månadsarkiv: februari 2025

En vinterjacka

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 113

Paul Kelly — Wintercoat

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Vintern håller tack och lov på att ta slut, så det är hög tid att avverka låtat som har ett vintertema innan värmen kommer på allvar. Paul Kelly har visserligen skrivit en hel del andra tänkvärda texter där orden får en symbolisk betydelse, men detta är en klar favorit. Här tycker jag mig finna en antydan till den retoriska figuren »synekdoke», även om wikipedia påstår att man inte får använda ordet i den mening jag lärt mig, »det hela genom delen»[1]. Exakt vad vinterjackan skulle representera är fritt för tolkning, men att den på något sätt representerar det spruckna förhållandet i någon form borde väl vara klart.

Jag har valt en ganska avskalad lajv-version i stället för den studioinspelning som finns på CD:n Comedy; hans studioversioner är ofta belamrade med trummor, stråkar och annat tingel-tangel som inte passar in i sammanhanget, i mitt tycke. Jag föredrar helt klart att Mr Kelly sjunger blues…

Fotnoter:

  1. Det klassiska exemplet är väl den gamla schlagerraden »Kors vad det vimlar av segel idag; är det kappsegling? Nej, det är lördag!», där seglen får representera hela bilden av båtar på en solblank vattenyta. [↩]

En sjömansvisa

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 112

Breeze & Wilson — Sailor’s song

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

För några dagar sedan såg jag en notis om en person som nästan blivit valmat, och jag tänkte naturligtvis omedelbart på diverse rövarhistorier, som Jona i valfiskens buk, men kanske främst på dramatiseringar eller syftningar på denna händelse; Povel Ramels version låter som bekant huvudpersonen hoppa och guppa och skaka och halka[1] lite grann »ty valen var hal», men den version som först slog mig var Breeze & Wilsons »Swallowed by a whale», som visserligen inte handlar om Jona men lånar lite färg från den historien.

Dagens låt kommer från samma CD, »Heartbreaker», men även om B & W står för musiken så är såvitt jag förstår låten skriven av, och sjungs av, en av deras vänner, Stan Carew. Martin Ljung undrade ju i sin sketch Rock-Fnykis varför det inte skrevs någon visa om »havets folk», om sjömän, och detta tog tydligen Carew fasta på.

Fotnoter:

  1. I okänd ordning… [↩]

Valentindagen

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 111

Steve Earle — Valentine’s day

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag är det enligt säkra uppgifter Valentindagen, en dag som vi importerat från amerikat, och som alla sådana dagar, åtminstone de jag känner till, så är poängen att vi ska gynna någon affärsman i närheten. Om man inte gör som Steve Earle i dagens låt vill säga, dvs glömmer bort den — eller låtsas glömma bort den — och försöker urskulda sig med en liten sång. Hur allvarlig Mr Earle var med sina ömhetsbetygelser är naturligtvis svårt att bedöma, men senast jag kollade hade han varit gift sju gånger, och det är väl också ett sorts svar.

Steve Earle är ytterligare en av de artister som jag stött på via Townes Van Zandt, och att TVZ betytt mycket för Earle märks genomgående; det är inte bara att han spelat in en CD med Townes’ musik eller hans bekanta omdöme »Townes Van Zandt is the best songwriter in the world, and I’ll stand on Bob Dylan’s coffee table in my cowboy boots and say that»[1]; hans förstfödde son fick förnamnen Justin Townes. Han var med vid ett av de tillfällen jag såg Earle på Cirkus i Stockholm, om jag minns rätt var det konserten med The Dukes som kompband; unge herr Earle fick spela trummor i ett av extranumren. Han gick i sin fars musikaliska fotspår, och ärvde tyvärr också hans, och Townes’, missbruksvanor — han dog alldeles för tidigt, inte ens 40 år fyllda.

Fotnoter:

  1. På vilket TVZ lär ha svarat »I’ve seen Bob Dylan’s bodyguards, and if Steve Earle thinks he can stand on Bob Dylan’s coffee table, he’s sadly mistaken» [↩]

Att släcka ljuset

Postat av
Svara

Tankar om och kring musik, del 110

Oysterband — Put out the lights

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Någon gång i början av 90-talet köpte jag en samlings-CD med musik från Cooking Vinyl, det skivbolag som fick en flygande start med en fältinspelning av en då okänd artist, Michelle Shocked. Det fanns mycket lyssningsvärt i deras katalog, och jag tror att jag skaffat CD-skivor av ungefär hälften av de artister som jag hörde där för första gången; och den grupp som jag skaffat flest skivor av är utan tvekan Oysterband, eller The Oyster band som de kallade sig i början av sin karriär. Dagens låt är från CDn »The shouting end of life», som jag håller som den främsta i hård konkurrens med »Granite years» och »Meet you there», och om jag inte misstar mig är det ofta deras sista låt på konserter; titeln passar ju bra för det.

Jag har sett dem två gånger, eller tre-och-en-halv, om man så vill — jag såg dem två gånger som fullt band under Cambridge Folk Festival 1996, och en gång som folkdansband, »Oyster Ceilidh Band», vid samma tillfälle; och en gång i Sverige, på Södra Teatern. Om du blivit sugen på att höra dem lajv är det dock bråttom; de håller på med en avskedsturné, och det är inte många spelningar kvar tills de släcker ljuset för gott:

Every place that I have been
Leaves its message on my skin
So many prophecies and signs
So little time, so little time