Som självutnämnd religionskritikkritikkritiker har jag med visst intresse, och på någorlunda säkert avstånd, följt det som i framtiden förmodligen kommer att kallas »dunbolsterteologidebatten». Exakt var den började kan vara svårt att avgöra, men de två utlösande faktorerna torde ha varit valet av Antje Jackelén till ärkebiskop och Lena Anderssons debattartikel »Med gud in i tankelättjan» i DN 19:e oktober. Jag tycker Lena Anderssons analys har klara brister, och jag ska försöka förklara min syn på »dunbolsterteologin» nedan; låt mig bara konstatera att om Anderssons artikel var en fälla att lura hetlevrade dunbolsterteologer att falla i, så blev fångsten över förväntan; bland dem som fastnade i den fanns bland annat de för mig okända storheterna Ludvig Lindelöf och Arne Carlsson, och lite senare trillade Ann Heberlein i samma, numera ganska välfyllda, fälla.^[1] Det fanns naturligtvis även kristna debattörer som inte gick på denna ganska billiga fint, till exempel Per Wahlström — hans inlägg föder dock oundvikligen en del följdfrågor; jag ska försöka att återkomma till dem om jag inte trasslar in mig på vägen.

När jag skrev att jag följt debatten på »någorlunda säkert avstånd» så syftade »någorlunda» på att jag faktiskt kastade mig in i en debatt på facebook någon eller några dagar efter Lena Anderssons första artikel. Jag kommer tyvärr inte ihåg exakt hur diskussionen gick, och facebook anser det tydligen viktigare att lagra bilder på flygande taxar än diffusa teologiska diskussioner^[2], men jag vill minnas att jag fyrade av en fråga till min motdebattör, den kände litteratur- och musikkritikern Magnus Eriksson, om hur han såg på de ganska bestämda faktapåståenden som görs i svenska kyrkan, till exempel i trosbekännelsen. Tyvärr sitter väl hans svar fastkedjat i någon av Facebooks tortyrkamrar i Luleå, men om jag minns rätt svarade han rätt undvikande, och pratade om att »skapa språklig distans» till påståenden^[3].

Jag tror att Magnus här är inne på något synnerligen centralt, och grunden till många missförstånd mellan kristna — framför allt mjukisvarianten — och oss icke-troende^[4]; vi talar helt enkelt inte samma språk. När en »mjukiskristen», om jag för variationens skull får använda detta ord istället för dunet, läser »… på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida…» så använder vederbörande inte vanlig bondsvenska för att tolka dess innehåll, utan någon form av »teologisk svenska» som tillåter läsaren att skapa »språklig distans». Låt mig ta ett par exempel till så att principen är klar: Ann Heberlein publicerade nyligen ännu ett inlägg om Antje Jackelén och hennes belackare; i detta anger hon tre »övertygelser» som hon inte kan dagtinga med. Om vi skippar den första för ögonblicket så är den andra »Gud har skapat människan till sin avbild» och den tredje »Gud älskade människan så mycket att Gud offrade sin son för våra synder». I båda dessa fall är innehållet skrivet på ett annat språk än det jag utnyttjar — hennes andra övertygelse, uttydd på svenska, gör henne till kreationist, eller åtminstone evolutionsförnekare, och den tredje är bara bisarr — om Gud »offrade» sin son, vem eller vad är det då som sitter på Guds högra sida i den bit av trosbekännelsen jag citerade ovan? Ann Heberlein är, såvitt jag kan bedöma, varken en dumbom eller en kreationist, och alltså betyder hennes utsagor ovan att hon skaffat sig »språklig distans» till dem. Per Wahlström påstår i sitt opus att »[jag har] aldrig tagit ett medvetet steg mot Gud», vilket låter som ett märkligt påstående, åtminstone om det kommer från en kontraktsprost. Vidare har Olle Häggström dokumenterat ett par exempel på hur oxfordfilosofen Richard Swinburne använt en liknande teknik, på engelska förmodar jag, för att försöka troliggöra Guds existens; för att få de två påståendena »ingenting [kan] på minsta vis utöva kausalt inflytande på vilka val [Gud] gör» och »Gud är oförmögen till onda handlingar» att inte motsäga varandra krävs en ganska rejäl språklig distans. Jag skulle kunna göra listan längre, men en av retorikens viktigaste satser är att man vid upprepningar ska räkna till tre, no more, no less.

Ungefär så här långt kommer Lena Andersson också i sin analys, men därefter skiljer sig våra tankebanor. Andersson menar, om jag förstått henne rätt, att den »språkliga distansen» är ett uttryck för kunskapfientlighet och en del av en maktapparat. Det tror jag är att förenkla saken alltför mycket; jag tror tvärtom att den »språkliga distansen» är lika gammal som de urkunder som den kristna tron vilar på. Antje Jackelén är inne på samma spår i en nyligen publicerad artikel, men hon glömmer att påpeka att debatten ingalunda var riskfri, och att bibeltolkningen på den tiden resulterade i att olika furstar anammade olika fraktioner av kristendomen, och deras många och långa krig kraftigt bidrog till det romerska rikets undergång. Ännu i slutet av 1600-talet var det inte riskfritt att ifrågasätta den rådande tolkningen; den kände religionshistorikern, naturvetenskapsmannen och sk:tst-veln Sir Isaac Newton var, till exempel, efter grundliga historiska studier övertygad om att treenigheten var en bluff — en hädisk tanke som kunnat stå honom dyrt om den uppenbarats under hans livstid^[5].

Men även om rädslan för att betraktas som kättare kan ha viss del i den »språkliga distansen», så är det långt ifrån dess huvudsakliga användning, åtminstone om man begränsar sig till »västvärlden» och nutiden^[6]. Det finns två områden där »dunbolsterteologernas» språkliga virtuositet är av största vikt: det ena är då religiösa koncept och föreställningar utmanas av vetenskapens, och det andra vid utformandet av ett inomkyrkligt språk som är såpass inkluderande att alla i den svenska kyrkan förekommande nyanser av kristendom ska kunna känna sig hemmastadda i det. Antje Jackeléns senaste alster tar upp båda:

Men vad menar Jackelén med »vi i Svenska kyrkan [har] inte på länge haft problem med relationen mellan tron på Gud som skapare och naturvetenskap (evolutionsteori)»? Oberoende av vilken av naturvetenskapens skapelseberättelser hon syftar på — Big bang, livets uppkomst någonstans i den första ursoppan eller människosläktets födelse — så använder ingen av dem begreppet »Gud» i den väv av fakta, hypoteser och slutsatser som vetenskapen kallar en teori, så redan att nämna »tron på Gud som skapare» i samma andetag som naturvetenskapen kräver både språkliga och begreppsliga distanser av ansenliga mått. Det begrepp som ligger närmast till hands för att beskriva detta fenomen är förmodligen »dubbeltänk», ett av många ord som hittat in i språket via George Orwells roman 1984. Wikipedia definierar det som »att kunna hålla två motsägande trossatser i huvudet samtidigt och att dessutom acceptera båda som sanna, att kunna ljuga medvetet och ändå vara fullständigt övertygad om att man talar sanning», och även om jag inte är säker på att dunbolsterteologerna ljuger medvetet så stämmer resten av definitionen på pricken in på en filosofi som samtidigt accepterar naturvetenskapens och Guds skapelseanspråk.^[7]

En stor del av sin text använder Jackelén till att försvara sitt valspråk »Gud är större» utifrån ett teologiskt perspektiv. Jag erkänner gärna att jag inte är tillräckligt insatt i de relevanta finesserna i kristen respektive islamisk teologi för att göra en inomreligiös bedömning av dess värde; men utifrån min icke-religiösa synvinkel finner jag det — med en liten reservation som jag strax återkommer till — tämligen barnsligt. Det påminner mig lite grann om två små barn som tävlar om att kunna säga det största talet; förr avslutades oftast den leken med någonting i stil med »tiotusen mer än du kan säga; haha, där fick du!», och numera med »stjärnstopp!»

Begreppet »Gud» har i detta liksom i alltför många andra fall samma funktion som »stjärnstopp». Om jag, av någon högre makt(!), gavs möjlighet att radera ut ett begrepp från jordens yta så skulle naturligtvis »Radiotjänst» försvinna fortare än man hinner säga »Radio- och tv-avgift»; men ge mig en chans till, och »Gud», med alla sina förklädnader, skulle vara borta. Det skulle antagligen orsaka en del bryderi i religiösa kretsar för en tid, men förhoppningsvis skulle teologerna så småningom kunna ersätta detta gummiord med mer precisa definitioner på vad de egentligen avser. Om Jackelén då skulle komma fram till att hon med »Gud» egentligen menade en panteistisk, allt omfattande, entitet som vi till exempel kan kalla för »verkligheten» så skulle våra åsikter inte alls ligga alltför långt ifrån varandra; och verkligheten är större än våra hjärnor är tränade att begripa.

Som synes har jag koncentrerat mig på relationen mellan den teologiska världsbilden och den naturvetenskapliga, och givet min bakgrund som naturvetare är det den som jag tror mig eventuellt kunna säga något vettigt om. De inomkyrkliga striderna, som Jackelén av obekant anledning väljer att kalla »konstgjorda», kan andra säkerligen analysera på ett betydligt mer trovärdigt sätt än om jag skulle göra det, till exempel här. Men en tiominuters »google-session» hittar bland annat en undersökning gjord av svenska kyrkan, Medlem 2010, som visar att 35% av dess medlemmar är ateister eller agnostiker och endast 15% tror på Jesus^[8], en uppgift att svenska kyrkan är ledande vad gäller arbetsplatskonflikter i Sverige, en annan om att det är si och så med jämställdheten, och en tredje om att topplönen för en kyrkoherde är 69 200 kr/månad. Med ett sådant spektrum av trosuppfattningar, motsättningar och stridsfrågor inser jag att en person som är satt att hålla samman den krympande svenska kyrkan inte har ett lätt uppdrag, och behöver kunna använda språkets hela register av väl avrundade formuleringar för att undvika att stöta sig med medlemmarna.

Jackelén avslutar sitt opus med följande ord:

Här finns det en hel del att invända mot; men innan jag plockar sönder ovanstående i småbitar, låt mig klargöra att det också finns delar som jag håller med om. Jag anser liksom Jackelén att man inte bör spela »extrema och fundamentalistiska krafter i händerna»; att samverkan i samhället är något eftersträvansvärt; att människovärdet bör bevaras; och att tonläget i en debatt bör hållas på en rimlig nivå. Vi har säkert olika uppfattningar om, till exempel, begreppet »människovärde»^[9], men eftersom diskussionen inte handlat om det hoppar jag över den detaljen. Men det finns åtminstone tre punkter där jag vill ifrågasätta Jackeléns påståenden och slutsatser.

För det första värjer jag mig mot försöket att klumpa ihop kritiken som utgår från det (natur)vetenskapliga synsättet med den »inom-teologiska» kritiken^[10], och det är inte bara därför att tanken på att spela på samma planhalva som Marcus Birro gör mig fysiskt illamående. Som jag försökt förklara ovan riktar de två typerna av kritik in sig på var sin sida av »dubbeltänket»; om Lena Anderssons debattartikel kan tas som ett exempel på den förstnämnda, så kan Martin Lembkes kritik av KG Hammars påstående att »Kristus är en tankekonstruktion» kanske vara ett exempel på det senare. De två synsätt som används som grund för att kritisera »dunbolsterteologin» kunde knappast vara mer olika varandra — förutom att ingendera förstår sig på dubbeltänk — så det behövs en mycket bättre motivering än »båda kritiserar oss» innan en sammanslagning kan anses vara rimlig.

För det andra förstår jag inte hur »polariseringen» skulle kunna »spela extrema och fundamentalistiska krafter i händerna»; snarare tycker jag att det finns en risk att dessa »extrema och fundamentalistiska» krafter kan dölja sig bakom dunbolsterteologins symbolridåer och även värva nya medlemmar ur den svenska kyrkans mer »klassiskt» religiösa delar om man inte klart deklarerar vad man tar avstånd ifrån.

Och för det tredje, slutligen, så undrar jag vad Jackelén menar med den »breda mittfåran». I den undersökning jag nämner ovan påstår sig omkring 15% av Svenska kyrkans medlemmar tro på Jesus, och vid en undersökning gjord av ett EU-organ svarade 18% av de deltagande svenskarna att de trodde på någon form av gud^[11]; om man, vilket tycks mig rimligt, räknar Antje Jackelén till dessa 15-18% så talar hon alltså ingalunda för någon bred mittfåra, utan en ganska smal minoritet på ena kanten. Jackelén kan visserligen peka på sina medlemmar i svenska kyrkan, och dessutom deklarera att de som vid EU-enkäten jag nämnde ovan kryssat för alternativet »You believe there is some sort of spirit or life force» (denna grupp utgör 45%) också ska räknas in i den breda andliga mittfåra hon verkar anse sig tillhöra. Det ställer jag mig ytterst tveksam till, och jag har dessutom ett inbyggt motstånd mot alla som anser sig tala för en bred majoritet; även om Jackelén som (blivande) ärkebiskop inte kan frånkännas en viss rätt att betrakta sig som talesperson för den svenska kyrkan innebär det givetvis inte att hennes åsikter automatiskt återspeglar dess medlemmars, och definitivt inte det svenska folkets.

Nu kanske det låter som att jag är avogt inställd mot allt vad dunbolsterteologer gör och säger, men det är fel. En av mina favoritförfattare, James Hilton, skriver i ett självbiografiskt kapitel att hans far, som var skollärare, en gång fick frågan vad han skulle säga till en elev som begått ett skolpojksstreck, och omedelbart svarade: »Det handlar inte om vad jag skulle säga, utan om vad jag skulle göra.» På motsvarande sätt menar jag att det primära är vad dunbolsterteologer — och alla andra också, givetvis — gör när de konfronteras med ett problem, och sekundärt vad man säger om problemet och hur det analyseras i termer hämtade från verklighet eller teologi. Enligt min erfarenhet beter sig »dunbolsterkristna» på ett sätt som är utomordentligt svårt att skilja från en »normal», sentient-etiskt^[12][13] inriktad, person när de konfronteras med de dagliga problemen i »verkligheten». Jag föreställer mig att dubbeltänk-mekanismen ger dess utövare en möjlighet att separera den gudomliga symbolvärlden från den materiella vardagsverkligheten så att de kan fungera på ett tillfredsställande sätt i båda utan att »sanningar» i den ena världen behöver påverka »sanningar» i den andra; hur skulle annars naturvetenskapsmän samtidigt kunna vara religiösa, eller Ann Heberlein påstå att »Gud har skapat människan till sin avbild» utan att förneka evolutionsteorin?

En annan detalj där jag känner en viss gemenskap med dunbolsterteologer är den sökande attityd som jag tycker mig finna hos flertalet av dem. Här är ytterligare en punkt där Lena Anderssons analys skiljer sig från min; jag menar att teologernas ovilja/oförmåga att presentera sina resultat beror på de språkliga problem som uppstår när symboler ska översättas från ett språksystem i dubbeltänket till det andra, snarare än att de inte jobbar med problemen. Per Wahlström understryker den tolkningen när han erkänner att han studerat och kämpat med de här frågorna i omkring 42 år utan att nå ett svar som kan formuleras i ord, och jag tror inte han är ensam. En av de följdfrågor som en icke-troende som jag (och, misstänker jag, Lena Andersson också) gärna skulle vilja ha svar på är om det inte slagit honom att om han, och den uppsjö av kloka människor som funderat på dessa frågor i närmare 2000 år, inte lyckats formulera en koherent gudsbild så kanske det beror på att det inte finns någon?^[14][15][16]

Den här bloggan har blivit alldeles för lång och snårig som den är, så för att sätta punkt på den räknar jag upp det som jag ser som huvudpunkterna i min argumentation:

• Dunbolsterkristna är nästan normala människor, som försöker hitta ett sätt att ordna sitt tänkade så att den vetenskapliga världsbilden kan samexistera med den traditionellt kristna symbolvärlden.
• Denna samexistens nås genom »dubbeltänk», det vill säga att påståenden från de båda världsbilderna som motsäger varandra kan betraktas som sanna samtidigt.
• Dunbolsterteologer lider varken av tankelättja eller kunskapsfientlighet, men har svårt att uttrycka de teser som formulerats i den kristna symboliken i termer som är anpassade till en vetenskaplig världsbild.^[17]

Och glöm inte bort — störst av allt är verkligheten.

Addendum 2014-01-10 15:00: Sedan litteraturvetaren Magnus Eriksson lärt mig, datorexperten bosjo, hur man söker på facebook har jag lyckats hitta tråden med vårt meningsutbyte; de relevanta delarna återges här nedan:

bosjo: [L]åt mig formulera om [din fråga] till ”Hur ställer du en ’religiös tolkning bortom språket’ i relation till ’den logiska positivismens språksyn’?” […]. Den frågan är naturligtvis alldeles för komplicerad för att besvara på fb, men två trådar som jag utan tvekan skulle spinna vidare på är dels det faktum att det finns även en icke-religiös, eller pan-religiös, vördnad inför naturen och dess komplexitet (se t ex Einstein) och dels Wittgensteins berömda ”tystnadskriterium”. Men för att ställa en relevant motfråga i sammanhanget: Hur ställer du en ’religiös tolkning bortom språket’ i relation till de ofta detaljerade tolkningarna av den kristna tron som den presenteras till exempel i den protestantiska trosbekännelsen?

Magnus Eriksson: Jag vet inte, jag har inga anspråk på sanningen. Det enda jag kan säga är att trosbekännelserna är mänskliga kodifieringar av tro och religiös erfarenhet och därmed underkastade samma språkliga distanseringsmekanismer som alla andra språkhandlingar. Du må finna svaret defensivt och fegt, men jag kan inte ge något bättre.

Fotnoter:

1. Om du, trots att du läst ovanstående opus, fortfarande inte förstår hur fällan var gillrad, så läs vad de tre kristna debattörerna har att säga om Lena Andersson, och jämför det med hennes egna ord: »Begår man dessa fel har man enligt det nya syndaregistret brister i sin mentala utrustning. Man lider av svartvitt tänkande, man är fyrkantig, tvärsäker och har en torftig livstolkning.» [↩]
2. I allmänhet skulle jag göra en liknande bedömning, men i just detta fall är det ganska frustrerande. [↩]
3. Texten har återfunnits; se Addendum. [↩]
4. Jag vägrar, som jag påpekat i en fotnot någonstans på bloggen, att kalla mig ateist; jag föredrar begreppet asupernaturell — det är visserligen inte perfekt det heller, men får duga tills jag lyckas hitta ett begrepp som bättre beskriver min »livsåskådningsfilosofi». [↩]
5. Newtons efterträdare på professorsstolen i Cambridge, William Whiston, råkade ut för just detta — han medgav att han inte trodde på treenigheten, blev av med professorstiteln och ställdes inför rätta för kätteri. [↩]
6. Till och med Irland tycks vara på väg att lätta upp sina blasfemilagar. [↩]
7. Min första tanke gick emellertid till matematikens och fysikens komplementära rum, som till exempel duala och reciproka rum. Vid närmare eftertanke beslöt jag mig för att det var ett feltänk (snudd på ett krimtänk), eftersom dessa båda rum egentligen bara är återspeglingar av det direkta rummet, och därför saknar den frihet från verklighetskontakt som krävs i religiösa rum. (Som en parentes må nämnas, eftersom den implementation av fotnoter jag använder inte accepterar fotnoter i fotnoter, att Google, när jag sökte på »dualt rum» för att verifiera att »dual space» faktiskt heter så på svenska, föreslog att jag skulle söka på »adult rum» i stället; jag har ännu inte vågat undersöka vad det kan tänkas vara.) [↩]
8. Båda dessa påståenden är såpass uppseendeväckande att jag skulle vilja se hur undersökningen utformats, och vad det egentligen är man frågat sina medlemmar om; jag är för lat och snål för att skaffa boken som innehåller den fullständiga rapporten, men om någon kan skanna in, eller bara referera, de relevanta uppgifterna tar jag gärna emot dem. [↩]
9. Jag anser till exempel att både manlig och kvinnlig könsstympning av barn på grund av religiösa påbud är synnerligen männikoovärdigt. [↩]
10. Och jag är inte ensam om att reagera. [↩]
11. Det finns en hel del frågor kring undersökningen (se sid 381), som till exempel hur många som deltog och hur urvalet gjordes; de uppgifterna tycks inte finnas i det dokument jag länkar till, utan man hänvisar till ett annat dokument, som jag inte hittat på nätet. [↩]
12. Jag ber om ursäkt för denna anglicism, men jag tycker att svenskans »kännande» känns(!) för obestämt för mitt syfte. [↩]
13. Det är min övertygelse att mänskligheten i en inte alltför avlägsen framtid kommer att övergå från en human-centrerad etik till en som tillerkänner vissa djur vissa rättigheter, som till exempel rättigheten att inte bli »odlad» för att bli hamburgare, lövbiff och entrecote; för tillfället existerar vissa sådana rättigheter, men på ett osystematiskt och indirekt sätt — i min ungdom, till exempel, ansågs hästkött vara en delikatess, medan det nu är på gränsen till vad som kan anses försvarbart att äta. [↩]
14. Med risk att stöta mig med eventuella matematiker/teoretiska fysiker som råkat hitta hit så påminner situationen lite om den så kallade strängteorin — under de senaste 30 åren har många av de skarpaste hjärnorna inom matematiken försökt finna en väg att få diverse sträng- och membranteorier att modellera verkligheten, och såvitt jag förstår har utbytet så här långt varit ganska magert. [↩]
15. Med risk att starta ett nytt kuddkrig så påminner mig Per Wahlströms kamp om en så kallad rolig historia jag hörde för ett antal år sedan (därav de icke genusneutrala personerna; å andra sidan är det väl bara män som (1) är onyktra, och (2) tappar bort nycklar?): När Kalle var på väg hem sent en kväll stötte han på Pelle som, lätt onykter, kröp på alla fyra under en lyktstolpe utanför sitt hus och tycktes leta efter något. Uppenbarligen gick det inte så bra för honom, och Kalle beslöt sig att hjälpa Pelle att hitta portnyckeln, för det var den han hade tappat. Efter tio minuter hade de fortfarande inte hittat nyckeln, och följande samtal utspann sig: Kalle: Men är du alldeles säker på att du tappade nyckeln här? Pelle: Nej, jag tappade nyckeln där (pekar tio meter ut i mörkret), men där är ju för mörkt att leta! [↩]
16. En annan följdfråga, som man kan finna flera varianter på i kommentarsfältet till Wahlströms artikel, lyder ungefär »hur kan man anse sig lämplig som präst om man inte tror på det som står i bibeln?» och kommer företrädesvis från »klassiskt troende». [↩]
17. Huruvida dubbeltänket är en del av en maktapparat är svårare att avgöra. [↩]