Sida 21:s hemlighet

Tankar om och kring musik, del 55

Norman BlakeChurch street blues

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Norman Blake är en av de där artisterna som spelat med »alla», men ändå lyckats hålla sig borta från alltför stort mediaintresse — håll med om att en artist som spelat med, till exempel, Steve Earle, Johnny Cash, Kris Kristofferson, Joan Baez och Bob Dylan inte är någon vanlig dussinartist. Få, om ens någon, kan hantera en gitarr på samma självklara sätt som han, och han kan traktera en mängd andra instrument därtill — jag hade tänkt länka till en youtubevideo med Johnny Cash där denne sjunger den gamla klassikern »Mama don’t»[1], och när Cash skulle demonstrera vad mamma inte tillät så dök Blake upp med gitarr, banjo, fiol och ytterligare ett instrument som jag tror var en mandolin. Tyvärr hittar jag inte den versionen (i hastigheten?); bara en version där Blake ersatts av ett flertal legender på sina respektive instrument.

Vill ni höra mer av Blake kan jag rekommendera den här videon, där Blake med medmusikanter avverkar två låtar i rask takt; »Randall Collins» och »Done gone».

De rader från dagens text som fastnat i minnet är dessa:

Found myself a picker friend who’d read yesterday’s news
Folded up page twenty-one and stuck it in my shoes

Varför just sidan 21 skulle vara lämplig att täta en läckande sko (?) vet jag inte, men den oväntade vändningen gjorde i alla fall intryck på mig. Samt gitarrspelet, naturligtvis.


Fotnoter:

  1. Ibland även kallad »Mama don’t allow», men den hade den kortare titeln på den första version jag hörde (med J.J. Cale), så den titeln fastnade. []

Stenen

Tankar om och kring musik, del 54

Harry ChapinThe rock

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

En liten fortsättning på stentemat från förra veckan. Harry Chapin är väl inte så känd i Sverige, med undantag för några översättningar — Finn Kalvik och Totte Wallin sjöng skandinaviska versioner av hans största hit, Cat’s in the cradle[1]; Brasse Brännström gjorde »Six string orchestra» på svenska; och Lill Lindfors sjöng den långa utanförskapskärleksballaden »Tillsammans är ett sätt att finnas till» vilket är en svensk tolkning, och en mycket fin sådan, av Chapins »A better place to be»[2]. Redan det urvalet torde visa att Chapin är en mycket speciell artist med en förmåga att gestalta känslor av olika slag; vare sig det gäller mänskliga relationer, eller missriktade(?) musikaliska ambitioner.

Den låt jag valt den här veckan handlar om aktivism — Chapin själv var i högsta grad aktiv i arbetet för att utrota hunger (han var en av grundarna till »World Hunger Year», och gjorde hundratalet välgörenhetskonserter per år), och det är väl troligt att den sten han sjunger om har något att göra med det arbetet. Men som de sista raderna i sången antyder är arbetet långt ifrån avslutat — vare sig det gäller hunger, krig eller andra plågoris som bör bekämpas.


Fotnoter:

  1. »Rida ranka» blev det på svenska []
  2. Den svenska texten är skriven av Björn Barlach och Åke Cato; det är inte ofta man kan hävda att översättningen är bättre än originalet, men här är det i alla fall väldigt nära. []

Sand och stenar

Tankar om och kring musik, del 53

Latin QuarterI (together)

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Låt oss börja året med ännu en lite rockigare sång, vilken jag, på omvägar, blev påmind om av den alltid like läsbare facebookbloggaren Kurt Setterqvist. Han meddelade i veckan att han för tillfället lyssnade på Billie Holiday, varpå jag frågade om han mindes låten »Freight elevator» av gruppen Latin Quarter. Hans svar, vilket var nekande, förvånade mig en smula, eftersom gruppen var mycket stora i Sverige under den tid då han borde ha format sin musiksmak[1]. I mitten av 80-talet släppte de två album med genomgående tänkvärda texter, men av någon anledning som jag har svårt att sätta fingret på har jag inte följt upp vad de pysslat med sedan dess. Men låtar som de två redan nämnda och till exempel »America for beginners», »Nomzamo», »Negotiating with a loaded gun» och »Radio Africa» borde stå sig fortfarande, tycker jag.

Hela texten är tänkvärd, även om jag som vanligt inte kan beskriva vad den handlar om[2], men det är särskilt en tänkvärd textrad som etsat sig fast i mitt minne — »I am the sand that rocks become». Den raden får mig att tänka på en lysande science fiction-historia av den polske författaren Stanislav Lem, »Segraren». Som de flesta goda SF-berättelserna[3] handlar den inte om framtiden utan samtiden (fast i lätt förklädnad), och jag tror nog man kan hitta ett och annat korn av aktualitet även i nutiden, trots att boken skrevs på sextiotalet.


Fotnoter:

  1. Under förutsättning att jag minns hans ålder och räknar rätt, naturligtvis. Jag fruktar dock att han i unga år förleddes att lyssna på mindre god musik, som till exempel ELO och Pink Floyd; grupper som garanterat inte kommer att dyka upp i den här serien, om jag så skulle förlänga den ett tiotal år. []
  2. Den text man kan hitta på deras hemsida innehåller en förklaring/beskrivning, som ger upphov till lika många frågor som svar… []
  3. Åkej; det kan diskuteras, men det är i alla fall min åsikt. []

Speglarnas tid

Tankar om och kring musik, del 52

Magnus LindDrottningen och dåren

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Idag blir det varken jul- eller nyårsmusik; i morse kom nämligen det tråkiga beskedet att Sveriges kanske näst mest kände dragspelare[1] är död — Magnus Lind. Eftersom han finns med på den lista av artister som borde vara med i den här serien så passar det ju bra att hylla hans livsverk med en låt just idag. Det blir alltså lite musikaliskt svängigare än vanligt.

De flesta känner till två saker om honom: dels att han var en av grundarna av gruppen Aston Reymers Rivaler, ett namn som låter som en parafras på Credence Clearwater Rivival (och det var det väl också), och dels att han var en viktig beståndsdel av Perssons Pack, så viktig att Per Persson bytte namn på bandet till »Nya Packet», eller »Perssons nya pack», när Lind för några år sedan bestämde sig för att lägga dragspelet på hyllan. Men det blir varken »Stockholms ström», »Calypso» eller »Godis är gott», eller något ur Packets digra repertoar (de lär dyka upp senare i serien; Orsa kompani lovar som bekant inget bestämt, men de är också uppsatta på väntelistan). I stället blir det en låt från en soloskiva, »I speglarnas tid» som kom 1988, alltså något år innan han och Per Persson drog igång Packet. Just den här låten kan väl med viss rätt kallas för titellåten, eftersom frasen »i speglarnas tid» återkommer i refrängen. Texten behandlar, som man kanske kan misstänka av titeln, ungefär samma tema som en tidigare blogga i den här serien, den med Susanne Vega. Med tanke på att schack ibland utnämns till ett »dragspel» var det svårt att undvika att vitsa till rubriken, men det får räcka med det förra försöket.

En annan musikalisk insats gjorde han tillsammans med Packet vid inspelningen av hyllningsskivan till Evert Taube; jag har den inte framför mig, men vill minnas att hans dragspel dyker upp på ett flertal ställen i den produktionen. Och Packets version av »Möte i monsunen» är en riktig höjdartolkning! Eftersom dagens låtval inte innehåller särskilt mycket dragspel rekommenderar jag den som vill höra Linds dragspelande att leta rätt på den inspelningen.

Jag såg bara Lind en gång, för drygt 30 år sedan vid en spelning med Packet i Linköpings Universitets då relativt nyuppförda kårhus; ytterligare en av de där spelningarna som jag har synnerligen dimmiga minnen från.


Fotnoter:

  1. Jag tänkte på Roland Cedermark, men det slår mig just att Calle Jularbo nog är den mest kände av alla. Nåja, en bronsplats är inte att förakta… []

Nostalgisk jul

Tankar om och kring musik, del 51

Dan FogelbergSame old lang syne

(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)

Ja, jag vet att jag nämnt den här låten förut, men den är så bra att det får bli en repris i den här serien. Den passar ju dessutom in både med den helgstämning som anses råda vid den här tiden på året och den nostalgi som var noterbar i förra veckans låtval. Dessutom tycks vädret eventuellt kunna efterapa den typ som nämns i sången; snöfall som så småningom övergår i regn.

Som jag skrev redan förra gången bygger handlingen på en sann historia, även om Fogelberg på några ställen använder licensa poetica för att göra verkligheten lite mer rimsmedsvänlig, och i något fall kanske också skydda identiteten hos den kvinna, ungdomsvännen, som han mötte. Men Fogelberg har lyckats fånga något allmängiltigt, de där känslorna, som väller fram när man träffar en vän som man inte sett på många år. Ordet »nostalgi» har ofta en negativ biklang, i synnerhet hos dem som tycker att man bör leva i nuet, men nostalgi kan också vara att putsa och hålla vackra minnen vid liv; i den meningen är Fogelbergs verk ett stycke god, välgörande nostalgi.