Sommardrömmar

Tankar om och kring musik, del 15

Good harvestDream of June

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För ett par veckor skrev jag om ett användbart trick att hitta ny musik; reciprocitet. Ett annat sätt att upptäcka bra musik är naturligtvis att lyssna på radio. För tillfället fungerar det dock mindre bra; så fort jag sätter på radion sjunger någon om att inte sluta dansa med en massa konstiga negeringar[1], eller om tatueringar; jag är inte särskilt intresserad av någondera. Annat var det för femtio år sedan, då jag just upptäckt tio-i-topp och de artister som sjöng på engelska. För ett tag sedan hittade jag en fullskriven anteckningsbok från denna tid där jag skrivit ner alla tio-i-topp-listor från november 1972 fram till det sista programmet, i juni 1974, med en femtonårings förståelse av det engelska språket. Those were the days, my friend…

Men ibland händer det fortfarande, även om lite reciprocitet alltid är bra att ha till hands. För några somrar sedan råkade jag passera förbi köket vid ett besök hos min mor; där stod alltid en radio på[2]. Där spelades en låt av Paul Simon, minsann, så jag satte mig för att försöka utröna hur det kom sig att radion plötsligt spelade bra musik. Det visade sig otroligt nog vara två unga tjejer som valde musiken, och vilken musik sedan! Efter Simon följde Nick Drake, Joni Mitchell och Crosby, Stills, Nash & Young[3] — det är svårt att hitta en inledning mer ägnad åt att få mig intresserad av ett program. Det framgick också att de två tjejerna var artister själva och kallade sig »Good harvest», och jag misstänkte starkt att reciprocitet gick att använda även här — om en artist gillar musik som jag gillar, borde jag gilla artistens ifråga musik. Den misstanken visade sig hålla streck.

Som vanligt har jag ingen aning om vad texten betyder, men om jag skulle våga mig på en gissning så skulle jag säga att sångarjaget på ett finkänsligt sätt vill påpeka för en person att de inte är »kompatibla». För att jämföra med Paul Simon, så skrev ju även han om detta, fast på ett mer burdust sätt; en hel sång på det temat, »50 ways to leave your lover», och i en annan låt konstaterade han att

I like to sleep with the window open
And you keep the window closed
So goodbye, goodbye, goodbye…

Själv är jag utan tvekan en höstperson. Inte en sådan som gillar stormar och åska, dock; men gärna ett stilla regn[4], då man kan sitta inne, läsa en god bok i favoritfåtöljen med en kopp »Farbror August» inom bekvämt räckhåll.[5] Men så här års, när snön envist hänger kvar i norrlägen där solen har svårt att komma åt, så drömmer även jag om sommar.


Fotnoter:

  1. Jag tillhör ju de där märkliga personerna som vill tolka in en verklighet bakom texterna, och undrar därför hela tiden hur vederbörande tänkt sig att intaga föda eller uträtta sina behov… []
  2. Vardagsrummet brukade jag emellertid undvika, för där stod nästan alltid TV:n på. []
  3. Nej, jag kom naturligtvis inte ihåg artisterna som spelades, bara att det var fyra favoriter; en googling hittade emellertid den här sidan. []
  4. Det måste man nästan vara som Brighton-supporter — det är inte utan orsak som Withdean i folkmun döptes om till »Stadium of Light Showers», och som supportrarna sjunger »Win when it’s raining, we always win when it’s raining» (på melodin till »Guantanamera»). []
  5. Det kan möjligen dyka upp en »vinterman» senare i den här serien, men då tänker jag mig en engelsk vinter, och inte en svensk. []

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *