte en plåt som inte var insparkad, speglarna avrivna, och ett par vettskrämda innevånare. Atmosfären på macken var fantastisk – Albion-fans som sjöng för full hals tills beväpnad polis anlände och sa åt oss vara tysta eller bli arresterade.

Måste skaffa videon – tror att min mage äntligen klarar av att se den.

Gingerpubes

Onsdag 11 April 2001 – 16:39

Kerry Mayo ska få en jättekram från mig… på planen var vi än är då vi blir uppflyttade!

Brixton Seagull 1

Onsdag 11 April 2001 – 18:01

Ett jättetack för alla dessa underbara berättelser om den största händelsen i Albions historia någonsin. Jag hade inget val (en lång historia) utan var tvungen att ta reda på slutresultatet i en pub (Windmill, Clapham Common) och har egentligen aldrig känt något annat än min egen lättnad. Även om det är en och samma historia har jag, precis som alla andra som älskar »Ränderna», njutit av varje enskild variant i den här tråden, och efter varenda en har min mage kännts konstig (precis som andra har sagt) och jag har varit nära tårarna. Otroligt.

Tack så hemskt mycket, VI GÅR UPP MOT PLYMOUTH.

pranah

Onsdag 11 April 2001 – 22:03

min dag började vid lewes järnvägsstation, klockan 8, en buss med bortåt 35 inpackade grabbar för en usel resa upp, det verkade som varannan bil, skåpbil och buss var brighton. när vi kom till leadbury hoppade vi av och anföll pubarna, hela stan böljade av brighton, pubarna spillde över på trottoarerna, ett stort party, alla tankade upp och hoppades f*** att vi skulle klara oss kvar, överallt sjung brighton, bra före matchen-uppvärmning. In i hereford, ingen chans på en öl, så bussföraren tog oss till arenan, släppte av oss i hemmaändan så vi gick kämpa oss fram till bortaändan. inne på arenan kan jag inte beskriva mina känslor under matchen dom var så kraftfulla, och har aldrig överträffats vare sig på de lägsta eller högsta punkterna i mitt personliga liv.

efter matchen blev våran lilla mobb vallad omkring av snuten och hamnade till slut på boskapsmarkanaden, sen stack vi till bussen. på vägen kom vi tillbaks till leadbury, och klev av för att fira, pubarna ville bara ha folk från stan, och låste oss ute, sen kom snuten tvingade oss tillbaka in i bussen och f***** iväg oss, lite längre fram stannade vi i cheltenham, anföll pubarna, och hade en trevlig kväll på stan, tillbaka på bussen och kom hem tre på morronen, nyktrade till lättad, redo att säga till alla i****** på jobbet på måndag ”va vare ja sa!”

Timber-BHA

Onsdag 11 April 2001 – 22:09

Utomordentlig tråd och tack till alla er för att ni hjälper mig att återuppleva en fruktansvärd, men ändå fantastisk dag.

Hemmamatchen mot Hereford var minnesvärd av flera anledningar – fyrverkeriet i Goldstone Lane, massuttåget, protesterna på baksidan av den västra läktaren, och förlusten med 1-0.

Den »riktiga» herefordmatchen var helt annorlunda. Min son och jag var framme redan 11;30 (ville vara säker på att inte missa en sekund). Vi parkerade, spelade boll på parkeringsplatsen och åt vår lunch – det slog ihjäl omkring tio minuter!!

Jag minns att jag skrek åt Bellotti med fru när de kom – hans sista utmanande gest. Sa åt honom att ingen ville ha honom där. Han bara log ett slags Rosemary West-leende![6]

Jag hälsade varenda spelare när bussen kom – Stevie Gritt – vilken gentleman – gav autografer, ställde upp för fotografier – av någon anledning minns jag hans skinande bruna skor.

Matchen har blivit mycket omskriven, den varade en livstid men passerade som en blixt.

Vid slutsignalen bröt jublet ut – det kändes som varenda spelare vinkade åt mig, bara åt mig, för att tacka för min lojalitet – jag förtjänade det. Efter att i månader tvingats sitta där (södra läktaren – hade de blå sätena på hemmamatcherna) och höra Cardiff, Exeter, Barnet, Swansea, allihopa, sjunga »Going down…». Jag kunde inte hejda mig… »Going down, Going down, Going down» skrek jag år herefordfansen – tusentals albionfans stämde in. Det var inte riktat mot Hereford, bara ett sätt att lätta på trycket – jag hade inte sovit ordentligt på flera veckor.

Jag försökte trösta nedslagna herefordfans efteråt, men det var en tom gest. Efter månader av lidande förtjänade vi vår dag.

herr goebbels

Onsdag 11 April 2001 – 22:17

Hereford borta – väntade till sista minuten med att skaffa biljett och upptäckte att de var slutsålda – beslöt mig för att det här var en match som jag måste se eftersom det kunde varit den sista matchen vi någonsin spelade (i ligan). Lyckades få en av smågrabbarna som jobbade på vårt midlandskontor att beställa biljetter till mig och en kompis i herefordavdelningen. Reste ner över dagen och såg mängder av BHA på pubarna på landet runt om Hereford. Kom in i Hereford omkring två timmar före matchen – alla pubar hade utkastare som inte släppte in Brighton. Gick till slut in på arenan där det fanns några få herefordfans (gamla män och kvinnor med sina klippböcker etc) och tänkte, det här går nog bra (lugnt och säkert – inga huliganer) tills två minuter före avspark – ett stort oväsen – in på arenan kommer omkring femtio ur deras firma (Hereford United tatuerat i sina nackar!) som ställde sig runt omkring oss. Jag kan ärligt säga att jag och min kompis var ganska skitnödiga hela första halvlek – du kunde höra dem säga ’vänta bara tills vi kommer ut, vi ska mörda de där brightonj**larna’. Jag vet det låter dumt men allt jag kan minnas är att jag tänkte ’vi är bakom er’ som i en pantomim[7]. (Jag skrattar åt det nu – då var det skräckfyllt) Vi var till och med tvungna att låtsas jubla när de gjorde mål. Till slut, i halvtid – med hjälp av teckenspråk – föreslog jag att vi skulle ta en kopp te och vi flyttade oss en bit upp på läktaren bort från nötterna. – såg några andra Brighton jag kände – kände mig så lättad när vi gjorde mål – gömde huvudet i händerna för att verka ledsen men ville skrika, hoppa och jubla! slutet på matchen kunde inte komma snart nog. Sedan var vi tvungna att ta oss ut från arenan utan att bli igenkända vilket var skoj. Kom fram till bilen och började köra uppför gatan – det var kaos – de attackerade alla personer de bara misstänkte var BHA. Var ruskigt glad när vi tog oss bort därifrån. Stannade till vid en pub ute på landbygden för att fira med en snabb pint eller två – bara en djup känsla av lättnad över att vi hade överlevt. För att vara riktigt ärlig kände jag mig inte särskilt ledsen för deras fans skull för de var verkligen efter oss den dagen (jag vet att vi förmodligen hade gjort likadant om vi hade förlorat). PS vet någon vem hippien var som hoppade ut från herefordläktaren (bakom målet) när vi gjorde mål – det är ett minne som etsats sig fast från Hereford – herefordfansen gick bärsärk för att försöka ta sig in på plan för att komma åt honom.

PAUL JACKSON

Onsdag 11 April 2001 – 23:24

Här är en grej. I bilen på väg till Hereford återupplevde vi några av Brightons bättre ögonblick, och spelade kassetten med Radio Brightons utsändning från Liverpool-Albion (FA-cupen, rond 5 1983) – »Seagulls Soar over Anfield» (någon som har den kvar?). Tony Millard kommenterade (eller åtminstone hans variant av kommentarer). Just som vi tvingades att stanna vid en rondell nådde bandet det ögonblick då Gerry Ryan ger Albion ledningen. Alla jublade och, i just det ögonblicket tittade jag ut genom rutan och där, i bilen närmast oss i filen bredvid, satt Gerry Ryan, och bredvid honom, i förarsätet – Tony Millard. Jag svär att det är sant. Vi vevade ner rutan och försökte förklara för Gerry vad som just hänt men jag tror han trodde vi var galna. Det var som hämtat ur X-Files, ett ögonblick som ingen av oss kommer att glömma. Det var helt klart ett gott omen. Och det gjorde en extraordinär dag ännu mer minnesvärd.

centurion seagull

Onsdag 11 April 2001 – 23:52

Hippien som hoppade in på planen när vi gjorde mål gjorde det för att undvika fler attacker. Du bör inte fira ett mål om du står i fel ända. Han följdes också av rop att ’du ska inte vara härinne’.

Jag var i ena änden av den läktare som gick på vänstra långsidan av planen. Precis framför polisens kontrolltorn vilket förklarar varför de kunde se mig ta bilder.

Horsell Seagull

Torsdag 12 April 2001 – 01:54

Bra jobbat Cyril. Det här kan vara den bästa tråden jag sett på NSC. Jag vet inte hur man startar en ny tråd, så om någon vill starta en »minnen av matchen mot Doncaster»…

Jag gick tillsammans med en kamrat. Vi startade tidigt och körde upp från Woking. Vi hade halsdukar hängande ut genom fönstren vilket gick bra tills han blev varm och öppnade ett av dem. Vi var på bron över Severn just då så chansen att få tillbaka halsduken var liten (han fixade en ny åt mig). Allt var väl i världen. Stannade till vid en trevlig pub i Ross-On-Wye, god paj etc. Vi skrattade och skämtade fortfarande, ända tills vi kom till skylten som hälsade oss välkomna till Hereford. Då klippte dagens betydelse till oss i maggropen, liksom med en slägga, och samtalet dog ut.

Minns någon annan vad som stod i herefordprogrammet? Det hade en riktigt korkad inledning från kaptenen där han lovade att de skulle slå oss. Jag minns bara att jag tänkte att det var en otroligt dum sak att skriva i den osäkra fotbollsvärlden.

Var det bara jag eller var det lättare att titta på matchen när vi låg under? Innan dess var det en vag känsla av fruktan för målet som skulle komma. När det kom visste vi i alla fall at vi var tvungna att gå ut och fixa det där målet. Precis som alla andra i den här tråden kunde jag inte säga ett ord i halvtid. Min kompis bara satt på marken med huvudet i händerna. Jag har aldrig NÅGONSIN kännt mig så maktlös under en match. I normala fall känns det som att du hjälper till genom att skrika tills ögonen poppar ut ur skallen. Under herefordmatchen ville jag desperat sjunga, uppmuntra laget, skrika för allt vad jag var värd. Jag vill minnas att Atilla peppade upp alla precis före andra halvlek. I Hereford var andas allt jag kunde göra. Det var som om någon pressade ur mig all luft.

Jag skulle gärna orera vitt och brett om vårt mål, men för att säga sanningen så minns jag det knappast. Jag såg aldrig bollen gå in. Den enda anledningen till att vi visste det var att de 1000 eller så närmare händelserna blev som tokiga. Ändå minns jag att jag försökte se linjemannen över den hoppande massan av galningar, bara för att se om det var offside. Sen minns jag ingenting. Hoppade och kramade och skrek, antagligen.

De följande 28 minterna borde utsättas för ett fysikexperiment. Einstein kan säkert förklara hur 28 minuter kan vara en hel vecka. Från där vi stod insåg jag aldrig hur nära avgrunden vi var när de kom ensamma med målvakten under slutminuten. Det var bara när jag tittade på burken på måndagen som jag såg hur nära det var att vi hade förlorat den matchen.

Vi hade inga planer för natten men bestämde klokt nog att den skulle tillbringas i Brighton. Det tog omkring fyra och en halv timme att ta sig dit och det verkade märkligt tyst eftersom ganska få fans hade kommit tillbaka till staden. Jag drack fortare än jag gjort någonsin i mitt liv på Windsor Tavern (Harveys – aaah!), ringde min pappa (full) och min bror (också full). Mötte en kille som vi träffade för första gången veckan innan före matchen mot Donny. Uppenbarligen hade han suttit på herefordläktaren. Modig kille. Lämnade bilen på en nattparkering och spenderade mer än 30 pund på en taxi tillbaks till min kamrats föräldrar i närheten av Newhaven.

Nästa morgon rensade vi ut spindelväven med en promenad till pressbyrån för att köpa alla tidningar de hade. Det blir aldrig bättre än det var den morgonen.

cyril

Torsdag 12 April 2001 – 11:17

Så sant alla… Det blir aldrig bättre… Cup-finaler… Uppflyttning… Champions league…. Mästare i Div 3… Vad-som-helst. De kommer aldrig nära känslan vid slutet av och under matchen. Vi har alla gått genom en period i våra liv som inte kan beskrivas, på något konstigt sätt tycker jag synd om de fans som inte gått genom vad vi gått genom eftersom de inte vet hur det känns att verkligen stödja sitt lag. Att rädda dem, inte bara hjälpa dem vinna en match som vi gjorde de där sista matcherna på Goldstone när ren viljekraft höll bollen utanför vårt nät. Men verkligen rädda dem. Vi borde alla känna det som om vi gjorde det där målet framför alboinmassorna den där dagen i maj -97 för på vårt sätt gjorde vi det. Från Dick Knight till Steve Gritt, Robbies vänstersko till oss supportrar. Utan oss hade den matchen varit meningslös långt innan den dagen. Vi stod upp för vårt lag när allt var förlorat… ända till slutet och vi kom ut på andra sidan och se på oss nu. Jag tror Hereford förändrade oss. Som supportrar vill vi vinna därför att vi vet hur det känns att förlora… att vara så nära att förlora allt… Det är därifrån passionen kommer… Det är Brighton.

HEARN HATER

Torsdag 12 April 2001 – 14:22

Jag tränade football med några småkillar i Arundel året efter den matchen, och RR dök upp för att hjälpa till. Mycket trevlig grabb, även om det verkade som det skokontraktet han fick med Mizuno för den matchen hade förvridit huvudet på honom, han var usel!!!! Tacklade honom två gånger och han var usel

Midlands Seagull

Torsdag 12 April 2001 – 23:08

Vilka skakande, tårfyllda minnen. Fortsätt berätta allihopa.
Den här tråden borde bli inplastad och gjord till obligatorisk läsning för kommande generationer av albionfans och, lika viktigt, spelare och ledare.

Den kan också användas för att utbilda de lämlar som följer glamorösa premiershiplag i skillnaden mellan deras avgudande av deras affärsprofitcenter, ursäkta jag menar lag, och oss som lever våra liv genom vår klubb.

”….. Jag visste inte hur mycket jag älskade dig, tills du tog mitt Brighton ifrån mig” Det var så nära.

Vi fruktade alla att de bitar av Goldstone vi hade hemma skulle vara allt som var kvar av klubben. Djup därinne kände vi att halvtid i Hereford var inte »den sista halvtiden i tredje divisionen», utan det kunde vara vår sista halvtid, punkt.

När allt kommer omkring, om du hade läst en historia om ett lag som låg på sista plats halva säsongen, 11 poäng från närmaste lag halvvägs in i serien, utan plan att spela på och som räddade sig med en halvtimma kvar att spela av säsongen – skulle du tro på den?

Billy Seagull

Fredag 13 April 2001 – 00:37

Jag tycker det vore en bra idé att trycka höjdpunkterna (eller alltihopa) ur den här tråden i programmet för matchen mot Cheaterfield[8], eller i någon av fanzinen för att visa de som inte har tillgång till internet de känslor som omger vår klubb.

Vad säger ni grabbar?

Det här måste vara en av bästa trådarna någonsin på NSC.

FAV666

Fredag 13 April 2001 – 01:09

Jag älskar er alla. Jag har ingenting att tillägga.


Fotnoter:

  1. Konferensen, »The conference», är ligan under det egentliga engelska ligasystemet, som ju består av fyra divisioner. Länge var det skiljelinjen mellan professionell fotboll och amatörfotboll, men numera är gränsen inte lika solklar och även spelarna i »konferensen» är helproffs. Fram till 2003 flyttades bara ett lag upp från konferensen, vilket gjorde det utomordentligt svårt att ta sig tillbaka om man väl trillat ur en gång. Liksom ligorna högre upp låter man sponsorer ändra på namnet; just nu (våren 2017) går ligan under namnet » Vanarama National League». []
  2. Tesco är, som alla som någon gång besökt Storbritannien vet, en av de största livsmedelsbutikskedjorna. Deras logotyper innehåller oftast någon form av blåvita ränder, och därför kallas Brighton ibland av motståndarsupportrar för just Tesco. []
  3. Dick Knight hade just blivit vald till klubbens nya ordförande; Ivor Caplin var vid tillfället ledare för Hove Council. []
  4. Vidiprinter tycks vara den remsa i nederkant på TV-bilden där resultat och nyheter flimrar förbi medan man tittar på något annat. Jag har inte hittat någon motsvarande svensk term, så jag har behållit vidiprinter. []
  5. Grandstand var ett engelskt TV-program som presenterade lördagens sporthändelser, och naturligtvis var fotboll en av de dominerande inslagen. Programmet började sändas 1958 och las ner 2007. []
  6. Rosemary West är en seriemördare, som tillsammans med sin man torterade och mördade ett flertal offer. Hon har suttit fängslad sedan 1995, och kommer inte att friges. []
  7. Pantomimer är en engelsk tradition som vi saknar motsvarighet till i Sverige. Mina kunskaper i ämnet kommer från den wikipediaartikel jag länkade till ovan (och Monty Python), och enligt denna förväntas publiken »hjälpa» hjälten genom att varna honom när skurken försöker smyga sig på honom bakifrån. []
  8. Chesterfields historia är ännu en där en lycksökare lovar runt och håller tunt. Chesterfield värvade ett flertal bra spelare inför säsongen 2000-01, men i januari, när räkningarna skulle börja betalas visade det sig att allt inte stod rätt till. Fotbollsförbundet tog lång tid på sig att utreda, och när den här tråden »vävdes» hade man ännu inte beslutat vilken straffpåföljd detta skulle få. Så småningom fick laget nio poängs avdrag, vilket dock inte var tillräckligt för att de skulle stoppas från att bli uppflyttade. Brightonsupportrarna tyckte (och tycker förmodligen fortfarande) att Chesterfield fuskade sig till sin topplacering; därav den mindre smickrande omskrivningen av ortsnamnet. []

Måsarna lämnar Goldstone, och hela England tittar på

Min ambition att flytta över de delar som jag anser värda att spara från mitt första, och inte särskilt lyckade, bloggprojekt har nu nått de artiklar jag skrev i augusti 2011 inför öppnandet av Brighton and Hove Albion FC:s nya stadium, »The Amex» som det fortfarande kallas sedan ett visst företag köpt namnrättigheterna. Denna artikel publicerades på förmiddagen samma dag som den första seriematchen spelades, hemma mot Doncaster Rovers; artikel nummer två publicerades någon vecka senare, men sedan måste ångan ha pyst ur mig, för den annonserade tredje delen blev inte skriven. Det finns åtminstone två tungt vägande orsaker till detta, min lättja och min snålhet: den första av dessa torde vara välbekant för bloggens mer reguljära besökare, medan den andra i just det här fallet yttrade sig så att jag tvekade att införskaffa boken »We want Falmer!», uppföljaren till den bok som nämns i nedanstående artikel, »Build a bonfire!», och som utgjorde större delen av mitt faktaunderlag. Men uppföljaren lät vänta på sig, och när den äntligen publicerades hade den ett pris som, tillsammans med portot, var högre än snåljåpen i mig var beredd att betala. Men sedan dess har jag skaffat den — om jag minns rätt råkade ett av Amazons erbjudanden om portofrihet vid beställningar över 25 pund sammanfalla med en kraftig prissänkning av boken ifråga — och sedan några år tillbaka är det bara min lättja som hållt mig tillbaka.

Det är hög tid att avsluta den här trilogin. Idag, på 20-årsdagen av den sista matchen på Goldstone Ground, återpublicerar jag den första delen; nästa vecka dammar jag av del två; och förhoppningsvis lyckas jag tota ihop den tredje delen till veckan därpå.

Den här artikeln sammanfattar de omtumlande åren från 1991 fram till maj 1997 i Brightons historia, och är den första i en svit på tre artiklar som jag började planera redan 2005, men som av olika skäl, framför allt lättja, blivit liggande tills nu. Jag räknar med att publicera de andra två under de närmaste veckorna, och sedan förbättra/underhålla dem allteftersom jag upptäcker saker jag glömt, material på nätet tillkommer eller försvinner, eller jag bara vill fila bort kanterna på en klantig formulering.

Jag ber redan i förväg om ursäkt för att jag skriver långt, omständligt och torrt; det tycks vara en åkomma som läkarvetenskapen saknar möjlighet att kurera.

  1. Måsarna lämnar Goldstone, och hela England tittar på
  2. Halvtid i Hereford
  3. Falmer, John!

Bakgrund

Brighton and Hove Albion FC, sedan mitten på 70-talet kända som »The seagulls», måsarna, är en klubb som ganska få svenskar har några känslor för. Den minnesgodæ kanske minns en tipsextramatch mot Nottingham Forest, på den tiden ett av Englands och Europas bästa lag, där Brighton överraskande vann med 1-0, och därmed avslutade en av de längsta serierna av »obesegrad på hemmaplan» i Englands fotbollshistoria. Eller kanske FA-cupens final 1983, där Brighton spelade oavgjort, 2-2, mot självaste Manchester United, och i förlängningens sista självande minuter var ett fint ingripande av United-målvakten Gary Bailey ifrån att fullborda sensationen. Själv tillbringade jag våren 1982 i Brighton, och såg laget slå bland andra Arsenal och Ipswich, och nå sin högsta position någonsin i seriesystemet, 13:e i division 1.

Men den här artikeln handlar inte om den perioden. Den handlar i stället om några år på 90-talet då katastrofen var så nära att den nästan gick att ta på, några år då klubbens själva existens var hotad. Idag, när Brighton spelar sin första seriematch på sin nya arena, kan det vara på sin plats att blicka tillbaka på denna mörka tid, påminna oss om att vår historia inte är unik, och att liknande saker händer runt om England (och inte bara där) hela tiden. Minns Portsmouth, Wimbledon eller Leeds, för att ta några exempel från de högsta regionerna, eller Wrexham, Exeter och Chester för att ta några exempel längre ner. Det finns all anledning att fortsätta blanda bark i räkmackorna…

Nära, men ändå så långt bort

Den här historien tar sin början på Wembley, närmare bestämt den 2 juni 1991. Brighton mötte där det klassiska storlaget Notts County i en match som gällde uppflyttning till Division 1, den sista säsongen innan Premier League och den nya tiden bröt in i England. Av de 60 000 som befann sig i publiken var uppskattningsvis 35 000 brightonsupporters som vädrade början på något nytt. Laget hade klämt sig in i playoffspelet i bokstavligen sista minuten, efter en frispark av Dean Wilkins; lätt spelat bort Millwall i semifinal (sammanlagt 6-2); och skulle nu ta det sista steget tillbaka till högsta divisionen.

Matchen började också bra för Brightons del; man hade visserligen inte så många målchanser men ett klart spelövertag. Efter en halvtimme fick Notts County en hörna som togs kort, och på det följande inlägget fick deras specielle målgörare Tommy Johnson helt omarkerad nicka in 1-0. Brighton fortsatte att pressa, träffade målställningen två gånger, men när Johnson frispelades efter en kvart i andra halvlek och enkelt rullade in 2-0 gick luften ur brightonanstormningen. Slutsiffrorna blev till slut 3-1 till Notts C, sedan Wilkins reducerat på övertid.

De ekonomiska problemen eskalerar

Säsongen därefter, 1991-92, gick det som så ofta när ett lag varit nära uppflyttning – några tongivande spelare försvann, och när ekonomiska problem gjorde att de inte ersattes dalade laget långsamt genom serien; runt nyåret var man nere på en nedflyttningsplats, och där förblev man säsongen ut.

I november 1992 ledde de ekonomiska problemen till att klubben fick en »wind-up petition» från det engelska skatteverket; mina kunskaper om ekonomiska termer är inte de allra bästa, men såvitt jag förstår är det en lite allvarligare variant av att sättas i konkurs. Den här gången avvärjdes faran genom att målvakten Mark Beeney såldes, men på längre sikt såg styrelsen bara en lösning – att bygga en ny arena, och sälja Goldstone Ground, som genom sitt någorlunda centrala läge i Hove var attraktivt för byggfirmor. För att öka värdet på marken sökte man tillstånd för kommersiell nybyggnad, och fick det, men med en viktig restriktion – marken fick inte användas för matförsäljning eller supermarkets.

Hösten 1993 var läget än mer desperat, och man kallade till ett extra aktieägarmöte den 28 oktober 1993, ett möte som skulle leda till en omorganisation där aktiemajoriteten och ansvaret för verksamheten fördes över på de två av styrelsemedlemmarna med störst finansiella resurser, Greg Stanley och Bill Archer. En av deras första åtgärder var att kicka Barry Lloyd, som mer eller mindre ensam styrt den fotbollsmässiga delen av verksamheten sedan 1986. Han ersattes av David Belotti som »managing director», medan arsenallegenden Liam Brady blev ny manager. Man förde också in pengar till kassan, räkningar betalades och i december 1993 var de överhängande hoten undanröjda. Det fanns till och med fans som såg framtiden an med tillförsikt…

Archer, Belotti och Stanley

Några ord om tre av dramats huvudpersoner: Greg Stanley hade tagits upp i styrelsen 1985, förmodligen därför att han bodde i närheten (i Arundel i de västra delarna av Sussex) och hade gott om pengar; en artikel som jag hittat på nätet ger bilden av en ansvarslös playboy med mer pengar, gott hjärta och impulsivt temperament än sunt förnuft. Han är den som slipper undan lindrigast i supportrarnas ögon; som en av dem uttrycker det – »jag skulle aldrig underskatta Gregs förmåga att inte veta saker…».

Ett av Stanleys affärsprojekt var Focus DIY (Do-It-Yourself; jag skulle tippa på att de kan betraktas som ett slags korsning mellan Bauhaus och Clas Ohlson), ett litet imperium som han och en viss Bill Archer byggde upp i slutet av 70-talet genom att köpa upp och slå samman ett antal mindre affärskedjor.

Archer blev övertalad av sin kompanjon att gå in i Brightons styrelse 1990, trots att han bodde i andra ändan av England, och egentligen inte var intresserad av fotboll; det finns väldigt få rapporter om att han synts på Goldstone Ground, eller ens i närheten av en fotbollsplan, och ingen känner till vilket lag han höll på innan han klev in i Brightons styrelserum.

David Bellotti, slutligen, var en liberaldemokratisk politiker från Eastbourne som valdes in i parlamentet i tumultet efter Thatcher-eran, men som i nästa val fick se sig besegrad av den konservativa kandidaten. Exakt hur hans koppling till Archer/Stanley såg ut, och vilka kvalifikationer han hade för att leda en fotbollsklubb, vet jag inte. Förhållandet mellan Archer och Bellotti har sammanfattats ungefär så här av en supporter: alla inser att Bellotti är en apa, men inte alla har förstått att det är Archer som vevar på positivet…

Goldstone Ground såld!

Goldstone Ground var inte särskilt välkomnande under de sista åren (Foto: www.wearebrighton.com)

Den 7 juli 1995 slog bomben ned – lokaltidningen i Brighton, Evening Argus, kunde meddela att styrelsen för fotbollsklubben hade sålt Goldstone Ground, och att man från nästa säsong (1996-97) skulle dela arena med Portsmouth medan man byggde en ny arena för 30 000 åskådare i Waterhall, ett friluftsområde norr om Brighton. Och när klubben brådstörtat släppte en pressrelease om sina planer kunde Argus redan nästan dag avslöja att klubben fått avslag på en av de bärande delarna i planen. Finansieringen skulle nämligen komma från en samtidig kommersiell exploatering av det närbelägna Patcham Court Farm, och den delen hade Brightons fullmäktige redan sagt ett kategoriskt nej till – fjorton dagar innan klubben släppte sin »information» om projektet!

Det är knappast underligt att brightonsupportrar lite till mans började undra vad som pågick, och en av dem, en revisor vid namn Paul Samrah, gick så långt att han gick genom klubbens offentliga ekonomiska redovisning för de sista åren; och han upptäckte en del saker som gjorde honom förskräckt. För det första hade Archer inte satsat mer än 56 pund och 25 pence i klubben, utan den finansiella uppryckningen i slutet av 1993 hade gjorts helt med hjälp av lån. Vidare hade klubben enligt hans undersökning skulder på omkring 4.7 miljoner pund av vilka en knapp miljon måste betalas i juni 1996, vilket rimmade illa med styrelsens påstående att klubben för tillfället »gick runt» och att en skuld på 6 miljoner skulle förfalla till betalning i juni 1996.

Men det som verkligen fick honom att känna sig illa till mods var att klubben den 23 november 1993, dvs strax efter »rekonstruktionen», hade antagit nya stadgar. Den enda skillnad mot de gamla han kunde hitta var att en klausul försvunnit, nämligen den som stadgade att eventuellt kvarvarande tillgångar vid en upplösning av klubben skulle fördelas mellan likartade föreningar i regionen. Med andra ord, om klubben skulle likvideras skulle det nu vara fritt fram för ägarna att stoppa överblivna medel i egna fickor…

Samrah lyckades få audiens hos fotbollsförbundet (FA, »Football Association»), la fram sina fynd och berättade historien om klubbens lättvindiga sätt att planera; men han fick inte den reaktion han hade hoppats på. Visserligen orsakade den försvunna klausulen ett visst rabalder (det visade sig dels att klubbar måste underrätta FA när de ändrar stadgar, vilket inte hade hänt här, och dels att den klausulen var obligatorisk för klubbar som inte var börsnoterade), men sedan Archer förklarat att allt berodde på ett misstag lät man saken bero.

Missnöjet pyr…

Fansen lät dock inte saken bero, och många beslöt sig för att agera. Den 2 september tog sig några fans in på planen i halvtid, ställde sig i mittcirkeln, och gick inte därifrån förrän de övertalades av Liam Brady att lämna planen. Senare samma månad, den 25:e, utnyttjade man den TV-sända bortamatchen mot Bournemouth för att göra sitt missnöje bekant för en större publik.

Liam Brady; i förgrunden Gerry Ryan (Foto: Stewart Weir)

Resultaten på plan var inte särskilt övertygande, för att uttrycka det milt. Efter ett par usla resultat (2-2 mot Canvey Island i FA-cupens första rond; 0-3 hemma mot Walsall) hamnade Archer och Brady på kollisionskurs, och den senare meddelade att han avgick; Jimmy Case, en gammal brightonlegend, och en av Bradys hjälptränare, fick det otacksamma uppdraget att försöka vända den nedåtgående trenden.

Allteftersom säsongen led isolerades Archer och Belotti i allt högre utsträckning. Stanley hade lämnat från sig ordförandeklubban redan i juli 1995, och i september lämnade han styrelsen, även om han inte återkrävde de pengar han lånat ut till föreningen. Fansen fortsatte att protestera på alla tillgängliga sätt; spelare, manager och de flesta av de anställda var på fansens sida, även om de inte alltid kunde visa det öppet; fotbollsförbundet och berörda klubbar började tröttna på alla märkliga turer; och inte minst lyckades man stöta sig med de ledande politikerna i Brighton respektive Hove, utan vars stöd de knappast skulle få tillstånd för ett arenabygge.

Den viktigaste frågan när slutet av säsongen närmade sig var för ovanlighetens skull inte i vilken division laget skulle spela nästa säsong, utan var man skulle spela. Styrelsen menade att man skulle dela arena med Portsmouth, sedan man undersökt möjligheterna att dela arena med Crawley eller hyra den hundkapplöpningsarena som låg ett rickybruchstenkast från Goldstone Ground. FA vaknade till liv, och påpekade att de endast kunde tillåta ett sådant arrangemang om det fanns en godkänd plan för hur och när klubben skulle återvända till Brighton-området; om klubben inte kunde visa upp en sådan skulle man kasta ut laget ur ligasystemet. Förhandlingar fördes med Chartwell Ltd, den firma som köpt Goldstone Ground (för 7,4 miljoner pund) om att klubben skulle få hyra tillbaka arenan för säsongen 1996-97, vilket de så småningom gick med på, mot en ersättning på 480 000 pund; om mat-klausulen togs bort från byggtillståndet behövde klubben inte betala någon hyra alls. Det bisarra med den uppgörelsen är att motparten i förhandlingarna inte var klubben, utan städerna Brighton och Hove; klubbens styrelse menade att det var för mycket och erbjöd 200 000 pund, vilket Chartwell omedelbart förkastade.

Den ödesmättade matchen mot York

Så var läget inför säsongens sista hemmamatch, mot York den 27 april 1996. På planen var säsongen över – laget var i praktiken redan nedflyttade, 6 poäng och 11 mål är svårt att ta igen på två matcher – men utanför planen pågick fortfarande matchen, med oförminskad intensitet. Chartwell hade satt en deadline klockan 12:00, tisdagen den 30 april; om kontraktet inte undertecknats innan dess skulle »tämligen irreversibla processer» sättas igång. Polisen var förvarnade om att något kunde hända, om inte annat visste man vad som hänt under den senaste hemmamatchen, mot Carlisle. Men det hjälpte inte.

Sexton minuter in i matchen invaderade brightonfans planen, och efter att målställningen knäckts hade domaren inget annat val än att stoppa matchen. Enligt uppgift lär mannen som skötte högtalarna utnyttjat tillfället till att säga: »Medan vi har detta avbrott i spelet, låt mig påminna er om att det på tisdag är Steve Fosters ›testimonial› då Albion tar emot Sheffield Wednesday, avspark 19:45; vi hälsar alla välkomna tillbaka då»…

Dagen därpå, söndagen den 28:e, hoppade plötsligt ett nygammalt namn in i debatten – Liam Brady. Vid en presskonferens utanför Goldstone Ground meddelade han att han stod i spetsen för ett konsortium som ville köpa klubben, och han var beredd att ur egen ficka ta de 40 000 pund som Chartwell ville ha som handpenning för ett års hyra. Klubbens svar var kort och koncist: »Erbjudandet är helt irrelevant och kommer inte att accepteras.»

Klockan 11:03 tisdagen den 30 april, 57 minuter innan Chartwells tidsfrist löpte ut, meddelade styrelsen att man accepterade Chartwells villkor, och 11:55 undertecknades kontraktet. Klubben hade köpt sig ytterligare ett år på Goldstone Ground.

Men »matchens» betydelse kan inte överskattas. Medan styrelsen och de oreflekterande delarna av media klassificerade händelserna som ett upplopp, så är det ganska lätt att se på bilderna att det mer liknar en picknick i parken än ett gatuslagsmål. Visst förstördes målställningarna; visst grävdes delar av gräsmattan upp och kastades upp på läktarna; visst förekom det hårda meningsutbyten här och var på planen; men det våld som eventuellt förekom var långt ifrån det som i vanliga fall brukar klassas som »upplopp». Det man verkligen åstadkom var att rikta Fotbollsenglands ögon mot Brighton, och mot de märkliga krumbukterna som klubbens ledning utförde, samtidigt som det förde de olika supporterföreningarna närmare varann – klubben hade vid den tidpunkten sju »större» supporterföreningar, som hade olika bakgrund och olika sammansättning; så olika att det krävdes något alldeles extra för att förena dem. Efter York-matchen var det inte längre någon som tvekade om att man hade ett gemensamt mål att kämpa för.

Vidare förmedlade Liam Bradys utspel en gnutta hopp om en lösning av dödläget. Visserligen visste man inte mycket om konsortiet, men Brady hade fortfarande supportrarnas förtroende, och många resonerade nog som så att allt var bättre än Archer och Belotti.

Matchen spelades så småningom, York vann med 3-1. Förbundets dom blev mild, med nutida mått mätt: Tre poängs avdrag och en match utan publik – men villkorligt, dvs om det inträffade igen skulle domen träda i kraft.

Lugnet före stormen

De närmaste månaderna härskade ett relativt lugn, vilket inte bara berodde på att den perioden sammanföll med sommarmånaderna. Archer och Belotti försökte mäkla fred med de olika supporterföreningarna, och lovade att överlämna ansvaret för klubben till konsortiet om det kunde visa att hade de ekonomiska resurserna och den byggtekniska kompetensen att bygga ett stadium. Konsortiet visade sig så småningom bestå av Brady (som dock snart försvann ut genom en sidoport då han erbjöds en lockande post i Arsenal), den lokale »mediemogulen» Dick Knight och byggföretaget McAlpine; just precis samma McAlpine som byggt Huddersfields nya arena, och som på 30-talet varit med om att bygga det »gamla» Wembley.

I början av september började man kunna se tecken på att relationerna mellan konsortiet och styrelsen blev alltmer ansträngda, och den 30:e september bröt de ihop totalt. Dagen efter släppte styrelsen ett pressmeddelande där man sa att förhandlingarna brutit ihop, att man avbrutit dem, och att man nu öppnade för förhandlingar med Brightons och Hoves respektive fullmäktige. Redan den 15:e hade de sju största supporterföreningarna gjort klart för Archer att man ansåg att han brutit sina löften till dem angående öppenhet och tillmötesgående mot konsortiet. Från och med nu var det öppet krig.

En studie i grönt

Archers utspel om förhandlingarnas sammanbrott kom timmarna innan matchen mot Lincoln skulle börja, och att det skulle leda till ännu en planinvasion var knappast en överraskning; en supporter ringde till och med polisen för att anmäla Archer för »anstiftan till upplopp»… De närmaste månadernas protester och demonstrationer är förmodligen fortfarande unika i Englands fotbollshistoria. Som tur var lyckades man förändra utformningen av dem så att de militanta fraktionerna hölls i schack; Archer och Bellotti fick allt svårare att hänvisa till »huliganer» och »faschistdåd».

Det började redan innan lincolnmatchen; liberaldemokraterna höll sitt årliga konvent i Brighton och en av supportergrupperna, med Liz Costa och Sarah Watts i spetsen, beslöt sig för att demonstrera mot Bellottis sätt att leda klubben; ett trettiotal supportrar, de flesta kvinnor, ställde sig utanför konventlokalen med en banderoll och plakat som sa »Om en liberaldemokrat kan förstöra en fotbollsklubb, vad kan då en liberaldemokratisk regering göra med ditt land?». Protesten hamnade på förstasidan av Argus, medan Paddy Ashdown, liberaldemokraternas ledare, fick hålla tillgodo med sidan fem; enligt uppgift var han inte helt nöjd med det.

Den andra större protesten gjordes utanför Archers hem i den lilla byn Mellor, Lancashire. Något eller några hundratal brightonsupportrar stannade till i Mellor efter bortamatchen mot Wigan den 5 oktober, tog en pint på den lokala puben, och strömmade genom de normalt så tysta bygatorna sjungande »Good old Sussex by the Sea», samtidigt som man gav uppdykande bybor ett flygblad där man förklarade bakgrunden till aktionen. Press och polis hade på något sätt fått nys om att en demonstration var på gång, och var beredda på det mesta när en viss John Baine ställde sig upp på en låg mur, tystade den samlade hopen – och deklamerade en nyskriven dikt:

We’re here in your village, angry as hell
(If it happened to you, you’d be angry as well)
To call for the Prompt and Immediate Departure
From all our lives of a certain Bill Archer
[…]
So we’ve come here, in peace, to your Village and Pub
To tell you what Archer has done to our Club
And now that you know what this Visit’s about
Come, Mellor, and join us: WE WANT ARCHER OUT!

Hopen sjöng några »sånger» till Baines fiol, bland annat »Build a bonfire» (på melodin till »My darling Clementine»):

Build a bonfire
Build a bonfire
Put Bellotti on the top!
Put Bill Archer in the middle
And then burn the fucking lot!

Och det var allt; kravallpoliserna fick återvända tomhänta till sitt högkvarter och berätta att de lyssnat på en diktuppläsning…

Det genomslag i media de här två aktionerna fick övertygade även de mest militanta att protesterna var på rätt väg. Framför allt lyckades man på ett effektivt sätt punktera den myt som Archer och Belotti försökte torgföra – att protesterna var organiserade av huliganer och faschistorganistioner; om man ser i tidningen att protesterna genomförs av en stillsam grupp kvinnor ur fyra generationer, eller en poesideklamerande fiolspelare så är det svårt att göra sådana associationer.

John Baine är för övrigt mer känd under sitt artistnamn »Attila the Stockbroker», en punkpoet med väl dokumenterade vänstersympatier; kontrasten med den tidigare omnämnde Paul Samrah kunde knappast vara större. Att de över huvud taget kunde mötas och samarbeta är en utmärkt illustration på hur situationen tvingade fram allianser och möten av slag som annars skulle vara otänkbara i ett England som fortfarande har en bra bit kvar till det klasslösa samhället.

Fortsatta protester

Hela hösten fortsatte demonstrationerna: Den 9:e oktober organiserade man en bojkott av matchen mot Mansfield (den officiella publiksiffran var 1933); den 15:e organiserade man en »walkout» mot Hereford (de flesta i publiken lämnade arenan femton minuter före slutsignalen); den 26:e organiserade man en marsch genom Brighton inför matchen mot Fulham, där även fulhamsupportrar deltog. Den 30:e november marscherade man igen, även denna gång tillsammans med fulhamsupportrar inför en match mot Fulham, men denna gång i London – från Victoria Station till Hyde Park och Lancaster Gate, där FAs huvudkontor var beläget, för att överlämna ett upprop undertecknat av omkring 6000 supportrar för att försöka övertyga fotbollsförbundet att de måste agera. Och förbundet agerade! Mer om det i nästa avdelning.

Ovan har jag bara nämnt de aktioner som blivit bäst dokumenterade; men det fanns åtskilliga andra, en del på gränsen till det anständiga. Man delade till exempel ut flygblad utanför Focus DIY där man listade likartade butiker i närheten och bad presumtiva kunder handla där i stället; man drev politiska kampanjer mot Bellotti. Åtminstone en gång gick man över gränsen, när man publicerade Bellottis telefonnummer i en av supportertidningarna, vilket ledde »samtal» från många frustrerade fans. Till slut tröttnade Bellotti, eller hans fru; de skaffade inspelningsutrustning och spårningsmöjligheter, vilket ledde till åtminstone en fällande dom.

Förbundet agerar

I bakgrunden fortsatte Paul Samrah, och andra, att försöka få fotbollsförbundet att reagera. Han lyckades få till ett inofficiellt möte med en FA-representant innan Brightons match mot Sudbury Town i FA-cupen den 16 november, och denne följde dessutom med på matchen och kunde själv höra ramsorna och känna av stämningen. Detta möte ledde i sin tur fram till ett mer officiellt besök på Lancaster Gate, där Samrah och Paul Whelch, ytterligare en revisor bland brightonsupportrarna, överlämnade en mapp med en genomgång av hela affären. Egentligen hade informationen samlats in för att kunna användas som bevis i ett rättsmål; en advokat med sportfrågor som sitt område skrev nämligen till The Telegraph och påpekade att det fanns exempel på liknande rättsfall där styrelsen fällts för att »ge sporten ett dåligt rykte» och avsatts. Som en sista utväg ämnade man pröva även den vägen.

Det är naturligtvis svårt att sätta fingret exakt på vad som fick FA-bossarna agera – de omskakande TV-bilderna från Brighton; berättelsen från ett ögonvittne inom organisationen; mappen med information; den kommande marschen genom centrala London; eller något annat – men den 28:e november skickade FA ett öppet brev till Bill Archer där man bad honom komma tillbaka till förhandlingsbordet, och meddelade att man var villig att betala kostnaderna för att en extern medlare (CEDR, Centre of Dispute Resolution) skulle delta. Det tog sin tid, men till slut var det den medlingen som bröt dödläget och gjorde att man kunde finna en väg framåt.

The botten is nådd

Under några dagar i början av december nådde klubben sin absoluta bottennotering på ett flertal plan. Det började med matchen mot Darlington, där Brighton ledde med 2-1, men släppte in två mål mot slutet och förlorade. En grupp supportrar tappade huvudet, började försöka bryta sig in i klubbens utrymmen bakom ena läktaren och blev stoppade av tillskyndande polis; en stor grupp samlades utanför Goldstone Ground och började skrika slagord, och trots att Jimmy Case, som dittills haft bra kontakt med fansen, försökte tala dem tillrätta i närmare 45 minuter lyckades han inget vidare.

Dagen därpå blev Jimmy Case sparkad. Det var inte särskilt oväntat; en manager som bara tar 13 poäng på 22 matcher, och just har förlorat mot närmaste konkurrenten på hemmaplan, måste vara beredd på sådant. Vad än orsakerna till lagets prekära situation än var så inser väl de flesta att han inte fick en riktig chans att visa vad han kunde – den allmänna situationen i klubben var så kaotisk att det påverkade även spelarna. Men vem skulle vilja ta sig an ett så omöjligt uppdrag som att rädda kvar Brighton i seriesystemet?

Och den 9:e december kom FAs beslut rörande incidenten i Lincoln-matchen – Brighton fråntogs två poäng, och låg därmed hela elva poäng efter de två närmaste lagen, Darlington och Hartlepool.

Det finns dock en tröst för den som befinner sig på den absoluta botten – om man hittar en väg är sannolikheten stor att den leder uppåt…

Gritt and determination

Svaret på frågan om vem som skulle vilja ta jobbet visade sig vara – Steve Gritt. Till att börja med var mottagandet minst sagt svalt; för somliga supportrar hade det inte spelat någon roll, alla som på något sätt samarbetade med Archer var förrädare, medan andra såg en koppling till Greg Stanley (Stanleys bror var ordförande i Charlton där Gritt gjorde sina första erfarenheter som manager), och det var ingen merit i supportrarnas ögon.

Redan innan darlingtonmatchen hade supporterklubbarna bestämt sig för nästa aktion; i matchen mot Hull skulle en visselprotest genomföras. Dryga tusentalet visselpipor köptes in, delades ut på pubarna i största hemlighet, smugglades in på Goldstone och skapade ett oväsen av en ganska »oengelsk» typ. Om målet var att stoppa matchen misslyckades det dock, eftersom alla piporna hade samma tonhöjd, och domarens pipa hade en annan; men om målet var att skapa en ovanlig, lätt hotfull, atmosfär där hemmalaget skulle känna sig mer hemma var resultatet över förväntan; Brighton vann med 3-0, och för första gången på mycket länge kunde supportrarna lämna Goldstone Ground med ett leende på läpparna.

Fans Utd

Under säsongen hade brightonsupportrarna fått många bevis på att supportrar från andra klubbar stod på deras sida, och när en plymouthsupporter, Richard Vaughan, skrev i gästboken på supporterklubbarnas kampanjsida att »Jag tycker det vore en bra idé om MASSOR av supportrar från olika klubbar samlades i Brighton (i sina respektive tröjor) och stämde in [i protesterna]» var det en tanke som omedelbart fick gehör.

Man valde ut matchen mot Hartlepool den 8 februari, eftersom de övre divisionerna i England då hade speluppehåll på grund av landslagsspel. Via internet, kontakter med supporterklubbar och radio (!) spreds budskapet både inom och utom England, och gensvaret blev större än någon rimligen kunde ha förväntat sig. Bortåt nio tusen åskådare hade bänkat sig på Goldstone Ground i stället för de mellan tre och fyra tusen som var normalt, och även om man räknar med ett ökat lokalt intresse är det ingen överdrift att påstå att tusentals fotbollsfans från olika håll hade sökt sig till Brighton denna dag. På nätet kan man hitta gott om berättelser (till exempel från Charlton, Watford och Oxford) om denna unika tillställning, som inte tycks ha lämnat någon oberörd; till och med Hartlepool-supportrarna, påstås det, stämde in i »Archer out!» och liknande ramsor…

En av brightonspelarna, Stuart Storer, har berättat vilken känsla det var att spela inför ett sådant publikhav, rena karnevalsstämningen, och spelet blev också därefter; Brighton vann med 5-0, och enligt uppgift kom Hartlepool billigt undan…

Det enda smolket i glädjebägaren var medias nästan totala ointresse; att se supportrar från olika klubbar jobba mot ett gemensamt mål är uppenbarligen inte alls en lika stor mediehändelse som att se dem puckla på varandra. Men för en riktig fotbollssupporter är det stort att se supportrar från till exempel Glasgow Rangers och Celtic, Sheffieldklubbarna United och Wednesday, Arsenal och Tottenham sida vid sida utan minsta antydan till bråk. Fans United will never be defeated!

Nära ögat

Efter Fans United började det gå upp för allt fler att Brighton faktiskt hade en chans att hänga kvar, och både publiksiffrorna och stämningen förbättrades allteftersom säsongen led. Huvudanledningen var naturligtvis att spelet (och resultaten) blev bättre, men en bidragande orsak var också att Bellotti som en del av de förberedande överläggningarna lovade att hålla sig borta från Goldstone Ground under matcherna.

Precis en månad efter hartlepoolmatchen stod Leyton Orient för motståndet, och till en början såg det ut att gå som på räls; Brighton skaffade sig snabbt en 2-0-ledning och höll den utan större problem till halvtid. Men efter pausen kom Orient ut som ett nytt lag, och gjorde tre mål på sju minuter. Brighton tog tag i matchen igen och lyckades till slut pressa in 3-3.

Direkt efter avspark gick Orient till attack, Scott McGleish fick fritt fram och slog in 4-3. Han firade målet framför brightonklacken, och gjorde det på ett så utmanande sätt att några brightonsupportrar sprang in på planen för att göra upp, och när orientspelare och poliser rusade till uppstod ett handgemäng som tog tre-fyra minuter att reda ut. Men skillnaden mellan denna och tidigare planinvasioner var stor – det som karaktäriserat de tidigare var att de var uttryck för en allmän protest, »invasionstyrkan» var månghövdad och det hela gick i det stora hela fredligt till, medan denna var våldsam och utfördes av tre-fyra personer till allmänt buande.

Matchen slutade 4-4, sedan Brighton fått en straff och Orient en utvisning, men resultatet var inte det viktigaste – de flesta ställde sig frågan »Om FA ger två poängs avdrag för en fredlig demonstration, vad kommer de då att ge för ett överfallsförsök som detta?». Den här gången var media med på noterna, och genom att återge ett uttalande av Barry Hearn (Leyton Orients ägare) att Brighton borde kastas ut ur ligasystemet såg de till att relationerna mellan Orient och Brighton var frostiga under många år. Och Scott McGleish kan inte komma i närheten av en boll utan att brightonfansen buar…

Den 28:e kom domen – FA bestraffade vare sig Brighton eller Leyton Orient för händelserna under matchen.

Överenskommelsen

Under tiden hade medlarna jobbat hårt på att bryta dödläget. De första mötena hölls i slutet av januari, den 12 mars kunde CEDR meddela FA att man gjort ett genombrott, och hittat en möjlig väg framåt. Men det drog ut på tiden, och FA gjorde ingen hemlighet av att man ville se papperen undertecknade innan den sista matchen på Goldstone Ground för att undvika scener liknande de från föregående år. Enligt legenden gick Dick Knight och Bill Archer ut på restaurang på kvällen den 17 april för att diskutera de sista detaljerna; och när de kom tillbaka var det bara signaturerna som fattades.

Den 22 april kallade FA till presskonferens, och där kunde man meddela att de tidigare ägarna och konsortiet nu ägde 49,5 procent av klubben vardera, och att den sista procenten ägdes av Martin Perry (från McAlpine). Ny ordförande blev Dick Knight, och styrelsen kompletterades av två »neutrala» ledamöter tillsatta av FA. Två års kamp att få bort Archer från styret hade krönts med framgång.

Upplösningen

Men ännu återstod en liten detalj – att rädda nytt kontrakt. Det stod visserligen i överenskommelsen att den gällde oavsett vilken serie klubben spelade i året därpå, men det var många som fruktade att klubben inte skulle kunna hämta sig från en visit i »konferensen» samtidigt som man blev av med sin arena. Det var med andra ord ganska mycket som stod på spel i säsongens två matcher.

Inför den sista matchen på Goldstone Ground låg Brighton tre poäng efter närmaste lag, Hereford, och ödet ville att de skulle mötas i sista matchen – med andra ord hade Brighton kontraktet i sina egna händer.

Den sista matchen på Goldstone blev inte någon av de bättre; det gällde helt enkelt för mycket. De två noterbara händelserna var ett rallarslagsmål med större delen av de båda lagen inblandade, till slut valde domaren att bara visa ut de båda ursprungliga stridstupparna, och Stuart Storers mål efter en kalabalik i Doncasters straffområde, det sista målet på Goldstone Ground. Den filmsnutt jag länkar till säger mer än tusentals ord vad det målet betydde för spelarna; Storers ansiktsuttryck när han reser sig kunde vara definitionen på ett »fighting face»…

Hereford förlorade sin match (mot Leyton Orient, av alla lag), och det innebar hastigt och lustigt att Brighton inte längre låg sist; man hade visserligen samma poäng och sämre målskillnad än Hereford, men det här var en av de sista säsongerna i England där man använde antalet gjorda mål som kriterium för att skilja lag på samma poäng åt, och där hade Brighton tre måls försprång. Det var dock ingen som tog ut något i förskott – Brightons facit på hemmaplan sedan Gritt tagit över var visserligen smått otroliga tio vinster och två oavgjorda på tolv matcher, men på bortaplan var resultaten inte fullt lika bra – på elva matcher hade man tre oavgjorda och åtta förluster…

Hela nästa artikel i sen här serien kommer att ägnas åt matchen mot Hereford, i synnerhet halvtidpausen, men som alla vet slutade matchen 1-1 och Brighton hängde kvar.

Slutord

Den historia som jag berättat ovan är baserad dels på diverse källor jag hittat på internet, och dels på den fantastiska boken Build a bonfire. Alla dessa källor har ett gemensamt – de berättar historien från supportrarnas sida. Jag har därför försökt att vara så neutral som möjligt, men eftersom Archer och Belotti, såvitt jag vet, ännu inte publicerat sin version av händelseförloppet finns det fortfarande en del frågetecken kring deras handlande.

Det är framför allt två punkter där min bild av »inbördeskriget» skiljer sig från den som förmedlas av supportrarna. Den första är idén att brightonsupportrarna inte använde våld i någon större utsträckning. Det kan kanske stämma om man jämför med den »supporterkultur» som härskade på 70- och 80-talen, men de filmsnuttar jag hittat och länkat till i artikeln berättar en delvis annan historia, och den bekräftas i viss mån av Build a bonfire.

Den andra är min bild av Archer och Belotti. För brightonsupporters i allmänhet är de skurkar så nattsvarta att Dante inte lyckats prestera en tillräckligt kraftfull version av det helvete dit de borde förpassas, men enligt min mening tillhör de kategorin »affärsmän med tvivelaktiga metoder, utan minsta kompetens att driva en fotbollsklubb» – skillnaden kan tyckas hårfin, men för dem hade Dante i alla fall en plats i beredskap…

Ett bra illustration på att Archer och Belotti agerade som affärsmän utan fotbollsintresse är hur de hanterade Goldstone-krisen 1996. Genom att vänta till sista minuten med beskedet försökte de få Hoves fullmäktige att tillåta uppförandet av matbutiker på området, få Chartwell att acceptera en lägre hyra, eller att få FA att acceptera en flytt till Portsmouth. Ett sådant förfarande, gränsande till utpressning, skulle kanske vara accepterbart i vanlig affärsverksamhet, men supportrar är inte särskilt förtjusta i att styrelsen spelar poker med klubbens existens som insats.

Jag har eventuellt tecknat en alltför snäll bild av Archer och Belotti, så låt mig bara ge ett exempel på hur de arbetade. Under förhandlingarna med Chartwell hösten 1995 gav Ivor Caplin, ledare för Hoves fullmäktige, en presskonferens där han tyckte att det vore bäst om Archer lämnade över styret till någon lokal intressent, vilket Argus, med sedvanlig tidningskänsla för diplomatiska uttalanden, tog upp under rubriken »Clear off!». Archer svarade med en »writ» (jag är ungefär lika usel på juridiska termer som ekonomiska, men tolkar det som ett slags »stämning för förtal»); först undertecknad av Archer och Stanley, men sedan Stanley hävdat att han inte visste om stämningen, och inte sympatiserade med den, togs hans namn bort. Om man verkligen planerar att starta ett byggprojekt i mångmiljonklassen bör man nog visa lite mer omsorg om sina relationer med berörda myndigheter.

Historien är naturligtvis inte slut här; den har i själva verket bara kommit fram till halvtid. Inom sinom tid kommer den här artikeln att få två uppföljare, en om halvtidsvilan (i herefordmatchen), och en om den andra halvleken, den långa vägen till Falmer.

Goldstone Ground RIP (Foto: Stewart Weir)

Fotnot: Måsarna lämnar Gotland, och hela Sverige tittar på var en LP som Anders F Rönnblom, Sveriges störste rockpoet, gav ut 1973. Han är fortfarande aktiv, och fotfarande aktuell.

Fotonot:De fotografier som använts i artikeln har hämtats från wearebrighton.com och Stewart Weirs blog, och används med tillstånd från de båda sajterna. Stewart Weir har sedan länge följt Brighton på nära håll, och har gett ut en unik fotobok med bilder från de två säsongerna 1995-96 och 1996-97, More than 90 minutes.

The second coming…

Fredagen den 24 november 2000 befann jag mig på företagets kontor i Harpenden, strax norr om London. Jag minns inte exakt vad jag skulle göra där, men jag tror att jag skulle hålla en kurs den kommande veckan, och hade avtalat med chefen för englandskontoret att jag skulle komma en dag tidigare för att se till att nätverk, servrar och sådant fungerade enligt mina önskemål. Det gjorde de naturligtvis inte, och det tog nästan hela dagen att fixa problemen. Just innan vi skildes åt efter väl förrättat arbete frågade han vad jag tänkte göra i helgen; jag ska aldrig glömma hans min — ett slags kombination av förvåning, misstro och det slags överseende leende som föräldrar har när deras barn pratar om sådant de inte förstår — när jag sa att jag skulle åka till Brighton för att titta på fotboll. Han frågade varför jag inte såg på Luton eller Watford i stället[1], och jag svarade att jag tittade på fotboll i Brighton flera gånger under våren 1982, och var nyfiken på hur de spelade nuförtiden. Han tyckte uppenbarligen att jag hade konstiga preferenser, och lovade att bjuda mig på »riktig» fotboll någon gång, och med det menade han naturligtvis sitt favoritlag, Leeds, och Elland Road. Jag fick ett infall och svarade att det i så fall vore kul att se Brighton på Elland Road nästa gång de spelade i samma serie; han såg medlidsamt på mig och svarade: »That vill never happen…» Det yttrandet har han sedermera fått äta upp[2].

Dagen därpå åkte jag alltså ned till sydkusten; Harpenden har den trevliga egenheten att ha direkt tågförbindelse med Brighton så att man slipper det vanliga trasslet med att ta sig från en järnvägsstation till en annan för att ta sig från den ena sidan av London till den andra. Efter diverse antikvariatbesök, och en tidig lunch i Lewes förorsakad av en häftig regnskur, begav jag mig slutligen till arenan, Withdean, och intog min plats på andra raden i en temporär läktare snett bakom ena målet[3]. Redan på vägen till arenan hade det kommit ännu en kraftig regnskur, och enligt mina uppskattningar inträffade min hittills högsta grad av surhet omkring fem minuter in i matchen, där »surheten» beräknas som något slags summa av fuktighet och mental otillfredsställelse med läget; den senare orsakad både av vätan och svårigheten att se vad som försegick på planen på grund av det långa avståndet, den låga positionen och inte minst imman på glasögonen.

I detta läge fick Brighton en hörna; när bollen slogs in i straffområdet pingade den omkring ett tag som en flipperkula, innan en brightontröja förpassade bollen i mål. Läktaren skakade hotfullt, och tycktes nära att välta; jag fick senare veta att den på sommaren användes vid British Open och andra golfturneringar, och var förmodligen dimensionerad för dylika aktiviteter, och inte för fotbollssupportrar. Ungefär i samma veva upphörde regnet, och min surhetsnivå började raskt ta sig ner till mer normala nivåer i takt med att jag och mina glasögon torkade upp.

Ungefär halvvägs in i halvleken fick Brighton en frispark på högersidan, den slogs in i straffområdet och en lång, gänglig yngling satte pannan till — 2-0! Det är mitt allra första minne av brightonlegenden Bobby Zamora. Han gjorde så småningom ytterligare ett mål, men det var i andra halvlek och följdaktligen på andra sidan jordklo… förlåt, fotbollsplanen. Brighton vann till slut med 4-0; efter returresan till Harpenden och en varm kopp te var rotblötan på Withdean ett minne blott[4].

Bobby Zamora har kommit hem igen (Foto: North Stand Chat på facebook)

Bobby Zamora har kommit hem igen (Foto: North Stand Chat på facebook)

De närmaste åren såg jag Brighton och Zamora flera gånger, både i verkligheten och på TV. Jag såg honom värma upp inför en cupmatch som blev inställd på grund av elektriska trubbel efter ett snöfall; jag såg ett bisarrt mål mot Bradford där det är högst tveksamt om hela bollen verkligen var över linjen; jag såg, på Tudor Arms, en elegant lobb över målvakten som Bo Nyberg, Wolverhamptonfan och evig SM-deltagare, drömmer mardrömmar om; jag såg honom slå en säker straffspark mot Sheffield Wednesday, och ytterligare en två matcher senare, mot Grimsby, i säsongens sista match (även denna såg jag på Tudor Arms). Någon har satt samman en film med Bobbys alla mål i brightontröjan under de här åren, men hans läckraste mål (hittills, får man väl säga om en ännu aktiv spelare) är denna pärla från tiden i West Ham.

Och nu är han alltså tillbaka i Brighton. När han lyfte in bollen över motståndarmålvakten på Elland Road hade det gått 4549[5] dagar sedan han senast gjorde mål för Brighton. Redan igår var det dags för ännu ett mål i slutminutrarna, denna gång hemma mot Bristol City. Båda matcherna vanns med 2-1, och efter tolv matcher, dvs en dryg fjärdedel av serien, ståtar Brighton med åtta uddamålssegrar och fyra oavgjorda, leder serien med fyra poäng och är enda obesegrade lag i det engelska proffsseriesystemet.

Zamora ledde laget till seriesegrar i de två lägsta divisionerna i början av 00-talet, och i en intervju före säsongen nämnde han att han kom tillbaka till Brighton därför att han hade »unfinished business» här. Ingen vettig supporter börjar drömma om PL innan jul, men det har i alla fall inte varit något fel på inledningen, vare sig hos laget eller Zamora…


Fotnoter:

  1. Luton och Harpenden är snudd på ihopväxta; Watford ligger några kilometer bort. []
  2. Till hans försvar må anföras att det var svårt att se att Leeds, som det året kvalificerat sig till Champions League, och sedermera blev utslagna i semifinalen, skulle råka i ekonomiska svårigheter och åka kana i seriesystemet; och lika svårt att se att Brighton som spelade i Englands lägsta proffsliga, det som nu heter League 2, och bara något år tidigare varit nära att åka ur även denna, skulle resa sig och påbörja färden tillbaka till höjderna. Men faktum är att redan säsongen 2004-05 spelade Brighton och Leeds i samma division igen. []
  3. Och bakom löparbanorna; Withdean var, och är, ingen egentlig fotbollsarena utan en friidrottsarena som också kan användas för bollsport. []
  4. Det finns många indikationer på att brightonsupportrarna var medvetna om att Withdean inte var den idealiska platsen att se fotboll; en indikation är att när en supportersajt ska sammanfatta en säsong på Withdean anger de inte bara de bästa och sämsta matcherna, utan även den våtaste (jag lyckades alltså pricka en av dem), en annan att ett reklamjippo i kampanjen för ett nytt stadium inbjöd supportrar från motståndarlag att ge en känd brightonsupporter (Des Lynam; jag tror han är/var något slags TV-sportfigur i GB.) en dusch. []
  5. Det har funnits olika uppgifter på webben; jag har därför räknat själv, och dubbelkollat… []