Hofstadter-graffiti

Förra veckan avhandlade jag en företeelse som jag kallade »dubbeltänk» med vissa drag lånade från Orwells 1984; detta sätt att tänka ger den som utnyttjar det möjlighet att hålla två till synes motstridiga påståenden för sanna samtidigt. Den här gången tänkte jag ge några exempel på ett sätt att med ett påstående (eller, som vi kommer att se lite senare, en fråga) uttrycka två till synes motstridiga tankar samtidigt; eftersom detta förmodligen[1] endast kan åstadkommas med hjälp av självreferens, och dessutom ger en humoristisk effekt så kallar jag detta uttryckssätt för Hofstadter-humor[2].

Ett prima exempel på Hofstadter-humor levereras av Python-gänget i sin numera klassiska film Life of Brian[3]. Redan i mästerverket Monty Python and the holy grail några år tidigare hade de lekt lite med självreferens på »verksnivå»[4], men i den scen där Brian försöker förklara för sina »lärjungar» att de är individer och att de måste tänka själva får de in en klockren Hofstadter-poäng[5]:

Men det här inlägget triggades av en bild som min kamrat från Linköpingstiden Robert Ericsson la ut på facebook för någon månad sedan, och när jag såg den kom jag omedelbart att tänka på en liknande poäng, och jag beslöt att försöka hitta den för att eventuellt göra en blogga av de två bilderna, som båda visade prov på synnerligen intelligent graffiti. Så här såg Roberts bild ut, en trippel Hofstadter med skruv, om ni frågar mig (bilderna är klickbara, och leder till en version med högre upplösning):

hofstadtergraffiti_1

På jakt efter den andra bilden snubblade jag över denna; inte riktigt lika effektfull som de andra två, men klart sevärd:

hofstadtergraffiti_2

Och till slut den bild jag mindes från några år tillbaka — Hofstadter-humor när den är som vassast…:

hofstadtergraffiti_3

Om någon läsare har fler exempel tar jag gärna emot dem!


Fotnoter:

  1. Kanske en smula defensivt uttryckt, men jag känner inte till något annat sätt att nå den avsedda effekten; läsare får mycket gärna försöka visa att jag har fel. []
  2. Douglas Hofstadter och hans arbete inom kognitionsforskningen borde vara bekant för den kultiverade läsekrets som den här bloggen håller sig med; jag skulle nästan kunna gå så långt att jag påstår att om man inte har läst »GEB» så har man en allvarlig lucka i sin kulturella utbildning. []
  3. Jag är egentligen för ett mer restriktivt användande av ordet »klassiskt», men i en värld där, till exempel, MTV utnämner förra veckans hitlåtar till klassiker torde 35 år räcka långt. []
  4. Jag tänker på den nedstuckna historikern och den polisinsats som den händelsen leder till, och »den gamle mannen i scen 24». []
  5. Det har tagit sin tid, men nu, lagom till 35-årsjubileet, tycks äntligen polleten ha trillat ned hos företrädare för den anglikanska kyrkan. []

I’m sorry I’ll read that again

I början av 90-talet besökte jag London ett par gånger och vid något av dessa tillfällen köpte jag en BBC-utgåva av ett för mig obekant radioprogram med ovanstående namn. Exakt varför minns jag inte, men jag har en svag aning om att jag varit på jakt efter Monty Pythons samlade texter, och när jag inte hittade dem blev jag i stället rekommenderad att lyssna på en av MPFCs föregångare — en av programmets regelbundet återkommande medlemmar var nämligen en viss John Cleese[1], och tre av de övriga medlemmarna bildade så småningom »The Goodies» — Tim Brooke-Taylor, Graeme Garden och Bill Oddie. Av de två återstående huvudmedlemmarna förblev David Hatch radiomediet trogen — han klättrade ganska högt upp på den administrativa sidan — medan Jo Kendall[2] fortsatte som skådespelare, både i radiodramatiseringar — den som kan sin H2G2 vet att det är hon som spelar lady Cynthia Fitzmelton i det allra första avsnittet av radioserien — och i TV, film och teater.

I dagarna är det femtio år sedan det allra första programmet av det som så småningom blev »I’m sorry I’ll read that again» sändes (30 dec 1963) och 25 år sedan det sista programmet (25 dec 1988), och bara det räcker ju för att det ska vara värt att påminna om dess existens; att jag satte mig för att skriva den här bloggan berodde dock inte bara på detta utan jag kom att tänka på ISIRTA, som programserien brukar förkortas, av en helt annan, och betydligt allvarligare, anledning. I ett av avsnitten på kassetterna parodierar man nämligen en viss Rolf Harris, som tydligen skrev och sjöng in barnvisor(?) på 60-talet[3]; med viss risk att förarga copyright-människorna har jag mp3iserat sagda parodi och lagt upp den på min hemmaserver för intresserade att lyssna på. Jag undrar vad de överlevande i ISIRTA-gänget tänkte när de läste att Harris anklagas för att vara pedofil

Men för att återgå till roligare saker: ISIRTA har fortfarande en trogen skara lyssnare och BBC4 sänder för närvarande några av programmen i repris; det slumpar sig, om jag förstått det rätt, så att just det program där Harris »medverkar» sänds i repris i början av 2014 (serie 8, episod 6), så det lär gå alldeles utmärkt att höra hela programmet via webbradio om några dagar.

ISIRTA tog upp flera av de idéer som python-gänget så småningom också använde[4]; till exempel släppte ISIRTA ibland fram »klagomål» från påhittade personer med fantasifulla namn[5], och liksom MPFC gillade man att parodiera andra program, på en av kassetterna kan man till exempel höra »The Kevin Mousetrap Show» — det tycks mig som inte mycket förändrats i TV-världen under de senaste 50 åren…

Ännu en likhet mellan programmen var de återkommande stereotyperna, och där var ISIRTA mer effektiva än MPFC; visserligen hade MPFC sin »It’s-man», John Cleese sittande vid ett skrivbord för att förklara att det var dags för något helt annat och riddaren som slog folk i huvudet med en gummianka, men att till exempel den person som förklarar att en viss papegoja är död är densamme person, Mr Praline, som i ett senare avsnitt försöker skaffa en licens för sin flundra Eric tror jag de flesta missat. Men Arnold Totterage, den osammanhängande »filosofen» som gjorde ett kort gästspel hos Kevin Mousetrap härovan, går inte att missta sig på, och ISIRTA samlade under årens lopp ihop många sådana åtekommande karaktärer. Den mest bisarra av dem alla var nog Lady Constance de Coverlet, en figur som Tim Brooke-Taylor utvecklat och använt under större delen av sin karriär.

Som avslutning bjuder jag på ännu ett avsnitt från den show som jag redan klippt från och som kommer att sändas på BBCs webbradio om några dagar. Många avsnitt avslutades med en parodisk version av något känt verk; denna gång hade man valt att parodiera en hel genre med »Murder on the 3.17 to Cleethorpes», kryddat med en rejäl dos skämt om och kring British Rail. Programmen spelades in inför publik, och den för ISIRTA så typiska växelverkan mellan publik och skådespelare är här så kraftig att skådespelarna håller på att komma av sig flera gånger. Man kan också notera ett kort gästspel av Lady Constance de Coverlet, och några av ISIRTA-gängets återkommande älsklingsämnen, som till exempel det engelska överklassystemet och i synnerhet begreppet »OBE»; är man riktigt alert kan man höra en referens till gibbon-apor också…


Fotnoter:

  1. Av obekant anledning kallades han i programmets oftast John Otto Cleese, trots att hans mellannamn egentligen är Marwood. Wikipedia anför hypotesen att Cleese skulle ha tyckt Marwood var ett pinsamt namn, men det låter ganska långsökt, tycker jag; just Cleese har knappast gjort sig känd för någon överdriven rädsla för pinsamma saker. Ett förslag på en bättre hypotes är att han fått »hedersnamnet» Otto på grund av sin förmåga att karikatyrisera tyskar. []
  2. Det tog ett tag innan jag insåg att hon heter så; David Hatch räknar upp namnen så fort att jag länge trodde att hon hette »Jo Kendall-Belotti»… []
  3. Den enda av de tre anförda exemplen som jag känner igen blev i svensk översättning »Sven Gren med sitt extra ben», och den översättningen har definitivt en viss »vågad underton». []
  4. Bäst att slänga in en brasklapp här — eftersom MPFC och ISIRTA delvis överlappade varandra tidsmässigt är det ett hästgöra att försöka etablera exakt vem som använde en viss idé först; och det blir ju inte lättare av att alla inblandade höll på med andra projekt samtidigt, och andra komiker, som Spike Milligan och Marty Feldman, också jobbade i samma anda. []
  5. I det ovan nämnda programmet inleder man med att berätta vilka personer som kommer att förolämpas i programmet så att de kan börja ringa/skriva med en gång för att få en lite jämnare fördelning på klagomålen. []