Tankar om och kring musik, del 91

Så här när sommaren andas sina sista suckar kan det kanske vara lämpligt att lyssna på en gammal favorit vars text handlar om att träffas igen efter en sommar då de två personerna i texten varit åtskilda. Jag hörde låten första gången i början av sjuttiotalet när jag började lyssna på Tio i Topp; efter att ha studerat Wikipedias granskning av låten ifråga misstänker jag starkt att det var Bobby Vintons version som jag hörde. Denna version finns märkligt nog inte omnämnd — än! Om jag kan uppbåda tillräcklig energi borde jag naturligtvis ändra på den saken.

Four bitchin’ babes är en (mycket) löst sammanhållen grupp av kvinnor, som ofta sjunger om vardagsproblem från ett kvinnligt perspektiv, ofta med ett ironiskt, lätt överdrivet tonfall. Exempel på denna typ är »What was I thinking?» och »Great big bug» som finns på deras tredje skiva »Fax it! Charge it! Don’t Ask Me What’s For Dinner! — More Life According To Four Bitchin’ Babes»^[1].

Trots att det enligt den wikipediaartikel jag länkade till ovan varit åtminstone 11 medlemmar i »bandet» är det två som alldeles särskilt bör omnämnas, Sally Fingerett, som varit med i alla konstellationer, och Christine Lavin, som grundade gruppen och trots att hon lämnade den efter de tre första skivorna svävar hennes ande fortfarande kvar. Och i samma wikipediaartikel meddelas att hon åter turnerar med tre andra »babes». Lavin står uppsatt på min lista över artister som borde komma med i den här serien, så det är inte omöjligt att hon dyker upp igen.

Fotnoter:

1. Dagens låt återfinns däremot på den andra skiva jag har av dem: »Buy me! Bring me! Take Me! Don’t Mess My Hair! — Life According to Four Bitchin’ Babes, Volume II» [↩]