Andra gamla tider…

Postat 2014-12-24 av bosjo

Svara

För några år sedan lät jag Dan Fogelberg berätta om sitt möte med en före detta flickvän med en lätt vemodig bakgrund av den gamla folksången Auld lang syne. Den här gången ska jag låta den makalöse gitarristen Martin Tallström spela just precis samma folksång på sitt oefterhärmliga(?) sätt^[1]:

Fotnoter:

Den som vill lyssna på fler inspelningar av Tallström rekommenderar jag att besöka hans youtubekanal »pinofluvius», eller att besöka hans sida på CD Baby, där man kan inhandla mp3or för en spottstyver, och CD-skivor för några extra dollar. [↩]

Nostalgisk tillbakablibliotick

Postat 2014-12-12 av bosjo

Svara

Det är något särskilt med bibliotek. Jag har visserligen inte styrt stegen dit särdeles ofta de senaste åren, men de korta besök jag gjort i lokala bibliotek har ändå gett samma invanda känsla av lugn, harmoni och något obestämt som jag för ögonblicket inte kan sätta fingret på; ett uttryck som »tidlös visdom» kan möjligen fånga en del av det — ni vet vad jag menar…

Mitt första bibliotek var jag inte ens inne i; det låg i samma lokal som jag gick i lekskola i och var alltid stängt — det var, om jag minns rätt, bara ett rum och kan inte ha innehållit särskilt mycket. Några år senare öppnades det nya biblioteket, i stora ljusa lokaler i ett nybyggt hus i Jönåkers centrum. Jag hade lånekort nummer 5, och måste ha varit en av de allra flitigaste låntagarna så länge jag bodde kvar. Detta bibliotek är nu sedan länge borta, och tyvärr fick jag reda på det för sent för att kunna rädda några av »mina» gamla böcker.

När jag började högstadiet fick Nyköping just ett nytt bibliotek^[1], och det blev en självklar uppehållsort under de timmar som då och då måste tillbringas någonstans, från den sista lektionen tills schackklubben öppnade vid sjutiden på kvällen. Även detta bibliotek är borta, men har bara flyttat på sig — ungefär diagonalt över Stora torget, om jag förstått det rätt — till ett dåmera nybyggt palats där det fick samsas med diverse andra kulturaktiviteter.

Men anledningen till denna nostalgiska tillbakablick på mina andra- och tredjehem genom åren är Linköpings universitetsbiblioteks filial i B-huset, eller »TekNat-biblioteket» som det hetat en del år nu; eftersom teckning var mitt överlägset sämsta ämne i skolan har jag inte riktigt förlikat mig med det namnet. När jag började plugga i Linköping hösten 1978 låg det, om jag minns rätt, mellan ingång 27 och 29, men flyttade redan året därpå till sin nyssvarande plats mellan ingång 25 och 27. Jag har inte besökt B-huset sedan jag slutade jobba där februari 1997^[2], så det har säkerligen hänt en del sedan dess, men det tycks i bortåt 35 år ha befunnit sig på ungefär samma plats, plus/minus några moduler här och där^[3].

Som den uppmärksammæ^[4] läsaren noterat, har jag i det förra stycket tvingats använda en lite ovanlig tempusform av ordet »varande», och detta beror på det sorgliga faktum att TekNat-biblioteket i Linköping klockan 17:00 i eftermiddags stängde för allra sista gången. Det är dock inte så att det kommer att försvinna; det slås samman med huvudbiblioteket i hus D. Jag har, såsom utflyttad från både Linköping och universitetet, inte någon större överblick över beslutsgången, men det tycks ha varit krassa ekonomiska motiv som fått styra. I mitt stilla sinne undrar jag hur man värderar forskares tid; på den tid jag var doktorand kunde man på väg tillbaka till sitt rum från fiket smita in en stund på biblioteket — omväg noll meter, och »omtid» noll sekunder — medan en rask promenad tur och retur D-huset bör ta upp emot 10 minuter.

Det är svårt att gå förbi TekNat-bibliotekets historia utan att nämna min tidigare kollega på avdelningen för teoretisk fysik, Rolf Riklund, som tråkigt nog dog för några år sedan, alldeles för ung. För att ge dem som inte kände honom de rätta proportionerna — om jag är »ganska förtjust» i böcker, så älskade Rolf dem. På sitt arbetsrum hade han ständigt ett rullbord av den där större modellen som experimentalisterna använde, fullastat med boktravar från biblioteket så att han var fullständigt dold för omvärldens blickar även om han reste sig upp; om man upptäckte att en viss bok var utlånad var första åtgärden att fråga Rolf om han hade den, vilket oftast var fallet. På sätt och vis var det kanske bra att han inte behövde uppleva detta — »om du hör nått i luften som surrar, så är det bara Rolf i sin grav som snurrar…»

Fotnoter:

Såvitt jag förstår övertog man de lokaler som Tempo hade haft sedan början på 50-talet, och som min far grävmaskinisten hade grävt grunden till. [↩]
Utom möjligen en snabbis sommaren 2001. [↩]
De två första byggnaderna på det som numera kallas »Campus Valla», A- och B-husen, var byggda efter industrimässiga principer, med hjälp av ett modulsystem som var både tämligen praktiskt och tämligen fult. [↩]
I mina försök att producera så könsneutral text som möjligt har jag här uppfunnit ändelsen »-æ», som på ett till synes smidigt sätt kombinererar den manliga ändelsen »-e» med den kvinnliga, »-a». [↩]

Ombyte förnöjer

Postat 2014-11-29 av bosjo

För någon vecka sedan uppmärksammade mig Olle Häggström på att Magnus Carlsen missade en möjlighet till odödlighet^[1]. Olle tänkte på denna ställning från det fjärde partiet i matchen mot Anand:

Carlsen – Anand
Ställning efter svarts 15:e drag

och menade att Carlsen här kunde prövat 16. Sb3 med idén Sbd2, Sd4 och S2f3; en intressant springarmanöver som både Olle och jag har praktiserat genom åren. Att denna strategi har ett visst mått av giftighet visades inte minst i det elfte matchpartiet, där Magnus var nöjd med att bara skyffla runt sina pjäser i väntan på att svart skulle implodera. Det är emellertid möjligt att denna plan är mer effektiv i ett läge där motståndaren känner sig förpliktigad att företa sig något.

I en fotnot till mitt opus föreslog jag ett namn på denna manöver »tills vetenskapen funnit ännu tidigare exempel». Redan då hyste jag vissa planer på utföra den »vetenskapliga» undersökningen; och nu har jag äntligen lyckats få den ökända kroppsdelen ur fordonet. Men innan jag presenterar mina resultat kommer jag att, i något slags vetenskaplig anda, ägna ett kapitel åt att lägga fast den terminologi jag tänker använda och ett åt att beskriva hur jag gjort, ifall någon skulle vilja repetera eller utvidga min forskning. Den otålige som bara är intresserad av att se exempel på denna spännande manöver gör nog bäst i att hoppa direkt till resultaten.

Terminologi

Låt mig först definiera den manöver vi letar efter:

I en viss ställning har en spelare två springare på rutorna A respektive B. Fyra drag senare har de båda springarna bytt plats, så att den som ursprungligen stod på ruta A nu står på ruta B, och vice versa.

Efter en myckenhet grubblande har jag bestämt mig för att kalla denna manöver för en FSPW, vilket bör utläsas Fyrdragig SpringarPlatzWechsel. Platzwechsel är redan ett begrepp inom problemschacket^[2]; »Springar-» och »Fyrdragig» är prefix som måste tillsättas för att skala bort liknande manövrer som endera utförs av andra pjäser eller tar längre tid på sig^[3].

Det finns sex grundtyper av rutpar (A och B) som kan utgöra utgångspunkt för ovanstående manöver, och de har markerats i nedanstående diagram; A är i detta fallet d4, medan B kan vara någon av de rutor som indikerats med en chockrosa springare. Med hjälp av translationer och speglingar horisontellt, vertikalt eller diagonalt kan man sedan skapa alla springarkonstellationer som kan vara utgångspunkt för en FSPW.

Som man lätt inser från ovanstående diagram finns det två olika typer av utgångsställningar beroende på om fältet B har samma färg som A eller ej; om A och B har samma färg så kommer jag att prata om en »symmetrisk» FSPW, om de har olika färg talar jag i stället om en »asymmetrisk» FSPW. Namnen beror på att i det första fallet gör båda springarna två drag var, medan i det andra tvingas en pålle att utföra tre hopp medan den andra bara gör ett.

Ännu en bit terminologi, denna gång relaterad till den figur som springarna ritar upp under sin ringdans. Jag har gett de fem olika utgångsställningarna i det symmetriska fallet prefixen »kort rak» (f4), »lång rak» (h4), »kort diagonal» (e3), »lång diagonal» (g1) och »kamelstegs» (g3); namnen borde vara i stort sett självförklarande, åminstone för dem som är bekanta med fantasipjäsen kamels rörelsemönster. De asymmetriska FSPW-manövrerna kan klassificeras med samma termer och på samma sätt om man i stället för utgångsställningen använder den konfiguration som uppstår efter det första draget i serien^[4].

Metod

Som material att söka i använde jag en gammal och bamsig samlingsfil som jag totat ihop i slutet av 90-talet; de senaste tillskotten gjordes nog i början av 00-talet, så den är ingalunda »up-to-date». Den består av några större databaser från CD-ROM (bland annat FatBase), några större databaser från internet samt diverse slattar från alla möjliga och omöjliga håll; sammanlagt handlar det om omkring 4.9 miljoner partier, som när de kavlats ut i textformat (PGN) upptar ca 3.2 GByte.

För att söka i denna massiva datamängd använde jag ett program speciellt ägnat åt avancerade sökningar i schackdatabaser, CQL. Det program jag skrev utnyttjade en av dess nyaste finesser, »tags», vilket kort uttryckt gör det möjligt att följa upp var en viss pjäs befinner sig på brädet. Efter några försök beslöt jag mig för en tvåstegsraket — först körde jag partierna genom ett grovfilter som gallrade bort allt utom möjliga kandidater till FSPW:er, och sedan ett betydligt långsammare men noggrannare filter som sållade fram guldkornen. Det första programmet ser ut så här:

(match
 :pgn big1.pgn
 :output tmp1.pgn
 :forany Kn1 [N]
 :forany Kn2 [N]
 (position
  :shift :flip
  :sequence
  ((position $Kn1[d4] $Kn2[f3,e3,f4,h4,g3,g1]) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position) 
   (position $Kn1[f3,e3,f4,h4,g3,g1] $Kn2[d4]) 
  ); end sequence
 ); end position
); end match

I korthet letar det här programmet fram alla partier där en springare i utgångsställningen stått på en viss ruta, och fyra drag senare står på någon av sex bestämda rutor, medan en annan häst gjort samma tripp åt andra hållet. Här finns alltså ingen kontroll av att det är samma fält det handlar om i klungan av sex rutor, utan vilket fält som helst duger. Det ger naturligtvis ganska många falska träffar, men om big1.pgn innehöll ungefär en miljon partier hamnade tmp1.pgn någonstans runt 5-6000 partier.

Det andra program jag skrev ser ut så här:

(match
 :pgn tmp1.pgn
 :output out1.pgn
 :forany Kn1 [N]
 :forany Kn2 [N]
 (position
  :or
  (
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[f3]) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[f3] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[h4]) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[h4] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[e3] ) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[e3] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[f4] ) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[f4] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[g1] ) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[g1] $Kn2[d4]) 
    )
   )
   (position 
    :shift :flip
    :sequence
    ((position $Kn1[d4] $Kn2[g3]) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position) 
     (position $Kn1[g3] $Kn2[d4]) 
    )
   )
  )
 )
)

Här använder jag samma teknik, men skriver explicit ut de sex typer av manövrer jag är intresserad av; detta program är, inte helt överraskande, omkring sex gånger långsammare än det första, men i och med att det arbetar med ett sovrat material känns körtiden inte särskilt betungande. Av den ursprungliga miljonen återstår nu kanske 30-40 träffar.

Det bör noteras att detta bara hittar vita FSPW:er; för att hitta svarta får man köra de båda programmen en gång till, med de båda »taggarna» flyttade till de svarta springarna (dvs byta ut »[N]» i forany-satserna till »[n]»).

Resultat

Sym	Kort rak	4
Sym	Lång rak	4
Sym	Kort diagonal	1
Sym	Lång diagonal	2
Sym	Kamelsteg	6
Asym	Kort rak	16
Asym	Lång rak	19
Asym	Kort diagonal	10
Asym	Lång diagonal	30
Asym	Kamelsteg	20

När min dator tuggat genom de närmare 5 miljonerna partierna och jag rensat undan dubletter återstod 112 unika partier, vilket tyder på att FSPW-manövern inte är fullt lika ovanlig som man kanske skulle kunna tro. Partierna fördelar sig på de klasser jag definierat enligt tabellen till vänster. Som synes har de asymmetriska FSPW:erna en klar övervikt, och allra vanligast är en asymmetrisk lång diagonal FSPW. Detta beror till en stor del på en ställningstyp som kan uppkomma om man, som svart, ställer upp sig med springarna på d7 och f6 och har e5 under kontroll; sådant kan inträffa i öppningar som kungsindiskt, benoni, volgagambit^[5] och förmodligen fler som jag inte kommer på för ögonblicket; och dessutom naturligtvis också i de ställningar där vit ställer upp sig på motsvarande sätt. I dylika fall kan följande inträffa, om spelaren med springarparet har ambitioner att flytta fram positionerna på kungsflygeln:

O’Kelly de Galway – Zinser
Ställning efter vits 10:e drag

Svart försökte här aktivera sig med 10…Sg4 men efter 11.Sd2 Sge5 12.Le3 Sf6 13.h3 tyckte han uppenbarligen att det var bäst att retirera omedelbart med 13…Sed7, utan att vänta på f4; det hjälpte dock inte, utan vit vann efter 45 drag^[6].

Kommen så här långt tänkte jag visa ett urval av de mer intressanta manövrerna; eller kanske mer korrekt, kända schackspelare som dokumenterat sin subtila positionskänsla genom att i något parti utföra en FSPW. Till att börja med tänkte jag visa några »rekord», och vad vore lämpligare än att börja med det först spelade parti jag hittade i min databas; det spelades i en oavgjord match 1856-57^[7] mellan de två spelöppningsfarbröderna Bird och Falkbeer.

Bird – Falkbeer
Ställning efter svarts 17:e drag

18.Sfd3 g6 19.Sg4 De7 20.Sde5 h5 21.Sf2 (0-1, 49)

Den tidigaste förekommande FSPW:n i ett parti är samtidigt också det parti mellan de starkaste korrspelarna som uppvisar en FSPW. Vitspelaren, vars fullständiga och magnifika namn var Kornelis Dirk Mulder van Leens Dijkstra^[8], var en stark korrstormästare, som bland annat kom delad femma i AE Axelson Memorial, som då den spelades var den starkaste korrturneringen någonsin, med bland annat fyra tidigare och en^[9] blivande korrvärldsmästare på startlinjen. Manfred Mädler är kanske inte riktigt av samma kaliber, men är ändå ett känt namn i schackvärlden tack vare sin förlagsverksamhet.

Mulder van Leens Dijkstra – Mädler
Ställning efter vits 6:e drag

6…Sc5 7.b4 Sce4 8.Sa4 Sd7 9.f3 Sef6 (1-0, 52)

Den starkaste spelare som utfört en FSPW är, i det material jag genomsökt, utan tvekan Capablanca, och han gör det med sådan finess och ackuratess att jag valt att ta med ytterligare några drag innan han påbörjar själva FSPW:n. Svart har just flyttat löparen från c8 till d7, vilket möjliggör en synnerligen intrikat springarmanöver. Om den korta datoranalys jag gjorde av ställningen håller, så är det dock inget allvarligt fel; vit kan spela tornet till a1 och plocka a-bonden när han känner för det.

Capablanca – Yates
Ställning efter svarts 39:e drag

Vits a-springare siktar nu in sig på a-bonden 40.Sc3 Tc5 41.Se4 Tb5 42.Sed6 Tc5 43.Sb7! och där beseglades dess öde. 43…Tc7 44.Sbxa5 Lb5 45.Sd6 Ld7 46.Sac4 och därmed har vit fullbordat sin FSPW. Men han nöjer sig inte med det utan nu följer 46…Ta7 47.Se4! och vit har därmed även fullbordat en sexdragig SPW! I och med bondevinsten var partiet mer eller mindre avgjort, men det dröjde ända till drag 77 innan svart gav upp, och då stod han inför en oparerbar matt, som vit organiserade med hjälp av de två springarna och en dubbelbonde.

Nästa kategori är svår att namnge; den enkla varianten är »vackraste», för att komplettera trion »först, bäst och vackrast», men förutom att sådana påståenden kan dra åt sig ovälkommen uppmärksamhet från F! och likasinnade så innehåller det det orosmoment som består i att jag inte känner till utseendet på de övriga flickor/kvinnor som kvalificerat sig för »Klubb FSPW»^[10]. På grund av dessa svårigheter utnämner jag i stället Achmilovskaja till den starkaste kvinnliga spelare som utfört en FSPW.

Gaprindasjvili – Achmilovskaja
Ställning efter vits 43:e drag

43…Sh7 44.Txf8 Shxf8 45.De3 Sf6 46.Sf2 S8d7 (1-0, 57)

Det var rekordavdelningen. Härnäst följer en uppsättning FSPW:er av stormästare; förutom de ovanstående exemplen har jag hittat inte mindre än sju partier där stormästare var inblandade. Håll till godo!

Schmittdiel – Tal
Ställning efter svarts 47:e drag

48.Sbd5 La7 49.Sa6 Lc8 50.Sab4 Lc5 51.Sc7 ½-½

Ska man vara riktigt petnoga hade inte Schmittdiel fått stormästartiteln vid den tidpunkt då ovanstående parti spelades, men att motståndaren var Tal uppväger det mesta.

Bönsch – Schmittdiel
Ställning efter svarts 20:e drag

21.Sf4 Sc6 22.Sfd5 Dd8 23.Se2 Sa5 24.Sdc3 (½-½, 95)

Gheng – Sveshnikov
Ställning efter vits 17:e drag

17…Sb6 18.a4 Sbd5 19.La3 Sd7 20.Se4 S5f6 (½-½, 61)

Romanisjin – Bagirov
Ställning efter vits 105:e drag

105…Sb6+ 106.Kc5 Scd5 107.Kb5 Sa8 108.Sb7 Sac7+ (½-½, 112)

Panno – Quinteros
Ställning efter vits 35:e drag

35…S8h7 36.Ld2 Sd7 37.Kg3 Shf6 38.Kf3 Sf8 (1-0, 81)

Pachman – Grünfeld
Ställning efter vits 29:e drag

29…Sb6 30.Dg3 Scd7 31.Lb1 Sa4 32.T4d2 Sac5 (1-0, 38)

Gutman – Suetin
Ställning efter vits 14:e drag

14…Sb6 15.Sc5 Sbd7 16.Lf4 Sd5 17.Lg5 S7f6 (1-0, 69)

Siveri – Bilek
Ställning efter vits 21:a drag

21…Sb6 22.Lf2 Sbc4 23.Dc1 Sd7 24.Lf3 Sce5 (0-1, 31)

Så till slut några (fler) svenska exempel. Av de fem inblandade svenskarna har jag bara bekantat mig med två — min före detta klubbkamrat i Kristallens SK, Björn Gambäck, som måste vara en av världens mest aktiva amatörer, och Sollentunas legendariske bingolottoförsäljare Sune Engfors.

Gambäck – Wen
Ställning efter svarts 21:a drag

22.Sxd4 Lb6 23.Sef3 Lf7 24.Sc6 Lh5 25.Sce5 (½-½, 34)

Lindqvist – Uhlen
Ställning efter vits 31:a drag

31…Sd7 32.Df3 Sdf6 33.h3 Sf8 34.Te2 S6h7 (1-0, 56)

Vagasy – Engfors
Ställning efter svarts 21:a drag

22.Sd2 Lh6 23.S4f3 Lb5 24.Sb3 O-O 25.Sbd4 (0-1, 55)

Skulle du, mot förmodan, inte fått nog av FSPW:er vid det här laget så har jag lagt upp en pgn-fil med alla 112 partier som jag hittills funnit. Jag lovar inte att jag är färdig med ämnet, men det dröjer nog ett tag innan jag attackerar det igen, även om det finns två stora och intressanta frågor som ännu inte besvarats — har någon i den senaste generationen superstormästare utfört en FSPW, och har det komponerats en studie eller ett problem vars lösning kräver en FSPW? Jag lämnar dessa frågor obesvarade — tills vidare…

Fotnoter:

Han har dock fler möjligheter; som han skrev om en av dem på Twitter: »Two down, five to go»… [↩]
Se till exempel det andra temat i Jorge Lois jubileumsturnering [↩]
Om någon tycker att namnet är så pass träigt att det representerar en brandfara så tar jag med glädje emot bättre förslag i kommentarsfältet. [↩]
Ett intressant(?) faktum är att de två raka FSPW:erna kan betraktas som »inverser» av varandra; detsamma gäller för de två diagonala, medan kamelstegsvarianten är sin egen »invers». Vad jag menar med detta är att två drag efter den ställning som klassificerar FPSW:n är springarkonfigurationen dess »invers»; detta inses lättast genom att flytta omkring några springare på ett bräde. Från klassifikationssynpunkt spelar detta faktum inte så stor roll i det symmetriska fallet, men i det asymmetriska fallet kan det kanske vara mer berättigat att använda de tre termerna »rak», »diagonal» och »kamelstegs» för att indikera att det inte är så stor skillnad mellan de två varianterna av rak och diagonal FSPW. [↩]
Rolf Martens gick ju tyvärr bort för några år sedan, så ingen pratar längre om kaijsergambit. [↩]
Den som inte förstod vad jag pratade om när jag påstod att de två asymmetriska diagonala FSPW:erna på sätt och vis hänger ihop har här en perfekt illustration; om svart i stället börjat med 10…Se5 och följt upp med Sd7, Sg4 och Sgf6 så hade ju hen i stället utfört samma manöver baklänges, vilket var min motivering för att införa begreppet »invers». [↩]
Det där är min tolkning. Enligt flera källor spelades två matcher, varav den första bara omfattade tre partier (och den andra tretton), men såvitt jag förstår spelades matcherna med ett parti i veckan, och eftersom den »första» matchen påbörjades i slutet av november är det inte orimligt att man helt enkelt gjorde ett uppehåll över jul och nyår. [↩]
Jag har den största sympati för de stackars redaktörer som genom åren tvingats knöla in detta monsternamn i en tidningsspalt eller liknande begränsade utrymmen. [↩]
Man skulle också kunna hävda att det fanns två blivande korrvärldsmästare i turneringen, eftersom Tõnu Õim blev världsmästare ännu en gång, i VM-final XIV. [↩]
Jag måste dock erkänna, att jag av de bilder jag sett på Achmilovskaja på 80-talet, i synnerhet i samband med hennes spionthrillerinspirerade avhopp inför sista ronden i olympiaden 1988, fått intrycket att hon var en mycket attraktiv kvinna. [↩]

Gröna löv, och bruna

Postat 2014-11-07 av bosjo

Svara

Nej, det ska inte handla om politik, trots att det i den svenska maktsfären numera ofta förekommer diskussioner om både löv, i olika former och stavningar, och partiers färger.

Som jag påpekat någon gång finns det vissa musikaliska alster som framkallar en präktig, om också relativt snabbt övergående, imma på mina glasögon. Dit hör till exempel Dan Fogelbergs »Same old lang syne», det mesta av Barbro Hörberg och ett par tolkningar av Eva Cassidy; det finns säkert fler om jag får fundera en stund.

Ibland är det en viss inspelning som orsakar detta mystiska naturfenomen. Den version av »Leaves that are green» som finns på Simon & Garfunkels andra LP, »Sounds of silence» är väl ingen katastrof, men inte heller någon höjdare; sikten förblir då klar^[1]. Men den version som de levererade i Madison Square Garden den 2 december 2003, och som sedermera dokumenterades på DVD:n »Old friends — Live on stage», vilken återfinns i den osorterade skivhög jag kallar mitt videotek^[2], passar absolut inte att peta in på ett blandband för användning under bilkörning — åtminstone inte om ni råkar lida av samma åkomma som jag. Om ni råkat missa den versionen så hittade jag den på nätet (youtube; vad annars?):

Särskilt det ställe där Art Garfunkel, med en röst som långt ifrån är lika kraftfull som fordom, mer viskar än sjunger

I threw a pebble in a brook
and watched the ripples run away
and they never made a sound
and the leaves that are green turn to brown.

får imman att ligga tät…

Fotnoter:

Detta är givetvis en grov förenkling av verkligheten; på grund av min vid det här laget ökända lättja är mina glasögon, även utan extra immor, oftast i skriande behov av rengöring. [↩]
Only joking — jag har inte fler DVD-skivor än att de bekvämt får rum i två för ändamålet inhandlade behållare. [↩]

Ytterst litterära domar

Postat 2014-11-02 av bosjo

Svara

I en blogga för dryga halvåret sedan beklagade jag mig över de färglösa sätt att önska olycka över förtjänta individer som står en modern, icke-religiös person till buds^[1]. Häromdagen blev jag påmind om detta då den eminente facebookbloggaren Kurt Setterqvist berättade att han hade en gnisslande vajer utanför sitt fönster, och att det passade bra till helgens tema, vilket fick mig att tänka på Hjalmar Söderbergs väderhane; som bekant gnisslade den också i vinden.

Vad många inte vet, eller möjligen inte tänker på, är att den dikt som väderhanen inleder är en drift med dåtidens smakdomare par préférence, Carl David af Wirsén, kritikern som med sällan svikande precision spydde galla över de författare som eftervärlden funnit värda att läsa. I en kommentar till utgåvan av Söderbergs samlade skrifter skriver författaren själv:

En oväderssång skrevs våren 1895. Jag hade nyss gjort »Förvillelser» färdig och ville ge Wirsén betalt i förskott för det ovett jag ansåg mig ha skäl att vänta av honom. Anspelningarna på spekulationer i »brännvin och kaffe» syfta på ett den tiden gängse rykte, vars sanningshalt jag naturligtvis var ur stånd att kontrollera.

Med andra ord handlade Söderberg enligt maximen bättre förekomma än förekommas, vilket möjligen kan anses förhastat; han erkänner också att han låtit »skaldeyran ränna i väg med moralen».

En oväderssång

Det stormar i natten, och fönstren slå,
och vädret är icke det bästa.
Tankarna komma och tankarna gå,
och sorgliga äro de flesta.

Kring land och kring hav gå stormens ljud.
Den gnisslar, väderhanen.
I natt gå många själar till Gud,
och flera tager väl fanen.

Du tiger, mitt barn, din hy är blek,
och du skälver vid flöjelns sving.
Jag tänker ej heller på lust och lek,
jag tänker på andra ting.

Jag ligger och tänker på domens dag
och ängslas för ovän och vän.
Vad skola vi svara, du och jag —
och Carl David, hur går det med den?

När månen den sista natten släcks
och ljus står den sista dagen,
och solen svartnar och tiden stäcks,
då får han knip i magen.

Då får han knip i den mage, som
är multnad sen länge ren,
och han kravlar sig upp och ser sig om
och samlar ihop sina ben.

Till himlens festligt belysta entrée
han bland annat gott folk sig ämnar,
och som visitkort han lämnar
en knota, märkt C. D. W.

»Min gode Sankt Per, låt upp din port,
jag slipper ju in, eller hur?
Jag hoppas du ett och annat har sport
om min aktade signatur.»

Sankt Per, han räcker den knotan igen.
Med guldgalonerade bårder
står han stel och styv: »Ursäkta, min vän,
mot dig har jag tydliga order.

Det gör mig ont, ty jag höll dig kär,
när du skrev i Vårt Land — men du står
tyvärr i den svarta matrikeln här,
rubricerad som pseudo-får.

Du sjöng så fromt din fromma koral,
men tänkte: Det vore allt maffe
med en liten hausse på tro och moral
och en på brännvin och kaffe.»

Då bleknar den riddarn och sjunker på knä
och suckar med gråten i strupen:
»Ack käre Sankt Per, jag har varit ett fä,
och min nådatid är förlupen.

Men lille Sankt Per, du är säkert van
att hjälpa upp dem som falla,
och i Lidners Yttersta dom bli alla
ju saliga, utom fan.»

Sankt Petter kväver ett elakt skratt
och skruvar hövligt sin ring
och pratar en stund om ditt och datt,
men mest om sorgliga ting:

Att Heidenstam rakt in till Gud har åkt
med ett tandem av svarta svin,
och att brännvin och kaffe stå lika lågt
i himmelen som i Berlin.

»Nu får du väl pröva ditt gamla sätt
och gå till ett dåligt ställe.»
Så talade vist och med världsmannavett
den gode gamle Sankt Pelle.

Carl David var trött och slog sig helt fritt
i portvaktarlogen ned,
och Sankt Per var gemytlig och nickade blitt,
så glorian for på sned.

Till slut gör Carl David med gråt och skrik
den helige Petter nervös.
Han morrar argt: »Skriv en kvick supplik,
så kanske han slår sig lös

och ger dig sin nåd — herr Renan han den gav
för en snillrik och fiffig skrift.»
— Carl David smög bort med en känsla av
att han var utsatt för drift.

Men nere i rymdens källaresal,
där Skam och hans mor, det skrället,
leva muntert med syndare utan tal,
där ligger det dåliga stället.

Där får jag väl också husrum och mat
för allt mitt bråk och besvär.
Till Renariska supplikvägen är jag för lat
och blir alltså kvar där jag är.

Alltnog, jag har väl vid denna tid
hos fan en rådstaburett.
Jag gläntar i porten och hör ett »Guds frid!»
— »Herr doktor — nej, ser jag rätt?

Ack, kära herr doktor, vänd om, jag besvär;
här finner ni ingen trevnad,
ty Strindberg och jag ä’ ministrar här
och skulle förbittra er levnad.

Här stå edra chanser tämligen knalt,
edra psalmer mötas med grin,
och brännvin och kaffe stå lika skralt
i helvete som i Berlin.»

Förtvivlad vänder han åter till
den korsväg han nyss tog av vid.
Nu går han i natt och mörker vill,
den ruskige gamle Carl David!

Han går och gråter och vet inte hur
han blev dömd att gå där och rota,
ensam med sin knota
och sin aktade signatur.

Söderberg nämner i förbigående Bengt Lidners dikt Yttersta domen^[2], men för en i äldre litteratur föga bevandrad person är det betydligt lättare att se likheter med H.B. Palmærs bekanta satir Yttersta domen i Kråkvinkel:

Jag låg och sof och jag drömde. Nu bör herrskapet veta, att jag sofver på tagelmadrass; och deraf kommer förmodligen, att mina drömmar hafva någon anstrykning af häst; de liksom gnägga och sparka bakut. Så länge jag var barn och sof i dunbädd, voro mina drömmar så oskyldiga och menlösa; de hade då anstrykning af fjäderfä.

Jag drömde, att årtusenden voro förflutna och mossa redan länge hade växt på min och de öfriga Kråkvinkelboarnas grafvar. Då blåste erkeengeln Mikael i domsbasunen och vi uppstego med hast ur våra likkistor och började kläda oss till doms. För mig gick detta särdeles fort; ty jag egde ingenting, ej en gång en skjorta, att taga på kroppen. Tänker du – sade en af Kråkvinkelsboarna – tänker du alldeles naken framträda inför vår Herre? Hvarför icke – svarade jag – går jag icke i de kläder, som kongl. maj:t och kronan bestått mig?

När erkeengeln Mikael upphört att blåsa, framträdde erkeengeln Gabriel med en hisklig foliant i handen. Det var en katalog öfver Kråkvinkels hela befolkning. Han slog upp boken och uppräknade oss allesamman. Vi, som hade studerat latin, svarade adsum. De öfriga hojtade på svenska.

Alla befunnos vara tillstädes, utom biskop X.

»Hvar kan biskop X. vara?» frågade erkeengeln Gabriel.

Då steg jag fram, bugade mig djupt och sade: Ers exellens! – ty alla erkeenglar äro exellenser, fast icke alla exellenser äro erkeenglar. – Ers exellens! Ett så högtidligt tillfälle, som detta, kan svårligen aflöpa utan villervalla. Det är t. ex. rätt kinkigt att i hast få reda på sina arma benknotor; ty den ena ligger här och den andra der. Om jag icke alltför mycket bedrager mig, går herr biskopen på kyrkogården och letar efter sitt hufvud.

Då log erkeengeln Gabriel och sade: Den gode Guden har inga orimliga anspråk. Han fordrar ej, att biskopen skall visa sig med hufvud, emedan Han aldrig gifvit biskopen något sådant. Gack du och tillsäg biskopen att komma sådan, som han är.

Jag uträttade kommissionen, och herr biskopen infann sig ändtligen sådan, som han var.

Sedermera passerade ungefär en fjerdedels timma, hvarunder ingenting passerade. Imellertid stod jag och tänkte på alla mina synder, på det onda jag gjort – t. ex. åtskilliga tidningsartiklar, – och det goda jag underlåtit – t. ex. att sparka åtskilliga lymlar i – – hvad heter det nu igen? Den barmhertige Guden skall nog förlåta mig alltsamman, sade jag till mig sjelf, sakta men förtröstansfullt. De öfriga Kråkvinkelsboarna voro också vid godt kurage, somliga af dumhet och somliga af religiositet.

När qvarten var förlupen, öppnade sig det stora stjernetältet, som var utspändt öfver slätten. Vår Herre framträdde derur, och genast började hela skaran af de ringare englarna eller, så till sägandes, englapacket att ropa: hurra! I drömmen vågade jag betrakta vår Herre; men – mitt herrskap! – nu, då jag är vaken, vågar jag icke beskrifva honom. Så mycket kan jag dock säga i förtroende, att den som har en sådan gestalt, ett sådant ansigte, som han, kan ropa: Varde ljus! utan att befara olydnad af elementerna.

Vår Herre stälde sig och beskådade oss, arma Kråkvinkelsboar, en god stund. Och när han det hade gjort, så gäspade han. Och när han det hade gjort, så sade han: I ären får allihop; gån och ställen er på min högra sida.

Hej! nu äro vi saliga! – ropade Kråkvinkelsboarna; – och i glädjen hoppade de på ett ben och på två, ja till och med på tre. Äfven jag var särdeles belåten. Men ett förtröt mig likväl; det var den dubbelhet, som ligger i betydelsen af ordet får. Jag trodde mig hafva märkt ett skimmer af smålöje på den gode Gudens läppar, då han uttalade ordet. Är jag då verkligen ett får? – frågade jag mig sjelf; och min egenkärlek, den kanaljen, svarade högljudt: nej. Men jag tänkte allt mera och mera på saken, och ju mera jag tänkte, dess mattare blef egenkärlekens stämma, och en annan stämma lät höra sig ur djupet af min varelse, i början otydligt – men slutligen kunde jag helt tydligt urskilja det ordet – bä. Det var rösten af en liten, helt liten lamunge, som bräkte ur djupet af min varelse. – Jaså – sade jag då – jag ser, att det eger sin riktighet. Och sedan var jag vid samma hopp-lustigt-humör, som de öfriga Kråkvinkelsboarna.

Men en fans ändå, som icke var glad. Det var hin håle. Han hade också infunnit sig, för att få sin procent af befolkningen och hade tagit med sig en säck, hvari på sin höjd kunde rymmas ett par personer. I den säcken hade han ämnat stoppa dem, som möjligen skulle falla på hans andel. Hm! – tänkte jag vid mig sjelf – att vara en sådan fähund, som han är, har ändå hin håle bra måttliga anspråk. Men då han nu såg sig alldeles lottlös, blef han öfvermåttan bedröfvad. Hufvudet sänkte sig mot bröstet, tårarna kommo honom i ögonen och med klagande stämma suckade han: nog trodde jag ändå, att jag skulle få domprosten Y; aldrig kunde jag misstänka, att jag till och med skulle gå miste om honom.

»Titulus kan,» sade jag och vände mig till hin håle, »alls icke hafva några giltiga skäl för de anspråk, som titulus gör på domprosten Y.»

»Det vore fan,» sade hin håle.

»Och hvilka skulle dessa skäl vara,» frågade jag.

»Till att börja med, så är han en jesuit,» sade hin håle.

»Ingalunda!» sade jag. »Jesuiter finnas icke mera; och när de funnos, voro de jättar, svarta jättar, som hade konungarnas hjertan och folkens öden i sina händer. Det är oförskämdt att kalla herr dvergen och domprosten Y en jesuit.»

»Kan väl hända,» sade hin håle och borttorkade sina tårar. »Men det var ändå en för god karl att gå miste om,» sade hin håle.

»Och hvarmed skulle titulus hafva pinat honom, i fall han råkat i tituli våld,» frågade jag.

»Med att läsa sina egna anföranden till konsistorii protokoller,» sade hin håle.

»O hvilket sataniskt påfund!» utropade jag. »Hvilken raffinerad grymhet i uppfinningen af qval!» Håren reste sig på mitt hufvud; i förskräckelsen vaknade jag, och min dröm var slut.^[3]

Till ovanstående text har Palmær fogat två noter; om biskop X säger han att »[e]medan herr biskopen är obekant, såsom storhet betraktad, har författaren betecknat honom med en af de sista bokstäfverna i alfabetet», och om domprost Y att »[h]är gäller samma anmärkning som vid X». Att biskopen hette Hedrén och domprosten Lidman visste naturligtvis alla »kråkvinkelboar» (dvs Linköpingsbor; artikeln publicerades i »Östgöta Correspondenten»^[4] 1838); Palmær hade, med rätt eller orätt låter jag vara osagt, fått för sig att dessa två var orsaken till att han förbigåtts vid tillsättandet av två tjänster som han sökt som lärare respektive bibliotekarie i Linköping.

Det förvånade säkerligen ingen att Palmær råkade ut för ett åtal för brott mot tryckfrihetsförordningen; den fiskal som gjorde anmälan nämner dock varken X eller Y, utan skjuter in sig på den »religiösa känslan» — en gäspande gud, änglapacket, fåren och liknande uttryck. Palmærs försvarsskrift är, som man kan förvänta sig, stridbart argumentativ och ett par gånger balanserar han farligt nära avgrunden. Han försöker avgöra vem det var som var hans egentliga fiende (fiskalen ser han bara som en bulvan); han förkastar Hedrén och Lidman, eftersom de säkert helst sett att saken fått dö(!) i stillhet^[5]; och kommer slutligen fram till att hans fiende var en viss August von Hartmansdorff^[6], och ägnar stor del av sitt försvar åt att ge en, låt oss säga, mindre smickrande bild av denne. Han avslutar sin beskrivning med orden

O! då jag beskådade detta, huru ofta och uppriktigt suckade jag: »Barmhärtige Gud! förläna Hr August von Hartmansdorff en smula förstånd, åtminstone så mycket, som han behöver för att förstå att han inget förstånd har.»

och tillägger något senare att

[…] då man är i delo med Herr von Hartmansdorff, blir man något enfaldig, liksom man blir något sotig, då man hanterar sot.

Trots dessa pikar blev han frikänd från anklagelsen, men fick böta några riksdaler för »det han i sitt försvar inblandat, vad ej till saken rätteligen hört.»^[7]

Till slut kan jag inte låta bli att citera Palmærs avslutning på sin försvarsskrift, inte för att jag håller med honom till 100%, men för att han, den 3 december 1838, gör en observation som nog kan anses aktuell ännu idag:

Här borde jag upphöra. Men ett uttryck förekommer i Aktors memorial, vilket jag önskar få besvara med några få, men allvarssamma ord, så allvarsamma, som jag dem mäktar åstadkomma. »Den religiösa känslan» har — så menar Aktor — blivit genom min artikel sårad. Om så verkligen förhåller sig, beklagar jag sorgen. »Den religiösa känslan», ej mindre än dess moderna namn, har länge förekommit mig misstänkt. Så vitt jag hunnit göra bekantskap med densamma, är den särdeles pjunkig och ömtålig. Den ropar aj! vid minsta beröring, likasom en svullen. Sin styrka visar den i extaser. Vore det ej måhända rätt så gott, att giva den »religiösa känslan» på båten, och taga den gamla, simpla gudfruktigheten till nåder igen, sådan som våra fäder den hade. Den är frisk och glad. Den visar sin styrka i handling och i försakelse.

Fotnoter:

Det finns naturligtvis undantag. [↩]
Lidner är väl numera mest känd för den »Lidnerska knäppen»; efter att (synnerligen ytligt) skummat genom det angivna verket är det svårt att inte göra den reflektionen att han på sin ålders höst måste ha råkat ut för en anti-knäpp. [↩]
Texten är »lånad» från Projekt Runeberg, liksom de bilder jag använde för att skanna in Söderbergs dikt om Wirsén. Detta är i första hand ett utslag av lättja, då jag har både den del av Söderbergs samlade verk som det handlar om ovan, och två upplagor, närmare bestämt den tredje och den fjärde, av Palmærs Eldbränder och gnistor i den osorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek. Jag funderade på att skanna in versionen från den fjärde upplagan, eftersom stavningen där normaliserats till en något modernare form, men avstod av lättje- och bildningsskäl. [↩]
Särskrivning är inget modernt fenomen, om någon nu trodde det. [↩]
Denna skarpsinniga iakttagelse var förmodligen riktig; Lidman skriver i ett brev: »Bäst hade varit att låta den usla tidningen sotdö. Nu kanske strävar den, taliter queliter, över nästa år.» Som bekant lever Corren ännu i denna dag. [↩]
Om jag förstått det rätt, vilket inte alls är säkert, var von Hartmannsdorff högsta höns på hovkanslerämbetet, det ämbetsverk som hade till uppgift att hålla ett öga på pressen, och se till att den höll sig inom tryckfrihetsförordningens ramar. [↩]
Uppgifterna och citaten i det sammandrag som jag ovan gjort av det åtal som Palmær råkade ut för i samband med publiceringen av Kråkvinkel-artikeln är hämtade från den fjärde upplagan av Eldbränder och gnistor; de saknas tyvärr i den första upplagan, som Projekt Runeberg lagt ut på nätet. Huruvida de finns med i den tredje upplagan kan jag för närvarande ej avgöra, då detta exemplar befinner sig på en obestämd plats i »biblioteket». [↩]

bosjo surrar

Åsikter och tankar från min ordblandare

Årsarkiv: 2014

Andra gamla tider…

Nostalgisk tillbakablibliotick

Ombyte förnöjer

Terminologi

Metod

Resultat

Gröna löv, och bruna

Ytterst litterära domar