Språk är svårt. Till och med till synes entydiga ord, som till exempel »regelbunden», kan göras föremål för tolkning. Jag blev en gång uppringd av en kvinna från ett marknadsföringsundersökningsinstitut, om det nu heter så; ni vet vad jag menar. Eftersom det här var innan jag utvecklat min nuvarande motvilja mot att besvara frågor per telefon, så tackade jag ja, och ungefär följande samtal utspann sig:

MFUI-kvinna: Tittar du regelbundet på TV?

Jag: (efter en kort fundering) Ja.

MFUI-kvinna: Hur ofta tittar du på TV? Är det mer än två timmar om dagen, åtminstone någon stund varje dag, de flesta dagarna i veckan eller någon enstaka gång per vecka?

Jag: (efter en aningen längre fundering) Nej.

MFUI-kvinna: Vad menar du med »Nej»?

Jag: Jag tittar på Kalle Anka och Karl-Bertil Jonsson varje julafton.

Om jag inte minns fel, avslutades samtalet där^[1][2].

Idag för exakt 30 år sedan, den 17 april 1985^[3], lyfte jag på luren, ringde upp televerket och meddelade dem att jag ville säga upp min TV-licens; detta var alltså innan Sveriges troligen mest avskydda företag och/eller myndighet, Radiotjänst i Kiruna AB^[4], startade sin terrorverksamhet. Jag minns inte om jag utförde någon symbolhandling i stil med att dra ut sladden, eller om jag i stället utnyttjade de återstående dagarna, men TV:n hamnade inom en snar framtid hos mina föräldrar där den fortlevde sina återstående dagar som reservapparat.

Vad var min motivering till detta, på den tiden i alla fall, relativt ovanliga beslut? Den som känner till min aversion mot TV-mediet, eller rättare sagt de produkter som vanligen förmedlas därigenom, tror kanske att det var ett »ideologiskt» beslut, men så var det inte alls. I själva verket var det flera faktorer som samverkade, och de två viktigaste var dels att bilden på det gamla TV-skrället plötsligt blev en aning oskarpare (förmodligen en kondensator, eller något sådant, som brutit samman), och dels att jag på grund av arbete och fritid (läs: undervisning och schack) var upptagen med andra ting. Den utlösande faktorn var att jag vid mottagandet av kvartalsräkningen inte kunde komma på att jag använt TV:n mer än vid ett enda tillfälle under det senaste kvartalet — jag hade tittat en timme på bordtennis från SOC i Göteborg — och jag minns att jag resonerade som så att jag hellre la pengarna på en resa till västkustmetropolen för att se pingisen på ort och ställe.

Från början var alltså uppsägningen av TV-licensen tänkt som en tillfällig åtgärd tills jag fick tid att utnyttja mediet samt köpa en ny TV. Men tiden gick och den tillfälliga lösningen blev alltmer permanent, till stor del beroende på ett omkring mitten på åttiotalet kraftigt svalnande intresse för elitidrott som jag antytt på ett annat ställe här på bloggen^[5]. Och nu har, om jag tar en titt i kristallkulan, TV-mediet snart spelat ut sin roll för att ersättas med internetbaserade tjänster, som »play-on-demand» och liknande.

Jag återkommer strax till mina funderingar kring TV-mediet, men innan dess tänkte jag helt kort berätta om »terroristerna från Kiruna». De flesta har väl fortfarande deras bisarra aktion från 2013 i färskt minne — man definierade helt fräckt en dator med internetuppkoppling som en TV-mottagare. Men under de gångna trettio åren har jag dessutom med ojämna mellanrum fått hotelsebrev, telefonsamtal och hembesök från Radiotjänst, allt med den tydliga andemeningen att jag är en nattsvart skurk som inte är solidarisk med den svenska befolkningen. Så här löd texten på ett kort som jag fick, troligen någon gång i slutet av 80-talet; framsidan hade en bild på en antik familj runt en dito TV:

En annan gång, då min lägenhet i min frånvaro fått ett besök av en dylik kontrollant^[6], låg det kort jag skannat in här till höger i mitt brevinkast. Notera att alternativet C, »Jag har ingen TV, och har inga planer på att skaffa en» har tappats bort.

Dessa kort, som bara representerar toppen på ett pappersberg^[7] har, liksom de flesta övriga kort i denna hög, förmodligen arkiverats på lämplig plats (ledtråd: arkivets form är vanligen en cylinder eller en upp-och-ned-vänd avhuggen kon), men innan arkiveringen har jag tagit en kopia av dessa två som hamnat i en av mina ordinarie pappershögar — jag tippar att jag gjorde det i samband med att jag gratiskonsulterade en pensionerad jurist i bekantskapskretsen om möjligheterna att stämma bolaget för »olaga hot», »hets mot folkgrupp» eller något i den stilen^[8]. Förmodligen var det någon som bad dem att tona ner retoriken en smula, för sedan mitten av 90-talet har korten haft betydligt neutralare formuleringar. Så långt som till att erbjuda ett C-alternativ har man dock inte gått ännu.

Mina funderingar kring TV-mediet… Som både ointresserad och okunnig har jag naturligtvis ganska få synpunkter, men tycker ändå att jag har rätt att ha en åsikt om hur en eller flera kanaler som ägnar sig åt »public service» ska finansieras; att den modell som används nu har varit föråldrad i åtminstone tiotalet år, sedan internet via bredband blivit en de facto standard på de flesta håll i landet, torde vara uppenbart, utom möjligen för en liten grupp politiker i de centrala delarna av Stockholm. Det finns väl två vägar att gå; endera att ta ut pengarna via skattsedeln, eller att låta SvT stå på egna ben. Båda förslagen har klara nackdelar — för att motivera att TV-utsändningarna i sin helhet har en samhällsnytta i samma grad som polisväsende, utbildning, sjukvård och liknande inrättningar får man ta till retoriska grepp av gigantiska mått, och i det andra fallet finns det en uppenbar risk att kanalerna blir utkonkurrerade av kommersiella aktörer. Kanske finns det en möjlighet att separera den nuvarande organisationen i en »samhällsnyttig» del som finansieras med skattemedel, och betal-TV för särskilda intressen; de två delar som jag spontant kan tänka mig av »knoppa av» är »kultur/nöje» (enligt uppgift stannar Sverige mer eller mindre under några vårveckor på grund av melodifestivalen) och »sport».

Men det handlar ju inte bara om TV. När jag, samma dag som beskedet kom, avbeställde min tvångsanslutna TV-licens förra året gjorde jag samtidigt klart att jag inte tänkte kräva tillbaka de kvartalsavgifter jag betalt under det knappa år jag betraktats som TV-tittare. Anledningen till detta är att jag då och då under de senaste trettio åren känt en del samvetskval över att jag nyttjat radio, och under den senare delen av perioden även text-TV via internet, utan att betala något för det; de tusenlappar jag betalade såg jag som en liten efterhandsersättning för detta »tjuvåkande» på TV-licensbetalarna. Exakt hur radion (text-TV har naturligtvis ingen framtid, och det är bara en tidsfråga innan nedläggningen sker) ska passas in i sammanhanget vet jag inte, men den lösning politikerna tycks vilja ha, DAB, verkar ännu mer världsfrånvänd i mina ögon — den kanske hade sina poänger innan internet fanns, men att införa något sådant nu verkar helt fel. Kanske går det att anpassa radioutsändningarna till mitt föreslagna uppdelade schema ovan?

Som jag ser det bör en radio med ambitioner att vara en public service se som sin uppgift att ordna »oväntade möten», att låta lyssnaren få kontakt med saker och ting som hen inte visste fanns. I musik kan det handla om en kunnig person som presenterar nyheter och/eller favoriter i sin intressesfär, som till exempel Lennart Wretlind, Staffan Solding eller Kjell Alinge för att nämna några namn som är legendariska i min generation (och förmodligen flera); i vetenskap och övrig kultur bör det också finnas program med ett brett utbud, som Vetandets värld eller Filosofiska rummet (som de senare åren dock alltmer blivit ett »Politiska rummet», även om titeln är densamma). Kanske är framtiden den att aktörer som Spotify tar över en del av den musikaliska »breddsatsningen», även om jag tror att radion fortfarande har ett försteg tack vare sitt oberoende. Jag inbillar mig att något liknande bör gälla för en TV-kanal av motsvarande typ, men med 30 års inaktivitet på TV-tittarfronten har jag tämligen usel överblick över hur det fungerar idag.

Att TV-mediet (och radio) flyttar över till internet ser jag, som redan antytt, bara som en tidsfråga. Och väl där öppnas nya möjligheter — den explosionsartade utvecklingen av 3D-skrivare tyder på att vi inom en inte alltför avlägsen framtid inte bara kan se och höra TV-program, utan också lukta på dem. Vad detta innebär för oss som redan anser att de flesta TV-programmen stinker återstår att se.

Addendum: Jag började skriva denna artikel igår, men insåg sent i går kväll att jag var för trött för att bli färdig. Tyvärr hade jag då redan tryckt på en tidsinställningsknapp (av tekniska WP-skäl, som jag vid tillfälle kan beklaga mig över om någon är intresserad) som innebar att artikeln skulle publiceras 08:00 i morse. Jag ändrade detta till 18:00, och gick till sängs. Tyvärr tycks jag och WP ha olika uppfattningar om hur administrativa saker fungerar i WP; hur som helst lyckades jag inte i mitt sömndruckna tillstånd uppfatta de varningsklockor som borde ha ringt då WP påstod att ”artikeln publicerades 17 Apr, 2015 18:00”, vilket ledde till artikeln blev publik kl 8 i morse i ett mycket preliminärt tillstånd, utan avslutning eller minsta lilla korrekturläsning. Jag ber dem som råkat läsa artikeln i sitt ofärdiga skick om ursäkt för det inträffade.

Fotnoter:

1. Den som till äventyrs är orolig för mitt myckna TV-tittande kan jag lugna med att jag för ett antal år sedan beslöt att göra något åt problemet; numera ser jag endast ett av dessa program varje år [↩]
2. För att komplettera bilden av mitt TV-tittande under de senaste 30 åren så har det även bestått av enstaka besök hos någon kompis för samvaro uppblandad med TV-tittande, Brightons matcher på Sky Sport, och liknande kanaler, som beskådats på lämplig pub eller via hackig (och troligen högst illegal) stream på nätet, samt snabb-bläddringar genom hotellets kanalutbud vid affärsresor. Dessutom har jag smugit mig in på SvTs sidor för att se klipp från Sportextra då Åtvidaberg gjort fyra mål eller fler. [↩]
3. Att jag kan ange dagen så exakt beror på att jag minns ishockey-VM började samma dag. Jag var däremot inte säker på huruvida det var 1984 eller 1985 som jag sa upp avtalet, men när jag för något år sedan undersökte saken visade det sig att det inte spelades något VM 1984 eftersom det var ett OS-år. [↩]
4. Det hårdaste konkurrenten om titeln är förmodligen CSN, en annan företeelse som kommer långt ned på favoritlistan. [↩]
5. En annan händelse jag fortfarande minns med bävan: sommaren 1985 tvingades jag hos en faster se omkring tio minuter av någon då populär serie, de hittills längsta tio minutrarna i mitt liv (och då har jag ändå en rotfyllning utan bedövning att jämföra med). [↩]
6. Nej, jag har inte någon uppfattning om vederbörandes fysionomi; jag utnyttjar bara ytterligare en av språkets dubbeltydigheter för sprätta lite gegga på henom. [↩]
7. Ett ganska litet pappersberg, visserligen, och jag tvingas nog till en annan definition av begreppet »berg» än den en medel-geograf skulle använda. [↩]
8. Han såg naturligtvis bara medlidande på mig och sa något i stil med »Du tror väl inte du kan vinna mot Staten?» [↩]