De senaste veckorna har det, av förståeliga skäl, pratats mycket politik i sociala medier. De som pratar faller oftast inom två ganska väl definierade grupper. Personerna i den ena gruppen vet exakt vad de ska rösta på och står kanske till och med på något partis lista; det förnämsta exemplet på detta är nog min förre klubbkamrat från LASS Björn Alling^[1], vars »personvalskampanj» utan tvekan tillhör de mer originella:

Den andra gruppens medlemmar är inte bara osäkra, utan många av dem har uttryckt någon variant på påståendet »det vore bra om man kunde rösta emot ett parti i stället för för ett parti». Som en guide till dessa tänkte jag nedan skissera det system jag använt under de snart 40 år jag röstat.

1. Dela in partierna i tre »högar»; de motsvarar lämpligen de tre kategorierna »partier jag kan tänka mig att rösta på», »partier jag kan tänka mig att rösta på under pistolhot» och »partier jag absolut inte kan tänka mig att rösta på ens under pistolhot».
2. Om den första högen innehåller ett eller flera partier är problemet enkelt; du väljer helt enkelt det parti som känns rätt. Skulle det finnas fler än ett parti som känns lika bra kan du dra lott eller snegla på den metod jag använder i den fjärde punkten. När jag var ung och inte lika cynisk som nu använde jag mig av denna metod.
3. Om däremot den första högen är tom, så tvingas man använda en annan metod. Om det visar sig att alla partier hamnar i en och samma hög, oavsett om det är den andra eller tredje, så är det enklaste att stanna hemma, eller att blankrösta.^[2]. När jag var något äldre och i det närmaste lika cynisk som nu använde jag mig av denna metod.
4. Återstår att hantera det fall då de partier man kategoriserat fördelat sig på de två senare högarna utan att någondera är tom; i detta fall rekommenderar jag något som jag kallar för »kvantröstning»^[3]. Kvantröstning går i all enkelhet till så att man samlar ihop röstsedlar för de partier man placerat i hög två, blandar dem noggrant, drar en ur högen, stoppar den obesett i valkuvertet och slänger sedan de överblivna röstsedlarna utan att titta på dem^[4]. Det knepiga med kvantröstandet är att göra allt utan att titta; valsedlar är tryckta på så tunt papper att partiets namn ofta går att urskilja trots att man betraktar dess baksida. I synnerhet instoppandet i kuvertet är ett knepigt moment, där den lilla lappen med det försåtligt oskyldiga utseendet har en tendens att, bokstavligt, sätta sig på tvären^[5]. Av ett skäl som torde vara uppenbart har jag funnit det lämpligt att använda denna metod från och med valet 2010.

Kvantröstningen har, som jag ser det, två huvudpoänger: dels gör man sin plikt som demokratiskt sinnad medborgare i det man ökar mängden röster för den sida som man anser inte fullt lika inkompetent som de man avstod från att ta med i lottdragningen, och dels att man genom att utöka valhemligheten till att gälla även sig själv lätt kan frånsäga sig ansvar för de dumheter som de valda politikerna utan tvekan kommer att göra, eftersom man inte vet vem man röstade på^[6].

Samling vid valurnorna, gott folk, och må sämsta parti förlora!

Fotnoter:

1. Han jobbar dessutom på IFM, den institution där jag disputerade för många år sedan, men jag hade redan slutat där då han började. [↩]
2. Här kan man ställa sig frågan hur man bör agera om alla partier hamnat i den första högen, och varför jag inte tog upp det fallet i punkten två härovan. Det beror naturligtvis på att jag finner den möjligheten så osannolik att det knappast är värt att nämna den i en fotnot, men eftersom jag nu gjort det så må det väl vara hänt. Det kan dock vara värt att påpeka att jag anser att man i detta fall bör rösta enligt någon av de metoder jag redogör för i den förra punkten eftersom man faktiskt hittat (fler än) ett parti vars åsikter man delar; denna viktiga detalj skiljer punkterna två och tre åt på ett avgörande sätt. [↩]
3. Jag trodde i min enfald att jag var ensam uppfinnare av detta koncept, så döm om min förvåning då jag hittade ett liknande system, med ett liknande namn, på webben för några dagar sedan. Uppenbarligen fyller denna typ av röstande ett stort behov. [↩]
4. För exakthetens skull är det kanske säkrast att påpeka dels att i just det val som ska hållas om några dagar måste man upprepa processen tre gånger, och dels att alla dessa åtgärder lönar föga om inte valkuverten sedan överlämnas till tjänstgörande valförrättare. [↩]
5. Vid min första kvantröstning tvingades jag göra om proceduren sedan jag råkat se vilket parti jag höll på att knöla ned i kuvertet. På vägen ut såg jag också namnet på ett av de partier som inte kommit med, men vilket det var, och i vilket val, har jag nu lyckligt och väl glömt bort. Den här gången gick det dock smidigare. [↩]
6. Titeln på den här bloggan, »Schrödingers röst», är naturligtvis en parafras på Schrödingers mer bekanta katt. [↩]