Häxor och cigarrer

Tankar om och kring musik, del 62

Kjell HöglundHäxprocess

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Knappt hade jag överlevt den nära-döden-upplevelse jag relaterade i förra veckans blogga förrän jag fick ytterligare en anledning att ta upp en av mina favoriter i den här serien — en film som handlade om Kjell Höglund las upp på SvT Play. Skynda dig att se den; SvT kommer snart att ta bort den igen[1]!

Hur jag råkade fastna i det Höglundska garnet minns jag inte längre, men en rimlig gissning är att jag köpte LP:n »Häxprocess» någon gång i slutet av 70-talet eller början av 80-talet; dagens låt var alltså förmodligen det första jag hörde med honom. Han blev omedelbart placerad på samma nivå som Anders F Rönnblom, John Holm och de andra fantastiska artisterna från 70-talet. Texten är visserligen mer än femtio år gammal, men jag törs hävda att den är minst lika aktuell som den var då den skrevs.

Ett tips för den som vill veta mer om Kjell Höglund är sajten lugnare vatten, den har visserligen inte uppdaterats på ett tag, men där finns mycket intressant. Bland annat skrev Kjell ett slags dagbok, eller snarare månadsbok, under några år i början av 2000-talet, där han berättade om vad han pysslade med och ofta inkluderade outgivna manuskript från byrålådan. Eftersom jag noterade en sak som måhända kommer att förbrylla litteraturvetare när de tar itu med dessa manuskript så tänkte jag nämna det här. Det handlar om en rad i verket »Pricipia Poetica», en samling dikter som började publiceras i månadsmeddelande 37, juni 2003[2]. Den rad jag tänker på återfinns några meddelanden senare, i nummer 44, januari 2004:

det enda som kan döda en stålman
är fragment från hans barndomsplanet

cigarrerna hade nästan brunnit slut

ingen kan odla i strid mot naturens processer
utan bara i harmoniskt samarbete
bonden sätter sitt frö i jorden
vid den rätta tidpunkten
han behöver regn, luft och värme
för att i sinom tid kunna skörda

Man kan fundera på vad de plötsligt uppdykande cigarrerna har med saken, eller överhuvudtaget någonting, att göra. Det vet jag nu inte — det får bli en sak för kommande generationers litteraturvetare att bena ut — men jag vet varifrån de är hämtade. Den raden inleder nämligen James Hiltons roman »Lost horizon» i den svenska översättningen av Louis Renner; på svenska fick boken namnet »Blå månen», och i en senare utgåva »Bortom horisonten».

Skulle dagens låt och den ovanstående diktsnutten inte gett dig nog att tänka på, så kan du ta itu med avslutningen på det 44:e månadsmeddelandet:

varje ny vetenskaplig upptäckt
gör verkligheten mer och mer sammanhängande
tidvattnet har samband med månen
vetenskapen driver oss i sin förlängning
mot en verklighet som inte är uppdelad
utan totalt sammanhängande
en organisk helhet
vetenskapsmannen är mystiker
han petar på ett grässtrå
och en supernova exploderar


Fotnoter:

  1. »Snart» är ett sådant där härligt gummiord; studerar man sidan noga ser man att filmen kommer att ligga kvar (åtminstone) till 24 februari 2028, men med tanke på hur snabbt tiden går nuförtiden finns det ingen tid att förlora! []
  2. Tyvärr kan det vara svårt att läsa texten om du har en bred skärm; i så fall rekommenderar jag att du går till sajten och följer dess navigering för att få korrekta ramar. []

Trumpna funderingar

Det var ju en god föresats, men jag lyckas inte hålla tankarna borta från den nyinsvurne så kallade amerikanske presidenten[1].

För någon dag sedan fick jag åter anledning att lyssna på »Tid» av John Holm[2]. Den låten innehåller bland annat orden

Se poeten där i hörnet
han har sparat några rader
några rader av en herrans massa ord

Varje gång jag hör de orden tänker jag på en viss dikt av Nils Ferlin — om jag minns rätt berättade hans fru, Henny, någon gång att poeten jobbat en tid med ett längre poem, men till slut valde han att bryta ut en strof och kassera resten. Den hamnade så småningom i »Från mitt ekorrhjul»:

Klättergroda

Ack klättergroda lilla:
Ihärdigt under årens lopp
från gren till gren du kravlat opp.
Nu står du högt i buskens topp
men luktar lika illa.

Det är svårt att inte associera den dikten med den nuvarande presidenten i USA; Ferlin gör därmed sällskap med Woody Guthrie i den ännu inte bildade gruppen DPATS — Dead Poets Against Trump Society.

En tanke som dykt upp flera gånger i mitt facebook-flöde är att Trump inte är som andra politiker, att han är ärligare och att det »etablissemang» han kritiserar är genomruttet och förtjänar att »rensas upp». Ett sådant uttalande som jag sparat var att »[Trump vann], för att han sa nog av de saker som folk desperat gått och väntat på att någon skulle säga.» Det slumpade sig så att jag förra hösten läste två romaner där en av huvudpersonerna avslöjade vad han ansåg om politiker, valkår och alltihop. Det är dock svårt att se några större likheter med Trumps valkampanj; jag har valt ut några bitar för att du, käræ läsare, ska kunna bilda dig en egen uppfattning.

Det första citatet är hämtat ur en deckare av Edmund Crispin, »Den som sig i leken ger»[3]. Crispins detektiv heter Gervase Fen, och är normalt professor i engelsk litteratur i Oxford. I den här boken ägnar han sig dock åt att försöka bli parlamentsledamot i en avlägsen valkrets, där han ställer upp som oavhängig kandidat. Där blir han naturligtvis inblandad i ett kriminalfall, men själva mordgåtan är inte någon av deckarlitteraturens vassaste; det som fastnar i minnet är i stället det tal som Fen håller som avslutning på sin kampanj. Vid denna tidpunkt har han tappat all lust att bli politiker, och beslutar sig för att se till att han inte blir vald[4]:

»Det förfäktas ofta», sade han, »att engelsmännen är unika bland alla folkslag vad gäller sunt omdöme i poli­tiska angelägenheter. Men i själva verket har engels­männen inte mer politiskt sunt omdöme än en isbjörn. Det har jag personligen bevisat. I några dagar har jag undfägnat den här valmanskåren med projekt och så ojämförligt idiotiska projekt och ideer att jag smickrar mig med att de är något av en tour de force. I det jag har sagt har inte ens skymten av sunt förnuft fått tränga in; och jag kan knappt komma på en enda vanföreställning, hur gammal och diffus den än är, som jag har försum­mat att sprida. […] Och jag är tvungen att dra slutsatsen att denna dokumenterade slöhet är representativ för det engelska folket som helhet, eftersom dess förkärlek för att placera enfaldiga människor med storhetsvansinne i maktställningar härrör, när allt kommer omkring, av en identisk tomhet i intellektet.»

Han gjorde en paus och betraktade välvilligt sina åhörare. En skrämmande tystnad hade inträtt, för ännu verkade de för lamslagna av häpnad att protestera hör­bart.

»[…] Låt er inte förledas att tro att politisk apati är farlig. Diktatorer som Hitler, Mussolini och Stalin har kommit till makten, inte på grund av apati utan på grund av massfanatism. Det, mina vänner är faran, men ni är så upptagna av att stirra upp på mig och undra om jag har blivit tokig att jag skulle kunna tala en vecka utan att övertyga er om det. Jag tänker inte tala en vecka. Engelsk politisk fanatism växer snabbt till en flodvåg och ingenting som jag eller någon annan kan göra eller säga kan hejda den nu.

Jag ska nu tala om anledningen till att den här sortens fanatism tilltalar mänskligheten så mycket. En nule­vande fransk författare — vars namn jag inte ska nämna eftersom ni antagligen är för dumma att vare sig känna igen det eller komma ihåg det — har med ovederlägglig logik framhållit att människor anammar ideer, inte där­för att de tycker att dessa ideer är riktiga, eller därför att de tycker att de är fördelaktiga, utan därför att dessa ideer tillfredsställer ett väsentligt emotionellt behov i deras natur. Vilken känsla — frågar jag er — ligger till grund för den främsta drivkraften hos de politiskt be­satta? Ni svarar inte därför att ni aldrig ett ögonblick har skänkt den saken en tanke. Men om ni skulle göra det så skulle kanske till och med ni upptäcka att svaret på min fråga är det enstaviga hat. Glöm aldrig att poli­tiska fanatiker är människor som till övermått går upp i sitt emotionella behov av hat.[5]

Han fortsätter med att berätta en fabel som han hittat på för tillfället, och avslutar med att be sina åhörare avstå från att rösta[6].

Det andra valtalet skulle man kunna kalla dubbelimaginärt — inte nog med att det förekommer i en skönlitterär bok, det hålls inte ens där, utan huvudpersonen funderar på vilka effekterna skulle bli om han höll ett mer sanningsenligt tal, utan gängse försköningar och överdrifter. Valtalaren ifråga heter Henry Elliott, och är huvudperson i det sista kapitlet i en roman jag tidigare avhandlat här på bloggen, Contango[7], av James Hilton. När citatet nedan början blir han just introducerad till publiken av en lokal partikollega medan han själv tittar ut över publiken:

He looked at their faces and tried to catch the glance he wanted to see — that of alertness, independence, the sublime you-be-damnedness of free-souled men. Instead, he saw cynicism here and there, vapid approval in a few places, but for the most part only apathy and weariness. They too, perhaps, knew what a game it all was. Then suddenly the vagrant idea came to him — suppose he were to give them, instead of the usual meaningless stuff, the simple truth, so far as he knew it? Suppose he were to begin: »Ladies and gentlemen, I’m afraid I haven’t very much good news for you, and I can’t make you any exciting promises. Frankly, I’m a little pessimistic about things in general. The world’s in a pretty bad way, and perhaps it isn’t quite so much a matter of supremacy as of survival. One man can do little in the face of events, but of course I shall try, as I’ve tried all along. Owing to the rather absurd machinery of the English electoral system I have to ask you for your votes; and I must confess I don’t know why on earth you should give them to me — certainly not, I should hope, because I’m a Northsex man[8]. Of course, if you agree with my policy, that’s a reason; but then my opponent’s policy isn’t so bad, either, and I’m sure his intentions are just as honest as mine. And then I’m afraid in a lot of ways you don’t know my policy, and wouldn’t understand it if I told you — all this business about foreign affairs and the gold standard and so on. Also, there’s the disquieting possibility that my policy may be wrong after all. Frankly, I can’t think why you should give me such a big blank cheque, except that somebody has to have one, and if it weren’t me, it might be someone even less reliable. But remember, I can’t honestly promise anything. I can’t even promise not to make awful mistakes. Some little thing I do, with the best will in the world, may start a war long after I’m dead — a war that may perhaps claim the lives of your children. Remember that, when you’re shouting ›Good old Harry.› And remember, too, that I shan’t have much time to be bothered about you once you’ve elected me…»

Han kommer fram till att ett sådant tal skulle innebära slutet på hans politiska karriär, och håller i stället ett tämligen normalt tal — vi får det dock bara refererat. När han slutat prata gör han bedömningen att han förmodligen inte lyckats övertyga någon som inte tänkt rösta på honom, men möjligen fått »några dussin» röster bland dem som inte tänkt rösta alls.

Kan man dra några slutsatser av de här citaten? Ja, åtminstone en förefaller mig uppenbar — tanken att politik är ett slags spel där politiker ibland medvetet för sina väljare bakom ljuset är ingalunda ny — »Contango» publicerades 1932 och »Den som sig i leken ger» 1948[9]. Nu kan det väl knappast räknas som någon uppseendeväckande slutsats; de perioder i historien då undersåtarna varit helt nöjda med makthavarna torde vara ytterst få, det som möjligen skulle kunna anses nytt är att det, till en viss del, är den demokratiska processen som kritiseras.

En annan sak som man kan lägga märke till är vilken vikt som läggs vid den egna insatsens betydelse; Fen och Elliott betonar att de i stort sett är sprattelgubbar styrda av Ödets mäktiga hand, medan Trump agerar som om det var han som styrde denna hand. Relaterat till detta är att alla tre behandlar sin publik som om den vore mindre vetande, men medan Fen medvetet förolämpar sin publik och Elliott diskret antyder att han själv möjligen förstår vad han tänker göra, men att publiken förmodligen inte gör det, så gör Trump allvarliga försök att verka ännu mindre vetande än sin publik. Är det månne denna identifikation med sina väljare som gjort honom så populär bland sina anhängare?

Med tanke på de stora skillnader som jag pekat på ovan har jag svårt att tänka mig att det ligger något i att Trump sagt vad alla vill höra; snarare ligger han väl närmare den typ av politiker som Gervase Fen allvarligt varnar för, de med hat-retoriken. Det finns emellertid en litterär figur med vilken Trump delar en hel del egenskaper; jag tänker naturligtvis på Zaphod Beeblebrox i Douglas Adams’ »The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy». Inte nog med att dennes egocentricitet är i paritet med Trumps, han var också under en tid »president of the imperial galactic government»[10]; i radioserien beskrivs hans verkliga arbetsuppgift sålunda:

The president’s job, and if someone sufficiently vain and stupid is picked he won’t realise this, is not to wield power but to draw attention away from it. Zaphod Beeblebrox, the only man in history to have made presidential telecasts from the bath, from Eccentrica Gallumbits’ bedroom, from the maximum security wing of the Betelguese state prison or from wherever else he happened to be at the time, was supremely good at this job.

Om vi antar att Trumps roll, i en något mindre skala, motsvarar Beeblebrox’ så tycks det mig som om han hittills lyckats ganska väl. Men vem är det som egentligen styr i USA?


Fotnoter:

  1. Om du råkar läsa detta då de händelser som var aktuella i början av februari 2017 fallit i glömska, så kan till exempel denna artikel påminna dig om varför jag stoppade in »så kallade» i den inledande frasen. []
  2. Ska man vara petnoga, och det ska man ju, så är detta »bara» en översättning av en låt av Tom Waits, men John Holm har en förmåga att sätta sin mycket speciella prägel på de låtar han sjunger. Jan Johansson lär ha sagt något i stil med »det måste finnas ett sätt att spela ›Bä bä vita lamm› så att publiken bryter ihop»; John Holm skulle kunna vara mannen att bevisa den tesens giltighet. []
  3. Jag hade fått ett så kallat ryck, och läste genom alla Crispin-deckare jag fann i den numera kvartssorterade bokhög jag kallar mitt bibliotek. Det visade sig att de ungefär 30 år som gått sedan jag senast läst dem gjort att jag inte mindes intrigen i någon av dem; det finns sålunda vissa fördelar med att ha ett uselt minne. []
  4. Den läsare som är något bekant med Fen från tidigare böcker har redan insett detta; deckarlitteraturen har gott om ADHD-anstrukna problemlösare, och Gervase Fen är en av de tydligast tecknade. Och är detta den första bekantskapen med Fen får läsaren redan i första kapitlet en fingervisning om att det politiska intresset inte sitter så värst djupt; Fen hävdar där som ett av sina motiv för att bli politiker att om man sammanställt en slutgiltig upplaga av Langland, vilket Fen säger sig ha gjort, så måste man helt byta sysselsättning för att undvika att bli galen. []
  5. För den läsare som upptäcker en del märkliga språkliga konstruktioner i ovanstående citat må omtalas att översättaren heter Pelle Fritz-Crone. []
  6. För den som inte orkar besöka närmaste välsorterade antikvariat eller bibliotek, men ändå vill veta hur valet utföll så vann Fen det med en röst, varpå han blev förklarad obehörig därför att hans valkampanj använt sju pund mer än tillåtet. []
  7. Det är för övrigt samme person som, enligt Georg Svensson, förklarar Hiltons syn på slumpens inverkan på världshistorien; den uppmärksammæ läsaren kommer att se en tillämpning på den filosofin i citatet nedan. []
  8. Till skillnad från Sussex och Essex, som finns, och Middlesex och Wessex, som har funnits, har mig veterligt Northsex aldrig använts som namn på något engelskt område; förmodligen är det därför som Hilton valt att låta valet utspelas där — i ett fiktivt men ändå typiskt engelskt distrikt. []
  9. För att vara mer exakt så publicerades den engelska upplagan, »Buried for pleasure», 1948 medan den svenska upplagan inte kom förrän 1971. []
  10. Enligt Adams var Beeblebrox dessutom så välutrustad å huvudets vägnar att absolutbeloppet av »antal huvuden» minus »populationens medelantal huvuden» var nära 1; det finns vissa tecken som tyder på att samma ekvation gäller för Trump. []

Contango

Det är allmänt accepterat att slumpen, i skepnad av små, till synes ovidkommande, händelser, spelar en stor roll inte bara i våra enskilda liv, utan i större sammanhang, ända upp till globala nivåer. Ett vanligt namn på detta är fjärilseffekten, som brukar förklaras med ord som »en fjärils vingslag på Himmelska Fridens torg kan orsaka en tornado i Texas», men som de flesta slagord förenklar även detta verkligheten bortom det rimligas gräns — om orsakssambandet var så tvingande skulle det troligen leda till diplomatiska förvecklingar mellan USA och Kina. Vad fjärilseffekten vill säga är att små, små ändringar i utgångsläge kan radikalt förändra systemets utveckling[1]. Antag till exempel att den spermie som kom tvåa i kapplöpningen vid tillblivelsen av den varelse som så småningom blev Adolf Hitler hade haft en sådan genuppsättning att hans talang varit tillräcklig för att få honom att satsa på en konstnärlig bana — visst hade världen sett helt annorlunda ut om den vinnande spermien tagit för lång fikapaus vid något tillfälle?[2][3]

Slumpen är naturligtvis gefundenes fressen för populärförfattare som vill krydda sina berättelser med pikanta och osannolika händelser. Dickens var en hejare på det där, vill jag minnas; om en ny person dök upp i handlingen kunde man ge sig katten på att han så småningom visade sig vara en släkting till någon av huvudpersonerna, via något svart får som rymt till Amerika, Australien eller någon annan gudsförgäten kontinent.

En av mina favoritförfattare, James Hilton, är härvidlag inget undantag, snarare tvärtom. En av hans romaner, Slumpens skördar, har en så osannolik intrig att titeln närmast bör betraktas som en ursäkt, och i flera av hans bättre romaner, till exempel Blå månen, Och nu farväl och Riddare utan rustning börjar han med en till synes lätt-tolkad scen från slutet av berättelsen — om man smetar ut bokens innehåll på en tidsaxel — för att sedan visa att det osannolika händelseförlopp som leder fram till inledningsscenen ger en ny och djupare tolkning av den.

contango_1Nyligen kom jag över ytterligare en hiltonroman, en som jag varit nyfiken på ända sedan jag läste Georg Svenssons recension av den i februarinumret av BLM 1933[4][5]. Den heter egentligen Contango, men fick i USA titeln Ill wind. Inte nog med att det amerikanska namnet är illa funnet; som synes av omslaget här bredvid har förlaget gjort sitt bästa för att dölja vad boken egentligen handlar om — man fläskar i stället på med de sedvanliga tomma flosklerna om »adventure», »desire» och »destiny».

Så, vad handlar den om? Georg Svensson gör ett försök att sammanfatta boken i den redan omtalade recensionen, men enligt min åsikt missar han en viktig detalj helt, och missförstår en annan. Så här börjar hans opus:

James Hiltons nya bok är en smula ojämn men icke desto mindre som helhet högst fascinerande. Den har icke tillkommit av en slump. Den rymmer nämligen en idé, som Hilton efter allt att döma känt ett verkligt behov av att söka utforma, utveckla och precisera, tanken om att en händelse, stor eller liten, viktig eller obetydlig, egentligen aldrig är fullständigt slumpartad, att den [sic] med andra ord icke finns något, som kan kallas för slump i egentlig bemärkelse utan att varje upplevelse, varje handling och levnadsöde är bestämt av andra tilldragelser, vilkas verkningar föras vidare som en elektrisk ström genom tillvarons osynliga förbindelsetrådar.

Det kan kanske tyckas som Hilton argumenterar enligt det schemat; Svensson tar upp några citat från en diskussion i sista kapitlet som kan anses stödja den uppfattningen. Om han hade läst ett par rader till hade han, förhoppningsvis, inte bara insett att han misstagit sig utan också fått sig en slagfärdig definition till livs:

»[…] Still, it’s an impressive idea, though I’m not quite certain where it leads to, unless straight back to Calvinism and predestination.»

»Oh, good heavens, no — not by any means! If only Calvin had been a bridge-player he’d have known better, because life is as much like a card-game as anything else — if you can imagine a game in which the cards are unlimited and the players can’t agree on having any rules… […]»

Den person som Svensson anser argumenterar för Hiltons »filosofi» tar alltså avstånd från den deterministiska världsbild Svensson målar upp ovan, och även om jag inte är säker på att argumentationen för icke-determinism håller eller om Hilton verkligen kan anses tala genom denne person, så känner jag intuitivt stor sympati för bilden som karakteriserar livet som ett oändligt kortspel utan regler. Vad jag vet pågår diskussionen om vad som är »slump», och huruvida universum är deterministiskt, fortfarande bland filosofer; och Hilton kan knappast anses ensam om sin åsikt, oberoende av vilken den nu kan tänkas vara.

Contango synliggör en sådan »tillvarons förbindelsetråd»[6], som Svensson så poetiskt kallar det, och gör det på ett ovanligt sätt; åtminstone känner inte jag till något liknande, om man inte räknar Joyce’ Ulysses och andra modernistiska verk som experimenterar med olika berättartekniker i olika kapitel. Hilton använder det klassiska berättarjaget, som berättar i tredje person, men ändå, på något outgrundligt sätt, har tillgång till sin huvudpersons tankar och funderingar. Det som skiljer Contango från vanliga romaner är att huvudpersonen skiftar från kapitel till kapitel. Svensson går så långt som att prata om »till synes fullständigt fristående [noveller]»; det säger en hel del om hur ovan Hiltons berättartekniska nymodighet kan kännas även för en rutinerad bokläsare, men jag tycker det är en överdrift — dels är den tråd som Svensson pratar om ingalunda särskilt svårfunnen, och dels skulle ett par, tre av »novellerna» vara tämligen poänglösa om de var helt fristående från sin omgivning.

Men Svensson har, tycker jag, missat en viktig detalj; eller också så menade han att det skulle föra för långt att ta upp den i en relativt kort anmälan. Den som känner till vad uttrycket »contango» står för kan förmodligen ana sig till det; jag visste det naturligtvis inte eftersom det är en ekonomisk term[7], utan fick ta hjälp av internet och mitt pålitliga Concise Oxford Dictionary från 1930. Det senare verket meddelar kort att contango är »[the] percentage paid by the buyer of stock for postponement of transfer»; om jag förstått det rätt fungerar det ungefär som när man binder elpriset — när leverantören tror att priset kommer att höjas i framtiden får man betala ett högre pris per kilowatt-timme om man binder priset på tre år än om man bara binder det på ett år. Många av Hiltons huvudpersoners handlingar bestäms av det värde de sätter på framtiden, och dessa påverkar i högsta grad den röda tråd som romanen följer. Enligt Wikipedia var Sigmund Freud en av Hiltons tidiga beundrare, och det skulle möjligen kunna tyda på att han fann de olika huvudpersonerna och deras handlingssätt trovärdiga, hur egendomliga de än kan vara — om det ska ses som ett positivt omdöme eller ej överlåter jag till dig, värderade läsare, att avgöra.

Eftersom detta mer eller mindre är en recension av boken inser jag att jag borde åstadkomma någon form av värdering, men jag finner det väldigt svårt; som en första approximation duger Svenssons omdöme från det inledande citatet gott — som helhet är boken fascinerande, men den är ojämn. Svårigheterna dyker upp när jag ska försöka precisera vad som är fascinerande och vad ojämnheten består av. Delvis kan jag falla tillbaka på min allmänna uppfattning om Hilton som jag lät skymta fram i inledningen — att hans behandling av det engelska språket är virtuos, men att hans intriger är svaga — men den räcker inte fullt ut. En viktig fråga som jag inte kan få kläm på är hur det ovanliga berättargreppet påverkar intrycket. Utan tvekan leder Hiltons konsekventa jakt efter den röda tråden i historien till att andra trådar förblir hängande, oavslutade; detta leder till en ganska splittrad helhetsbild. Å andra sidan är det svårt att se hur författaren skulle kunnat knyta ihop alla trådar utan att det blivit en helt annan bok; en del av fascinationen ligger just i detta målmedvetna följande av den röda tråden och de perspektivskiftningar som detta framtvingar.

Ett märkligt faktum i sammanhanget är att boken inte översattes till svenska, trots att Bonniers i rask takt översatte allt annat han skrev vid den här tiden, och trots att Georg Svensson gett ett positivt omdöme om den i BLM. En trolig anledning är väl att Bonniers under åren 1935-38 gav ut fem Hilton-böcker, och att man inte ansåg marknaden redo för ännu fler. Möjligen kan också likheten med noveller legat just Contango i fatet; To you, Mr Chips, som också kom under denna period (1938) blev heller inte översatt, och den består av noveller (plus »ett självbiografiskt kapitel»).

Jag har valt ut några exempel på Hiltons prosa, ur ett kapitel som till största delen utspelar sig i Hollywood. Hans bild av stjärnkulten är, kan man nog säga, inte odelat positiv, och det skymtar fram i beskrivningar av händelser lika väl som i huvudpersonens funderingar på huruvida hon håller på att bli en »före-detting»; hon är 30 år, har varit med sedan starten (kom ihåg att det här utspelar sig runt 1930, då ljudfilmen ännu var en nyhet), och har tre giftermål och två skilsmässor bakom sig[8]. Hennes funderingar kring Hollywoods utveckling sedan pionjäråren summerar Hilton på följande vis:

But now the skyscraper offices of the film companies soared upwards to tell the world that the cinema was no longer an amusement for children. Aesthetic Germans and Russians swarmed everywhere with their chatter of »montage» and »values»; camera-men no longer had Bowery accents and chewed cigars; the vast studios, with their time-clocks and their silence rules, were the churches of a new and colder ritual.[9]

Kanske mest intressant är kapitlets inledningsscen, där huvudpersonen agerar domare vid en manlig (!) skönhetstävling under något slags vattenfest, med aktiviteter som simning, dykning och vattenpolo i en pool som ger Hilton associationer till de gamla grekerna:

Throughout the long slow-dying afternoon it continued, a golden pantomime reigned over by the sun. It was the sun that gave prismatic harmony to the crudely mingled colours; its strong slanting blaze filled the air, absorbed the rhythms of the jazz band into a single pattern of sight and sound; kindled the splashes made by the divers till the air was full of trembling rainbows. One had the feeling that the sun, as on ancient Attic hills, was ripening its children as they lay there, half naked under its rays.

Perhaps, indeed, even Ancient Greece could not have shown such profusion of physical beauty. That group of living humanity might have been a eugenist’s dream of what all mankind could achieve, were it to allow itself to be bred for half a dozen centuries as rigidly as horseflesh. The women with their laughing oval faces and gleaming teeth, the men of massive thigh and torso, the young girls with their bud-like breasts and exquisite apricot legs — ­had there ever in all history been such a triumphant assembling of the body?

Det som jag finner intressant med texten ovan är hur tidig den är. Om man konsulterar Wikipedia ser man att Johnny Weissmüller, ur-Tarzan, gjorde sin första film 1932, och Esther Williams deltog i sin första vattenshow 1936 — med andra ord tycks de, om man får tro Hilton, snarare vara resultatet av det Hollywoodska dyrkandet av vatten, sol och brunbrända kroppar än orsaken till det, vilket jag i min okunskap hittills trott. Någon cineast i läsekretsen som kan reda ut begreppen?

Till slut kan man inte låta bli att fundera på Hiltons egen livslinje — när han skrev kapitlet om Hollywood och dess tomma stjärnkultvärld, anade han att han bara sex-sju år senare skulle bli en del av densamma? Tillvarons förbindelsetrådar kan slingra sig på de mest egendomliga sätt även i verkligheten.


Fotnoter:

  1. Detta gäller dock inte alla utgångslägen — huruvida ett system som kan beskrivas matematiskt är kaotiskt eller ej bestäms av något som kallas Liapunovexponenter. []
  2. Även senare, mindre lyckade, politiker har visat artistiska tendenser. []
  3. För att återknyta till en föregående fotnot: Att jag överhuvudtaget minns Liapunovexponenterna beror på en traumatisk upplevelse i ett tidigare liv. På en tenta satt jag nämligen över tre timmar utan att komma någon vart med ett sådant tal, trots att jag insåg att det borde vara enkelt (den uppgiften gav bara 1½ p, hälften av vad en »normal» uppgift av den typen brukade ge). Lösningen var också mycket riktigt enkel — gick man över på polära koordinater kunde man komma fram till den sökta olikheten på två rader — men undgick mig alltså totalt. Mitt självförtroende har inte hämtat sig fullt ut än. Hade jag lyckats bättre om jag inte tillbringat natten innan med att spela Chicago med några korridorkamrater? Hade min akademiska karriär tagit en annan riktning om jag inte förödmjukats av dessa Liapunovexponenter? Såna frågor får vi aldrig veta svaret på… []
  4. Än en gång: Tack Nina, Anders och Nytt och Läst för hjälpen! []
  5. Den som vill läsa den, och inte har något mot en nätversion, kan finna den och många andra hiltonromaner på Project Gutenbergs australiensiska gren. Uppenbarligen är upphovsrättsreglerna i Australien inte fullt lika frikostiga för författare som de europeiska. []
  6. Boken börjar med första kapitlets huvudperson säger »Curious, the way things do jump out of nothing. This affair seems to have been begun by a hat blowing off.», och genom kapitlen får vi den följa den avblåsta hattens effekter runt om i världen fram till de storpolitiska händelserna i de sista kapitlen. []
  7. I detta resonemang är det underförstått att mina kunskaper i ekonomiska spörsmål är försumbara; möjligen något större än aktuella TV-serier, men avsevärt mindre än viktiga ting som Nils Ferlins poesi, mångpartikeleffekter i fotoelektronspektroskopi, samt MacCutcheonvarianten i franskt parti. []
  8. Utan att avslöja alltför mycket kan jag meddela att hon hinner inkrementera båda dessa räknare innan boken tar slut []
  9. Jag har snippat texten från gutenberg.net.au, och noterar att de förmodligen skannat texten från ett engelskt original; i min amerikanska utgåva har tyskarna och ryssarna blivit »estetic» i stället. []

Tio som nog borde varit med

När jag igår slöklickade mig genom söndagens webbupplaga av The Guardian råkade jag hamna på en nästan tio år gammal lista över »The 100 greatest novels of all time». Den typen av listor kan man naturligtvis skratta åt eftersom urvalet måste ske efter vissa principer, och de principerna kan alltid ifrågasättas. I just det här fallet är det oerhört lätt att göra, eftersom listan är anglifierad till pinsamhetens gräns — mot 70-80 engelskspråkiga böcker ställs, till exempel, två-och-en-halv ryska[1] och två tyska[2]. Dessutom innehåller listan ett par barnböcker, några deckare/thrillers och en humorbok, och Hemingway är dessutom representerad med en av sina novellböcker, så begreppet »roman» ska uppenbarligen tolkas i en mycket vid mening.

Som en service till den här bloggens läsare[3] så ger jag nedan förslag på tio böcker som kommit med om jag hade fått bestämma. De tio är naturligtvis ett oerhört subjektivt val, och eftersom jag bara ägnat kanske tjugo minuter åt att välja ut lämpliga kandidater, och inte ens tittat på den oordnade bokhög jag kallar »mitt bibliotek»[4] så är sannolikheten stor att listan skulle se annorlunda om jag gjorde den i morgon, eller nästa vecka. Dessutom är urvalet gjort bland det ytterst begränsade fåtal böcker jag faktiskt läst, med ett litet undantag som förklaras nedan, och bland de författare som inte alls fanns representerade på The Observers lista; annars skulle »Brott och straff» och »Mörkrets hjärta» varit med, för att nu bara ta ett par exempel i högen.

Redan medan jag påtade med den här artikeln kom jag på ytterligare ett par, tre böcker som absolut måste med, så det kommer säkert ett inlägg betitlat Fem som självklart också skulle varit med inom en vecka…

BekännelsenJohn Franklin Bardin

Det här är mitt val i deckar/thriller-genren. »Bekännelsen», som på originalspråket heter »The Last of Philip Banter», finns mig veterligt bara i Spektras deckarserie från 70/80-talet och då som en dubbelvolym, Dimstråk, tillsammans med ytterligare en kortroman av samma författare. Jag läste den någon gång i början av 80-talet, så jag kan inte gå i god för att den skulle göra samma intryck på mig idag, men jag minns att den skapade ett slags mardrömslik stämning där man inte var säker på om man själv, författaren, huvudpersonen i romanen eller hela världen är galen, drömmer eller både-och. Jag såg i min ungdom en film som började med att en ung grabb ser ett flygande tefat landa utanför sitt fönster, och (nästan) slutar med att han vaknar från en mardröm — den framkallade ungefär samma känsla…

Slutet på världsnyheternaAnthony Burgess

En mycket märklig bok med tre parallella handlingar som till synes inte har något med varandra att göra, men som knyts samman på ett elegant sätt i slutkapitlet.

Die PhysikerFriedrich Dürrenmatt

Den här boken, som egentligen är ett teaterstycke, har enligt Libris inte publicerats på svenska, men den spelades på Dramaten i början av 80-talet, så det borde finnas en översättning någonstans. Dürrenmatt kallar sitt verk för »en komedi i två akter», men som alltid när det gäller Dürrenmatt[5] finns det en nattsvart kärna även i detta verk. Jag kommer förmodligen att skriva ett separat inlägg om den här pjäsen och ett par andra med liknande tema så småningom.

Att »Die Physiker» fortfarande har aktualitet visas bland annat av det faktum att pjäsen sattes upp i London i somras.

Otter tre två kallarLeif Hamre

Mitt bidrag i kategorin »ungdomsbok». Det kan vid första anblicken tyckas som om detta är en vanlig flygbok, men den handlar egentligen om helt andra saker; handlingen i korthet är att ett flygplan råkar in i ett oväder över Nordnorge, de två personerna ombord tvingas hoppa, och ägnar sig sedan åt att överleva tills de hittas av räddningsmanskapet[6].

En person som fastnat i minnet är spaningsledaren, som kombinerar tre av de egenskaper som jag värderar högst hos en person[7]; kompetens, envishet och logisk slutledningsförmåga. Intressant nog låter Hamre ännu en person med dessa egenskaper få huvudrollen i en annan av sina böcker, »Klart för flygning», även den synnerligen läsvärd.

StäppvargenHermann Hesse

En psykologisk roman, som handlar om att känna sig annorlunda, att stå lite utanför gemenskaper och samhälle. Eftersom jag alltid har varit lite asocial kände jag väl en viss samhörighet med Harry Haller, romanens huvudperson (och ett lätt maskerat alter ego för författaren) när jag läste boken för så där trettio år sedan, men nu måste jag erkänna att jag inte minns mycket av handlingen; kanske dags att läsa om den. »Glaspärlespelet» har jag inte heller läst…

Adjö, Mr ChipsJames Hilton

Är man lite elak kan man säga att James Hilton bara skrev en enda roman, fast femton gånger; är man lite mer positivt inställd påpekar man i stället att han ständigt återkommer till, och varierar, det tema som kanske är svårast att gestalta i litteraturen, nämligen den goda, vardagliga, normala människan, som helst håller sig bakgrunden men ibland av ödet tvingas fram i rampljuset[8]. Mr Chips är en sådan person, en gammal skollärare som med åren växt in i rollen som medmänniska.

Jag läste boken[9] medan jag väntade på att få starta i en minigolftävling i början av 80-talet, och har sedan dess varit ett hängivet »hiltonfan». Jag har försökt intressera diverse personer i bekantskapskretsen för boken utan att någon fått samma epifaniliknande upplevelse som jag hade där på Glyttingebanan för trettiotalet år sedan; däremot har tre av dem rapporterat något liknande efter att ha läst samme författares »Bortom horisonten», »Riddare utan rustning» respektive »Och nu farväl». Kanske var det därför Hilton skrev om sin roman fjorton gånger?

Groucho och jagGroucho Marx

Egentligen en självbiografi, men Groucho Marx' berättelse om hur det är att slå sig fram i »show biz» är i sig en fantastisk historia, och som man kan förvänta sig från en av komedins stora mästare så sker det med inte så lite humor. Hans redogörelse för hur han hanterade Warner Brothers' stämningsansökan när han och hans bröder hade fräckheten att nämna staden Casablanca i en filmtitel är obetalbar, historierna kring de regissörer de arbetat med likaså. En klassiker i den humoristiska litteraturen.

Mannen utan egenskaperRobert Musil

Det här är undantaget från den ovan uttalade regeln att jag ska ha läst boken jag nominerar, och det av två anledningar: dels, naturligtvis, på grund av att boken tyvärr blev ofullbordad i och med att Musil dog mitt i arbetet med den, och dels för att jag fortfarande har hundratalet sidor kvar av det material som getts ut. Men det är ingen tvekan om att de första tusen sidorna har övertygat mig att den måste med på en sådan här lista. Jag kan emellertid förstå att boken inte är allas »tekopp» eftersom i stort sett alla romanfigurer yttrar sig som om de vore universitetsdocenter i teoretisk moralfilosofi, och tempot i handlingen därmed blir så lågt att Akilles, i en tävling med denna sköldpadda, hade kunnat ta en timmas fikapaus och ändå ledigt vunnit kapplöpningen.

Men under tiden avhandlas en mängd moraliska och filosofiska teman centrala inte bara för den österikiska överklassen strax före krigsutbrottet 1914 utan med en universell räckvidd. Individ kontra samhälle; rationalitet kontra känsla; kollektivt inflytande kontra maktstyrning; modernitet kontra tradition — alla dessa teman och mycket mer därtill behandlas genom berättelsen om matematikern Ulrich, hans motvilliga medverkan i »parallellaktionen», som på mycket diffusa grunder avser att fira kejsar Franz Josefs långa regeringstid, och hans relationer till vänner och släktingar, i synnerhet systern Agathe.

HistorietterHjalmar Söderberg

Jag föresatte mig att ha med en svensk författare och en novellsamling, och med sådana randvillkor är valet enkelt — Hjalmar Söderbergs små »snapshots» från tiden runt förra sekelskiftet är helt enkelt magnifika. Svenska novellister står sig väl även vid en internationell jämförelse, och det finns många fantastiska författare att (åter)upptäcka framför allt från förra sekelskiftet och fram till slutet av 50-talet; Lars Göransson och Ode Balten, för att ta två i högen, förtjänar bättre än att glömmas bort, och Lars Ahlins lilla novellsamling »Inga ögon väntar mig» är en klassiker. Men störst bland dem är Söderberg.

Slakthus 5Kurt Vonnegut

Det finns många skildringar av krigets vanvett; »Moment 22» och »Resa till nattens ände» finns ju med på listan, och »På västfronten intet nytt» kan inte ha varit långt ifrån den[10]. Men »Slakthus 5» brinner av en sådan återhållen vrede att Vonnegut enligt egen uppgift var tvungen att vänta 25 år innan han var säker på att kunna tygla den. Han var nämligen krigsfånge i Dresden under en av andra världskrigets mest omdiskuterade episoder, de alierades bombning av just Dresden, och överlevde tack vare att fångarna inkvarterats i ett underjordiskt före detta slakthus. I »Slakthus 5» blandar han sina krigserfarenheter med en fantasifull SF-historia, kryddad med historier om folk som dött. Själv dog han 2007, 84 år gammal, efter att ha ramlat utför en trappa. Så kan det gå.


Fotnoter:

  1. Den »halva ryssen» är naturligtvis Vladimir Nabokov, som skrev böcker både på ryska och engelska []
  2. För att få ihop så många har jag tvingats räkna Franz Kafka till tyskarna; förlåt mig, alla tjecker… []
  3. En mycket användbar egenskap hos ordet »läsare» är att det skrivs likadant i singular och i plural. []
  4. Om jag gjort det hade naturligtvis inte det här inlägget blivit till, åtminstone inte idag. En av anledningarna till att den oordnade bokhögen fortfarande är en sådan är att varje försök att ordna den slutar efter ca fem minuter med att jag hittar en intressant bok som jag inte sett på länge, och så är alla goda föresatser glömda. Månne man kan få RUT- eller ROT-avdrag för sådant arbete? []
  5. Detta gäller naturligtvis med det förbihållet att jag bara läst en bråkdel av hans författarskap; långtifrån allt är översatt till svenska, och jag har inte ens läst allt som översatts. []
  6. Om handlingen känns bekant så är jag ganska säker på att den endera filmatiserats eller omarbetats till TV-serie och visats i svensk TV någon gång i slutet av 60-talet eller början av 70-talet. Om jag minns rätt var det svenska skådespelare, och titeln var mycket fjamsigare än originalets, men tyvärr kommer jag inte ihåg vad den i så fall hette. []
  7. I hens yrkesmässiga roll, är det kanske bäst att tillägga. []
  8. Att det inte är lätt inses till exempel av hur färglös Aljosja är i jämförelse med övriga bisarra huvudaktörer i Bröderna Karamazov; inte ens en mästare som Dostojevskij lyckas i allt han företar sig. []
  9. Undvik Mårten Edlunds tama översättning som Bra Böcker gav ut på 70-talet; Gunnar Mascoll Silverstolpes ursprungliga översättning är klasser bättre, om man nu inte vill läsa det engelska originalet. []
  10. Även inom den så kallade populärkulturen återkommer temat då och då; se (och hör) till exempel David Olneys »1917», Don McLeans »The Grave» och Anders F Rönnbloms »Långfingret» []