Tankar om och kring musik, del 6

Att F-et i min favoritversion av FJK skulle stå för Anders F. Rönnblom kan knappast komma som en överraskning för den som ögnat genom mina blogg-alster. Problemet är snarare att välja ett verk ur en katalog som innehåller hundratals kanonlåtar. Så låt mig börja med ett urval av makalösa låtar som inte kom med den här gången; om jag gör allvar av mitt hot att fortsätta bortom hundra låtar, och ingen upphovsrättsorganisation sätter stopp för mig under tiden, så räkna med att herr F kommer att dyka upp fler gånger.

Först ett nästan fjorton minuter långt mästerverk, Lovene, här i en »pseudolajv» upplaga — inspelningarna till LP:n »Historien ligger framför oss»^[1] gjordes i den legendariska Atlantis-studion^[2], under lajv-liknande förhållanden, och under den like legendariske Janne Hanssons överseende. Man gjorde två eller tre inspelningar av varje låt och dessutom las ett gitarrintro (av Victor Buck, den hjälpreda som man kan skymta bakom Janne H på några sekvenser i videon jag länkade till) på efter inspelningen. I slutet kan man dessutom skymta mig när kameran sveper över publiken, om man studerar bilden riktigt noga; mina två sekunder av berömmelse…

Texten målar upp en västgötsk femtiotalsidyll, med vallmo och flygande tunnor; AFR är ju också konstnär, och plockar här fram hela paletten av färger och ordnyanser. Den ständigt upprepade frasen »Det finns en risk att änglar saknas när vi närmar oss finalen» låter oss emellertid ana att det bakom den fina fasaden finns också en mörkare verklighet.

Nästa låt, Fritt spelrum, kommer från förra årets CD »Wisdom of the ancient ones»^[3], där han kompas av en ny inkarnation av Bravado Bravado, den countryrockgrupp som AFR bildade tillsammans med bland andra Jesper Lindberg i slutet av 80-talet. Den tredje låten är ett klipp från den senaste julkonserten med Bravado Bravado minus trummisen Björn Rothstein, där AFR framför sin alltid lika sorgligt aktuella tolkning av Lawrence Ferlinghettis »Salute», Långfingret.

Här kan det vara rätt plats att länka till den förmodligen värsta recension som AFR fått efter en spelning, av en krönikör som (nästan) missuppfattat allt om spelningen; jag undrar vad han hade förväntat sig. Men han har i alla fall rätt i fyra fall — det Anders F. Rönnblom spelar är inte blues, det är inte rock, det är inte visa, och det är inte Dylan. Det är, skulle han kunnat tillägga, inte reggae, inte hip-hop, inte punk och inte heller country. AFR har berättat hur han påverkats av William S. Burroughs Cut-up-teknik vid skrivandet av sina texter, och även om jag inte är särskilt bevandrad i musikaliska tekniker skulle jag kunna tänka mig att han använt ett liknande angreppssätt visavi musiken, att låna de element från olika genrer som för ögonblicket passar in i det musikaliska konstverk han målar.

Några ord om den låt som jag valt. Att det blev just den beror på ett av de teman jag försöker använda när jag väljer ut låtar till denna serie, i det här fallet det korta citatet som kan leda till egna tankar — Anders F. är svensk mästare i den genren. Här tänker jag i första hand på omkvädets ord:

Här har AFR klämt in många bilder utan att ens nämna dem; man kan dra korta strån, strån till stacken eller famla efter halmstrån, till exempel — eller bara dra… Personligen hoppas jag att Rönnbloms rim inte tar slut på länge än.

Fotnoter:

1. Just det, LP — någon CD har veterligen inte producerats. [↩]
2. För att vara mer exakt — fyra av fem låtar spelades in på detta sätt. [↩]
3. LP-versionen av samma skiva saknar enligt uppgift denna låt. [↩]