Häxor och cigarrer

Tankar om och kring musik, del 62

Kjell HöglundHäxprocess

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Knappt hade jag överlevt den nära-döden-upplevelse jag relaterade i förra veckans blogga förrän jag fick ytterligare en anledning att ta upp en av mina favoriter i den här serien — en film som handlade om Kjell Höglund las upp på SvT Play. Skynda dig att se den; SvT kommer snart att ta bort den igen[1]!

Hur jag råkade fastna i det Höglundska garnet minns jag inte längre, men en rimlig gissning är att jag köpte LP:n »Häxprocess» någon gång i slutet av 70-talet eller början av 80-talet; dagens låt var alltså förmodligen det första jag hörde med honom. Han blev omedelbart placerad på samma nivå som Anders F Rönnblom, John Holm och de andra fantastiska artisterna från 70-talet. Texten är visserligen mer än femtio år gammal, men jag törs hävda att den är minst lika aktuell som den var då den skrevs.

Ett tips för den som vill veta mer om Kjell Höglund är sajten lugnare vatten, den har visserligen inte uppdaterats på ett tag, men där finns mycket intressant. Bland annat skrev Kjell ett slags dagbok, eller snarare månadsbok, under några år i början av 2000-talet, där han berättade om vad han pysslade med och ofta inkluderade outgivna manuskript från byrålådan. Eftersom jag noterade en sak som måhända kommer att förbrylla litteraturvetare när de tar itu med dessa manuskript så tänkte jag nämna det här. Det handlar om en rad i verket »Principia Poetica», en samling dikter som började publiceras i månadsmeddelande 37, juni 2003[2]. Den rad jag tänker på återfinns några meddelanden senare, i nummer 44, januari 2004:

det enda som kan döda en stålman
är fragment från hans barndomsplanet

cigarrerna hade nästan brunnit slut

ingen kan odla i strid mot naturens processer
utan bara i harmoniskt samarbete
bonden sätter sitt frö i jorden
vid den rätta tidpunkten
han behöver regn, luft och värme
för att i sinom tid kunna skörda

Man kan fundera på vad de plötsligt uppdykande cigarrerna har med saken, eller överhuvudtaget någonting, att göra. Det vet jag nu inte — det får bli en sak för kommande generationers litteraturvetare att bena ut — men jag vet varifrån de är hämtade. Den raden inleder nämligen James Hiltons roman »Lost horizon» i den svenska översättningen av Louis Renner; på svenska fick boken namnet »Blå månen», och i en senare utgåva »Bortom horisonten».

Skulle dagens låt och den ovanstående diktsnutten inte gett dig nog att tänka på, så kan du ta itu med avslutningen på det 44:e månadsmeddelandet:

varje ny vetenskaplig upptäckt
gör verkligheten mer och mer sammanhängande
tidvattnet har samband med månen
vetenskapen driver oss i sin förlängning
mot en verklighet som inte är uppdelad
utan totalt sammanhängande
en organisk helhet
vetenskapsmannen är mystiker
han petar på ett grässtrå
och en supernova exploderar


Fotnoter:

  1. »Snart» är ett sådant där härligt gummiord; studerar man sidan noga ser man att filmen kommer att ligga kvar (åtminstone) till 24 februari 2028, men med tanke på hur snabbt tiden går nuförtiden finns det ingen tid att förlora! []
  2. Tyvärr kan det vara svårt att läsa texten om du har en bred skärm; i så fall rekommenderar jag att du går till sajten och följer dess navigering för att få korrekta ramar. []

Råttfångare

Tankar om och kring musik, del 61

Mickey NewburyHow many times…

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Veckans låtval är förorsakat av en nära-döden-upplevelse av det mest uppskakande slag förra helgen; om jag minns rätt var det på lördag förmiddag. Nu är jag ju ganska försiktig av mig, och skulle aldrig ge mig på riskabla kroppsliga övningar som att ställa mig på ett par skidor, klättra upp på en stol eller berätta för en »sverigedemokrat» vad jag anser om Jimmie Åkesson. Nej, det var helt enkelt så att jag var nära att förlora mitt »streak» på Wordle; när jag kom till den sjätte och sista gissningen hade jag bara tre bokstäver, och en tre-fyra möjliga ord att gissa på. Som tur var beslöt jag mig för att »piper» var det mest troliga av dem, vilket visade sig lyckosamt[1]. Mitt »streak» är följaktligen fortfarande intakt sedan jag missade »parer» för något år sedan.

Mickey Newbury är ytterligare en av de artister jag hittat genom Townes Van Zandt; jag läste någonstans att de varit vänner, och beställde prompt en box med hans första tio skivor ihoppackade på åtta CD; jag hade då inte hört en enda låt av Newbury. En chansning som visade sig mycket lyckad.

Som vanligt har jag bara dimmiga idéer om vad låten handlar om — så långt har jag i alla fall kommit att sångaren relaterar någon form av triangeldrama, och att något uttryck baserat på sagan om råttfångaren från Hameln är inblandat, men det verkar som man kan syfta på lite olika saker i det engelska språket, så jag lämnar uppgiften att skapa mening i texten till dig, käræ lyssnare…


Fotnoter:

  1. Jag hade redan försökt »river», så jag visste att det inte kunde vara »riper»; det var nog min smala(!) lycka. []

En ängel

Tankar om och kring musik, del 60

Tom PachecoAngel

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Som kanske framgått, lyssnar jag en hel del på musik. Det händer ganska ofta att jag köper en hel del skivor, CD mest, på halvchans, artister som verkar spännande, rätt instrumentering[1] eller något annat som lockar, till exempel att priset är rätt. Det är då tyvärr lätt att dessa skivor får en ganska styvmoderlig behandlig; en eller ett par lyssningar, och sedan in bland dammet i skivsamlingen.

Sedan jag mp3-at större delen av mina CD-skivor har jag ibland tagit mig för att spela ett antal låtar, oftast 20[2], helt slumpartat valda ur samlingen. Det händer då och då att jag tvingas stanna och konstatera, dels att det jag just lyssnat på är fantastiskt bra, och dels att jag inte har en aning om vem artisten är, eller vad låten heter. Det här är en sådan låt.

Tyvärr vet jag fortfarande nästan ingenting om Tom Pacheco. Wikipedia är nästan renons på information, och hans egen sajt innehåller inte mycket mer information. Det finns i alla fall ett par likheter med förra veckans låt; även denna skiva är inspelad i Norge och har dessutom norska producenter, bland annat Steinar Albrigtsen, och Rick Danko har enligt uppgift spelat in någon av hans låtar.

Texten passar faktiskt in på åtminstone två av mina kriterier för vilka låtar som kan hamna i den här serien. Historien som sådan är helgjuten och kan utan tvekan placeras in i kategorin »sjungna kortnoveller»[3], men dessutom upprepar sångaren/berättaren ett par rader som man kan fundera en del över: »But Angel was my friend, and friends never ask/answer any questions». Jag är inte så säker på att de påståendena är allmänt giltiga, men att fundera på deras respektive tillämplighet i olika fall borde vara en förutsättning för varje hållbar vänskap.


Fotnoter:

  1. Om du just ramlat in på bloggen mer eller mindre av misstag, så betyder det oftast en skrovlig mansröst med en någorlunda stämd gitarr. []
  2. Not till OH — dock alltid större än noll. []
  3. Låten har dessutom tycker jag, en hel del likheter med de låtar av David Munyon jag tipsade om för några veckor sedan. []

Morgon eller kväll?

Tankar om och kring musik, del 59

Danko/Fjeld/AndersenWhen morning comes to America

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Den som gjorde en snabb överslagsräkning under förra veckans blogga, och kom fram till att 19*3 + 58 är ganska mycket mer än 100 kan möjligen endera betvivla mina matematiska kunskaper[1] eller mitt påstående att jag baserade min serie på att jag redan från början hade omkring hundra »tankevärda» låtar på lager — eller båda, givetvis. Med något större eftertanke inser säkert den som lyssnar på musik någorlunda regelbundet att det tillkommit låtar under tiden; för att ta några exempel så var varken Gordon Lightfoot eller Pugh Rogefeldt med på originallistan, och dagens val tillhör också denna kategori.

I början av 90-talet samlades tre rutinerade herrar för att göra några inspelningar av diverse favoriter, egna och andras — Rick Danko, kanadensare och en av originalmedlemmarna i The Band; Jonas Fjeld, norsk musiker och producent; och Eric Andersen, amerikansk singer-songwriter med kontakter i kretsarna kring Dylan och Joan Baez[2].

Även om Jonas Fjelds egen karriär kanske inte haft samma lyskraft som de andra tvås så är hans bidrag till den här skivan av högsta möjliga kaliber, och dagens sång är ett prima exempel på den saken; det är nämligen han som sjunger här, medan de två kompanjonerna får ägna sig åt stämsång i bakgrunden[3]. Jag har inte helt lyckats reda ut bakgrunden till låten, men uppgiften på CD:n är att Fjeld gjort musiken och en Jim Sherradan texten. Det är nu inte hela sanningen, för 1986 gavs det ut en skiva där låten förekommer med norsk text, och min gissning är att den versionen är helt Fjelds, både text och musik, men jag har inte hört tillräckligt mycket av den norska versionen för att bedöma hur trogen originalet den amerikanska versionen är.

»›When morning comes› is a vivid, penetrating portrait of the European dream of America, an imaginable realm which the real America could never have lived up to.» heter det i skivans »Liner Notes», och det äger nog sin riktighet. Själv fastnade jag för nostalgin i den tredje strofen, den med kristallmottagaren, där jag mindes mina egna sena kvällar på 60-talet med Radio Luxemburg[4]. Jag kan inte låta bli att fundera på varför det skulle vara så förnedrande att raka sig framför radion; men jag har inte lyckats finna någon lösning på den gåtan. Och med tanke på att det är valår i amerikat i år så kan man ju fråga sig om det inte är natten som kommer att sänka sig över landet i väst i höst…


Fotnoter:

  1. Vilket i och för sig naturligtvis är korrekt, men inte bevisbart med angivna fakta. []
  2. Han har dessutom anor från Skandinavien; enligt wikipedia emigrerade hans farfar eller möjligen morfar (det engelska språket kan ju vara lite tvetydigt på den punkten) från Norge. []
  3. Fjeld och Andersen trakterar de två akustiska gitarrer man kan höra, medan Danko överlåtit basspelet till en norsk studiomusiker. []
  4. »Det lät väl bra om man råka’ gilla brum och distorsion / det var fantastiskt bara det att det lät», som Michael Tretow påpekade en gång, lite lätt Hystereoiskt. []

From förhoppning

Tankar om och kring musik, del 58

Magnus UgglaMälarö kyrka

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag har valet av tankeväckande musikaliskt alster varit svårare än de senaste veckorna; inget sorgligt dödsfall, inga eventuella upphittade flygplan eller någon annan tidningssensation som styrde mina tankar åt ett bestämt håll. Till slut valde jag att använda en klassisk vetenskaplig urvalsmetod — jag använde en tärning[1].

»Mälarö kyrka» var faktiskt den första låt som hamnade på min »tänkvärda lista» i december för lite drygt ett år sedan, och att det blev den här versionen beror helt på att jag inte har originalet, den med Lennie Norman. Även utan att fundera på vad en så mångsidig och effektivt rollspelande[2] artist som Magnus Uggla kan tillföra texten så minns jag att den gav upphov till åtminstone tre tankar av olka dignitet. För det första den att det är så lätt att dela in människor i fack, och sedan bli förvånad när den inboxade personen visar sig ha kunskaper utanför boxen — jag tänker naturligtvis på Sven Lindahl, som ett par generationer TV-tittare på 60-talet förknippade med nyhetsuppläsning i Aktuellt, eller vad programmet hette på den tiden, och nu visade sig vara en högst begåvad textförfattare[3]. Den andra tanken är av den mer småskurna petimätertyp som jag då och då luftar här på bloggen; i texten nämns att »en pojke spelar Bach en kväll när inte nån hör på», och lite senare »de få ackord han kan…» — jag är visserligen inte musikaliskt skolad, men nog måste man väl kunna lite mer än några få ackord för att spela Bach?

Den tredje, och sista, tanken rör den fromma förhoppningen i den sista strofen:

Då börjar han med Beatles
och slutar med fuga
och alla ska då tycka
båda lika vackra är.

Jag misstänker att den tanken inte delades av alla på 60-talet, och kanske inte ens idag; men personligen kan jag inte låta bli att säga »Amen!»


Fotnoter:

  1. Den som oroat misstänker att jag bara hade sex låtar kvar att välja mellan på min lista kan jag lugna med att jag dels använde en 20-sidig tärning från en numera avsomnad karriär som dungeon master, och dels tvingades dela in låtarna i nitton grupper om tre i varje (en tjuga hade alltså resulterat i omslag). Av de tre kunde jag sedan välja ut en som passade aningen bättre än de övriga; dagens låt är nämligen en cover, precis som Ruby Tuesday för två veckor sedan. []
  2. Se där; minsann lyckades jag få in Dungeons & Dragons i texten igen! []
  3. Wikipedia-artikeln om honom meddelar också att han dessutom var pilot. []