En trevlig lösning

En trevlig lösning skrevs redan 1916 av den för mig helt obekante Raymund Allen; jag översatte den till svenska 2003 för Schacknytts julnummer. Några år senare la jag ut den på min förra blogg, och det är därifrån jag nu »räddar» den till min nuvarande.

Den här lilla julhistorien har väl egentligen bara kuriosaintresse, oavsett om man betraktar den från deckarkonnässörens eller schackspelarens synvinkel. Men faktum kvarstår att den skrevs redan 1916, då varken detektivnoveller eller retrograd schackanalys var särskilt vanliga. Att ingen mindre än Dorothy Sayers fann den tillräckligt intressant för att inkludera den i sin antologi Great short stories of detection, mystery and horror tyder ju trots allt på att den har ett visst historiskt intresse.

Kappsäcken, som för Kenneth Dales starka arm knappt varit mer än en fjäder då han lämnade stationen, tycktes på något magiskt sätt växt sig allt tyngre under den kilometers promenad som förde honom till Lord Churts lantliga residens. Det var med lättnad han ställde kappsäcken på verandan, och ringde på klockan.

Han var tvungen att vänta några minuter, och sedan öppnade Lord Churt dörren i egen hög person. Hans runda, rödlätta ansikte, som knappt skulle behövt någon make-up alls för att bli en perfekt »Mr Pickwick», strålade välkomnande. »Kom in, käre vän, kom in! Utomordentligt trevligt att se dig. Jag önskar dig en God Jul!»

Det var julafton, och hans sätt formligen bubblade av den vänlighet som tillhör helgen. Han tog kappsäcken och bar in den i hallen.

»Jag är min egen dörrvakt och uppassare och allting annat för ögonblicket. Skickade alla tjänare till en julteaterföreställning i skolan här på orten och låste efter dem. Min fru följde med och moster Blaxter.»

»Och Norah?» frågade Kenneth.

»Ah! Norah!» svarade Churt med en vänlig klapp på Kenneths axel. »Norah är den enda person som räknas, visst är hon, och naturligtvis ska hon vara det. Norah stannade inne för att skriva julkort, och jag skulle tro att hon fortfarande är på sitt rum, men korten måste vara skrivna nu för jag såg dem i brevsäcken. Hon skulle naturligtvis ha mött dig, men ditt brev sa att du inte kunde komma.»

»Ja, jag vet. Jag trodde inte jag skulle komma loss, men idag mjuknade min chefs hjärta, och han sa att han skulle klara sig utan mig tills övermorgon. Så jag rusade iväg för att ta två-och-femton-tåget, och hann precis med.»

»Och här är du, som en glad överraskning för din stackars besvikna Norah — och för oss alla,» la han till, godmodigt.

»Jag hoppas min fästmö gjort ett gott intryck,» anmärkte Kenneth, med ett leende som visade att han kände sig säker på hur svaret skulle lyda.

»Käre vän,» svarade Churt, »jag kan uppriktigt säga att jag tycker att hon är både vacker och charmerande. Vi var mycket glada åt att bjuda hit henne och hennes sångröst har berett oss ett stort nöje.» Han tvekade ett ögonblick innan han fortsatte. »Du måste förlåta oss försiktiga gamla människor om vi tycker att förlovningen kom en smula hastigt. Som moster Blaxter sa idag, du kan inte känna henne väl efter en så kort bekantskap, och hennes släkt känner du ju inte alls.»

För sin egen del ansåg Kenneth att moster Blaxter var en ättiksblodad gammal glädjedödare, men han undvek att uttala någon del av den bedömningen högt.

»Låt oss ha en pratstund om din stora affär senare,» fortsatte Churt. »Följ med mig till biblioteket. Jag håller just på att avsluta ett parti schack mot Sir James Winslade, och sedan ska vi ta reda på var fröken Norah håller sig gömd.»

Han stannade vid ett bord i den gång som ledde från hallen till biblioteket, och tog fram en nyckelknippa ur fickan. »Hon hade skrivit ett brev till dig, så det är väl lika bra att rädda det från säcken.» Han låste upp låset till brevsäcken, la innehållet i en hög på bordet, och medan han la tillbaka breven i säcken mumlade han en kommentar då och då. »Faster Emma — oj, jag borde också ha skrivit till henne; måste göra det till hennes födelsedag i stället. Mrs Dunn — samma sak där, är jag rädd. Röda korset — hoppas det inte kommer bort; grandiost arbete de gör, Röda korset. Ah, här har vi det: ’Kenneth Dale, Esq., 31 Valpy Street, London S.W.’» Han välte tillbaka resten av högen i säcken och låste den. »Stoppa brevet i fickan och kom med, annars tror Winslade att jag aldrig kommer tillbaka.»

Han fördröjdes emellertid ytterligare några ögonblick av att släppa in tjänarna, som just kom tillbaka från byn. Han lämnade brevsäcken till en av dem för vidare transport till postkontoret.

I biblioteket satt Sir James Winslade vid schackbrädet, och Churts privatsekreterare, Gornay, en lång, smal figur med blek hy och mörka, klipska ögon, betraktade ställningen.

Sekreteraren hälsade på Kenneth utan någon större hjärtlighet, och vände sig till Churt. »Har breven skickats iväg ännu?»

»Ja; ville du också skicka något?»

»Bara ett kort som jag borde skrivit,» svarade Gornay, »men det är inte särskilt viktigt»; och han satte sig ned igen bredvid schackspelarna.

Churt anförde de svarta pjäserna, svarta dock endast till namnet, eftersom de var de små röda pjäserna från ett reseschack. Han tycktes ha råkat i svårigheter, och, till Kenneths stora tillfredsställelse — han var mer intresserad av att börja sökandet efter Norah — tog partiet slut efter bara ett fåtal drag.

»Jag ser inte hur jag ska klara mig ur det här,» anmärkte Churt, efter en sista konfunderad överblick över ställningens möjligheter. »Du attackerar mig i nästa drag med en häst eller damen, och vilket du än väljer är jag färdig. Partiet är över, jag ger upp.»

»En turlig vinst för er, Sir James,» observerade Gornay.

»Turlig?» frågade Winslade. »Du har redan talat om för oss att vi har brutit mot alla sunda principer i öppningen, men kunde svart spelat bättre under de senaste dragen?»

»Han kan fortfarande vinna partiet i slutställningen,» svarade Gornay.









Winslade – Churt
Svart drar och vinner

Han bevisade sitt påstående genom att göra några drag, och återställde sedan pjäserna till sina ursprungliga platser.

»Nåja, det spelar igen roll, du vann,» sa Churt godmodigt, »jag skulle aldrig ha hittat rätt drag på egen hand.»

Gornay fortsatte att studera brädet uppmärksamt, och hans ansikte fick ett ivrigt uttryck, som om han upptäckt något nytt och intressant i ställningen. Just då var Kenneth bara irriterad över dröjsmålet. Det var först någon timma senare som sekreterarens kommentarer om partiet fick en så viktig betydelse för honom att han drog sig till minnes den exakta ordalydelsen.

»Även om spelet var tämligen excentriskt ibland, så måste jag säga att det var djärvt och spektakulärt på båda sidor,» kommenterade Gornay. »Till exempel, när Lord Churt offrade sin springare utan att få någonting för den, och när ni, Sir James, gav honom valet att slå er dam med a- eller c-bonden på b6.» Han vände sig mot Churt. »Det hade kanske varit bättre att slå med c-bonden än med a-bonden.»

»Jaja, det var det säkert,» svarade Churt, »men jag skulle säkert gjort pannkaka av alltihop i alla fall. Men kom med nu, allesamman, så ska vi se om vi kan få oss en kopp te.»

Kenneth lyckades, innan teet serverades i stora rummet, hitta Norah och utbyta hälsningar på tu man hand, och hennes ansikte strålade fortfarande av glädjen från det oväntade mötet då de steg in i rummet.

Efter teet drog sig Sir James tillbaka till herrummet för att, tillsammans med sekreteraren, njuta en cigarr, och Churt vände sig till Norah. »Du måste sjunga en av de julsånger du lovade oss, och sedan kan ni ungdomar gå till biblioteket för att diskutera era privata affärer. Jag vet att ni längtar efter att komma bort från oss gamla stötar.»

»Tack så mycket, Lord Churt, för ’gamla stötar’, å din frus och mina vägnar,» sa moster Blaxter med en mild sarkasm som på något sätt misslyckades att förmedla den avsedda spefulla effekten. Men Norah hade redan satt sig ned vid pianot, och hon stämde upp en glad julsång innan han kunde formulera ett passande svar.

Hon spelade ännu en julsång, en där alla kunde sjunga med, och under denna råkade Kenneths hand träffa på brevet i fickan. Han öppnade kuvertet just som Norah reste sig från pianot. Hon kände igen sin egen handstil och blev blossande röd. »Var försiktig, Ken! Låt ingenting ramla ut!» varnade hon.

Han drog försiktigt ut brevet, och såg noggrant till att en liten lock brunt hår, ett ömhetsbevis som hon skulle varit för blyg för att låta alla se, stannade kvar i kuvertet. Medan han var upptagen med detta, lösgjorde sig en tunn pappersbit från det vikta brevet, och fladdrade långsamt ner mot mattan, och instinktivt riktades alla ögon mot det. Det var en sedel från Bank of England, på ett belopp av ett tusen pund.

Kenneth tittade undrande på Norah, men blev inte klokare av det. Därefter på Lord Churt, då möjligheten slog honom att han, i ett julanfall av sin karakteristiska givmildhet, på något sätt lyckats smuggla ner sedeln i brevet. Men Lord Churts förstummade ansiktsuttryck var utan tvekan äkta. Hans händer darrade när han tog upp sin fickkalender och jämförde en anteckning mot sedelns nummer. Han var den förste att bryta tystnaden. »Detta är utomordentligt märkligt. Det här är just precis den sedel som jag skickade till Röda korset i eftermiddags som min julgåva, precis den som jag skaffade för att skicka anonymt till dem, och som ni damer var så intresserade av vid frukostbordet.»

Alla tittade på varandra för att få en förklaring, tills alla ögon var riktade mot Norah, eftersom hon var den person som skulle kunna förväntas lämna en.

Churt var upprörd och bekymrad. Moster Blaxter såg misstänksamt på Norah, när hon såg flickan förbli tyst, med ett ansikte som förlorat all färg. »Eftersom sedeln hittades i ett brev avsänt av Norah, bör hon vara den som kan förklara hur den kom dit,» anmärkte hon.

»Jag har inte den avlägsnaste aning om hur den kom dit,» svarade Norah, »Jag kan bara säga att jag inte stoppade dit den, och att jag över huvud inte sett den sedan frukosten, tills den föll ur mitt brev för några ögonblick sedan.»

»Mycket märkligt,» kommenterade moster Blaxter torrt. Kenneth hade svårt att hålla sig lugn. »Jag hoppas du inte insinuerar att Norah stal sedeln!»

»Mina kära vänner,» sa Churt i ett försök att lugna ner samtalstonen, »låt oss hålla våra huvuden kalla, och inte ställa till med några scener.»

Kenneth hade ännu inte lugnat ner sig. »Om Norah hade stoppat ner sedeln i kuvertet, skulle hon ha påpekat det i sitt brev. Jag hoppas ni accepterar mitt ord när jag säger att hon inte gör det.»

»Läs upp mitt PS, Ken,» krävde Norah. »Fröken Blaxter kan mycket väl påstå att det syftar på sedeln.» Flickan tittade på henne med ett ansikte som nu blixtrade av ilska, och Kenneth läste högt: »PS. Låt ingen se vad jag skickar till dig!» Det hade inte slagit honom att det kunde tas som något annat än en skämtsam anspelning på hårlocken, med utropstecknet tolkat ungefär »som om jag ens skulle tänka tanken att du skulle göra det,» eller något liknande. Det hela började bli för allvarligt för att ta någon hänsyn till blygsel, och han visade upp hårlocken som förklaring till Norahs PS. Det var en grym ödets nyck, tänkte han, att efterskriften skulle kunna misstolkas. Han hade räknat med att Norahs charm skulle ta det Churtska hemmet med storm, och därför var det extra retfullt att i stället se henne utsatt för en så avskyvärd misstanke. Moster Blaxters uppträdande blev ännu mer irriterande av att han inte hade något sätt att motbevisa henne. Han var därför tacksam när Lady Churts mjuka röst gav diskussionen en annan riktning. »Hur länge har herr Gornay varit här?» frågade hon sin man.

Churt såg chockerad ut. »Älskling, vi får inte göra några förhastade anklagelser i en sak som denna. Vilket motiv skulle Gornay haft för att placera sedeln i Norahs brev om han tänkte stjäla den? Och dessutom, mitt vittnesmål kommer att visa att han är oskyldig.»

»Skulle du ha något emot att tala om exakt vad du gjorde med sedeln efter att du visat den vid frukosten i morse?» frågade Kenneth.

»Jag ska berätta precis vad som hände,» svarade Churt. »När alla tittat på den vid frukostbordet, la jag tillbaka den i kalendern, som jag hade i min ficka tills i eftermiddags. Medan vi spelade schack kom jag på att brevsäcken skulle skickas till postkontoret tidigare än vanligt idag, så jag la sedeln i ett kuvert med Röda korsets adress förtryckt, klistrade ihop kuvertet och la det i säcken. Jag gick direkt tillbaka till biblioteket, och jag kommer ihåg att jag blev förvånad över det drag som Winslade hade spelat, eftersom han offrade damen för ingenting. Just i det ögonblicket kom jag på att Norah förmodligen redan hade lagt sina brev i säcken, och att jag, i så fall, lika gärna kunde låsa den med en gång så slapp jag vara orolig för att glömma det senare. Jag tittade på schackbrädet några minuter, fortfarande stående, sedan gick jag och låste säcken, efter att ha kontrollerat att Norahs brev verkligen var där. Jag gick direkt tillbaka och slog Winslows dam.»

»Men jag förstår inte vad det här har med herr Gornay att göra, och hur det bevisar hans oskuld,» anmärkte Lady Churt.

»Älskling, vem som än tog sedeln från ett kuvert och stoppade den i ett annat måste ha gjort det under det fåtal minuter som gick mellan mina två besök vid säcken. Det var den enda tid som brevet var i säcken utan att den var låst. Och under de där minuterna tittade Gorney på vårat parti, så det kan inte ha varit han.»

»Var han i biblioteket under hela partiet?» undrade Kenneth.

»Jag kan inte svära på det,» svarade Churt. »Jag tror knappast det. Jag la inte märke till det i varje fall. Men jag är säker på att han varken kom eller gick medan jag stod och stirrade på Winslades drag, och han måste varit där när Winslade offrade sin dam och när jag tog den, eftersom han kommenterade just precis de dragen efter partiets slut, och föreslog att jag borde slagit med den andra bonden. Du hörde ju honom själv.»

»Ja,» svarade Kenneth. »Så långt är jag med. Men det finns något som heter dyrkar, som bekant.»

»Tillverkarna av det här låset garanterar att inga dyrkar biter på det,» svarade Churt, »och nyckeln har inte varit ur mina händer, så han har inte kunnat tillverka en kopia, även om han skulle haft tid till det.»

Norah bröt in med en röst som darrade av indignation. »Med andra ord, Lord Churt, anser ni att alla indicier pekar på den enda person, förutom Gornay och Sir James Winslade, som befann sig i huset. Och mot det kan jag bara sätta mitt ord.»

»Och det är värt alla indicier i världen,» utbrast Kenneth, och hon tackade sin förkämpe med ett snabbt leende.

»Lady Churt har alldeles rätt,» fortsatte han. »Jag sätter mitt huvud på att det var den där lurifaxen Gornay. Kalla omedelbart hit honom, och se efter om inte hans ansikte visar hans skuld när jag beskyller honom för att vara en tjuv.»

»Det gör du inte alls!» utropade Churt bestört. »Det skulle leda till pinsamheter. Det finns ingen anledning att göra något så överilat.» Han antog den juridiska värdighet som han använde i den lokala rätten då han dömde någon buse till fem shillings böter i stället för de sex månader vederbörande borde haft. »Jag vägrar absolut att hysa någon form av misstanke mot någon under detta tak; gäster, tjänare eller någon annan. Det kommer förmodligen att visa sig att det inträffat någon egendomlig olyckshändelse, som ser självklar ut när den förklarats. Å andra sidan, det är också möjligt att någon person med onda avsikter lyckats ta sig in i huset utifrån, även om jag måste erkänna att jag inte förstår motivet för dennes handlingar om det skulle visa sig vara så. Hur som helst så ser jag som min plikt, för allas vårt anseende, att den här historien reds ut av lämplig myndighet.»

»Vad menar du med lämplig myndighet?» frågade Lady Churt. »Jag tyckte inte polisen här i byn skötte sig särskilt bra när stackars Kelpie blev stulen.»

Aberdeenterriern vid hennes fötter tittade upp ner han hörde sitt namn, och Churt fortsatte: »Jag ska telefonera Scotland Yard. Om Shapland är där, är jag säker på att han skulle kunna komma ner med en gång i sin bil. Han borde kunna vara här inom två timmar. Tills han, eller någon annan, anländer ber jag er att inte yttra ett ord om den här affären till någon som inte befinner sig här i rummet.»

»Absolut rätt sätt att hantera detta,» anmärkte moster Blaxter. »Det är inte mer än rätt att skulden läggs på rätt person, vem denna person än råkar vara.»

Med en taktfullhet som Kenneth inte hade tilltrott honom, vände sig Churt till Norah: »Jag tvekar inte ett ögonblick på att Shapland kommer att reda ut det här på ett tillfredsställande sätt. Tills dess, kära flicka, befinner vi oss i samma båt, för det är bara mitt ord som säger att jag la sedeln i röda-kors-kuvertet över huvud taget.»

Hans vänliga sätt gjorde att hon fick tårar i ögonen, och Kenneth ledde iväg henne till biblioteket.

»Att tänka sig att de tror att jag är en tjuv — en tjuv, Ken — en vanlig simpel tjuv!»

»Nonsens, min älskling,» sa han. »Ingen kan tro på sådana dumheter.»

»Den där avskyvärda moster Blaxter gör det i varje fall. Hon så gott som sa det rakt ut.» Hon satte sig in en fåtölj och började lugna ner sig, medan han vankade av och an i rummet, på samma gång arg och tankfull.

»Jag är så glad att jag hade dig på min sida, Ken, och Lord Churt, han är en riktig gammal raring.»

»Han är en dum gammal raring, hur som helst,» svarade han. »Han har mer pengar än han vet vad han ska ha dem till, men att bara tänka tanken på att skicka en tusenlapp med julposten, för att bli borttappad bland alla rödhakar och julhälsningar!»

Här avbröts de av att Gornay kom in i rummet.

»Jag tänkte inte stanna länge,» sa han som ett svar på deras inte särskilt välkomnande miner. »Jag har bara kommit för att be om en liten tjänst. Jag har en dispyt med Sir James om konsten att avläsa en persons karaktär från hans handstil, och nu skulle jag vilja ha exempel från personer vi båda känner. Vilken liten papperlapp som helst duger.»

Kenneth tog upp en sida anteckningspapper från ett bord, och skrev »Allt är inte guld som glimmar,» och Norah la till »Lika barn leka bäst.» Det verkade vara det snabbaste sättet att bli av med honom.

Gornay såg på pappret med en min som antydde att han inte var helt nöjd. »Jag hade hellre sett något som inte var skrivet specifikt för detta. Ingen skriver helt obesvärat när han vet vad det ska användas till. Ni har inget gammalt kuvert eller något i den stilen?»

Ingen av dem kunde hjälpa honom, och han gick sin väg, synbarligen en smula besviken.

»Jag undrar om det verkligen var därför han ville ha våra handstilar,» anmärkte Kenneth misstänksamt. »Han är en snabbtänkt kanalje. Tänk bara på hur snabbt han hittade rätt drag i det där schackpartiet. Det var inte helt uppenbart.»

Schackspelet låg öppet på bordet där Churt hade lämnat det före teet. Han tittade på det, först helt flyktigt, sedan med ett ökande intresse. Han tog upp en av pjäserna för att undersöka den närmare, ställde tillbaka den, och upprepade sedan proceduren med andra pjäser, alltmedan hans sätt visade en hela tiden ökande upphetsning.

»Vad är det, Ken?» frågade Norah.

»Bara en skymt av någonting.» Han satte sig ner. »Jag måste tänka — tänka hårdare än jag gjort i hela mitt liv.»

Han lutade sig framåt, och lät huvudet vila i händerna. Hon väntade under tystnad, tills han, efter några minuter, såg upp igen.

»Ja, jag börjar att se ljuset — mer än en skymt. Han är en listig rackare, herr Gornay, så väldigt listig!» Han log, dels av glädjen att finna en tråd i ett tilltrasslat nät, dels av beundran för det intellekt som vävt det. »Skulle du vilja veta vad det var han verkligen var ute efter när han kom in här?»

»Hemskt gärna,» svarade hon. »Men menar du att han inte hade haft någon dispyt med Sir James?»

»Jodå, det hade han säkert — han startade den för att den passade hans planer; men det han verkligen ville ha var det här.» Han tog upp kuvertet där sedeln hittats ur fickan. »Den där smörjan om karaktärsbedömning var ingen dum idé, och förmodligen hans enda chans. Men nej, käre Gornay, det kuvertet får du inte — inte ens för de tusen pund du stoppade ned i det.»

»Snälla Ken, förklara,» bad Norah.

»Jag ska, snart,» svarade Kenneth, »men jag skulle vilja få alla pusselbitar att passa först. Det andra problemet har vi inte löst än.»

Han sänkte åter blicken mot mattan framför eldstaden, och började tänka högt, för Norahs skull. »Churt resonerar som så att Gornay måste ha varit härinne och tittat på partiet under den enda tid som någon kunde ha mixtrat med breven, eftersom han efteråt nämnde det drag som spelades precis i början av den perioden och det som spelades precis i slutet. Men Winslade kunde ha berättat om de dragen medan Churt öppnade för mig. Det skulle lösa gåtan. Jag skulle i och för sig ha trott att Winslade var för principfast för att prata om partiet medan hans motståndare var ute ur rummet, men jag ska fråga honom. Jag behöver ju inte berätta av vilken anledning jag vill veta det.»

Han kom tillbaka nästan omedelbart. »Nej, de samtalade inte om partiet medan Churt var borta. Så var det med den saken. Låt oss försöka från andra hållet. Antag — och jag tror jag kan bevisa det — att Gornay verkligen mixtrade med breven. Frågan är då hur han kunde veta hur de två dragen spelats.

Han tog upp schackspelet igen, och tittade på det så målmedvetet och länge att Norah till slut tappade tålamodet.

»Älskling, vad kan du hoppas uträtta genom att stirra så länge på schackbrädet?»

»Jag har en egendomlig typ av schackproblem att lösa innan den där Sherlock Holmes-mannen från Scotland Yard dyker upp. Häng med här nu. Om det fanns något annat sätt som Gornay kunde fått reda på att de två viktiga dragen spelats, utan att vara närvarande när det hände, och utan att någon berättat det för honom, då skulle Churts argument falla, eller hur?»

»Det är klart, men vad finns det för annat sätt? Kan han ha tittat in genom fönstret?»

»Jag tror vi kommer att upptäcka att det något klyftigare än så. Jag tror att jag ska kunna bevisa att han kunde räkna ut att de två dragen spelats, utan någon annan hjälp, från pjäsernas ställning vid slutet av partiet, som de står nu.» Åter böjde han sig ner över brädet. »Vit spelar damen till b6 utan att slå något, och svart tar damen med a-bonden; det är de två dragen.»

I ytterligare nästan en halvtimma väntade Norah under lojal tystnad, medan hon betraktade växlingarna i hans ansikte allteftersom det lystes upp då någon detalj förklarats, eller mulnade då han åter upptäckte någon dold komplikation.

När han till slut stängde spelet, och ställde ned det, var hans ansiktsuttryck fortfarande mystifierat.

»Kan man inte bevisa att damen måste ha blivit slagen på den där speciella rutan?» frågade Norah.

»Nej,» svarade han. »Det kan lika gärna ha varit ett torn. Jag förstår det inte. Så många av pusselbitarna passar att jag är säker på att jag har rätt, men det är en liten bit som jag inte kan hitta. Vid Jupiter!» la han till, då en ny tanke slog honom, »jag undrar om Churt skulle kunna ge mig den?»

Han var just på väg att ta reda på det då en tjänare kom in i rummet med ett meddelande att Lord Churt väntade på dem på sitt arbetsrum.

Den skara som samlats i arbetsrummet var densamma som bevittnat upptäckten av tusenpundssedeln i stora rummet, med tillägg av Shapland, detektiven från Scotland Yard. Lord Churt satt vid sitt skrivbord, och Shapland satt vid hans sida, med ett ansikte som kunnat tas för ointelligent på grund av sin uttryckslöshet om det inte varit för de spejande ögonen, som skärskådade de övriga ansiktena i tur och ordning.

Norah och Kenneth tog de två stolar som var lediga, och, så snart dörrens stängts, ställde Kenneth en fråga till Churt.

»När du spelade ditt parti mot Sir James Winslade i eftermiddags, gav han dig då tornet på a1 i förgåva?»

Alla, utom Norah och den sfinxliknande detektiven, vars ansikte inte lämnade några ledtrådar om hans tankar, såg förvånade ut.

»Jag skulle knappast tro att det här är ett lämpligt tillfälle att diskutera en sådan lättsinnig sak som ett schackparti», anmärkte moster Blaxter syrligt.

»Jag måste bekänna att jag inte förstår vad det har med saken att göra,» svarade Churt. »Men faktum är, att han gav mig just den förgåvan.»

»Tacka Gud för det!» utbrast Kenneth, med en innerlighet som framkallade en antydan till intresse hos Shapland.

»Jag skulle vilja höra vad herr Dale har att anföra i den här saken,» sa han. »Lord Churt har satt mig in i fallet.»

»Jag vill rikta en anklagelse mot Lord Churts privatsekreterare, herr Gornay. Det vore kanske bäst om han är närvarande så han kan höra den.»

»Alldeles onödigt, alldeles onödigt,» avbröt Churt. »Vi ska inte ha några otrevliga scener om det kan undvikas.»

»Då så,» fortsatte Kenneth, »jag bara tyckte att det vore renhårigare. Jag anklagar Gornay för att ha stulit tusenpundssedeln ur kuvertet adresserat till Röda korset, och för att ha placerat det i ett kuvert adresserat till mig. Jag anklagar honom för att ha använt osynligt bläck, av en typ som blir synlig efter några timmar, för att stryka över min adress och skriva dit en annan, en medbrottslings adress, utan tvekan.»

»Ni måste vara medveten om,» påpekade Shapland, »att det är en mycket allvarlig anklagelse ni gör i vittnens närvaro. Jag antar att ni har något bevis som styrker den?»

Kenneth öppnade schackspelet. »Titta på märkena på de här schackpjäserna. De fanns inte där när partiet slutade. De fanns där, även om de inte var lika tydliga som nu, för en timme sedan. Precis de pjäser, och endast de, som Gornay rörde då han visade hur Lord Churt kunde ha vunnit, har bläckmärken. Om det inte var osynligt bläck, varför skulle de bli allt tydligare? Om det är osynligt bläck, hur kom det dit utom från Gornays skyldiga fingrar?»

Han tog upp kuvertet från Norahs brev, och en hastig blick på det räckte för att hans ansikte skulle få en triumferande min. Han lämnade över kuvertet till Shapland. »Bläcket börjar synas här också. Det verkar som processen är långsammare på papper än på schackpjäsernas yta.»

»Det är en fråga om hur mycket luft det utsatts för,» rättade Shapland honom. »Kuvertet har varit i er ficka. Om vi låter det ligga här på bordet, ska vi snart se om er slutsats är korrekt. Under tiden, om herr Gornay är skyldig, hur kan ni förklara hans närvaro i biblioteket vid den enda tid då brottet han kan begåtts?»

»Genom att förneka den,» svarade Kenneth. »Vad har vi för bevis för att han var där under den kritiska tiden?»

»Hur kunde han annars veta de drag som spelades då?» frågade Shapland.

Åter pekade Kenneth på schackspelet. »Från pjäsernas ställning vid slutet av partiet. Här är den. Jag kan bevisa, enbart med hjälp av den ställningen, under förutsättning att vit lämnat tornet på a1 i förgåva, att vit under partiets gång måste ha spelat sin dam till b6 utan att slå någon pjäs, och att svart måste ha slagit den med a-bonden. Om jag kan dra de slutsatserna från ställningen, så kunde Gornay det. Vi såg ju hur kvicktänkt han var när han visade hur Lord Churt kunde ha vunnit partiet när det såg så hopplöst ut att han gav upp.»

Detektiven hade som tur var tillräckliga kunskaper i schack för att följa med när Kenneth demonstrerade sitt bevis.

»Jag påstår inte,» fortsatte Kenneth när detektiven konstaterat att resonemanget var korrekt, »att han planerade detta alibi på förhand. Det var en idé han fick då han såg att slutställningen gjorde det möjligt att förutsäga de dragen. Han förlitade sig på tricket med det osynliga bläcket, och det hade lyckats om inte jag dykt upp så oväntat just i tid för att fånga upp Norahs brev.»

Medan Kenneth avslutade sin redogörelse, hade Shapland åter tagit upp kuvertet. Som han hade förutsagt hade kontakten med luften gjort att den osynliga texten nu var läsbar, även om den fortfarande var svag. Bara den mittersta raden i adressen var ändrad; numret och namnet på gatan hade blivit överstruket med ett streck, och ersatts med en annan gata och ett annat nummer. Detektiven lämnade det till Churt. »Känner ni igen den andra handstilen, mylord?»

Churt tog på sig sina glasögon och undersökte det. »Det kan jag inte påstå att jag gör,» svarade han, »men det är i alla fall inte herr Gornays.» Han tog ett annat kuvert ur sin kalender, adresserat till honom själv med sekreterarens handstil, och pekade ut olikheterna i de två handstilarna. Norah kastade en orolig blick på Kenneth, och moster Blaxter en av sina suraste på flickan. Detektiven såg inte förvånad ut.

»Trots allt, mylord, tror jag att det skulle föra vår utredning framåt om ni ville kalla herr Gornay till det här rummet. Jag tror inte ni behöver vara rädd för att det ska uppstå någon obehaglig scen,» la han till, och för ett ögonblick skymtade skuggan av ett leende på hans läppar.

Churt ringde i klockan, och sa åt tjänaren att be sekreteraren att komma till honom.

»Herr Gornay for sin väg för en timme sedan, mylord. Han fick ett plötsligt bud, och räknar inte med att återse sin mormor i livet.»

»Stackars sate! På julafton också!» mumlade Churt deltagande, och nu tillät sig Shapland ett aningen bredare leende.

»Jag gissade det,» påpekade han, »när jag kände igen den handstil som skrivit den nya adressen på kuvertet, annars hade jag som försiktighetåtgärd gått för att hämta den man ni känner som herr Gornay själv. Han är en herre som vi på Yarden känner under mer än ett namn, och mer än en handstil, och nu när vi så oväntat fått reda på var han håller hus lovar jag att vi snart ska ha honom inom lås och bom. Kanske Lord Churt vill vara vänlig att se till att min bil blir framkörd, och tillåta mig att använda hans telefon.»

»Men du stannar över middagen?» frågade Churt. »Den är klar om några minuter, och ingen av oss kommer att ha tid att byta om.»

»Jag är mycket tacksam, men herr Dale här har skött mitt arbete här på ett sätt som varje medlem i Yarden skulle vara stolt över, och jag måste följa spåret medan det är varmt. Det kommer kanske inte att vara nödvändigt att besvära er mer i detta ärende, men jag skulle tro att ni kommer att finna att det stora förfalskningsfallet i Ashfield, som tidningarna har skrivit så mycket om, snart kommer att ta en avgörande vändning.»

»Jag tycker vi kan gratulera oss själva till att ha fått den här historien ur världen utan otrevligheter,» sa Churt. »Nu kan vi fira jul i lugn och ro. Det skulle vilja säga att det var en trevlig upplösning, och en mycket trevlig lösning.»

Hans ansikte strålade av lättnad och gott humör när han än en gång tog fram sin kalender. »Norah, min vän, du måste ta emot en gammal mans ursäkt för att ha orsakat dig en mycket otrevlig eftermiddag; och du måste också ta emot den här. Nej, jag accepterar inga avslag, och det kommer att vara mycket säkrare att skicka en check till Röda korset.»

Hur slutställningen kunde vinnas:

1…e3 2.Dh6 Dh4+ 3.Dxh4 (eller Lxh4) Lc4 4.Sb3 Lxb3 och matt genom Ta1.
Om 2.Sg4 Dxg4 3.Dxg4/hxg4 (3.Dh6 Dh4+) Lc4 som ovan.
Om 2.g4 Lb3 3.Sxb3 Dxb3 och vinner.

Beviset för att vit spelat »Db6» och svart »axb6»:

Alla svarta pjäser utom två är fortfarande kvar på brädet; därför kan vit bara ha slagit två pjäser. Dessa slag måste ha gjorts av bönderna på c3 och e5, eftersom de har lämnat sina ursprungliga linjer. Vit kan därför inte ha slagit något med sin a-bonde, den kan därför inte kommit över till b-linjen, och därför var det en huvudpjäs, inte en bonde, som slogs på b6. Partiet spelades med tornet på a1 i förgåva, och det andra tornet slogs på h1 eller någon av de angränsande rutorna eftersom det inte kan ta tagit sig ut från hörnet.

Eftersom svart slog en huvudpjäs på b6, och alla vita huvudpjäser (utom tornen, som vi sett ovan) fortfarande finns kvar på brädet, betyder det att den pjäs som slogs på b6 måste ha ersatts av a-bonden då den promoverats på åttonde raden. Det var inte ett torn som slogs på b6, eftersom de två tornen redan blivit avförda ur räkningen. Bonden kan inte ha promoverats till en löpare, därför att i så fall skulle den fortfarande vara kvar på a8 eftersom det inte finns någon väg ut, och detsamma gäller en springare (slaget på b6 måste ju ha inträffat innan bonden nådde åttonde raden).

Därför måste bonden promoverats till en dam, och därför var det en dam som slogs på b6, och när den gick dit kunde den inte slagit något, eftersom vits båda slag gjordes av bönder. Q.E.D.

Syrrans lättbakade bröd

Mina recept, del 5

De senaste 36 åren, ungefär, har min frukost sett ut på samma sätt — en kopp te och tre mackor (en med mjukost, en med korv och en med hårdost). Brödet har varit köpebröd av en viss typ, skivat i förväg, och i stora drag har jag bara använt tre olika märken; det första hette Alert, vill jag minnas, och det senaste heter Vital.[1][2]

Tanken med denna relativt torftiga variation är tvåfaldig: dels är Alert/Vital-varianten precis lagom god att äta så man inte lockas att ta ytterligare en skiva, och dels underlättar ett strikt schema arbetet för en individ vars tankeverksamhet innan frukost med ett relevant matematiskt uttryck kan kallas infinitesimal.

Tyvärr har tillgången till Vital varit ganska sporadisk på senare tid, och efter en period i slutet av föregående år då det verkade som Hemköpskoncernen var i färd att helt lägga ned produktionen, beslöt jag mig för att börja baka mitt eget bröd. Som lätt inses var det ett svårt beslut att ta, både för att jag är en så genuint lat person och för att hembakt bröd smakar lite för gott, och därmed kan föranleda oönskad konsumtion[3].

Som tur var hade jag redan för länge sedan fått ett recept av min syster som hon försäkrade skulle vara så enkelt att till och med jag skulle kunna använda det. Framför allt fanns det inga komplicerande faktorer som jäst och fingervarmt vatten; kemi har aldrig varit min starka sida[4]. Jag har naturligtvis mixtrat lite med det, men i stora drag ser det fortfarande ut som när jag fick det:

Syrrans enkla bröd

425 g vetemjöl
110 g grahamsmjöl
110 g grovt rågmjöl
140 g rågkross
40 g vetekli
115 g rågsikt
 
1½ dl russin
1 dl havregryn
1 dl solrosfrön
1 dl linfrö
 
1 l filmjölk (eller yoghurt)
1-2 dl nått vått
5 tsk bikarbonat
2-3 tsk salt
 
Tillagning: Blanda alla torra ingredienser. Häll i vätskan och blanda noga. Smörj två avlånga brödformar och fördela smeten någorlunda jämnt i dem. Grädda i nedre delen av ugnen; 175 grader i 60-75 minuter.

Som synes har jag delat upp ingredienserna i tre avdelningar, som jag lite löst kallar »mjöl», »smaskens» och »verkstad». Den första av dem behöver knappast någon kommentar; man blandar ihop en rejäl portion vetemjöl med diverse slattar av andra mjölsorter; skulle man sakna någon av dem är det inte hela världen, det går förmodligen lika bra med en annan slatt. Jag har också förvandlat originalreceptets angivna volymer till vikt; det går snabbare att hälla direkt i bunken, ställd på en våg, än att trassla med decilitermått. Smaskensavdelningen är den roligaste; där kan man pröva allsköns smaksättningar som man tycker kan passa — förutom de jag nämnt ovan har jag också testat jordnötter, sesamfrön, dadlar och torkade aprikoser (de senare hackade i lagom stora bitar; dadlarna urkärnade och delade på mitten) med gott resultat[5]. Fritt fram för egna experiment. Det tredje avdelningen, slutligen, är den som gör själva arbetet med jäsningen, närmare bestämt bikarbonaten och filmjölken[6]; där har jag inte vågat ändra alltför mycket.

En punkt i den tredje avdelningen kanske behöver en liten förklaring. I det recept jag fick från min syster står det, om jag minns rätt, 1½ dl ljus sirap. När jag började använda det här receptet på allvar ville jag, som nybliven diabetiker, reducera sockermängden, och därför strök jag sirapen. Mitt första försök, där jag bara tog bort sirapen, blev dock i hårdaste laget, särskilt skorpan som nästan krävde motorsåg för att ta sig genom. För att motverka detta ökade jag vätskemängden lite: filmjölk/yoghurt är det naturliga valet om man råkar ha det hemma, men mjölk funkar också bra, och vissa googlingar antyder att det till och med skulle fungera med vatten — därav den något obestämda beskrivningen »nått vått».

En annan åtgärd som jag införde för att få brödet lite lättare att skära upp var att täcka formarna med aluminiumfolie. Min procedur för ögonblicket är att sätta in brödet i ugnen, lägga på folien, och sätta en klocka på ringning efter 45 minuter. När den ringer tar jag av folien och gör en bedömning av hur länge till brödet behöver vara kvar i ugnen. Den metoden har hittills visat sig fungera alldeles utmärkt; gissningsvis är den beroende på ugnens utformning, så det är inte alls säkert att du behöver ta till så komplicerade metoder.

Om du tänker använda solrosfrön i receptet ovan är det en sak du bör känna till, och nu tvingas jag trots allt att blanda in lite kemi i det hela. Solrosfrön innehåller ett ämne, såvitt jag förstår besläktat med klorofyll, som i en basisk omgivning blir grönt. Alla källor som jag sett, och mina egna erfarenheter, tyder på att detta är helt ofarligt; men om du inte vill se gröna korn i ditt bröd så bör du undvika solrosfrön.

Av produktionstekniska skäl gör jag oftast två satser direkt efter varandra; på så sätt spar jag in en diskning[7]. Blandningen låter jag en elvisp med degkrokar göra; den har både mer krafter och mer tålamod än vad jag kan uppbåda[8]. När blandningen nått en sådan konsistens att den liknar en jämntjock, kladdig gröt börjar det bli dags att sleva över geggan i de två formarna; det är också här någonstans jag brukar sätta fart på ugnen — jag tillhör inte de allra snabbaste geggslevarna i den här branschen.

Vill man vara lite extra snoffsig kan man avsluta med att strö något dekorativt ovanpå kladdet i formarna, till exempel sesamfrö eller havregryn, innan man ställer in dem i ugnen. Jag har dock slutat med det, eftersom dessa har en tendens att lossna för att bege sig ut på upptäcktsfärd i köksregionerna när man man låter limporna ligga upp-och-ner på ett galler efter gräddningen.

Dags för den trevligaste delen av baket — provsmakningen. När du skurit limporna i lagom portionsbitar, knölat in dem i frysen, samt satt fart på diskmaskinen med degkrokar, degbunke och formar så är du väl värd en kopp Farbror August, eller något annat favoritte, och några provbitar nybakat bröd; en av livets små högtider man inte bör försumma att njuta av.


Fotnoter:

  1. Vad nummer två hette minns jag inte längre; det var inte lika gott som de andra och försvann relativt fort från marknaden. []
  2. Nu är jag naturligtvis inte fullt så ensidig som detta kanske kan förleda en tillfällig läsare att tro; det händer att jag, frivilligt eller ofrivillgt, väljer en annan brödtyp, och/eller att jag använder andra pålägg, framför allt leverpastej och gurka. []
  3. För personer i min viktklass existerar ingen önskad konsumtion — det vill säga, visst finns den förmodligen där, men är försumbar, som vi fysiker säger. []
  4. Åkej, det går att argumentera för att kemi var min starka sida under gymnasiet; men även då var det de teoretiska, inte de labtekniska, delarna som avsågs. []
  5. Vän av ordning kanske undrar varför jag inte omvandlat volymer till vikter även här; anledningen är helt enkelt att jag kör mycket mer enligt »farbror Melkers behagliga metod» i den här avdelningen, och alltså inte söker efter millimeternoggrannhet. []
  6. Yoghurt går naturligtvis lika bra. []
  7. Fler än två vore naturligtvis ännu smartare i rengöringshänseende, men mer än fyra (uppskurna) limpor får inte plats i frysen. []
  8. I somras säckade emellertid den elvisp jag tidigare använde plötsligt ihop, och det trots att den var nästan ny; den införhandlades runt mitten av åttiotalet. Den nya är några watt starkare, och bör enligt rimliga beräkningar hålla så länge att jag inte behöver bekymra mig om en eventuell efterföljare. []

Problem med problem

Ett välkänt teorem säger att om man inte har några problem så lyckas man ändå skaffa sig några. Jag har ju tidigare snuddat vid schackproblemkonsten vid några tillfällen, till exempel då jag skrev om den binära flecken, när jag presenterade död räkning och nu senast då jag gratulerade David Aler på sin 60-årsdag, med ett egenhändigt komponerat schackproblem, minsann.

Vad har jag ställt till med nu då? Jo, jag råkade på facebook kommentera ett problem som innehöll ett enpassant-slag, och någon undrade vad »schacketiketten» hade för åsikt om sådana problem. Så här är det[1]:

Ett enpassant-slag är tillåtet endast om man kan bevisa att en bonde i draget innan diagramställningen utfört ett dubbelsteg som möjliggör slag en passant.

För rockad gäller däremot att den är tillåten om man inte kan bevisa att endera kungen eller det aktuella tornet måste ha flyttat för att den aktuella ställningen ska kunnat uppstå.

Jag påpekade också att jag hade sett ett problem som utnyttjade dessa konventioner på ett intressant sätt, och här sitter jag nu för att försöka göra en blogga av det hela. Men innan jag tar itu med det problemet, som jag faktiskt lyckats hitta, så tänkte jag visa ett par andra problem som utnyttjar ovanstående regler.

Det första står min före detta klubbkamrat i LASS, Åke Hellström, för. 1948 gjorde han ett problem som enligt Börje Pettersson i LASSmeddelande 1990/2 orsakade ett mindre lösaruppror bland Dalademokratens läsare; så här såg hans problem ut[2]:









Matt i tre drag
Åke Hellström, Dalademokraten 1948

Det här är ett exempel på en ganska enkel bevisföring; svarts kung kan ju inte ha rört på sig i sista draget, och bonden måste ha tagit ett dubbelsteg, annars hade vits kung varit schackad. Efter 1. axb6 ep sätter vit matt inom de angivna tre dragen, men utan enpassant-slaget tar det längre tid.

Raymond Smullyan var en problemmakare av rang, och jag har ett flertal av hans tidiga böcker. I en av dem ställs Sherlock Holmes inför frågan »Går det att konstruera en schackställning där man kan bevisa att vit kan sätta matt i två drag, men det inte går att ange de drag som leder fram till matten?» Det här är den ställning som Smullyan hade i åtanke[3]:









Matt i två drag
Raymond Smullyan, The chess mysteries of Sherlock Holmes

Återigen handlar det om vad draget innan diagramställningen var — om kungen eller tornet flyttade spelar vit helt enkelt 1. Ke6 och följer upp med 2. g8D, eftersom svart inte kan rockera. Har bonden däremot tagit ett dubbelsteg kan vit i stället börja med 1. dxe6 ep och bemöta 1… 0-0-0 med 2. b7[4]. Här töjer alltså Smullyan lite på reglerna, eftersom han faktiskt inte kan bevisa vare sig att enpassantslaget är möjligt eller att rockaden är omöjlig. Men det må vara historiens förmodligen främste skapare av logiska gåtor förlåtet. Han blev en gång presenterad inför en föreläsning med ungefär de här orden[5]: »Professor Smullyan kommer i sin föreläsning att visa att endera existerar inte ni, eller så existerar inte han, men ni har ingen möjlighet att veta vilket…»

Så, äntligen till det problem som jag mindes. Betingelsen för dess a-del är föga uppseendeväckande, hjälpmatt i tre drag, sådana går det minst tretton på dussinet. Men b-delens betingelse är desto märkligare; den ställning som det handlar om är den som uppstår efter första draget av både svart och vit, och nu är betingelsen hjälpmatt i två drag. Den som tänker att det borde väl bara vara att fortsätta med resterande drag i lösningen från a-delen är i högsta grad ursäktad, men här sker det mirakulösa att den lösningen inte längre fungerar, medan det däremot uppenbarar sig en annan. Så här går det till:









Hjälpmatt i tre drag
Jan Hein Verduin, Thema Danicum, okt. 2000

Det borde inte vara så svårt att lösa den med alla ledtrådar som jag slösat härovan, men här kommer i alla fall lösningen: 1. Ke8+ g4 2. fxg3+ ep Kg2 3. Ld7 Tf8 matt.

Men låt oss ta en särskild titt på b-delen:









Hjälpmatt i två drag
Jan Hein Verduin, Thema Danicum, okt. 2000

Här ser man först att den »gamla» lösningen inte fungerar — i den här ställningen, berövad sin historia från de första dragen, går det inte att bevisa att vit just spelat g4, och därmed är enpassant-slaget inte tillåtet. Men samtidigt står nu kung och torn på sina utgångsrutor, och det går inte heller att bevisa att de måste ha rört på sig! Alltså har vi lösningen 1. Ld7 Txb3 2. 0-0-0 Se7 matt.

Visst var det väl lite vitsigt?


Fotnoter:

  1. Den som inte tror mig kan leta rätt på relevant information på Wikipedia; den som inte tror på Wikipedia heller får väl utarbeta en egen etikett. []
  2. Addendum 2019-09-28: Den skarpögde problemexperten Kaj Engström upptäckte att problemet i sin tidigare publicerade form var bilösligt, vilket visade sig bero på att bonden råkat halka en linje fel; den ska stå på d-linjen, och inte på e. Jag ber Åke, Kaj och alla andra om ursäkt för mitt slarv. Addendum 2019-09-28, några timmar senare: Kaj var ändå inte nöjd, och det med rätta; det finns ju inget som hindrar att svart slagit cxb5… Med hjälp av Robert Ericsson och en artikel han skrivit om Åke Hellström och hans schackproblem kan nu slås fast att bonden halkat två steg fel; ett då vi publicerade det i LASSmeddelande 1991/1-2 (sid 38; det var där jag tittade när jag skrev kommentaren ovan), och ett när jag satte ihop den här bloggan; bonden ska alltså stå på c-linjen, och inte på d eller e. Denna digitalt halkande bonde får mig osökt (?) att tänka på några ord från Nåd och onåd av Bodil Malmsten: »Digital istid — flytande kristall»… Det återstår bara att återigen be Åke, Kaj (som hela tiden föreslog att bonden skulle stå på c6) och alla andra om ursäkt. []
  3. Det är dock inte den ställning som står i min upplaga av boken — där återfinns en vit bonde på a7, vilket förstör hela poängen. []
  4. Med en bonde på a7 leder ju 1. Ke6 0-0-0 också till matt med 2. a8D []
  5. Tyvärr hittar jag inte det exakta citatet i hastigheten; om jag gör det kommer jag att ändra i texten, så ni bara vet… Addendum 2019-11-03: Jag hittade citatet på webben; det är dock såpass nära min ursprungliga text att jag inte ser någon anledning att ändra den. []

Feel the noize

Handen på hjärtat — är inte det där med Premier League ganska överskattat? Tjugotvå spelare springer omkring med en boll på en stor gräsmatta, och i slutändan vinner alltid Manchester City. Eller Liverpool. Jag har tidigare med viss framgång lyckats motstå dess lockelse, men sedan mitt favoritlag, Brighton & Hove Albion FC, lyckats avancera dit med hjälp av mannen med guldbyxorna, Tony Bloom, har jag tvingats intressera mig en smula för det som händer där. Men den pengarullning som försiggår i de kretsarna, där toppklubbar utan att blinka kan hosta upp en miljard i svensk valuta för att försäkra sig om en viss spelares tjänster, och sedan betala honom några miljoner i veckolön, borde, tycker jag, anses obscen av varje sunt tänkande människa. En av mina favoritförfattare, James Hilton, beklagade sig för sådär 80 år sedan över det slags vansinne som gjorde att en »athletics coach» på ett amerikanskt universitet hade dubbelt så hög lön som dess rektor; undrar vad han skulle haft för åsikt om tillståndet i dagens engelska fotboll.

Låt oss i brist på PL-underhållning bege oss tio år tillbaka i tiden för att titta på ett sammandrag av en match från slutskedet av säsongen 2008-09, närmare bestämt näst sista omgången i League One. Jag råkade faktiskt se den på plats, men av berättartekniska skäl tänker jag inte avslöja varför, och varför jag drar upp den just nu, förrän efter videosnutten. Det är, om jag inte helt missminner mig, den enda engelska fotbollsmatch som jag sett »lajv» där BHAFC inte varit ett av de deltagande lagen; dessa utgjordes i stället av Stockport och Crewe. Jag kan inte utlova något skönspel — om jag minns rätt hade Stockport förlorat ett antal matcher, kanske sju, i rad, medan Crewe redan var så gott som avsågade i bottenstriden[1] — men jag kan däremot utlova massor av mål, nästan lika många träträffar och fina målvaktsingripanden, och en härlig intensitet, från både spelare och publik. Det är så här jag tänker mig engelsk fotboll.

Som ni säkert kommer att märka var underlaget inte det allra bästa, och bollen rullar nästan lika jämnt och fint som i en kohage[2]. Detta berodde, förklarade en åskådare vars bekantskap jag gjorde under matchen, inte på att de använde kor som gräsklippare, utan på att de delade arena med en rugbyklubb, Sale Sharks; min sagesmans minspel antydde att han inte såg någon större skillnad mellan boskap och rugbyspelare.

Lägg särskilt märke till 3-1-målet[3] — jag hann tänka något i stil med »å nej, skottet är alldeles för högt, och alldeles för löst — vänta, är det en lobb?» innan publiken runt omkring mig reste sig och skrek ut sin glädje, så jag hann inte se att bollen verkligen gick i mål. Men det kan man klart se i snutten här nedan:

Matchen ovan spelades en fredagkväll, och eftersom jag tänkte se Brighton möta Huddersfield på bortaplan dagen efter, och bodde en (svensk) halvmil från Stockports arena, tyckte jag att det kunde vara lämpligt att fördriva kvällen med att ta en titt på dels Brightons motståndare i sista omgången (dvs Stockport) och dels ett av de lag som vi hoppades hålla bakom oss (dvs Crewe). Målsättningen för säsongen var dåmera bara att hålla sig kvar i League One, och det lyckades så småningom, efter en oavgjord match mot Huddersfield och en vinst i sista omgången mot Stockport.

Medan jag satt på en stenmur utanför grindarna i väntan på att bli insläppt, såg jag två välbekanta ansikten i sakta mak passera förbi i riktning mot biljettkassan[4], och sedan i samma tempo komma släntrande tillbaka efter förmodligen uträttat ärende — Russell Slade och Bob Booker, Brightons manager med »sidekick». Tyvärr hade jag ingen penna på mig, annars hade jag bett dem kludda något på den del av biljetten jag hoppades få behålla.

Men varför har jag dragit fram den här historien just nu? Det är inte för att påminna mina vänner brightonsupportrarna om att det finns värre saker än att förlora med stora siffror mot Manchester City, även om det kanske kan vara värt att påpeka att inte alla med efternamnet Potter kan trolla. Innan jag kommer fram till varför matchen ovan dök upp i mitt minne måste jag avslöja en hemsk sanning; alla brightonfans bör titta bort nu — jag har skaffat mig ett andra engelskt favoritlag, ett som nästan säkert inte kommer att förstöras av miljarderna i den högsta ligan. Det är dock inte något av de lag som figurerade i matchen ovan, utan det lag som parkerade på sista platsen i just precis samma liga — Hereford United[5].

Varför Hereford? Ja, för det första finns ju den eviga kopplingen med Brighton via ödesmatchen som kunnat bli Brightons sista, men för det andra, och viktigaste, därför att Hereford med omgivningar är så nära min uppfattning av ett himmelrike som det går att komma; inte nog med att de tillverkar Englands, och därmed världens[6], bästa cider, femtifem minuters hissnande vacker bussresa från Hereford ligger Hay-on-Wye, alla antikvariatälskares egen lilla by. Fotboll, cider och gamla böcker — kan livet bli bättre än så?

Hereford råkade för några år sedan ut för samma dystra öde som just drabbat Bury; en skojare skötte klubben tills den blev förklarad bankrutt och utkastad ur seriesystemet. Förhoppningsvis lyckas Bury göra en omstart, och raskt ta sig upp till normala nivåer, någonstans runt League Two. Hereford är inte riktigt där, men har nu tagit sig upp till Vanarama Conference North, vilket är den sjätte nivån i den engelska forbollshierarkin. I dagarna har man gjort klart med en rutinerad manager, vars uppgift är att ta dem tillbaka till Football League — Russell Slade, den forne brightonmanagern. Hans bana har ju gått lite upp och ner, men hans rutin borde vara värdefull för ett lag med Herefords ambitioner. Cum on, Feel the Noize!


Fotnoter:

  1. Mja, det var inte helt korrekt — Stockport hade någon oavgjord match i sin långa förlustsvit, och Crewe låg visserligen pyrt till, men var inte alls avsågade (de blev dock nedflyttade så småningom; med tanke på det försvarsspel de presterar i klippet nedan kan det knappast betraktas som oväntat). []
  2. Min barndoms fotbolls- och brännbollsplaner bestod huvudsakligen av en kohage, en tjurhage samt, under några veckor mellan skörd och plogning, en åker. []
  3. Crewes tredje mål är också en pärla; en kanon genom ett tätbefolkat straffområde. []
  4. Det finns säkert någon sats om kontinuerliga funktioner som hävdar att resterande delar av deras kroppar också bör ha passerat förbi, men det har jag inget minne av. []
  5. De heter visserligen Hereford FC för tillfället, men jag misstänker att de så småningom kommer att tillåtas att ta tillbaka det gamla namnet. []
  6. Åkej; Wales är väl en likvärdig konkurrerent. []

Ett dubbelfel

Någon gång i den här bloggens barndom lovade jag — eller hotade, om man ser det från en annan vinkel — att återkomma med en analys av en studie som var snarlik en som diskuterades i den aktuella bloggan. Detta löfte/hot kan nu sättas i verkställighet sedan jag hittat den ställning det handlar om. Den ser ut så här:









Vit drar och vinner
Chéron och Ward

Den som råkar ha ett exemplar av Pachmans bok »Endspielpraxis im Schach» återfinner den som diagram 203 på sidan 144[1], och det dubbelfel som jag antyder existensen av i rubriken har jag redan påtalat i en krönika i Corren, sannolikt publicerad i början av juni 1987[2]. Jag kommer att skriva några ord om bakgrunden till den krönikan innan jag tar plockar fram rödpennan, så du har här ett förträffligt tillfälle att förbättra ditt självförtroende genom att hitta fel som slutspelsexperter, stormästare och bosjo förbisett. Plocka fram ett bräde, ställ upp ställningen, och besvara frågan »vinner vit, och i så fall hur?»

När jag skrev krönikan i Corren hade Axel Ornstein orsakat ett viss rabalder i schackkretsar genom att hävda att det fanns fel i åtminstone hälften av alla publicerade studier. Jag har inget minne av att ha sett Axel’s artikel, men den diskuterades en hel del, dels av de som tyckte att det där med att lösa studier var bortkastad tid och nu fick vatten på sin kvarn, och dels av de som tyckte Axel var helt fel ute. Den ilsknaste kommentaren från det senare lägret stod förmodligen Alexander Hildebrand för i TfS (se sidan 386 i länken ovan). Utan att agera domare i frågan kan man nog hävda med visst fog att Alexanders tvärsäkra procentsatser i TfS nästan säkert är för låga; som ett exempel på en mer realistisk uppskattning kan man ta John Nunns redogörelse för hur han sållat ut omkring 2500 studier som kandidater för att användas i sin bok »Endgame challenge», men att han fann att mer än tusen av dem hade defekter. Åkej, det är inte riktigt 50%, men jag vill minnas att Axel i något sammanhang påpekat att han menade fel i en bredare bemärkelse, inte bara felaktiga och/eller bilösliga studier, så jag lutar nog ändå åt att Axel låg närmare sanningen än Alex.

Dags att plocka fram rödpennan för att kludda lite rättelser i ditt exemplar av »Endspielpraxis im Schach». Svaret på frågorna ovan är »Javisst!» respektive »Nästan hur som helst, bara hen inte sätter patt eller tillåter svart att slå g-bonden»; detta är ju numera lätt att verifiera genom att konsultera Nalimovs databaser på webben. Enligt Pachman så ville Chéron och Ward vinna med följande manöver: 1. Kg5 (Detta är tvunget; på alla andra drag spelar svart 1…Sf5+! med omedelbar [2. Lxf5] eller nästan omedelbar [2. Kg5 Se7, följt av Sxg6] remi) 1…Se8 2. Ld7 Sd6 3. Kf4?! (Ett litet avsteg från den snabbaste vägen, men vinsten är inte bortspelad än.) 3…Kg7 4. Ke5??? Sc4+??? 5. Ke6 Se3 6. h8D+! Kxh8 7. Kf6! (Gissningsvis var det denna finess Chéron ville visa; 7. Kf7 direkt leder bara till remi) och vit vinner. Men som mina frågetecken indikerar finns det ett gigantiskt hål i varianten — svart spelar ju 4…Kxg6!, eftersom svart har en springargaffel på f7 om vit spelar 5. h8D. Enligt Pachman påpekade en A. Eck från München detta, och märkligt nog låter han saken falla där. Dags att lämna ordet till bosjo, årgång -87:

Men titta på ställningen en gång till, glöm bort att det handlar om en studie[3] och använd i stället »sunt förnuft»: Vit har två bönder mer, bättre kungsställning och en stark löpare mot en dålig springare. Slutsatsen är självklar: Vit »måste» stå på vinst! Det gäller bara att se till att svart inte kan offra hästen för g-bonden, som i varianten ovan. T ex 1. Kg5 Se8 2. Ld7 Sd6 3. Lc6! vinner snabbt i alla varianter: På springarflytt vinner vit pjäs direkt eller sätter matt (Kh6 följt av g7) och på 3…Kg7 vinner 4. h8D+! Kxh8 6. Kf6 lätt. Inte heller kan svart rädda sig på annat sätt, 2…Sg7 3. Kg4!, 2…Sc7 3. Kh6! eller 2…Sf6 3. Lb5! Sxh7 4. Kh6! demonstrerar tydligt vits positionella övertag. Sunda förnuftet har återigen fått sista ordet!

Av skäl som jag strax kommer att redovisa håller jag Ward för oskyldig till eventuella kalamiteter, så hittills har vi placerat Chéron och Pachman i skamvrån för att ha missat en remiväg respektive en enkel teknisk vinst. I en tidigare fotnot påpekade jag att jag hittat ett par-tre missar till. En av dem får gissningsvis tillskrivas ett överhoppat drag-par av sättaren och en sovande korrekturläsare; i varianten med 2…Sf6 anger Pachman »4. g7+», vilket inte bara är regelvidrigt utan också skulle satt bort bonden. En annan ganska lustig miss gör Pachman efter 2…Sg7 då han låter vit spela 3. Kf6, för att några drag senare nå fram till samma pjäsvinst som efter 3. Kg4, fast nu med löparen på g4 och kungen på e7.

Men tyvärr kommer jag[4] nog inte undan en stund i skamvrån — efter 2…Sc7 är 3. Kh6?! förvisso inte förtjänt av något utropstecken. Visserligen skulle jag med viss möjlighet att bli trodd kunna hävda att det var Correns närsynta sättare som inte kunde se skillnad på »f» och »h», men om jag menade att skriva 3. Kf6 borde jag fortsatt varianten några drag till — efter till exempel 3. Kf6 Se8+ 4. Ke7 Sf6 är det bara 5. Kf7! som vinner. Eftersom jag är en snäll rättare skulle jag dock inte ge något poängavdrag för den missen, men ett minustecken i kanten blir det definitivt. Och nog borde jag påpekat att hästen kunde »rökas ut» från sitt blockadfält på g7 med hjälp av dragtvång; utan den finessen kan vit inte komma vidare, vare sig med sunt förnuft eller på något annat sätt; ännu ett litet minustecken i kanten.

Som jag påpekat ovan är jag inte längre säker på att detta är en studie, och anledningen till det är att jag hittade följande ställning i den andra volymen av Chérons klassiska »Lehr- und Handbuch der Endspiele»[5]:









Svart vinner
Analyser av W. Ward och Chéron

Rubriken hade dessutom upplysningen att ställningen var hämtad från ett parti som spelats i Lancashire 1915. Ställningen är vald som ett exempel på ett undantag från den generella regel som säger att i ett slutspel med L+2B vs S, där bönderna är förbundna, måste bönderna avancera på rutor av motsatt färg till löparen så att inte springare och kung kan blockera bönderna utan att löparen kan bryta blockaden. Som Chéron helt riktigt påpekar, och du förhoppningsvis kommit underfund med själv här ovan, finns det undantag från den regeln om springaren bara har fyra fält till sitt förfogande, så att den starkare parten kan använda dragtvång för att forcera fram bönderna.

Exakt vad som hänt har jag inte listat ut, men en rimlig gissning är väl att Ward kommenterade partiet strax efter att det spelats[6], att Chéron skrev om ställningen långt senare, och så småningom tog med den då han samlade ihop material till sin »handbok». Hur den felaktiga version som Pachman publicerade har uppstått är ännu höljt i dunkel — framför allt har jag svårt att förstå att en erkänt skicklig analytiker som Chéron skulle ha gjort ett sådant elementärt fel — men troligen såg Chéron finessen i 7:e draget i den avsedda lösningen, och slarvade med detaljerna när han försökte göra en studie av ställningen. Jag har dock inte funnit ställningen vare sig i den (första) upplagan av van der Heijdens databas eller i någon annan bok eller databas, så eventuella bloggbesökare med stora schackbibliotek och databaser får gärna fortsätta forskandet.


Fotnoter:

  1. Jag brukar hävda att jag inte läser mina schackböcker, utan nöjer mig med att veta att jag har dem, men här tyder ett antal markeringar med en blå överstrykningspenna på att jag i alla fall öppnat boken. []
  2. Vid närmare påseende kan man hitta åtminstone fyra-fem enkla förbiseenden i den här sorgliga historien, varav ett tycks vara gjort av mig. Jag kommer att försöka bortförklara det senare. []
  3. Där har jag eventuellt fel; se nedan. []
  4. Eller rättare sagt bosjo, modell -87. []
  5. Jag införskaffade serien trots att Robert Danielsson avrått mig; hans motivering var att den var helt oläsbar. Han hade naturligtvis rätt i det; men det går utmärkt att slå upp saker i den samt bläddra på måfå bland studierna. []
  6. Om W. Ward är den jag tror dog han enligt uppgift 1920. []