Mitt standardsvar på rubricerade fråga har så länge jag kan minnas varit »en manick som går och går, men aldrig kommer till dörren»; ett, såvitt jag kan förstå, korrekt svar, ehuru inte särdeles hjälpsamt. Denna min egenhet har i alla händelser resulterat i att jag, enligt uppgift, i vissa schackkretsar gick under kodnamnet »Basse med klockan» i slutet av 70-talet och/eller början av 80-talet^[1]. Tyvärr kan jag knappast få något patent på idén, eftersom min far (och utan tvekan många fäder före honom) använde detta och liknande svar i sina försök att få sin telning att ställa mer adekvata frågor.

Jag kom att tänka på den historien när jag stötte på nedanstående bild på VoFs forum:

Det slog mig omedelbart att här finns ett allvarligt fel, av den där typen som ger en lärare ett tiotal nya gråa hårstrån och eleven en nolla med dubbla streck under om det begåtts vid ett provtillfälle. Dessutom, medan jag trixade med bilden insåg jag att det finns (åtminstone) ytterligare ett fel; inte fullt så allvarligt, men en poängs avdrag blir det nog i alla fall. Om du vill testa om du kommer till samma slutsats som jag så har du ett stycke på dig; jag pladdrar på om något annat ett par rader, och förklarar min »rättning» med början i nästnästa stycke.

Det finns en tolkning som jag är lite osäker på; elvan borde väl bli »0b hexadecimalt»^[2], men jag saknar en indikator på att det är ett hexadecimalt tal. Varför inte skriva »0x0b», ett uttryck som alla som någonsin sett ett programmeringsspråk omedelbart skulle tolka på »rätt» sätt? Jag är dessutom ganska säker på att mina mattelärare för ett par evigheter sedan skulle ha grumsat om jag försökte använda »x» som multiplikationstecken, men eftersom jag inte följt med i multiplikationstecknens historia i tid och rum kan jag inte utesluta att »x» är gångbart åtminstone någonstans på jordklotet.

Dags att plocka fram rödpennan… Femman ger ett poängs avdrag; det inses lätt att ekvationen satisfieras inte bara av 5, utan också av -5. Man kan visserligen hävda att en nörd omedelbart bör tänka på pythagoreiska trianglar och därför bara acceptera den lösning som kan tolkas som en sträcka, men det är att underskatta nördar.

Men det riktigt allvarliga felet är tian. Jag antar att man ska tänka att g är ungefär lika med 9,81, och att »tak-funktionen» sedan ska förvandla det reella talet 9,81 till heltalet 10. Men nu är g inget reellt tal; g är en acceleration, gemenligen kallad tyngdaccelerationen, och har alltså det ungefärliga värdet 9,81 m/s². Förutom att takfunktionen med största sannolikhet inte accepterar en acceleration som indata, så har man det lilla problemet med enheter; om en engelsman, till exempel, vill använda enheten »tum per minutkvadrat» så kommer mätetalet med största säkerhet att bli något annat. Dessutom, om man vill vara extra petig, så är g ingalunda någon konstant — den varierar en hel del beroende på var på jordytan man befinner sig (avstånd från jordens centrum, variationer i densitet och annat) — och även om variationen inte är större än att en turbomatad takfunktion, som klarar av att transformera mätvärden till SI-enheter och sedan göra heltal av mätetalet, skulle rapportera »10» för alla g på jordytan så brukar man tala om tyngdacceleration även en bit ut i rymden, där detta inte längre är fallet; kanske en smula oegentligt användande av begreppet, men eftersom det förekommer är det på sin plats att vara försíktig.

Vem är Sheldon Cooper? En snabb googling tyder på att det är en fiktiv figur i en TV-serie, vilket förmodligen förklarar felen. Ingen riktig nörd skulle kunna begå så elementära fel; däremot skulle jag kunna tänka mig att klockan konstruerats av någon av clownerna i föreningen Mensa^[3].

Fotnoter:

1. »Basse» är en stark indikation på att Gunnar Eriksson, som dåförtiden spelade för KH-Alliansen, på något sätt är inblandad. [↩]
2. Vid korrekturläsningen noterar jag med stor förstämning att den font jag använder, åtminstone med min webläsare, är sällsynt dålig på att skilja på »o» (Oooooh!) och »0» (noll). Jag är för närvarande för lat för att åtgärda detta, men gör en mental anteckning om att den dagen jag nyttjar fler nollor i min text bör detta åtgärdas. [↩]
3. Min argumentation för att det existerar fler än en clown i Mensa är inte heltäckande, och jag är ännu inte helt säker på att jag skulle kunna övertyga en jury att tesen är sann »bortom rimligt tvivel», eller hur nu jurister uttrycker saken. Om jag någon gång skulle skriva en blogga över ämnet »mina sämsta problemböcker» kommer dock en viss Victor Serebriakoff att spela en av huvudrollerna; hans böcker innehar just nu en klar andraplats på den listan. [↩]