Under mitt självpåtagna projekt att lyssna igenom alla gamla poddar av märket Science Weekly (från The Guardian) kom jag idag fram till en mycket intressant intervju med den amerikanske fysikprofessorn Robert Park från början av 2009. Där berättade han bland annat om satelliten DSCOVR, som började byggas 1998, gavs hög proritet så att utvecklingstiden skulle kunna halveras till omkring tre år, och när den stod färdig … placerades den omedelbart i malpåse, och där stod den fortfarande kvar när intervjun gjordes^[1]. Just precis en sådan historia där man frågar sig »nå, vad hände se'n?»; även om inte sista kapitlet ännu är skrivet i den här historien så kan den i alla fall bringas framåt en bit^[2].

Innan vi kommer till kärnfrågan om varför DSCOVR gick detta trista öde till mötes kan det vara på sin plats att beskriva dess syfte. DSCOVR är en förkortning som står för »Deep Space Climate Observatory», och dess ursprungliga syfte var att från lagrange-punkten L1^[3] utföra mätningar på jordens atmosfär, och framför allt på jordens albedo, dvs hur mycket av solljuset som »studsar tillbaka»^[4]. En sådan mätning ger ett bättre svar på frågan om hur jordens medeltemperatur förändras än någon mätning som vi kan göra här på jorden; om den energi som jorden tar emot är större än den som strålas ut kommer nettoenergiökningen att leda till att medeltemperaturen ökar. Poängen med placera satelliten just i L1 är naturligtvis att därifrån ser man alltid »solsidan» av jorden, och kan därför utföra mätningen mer exakt jämfört med om man skulle använda ett nätverk av satelliter närmare jorden^[5].

Och vad hände då i november 2001? Det är både lätt och svårt att svara på — det lätta svaret är att USA bytte president och att den nya administrationen stoppade projektet. Att reda ut vem som tog beslutet och varför är däremot betydligt knivigare. Vicepresident Cheney är den som oftast pekas ut, och den anledning man anger är att DSCOVR var ett av förre vicepresidenten (och presidentkandidaten) Al Gores favoritprojekt. Jag tycker det är svårt att tro att Bush jr inte skulle haft ett finger med i spelet, eftersom det passade utmärkt med hans allmänna filosofi i klimatfrågor att en möjlighet att samla viktiga data försvann, men utan mer information blir alla misstankar i den riktningen bara spekulationer. Någon kommer säkert att skriva en bok om projektet så småningom, och då kanske sådant kan redas ut. Med säkerhetsfrågan som ursäkt har Bush i alla fall hittills lyckats dölja sina spår ganska effektivt.

Sedan Obama tillträdde har projektet dock tagit fart igen, och om jag tolkar den ovan nämnda powerpointpresentationen rätt har pengar pytsats in för att kontrollera funktionen efter alla lagringsår och förbättra existerande instrument, samt att utrusta satelliten med ytterligare instrument. Och inte minst viktigt; flygvapnet har fått en nätt summa öronmärkta pengar för att skjuta upp den, och i den projektplan som visas i presentationen finns till och med ett uppskjutningsdatum — 30 januari 2014.

Det kan dock hända en del olyckor på vägen. En källa till oro är att det tycks som det som en gång var satellitens huvuduppgift, klimatmätningarna, har halkat ner till andra plats på prioritetsordningen^[6], och att klimatbiten har blivit något av en SEP; NASA hänvisar till NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration), och NOAA hänvisar tillbaka till NASA. På sidan sju i presentationen finner man rubriken »Secondary Mission (“Objective Requirements” – optional)», och längst ner en ruta med en text som känns som ett mellanting mellan en brasklapp och »jag tvår mina händer»:

Med andra ord, NASA brys sig inte om vilka instrument som finns ombord, och NOAA är mest intresserad av att skicka upp modernare instrument för att mäta solvinden än de som finns i ACE. Vem ser till att klimatmätningsinstrumenten inte blir utkastade?

En annan källa till oro är politisk. Historien upprepar sig, heter det ju, och det finns en viss risk att projektet på nytt förpassas tillbaka till malpåsen om Romney kommer till makten. Jag hoppas denna min oro är obefogad, och att USAs folk fattar ett klokt beslut.

Fotnoter:

1. Park berättade historien inte riktigt så, men jag har anledning att tro att han råkade få kronologin om bakfoten; bland annat säger han vid ett tillfälle 1989 i stället för 1998. [↩]
2. Mina huvudsakliga källor har varit en sammanfattning av historien bakom projektet i Popular Science och något som ser ut som en powerpointpresentaion från en projektbeskrivning på NASA. [↩]
3. Lagrange var en av alla dessa matematiker i slutet av 1700-talet vars huvudsakliga insats var att ge nutida forskare mindervärdeskomplex genom att göra banbrytande arbeten snart sagt vad de än sysslade med; jag är visserligen inte matematiker, men har ändå stött på lagrangepolynom, lagrangemultiplikatorer och lagrangepunkter, för att inte tala om hans egen omarbetade version av Newtons mekanik. Lagrangepunkterna uppträder i ett specialfall av trekropparsproblemet (nämligen då en av kropparnas massa är försumbar i förhållande till de andra två), och är de punkter där denna tredje kropp är i jämvikt i förhållande till ett stabilt tvåkropparssystem. L1 är den punkt man först kommer att tänka på, punkten mellan de båda kropparna där deras gravitationskraft är till beloppet lika stor. [↩]
4. Det finns såvitt jag förstår redan tre satelliter i eller i närheten av L1 (SOHO, ACE och WIND), men de är alla upptagna med att studera olika aspekter av solen och den så kallade solvinden. [↩]
5. För att få största möjliga noggrannhet bör man naturligtvis också placera en satellit som gör motsvarande uppmätning av jordens utstrålning i L2, dvs i den lagrangepunkt som befinner sig bortom jorden (från solen räknat), där jorden alltid vänder skuggsidan till. [↩]
6. Dess primära vetenskapliga uppgift anges nu vara mätningar på olika komponenter i solvinden. [↩]