Tankar om och kring musik, del 20

Jag fortsätter på de senaste veckornas tema att minnas nyligen avlidna artister, men dagens artist gick bort redan i september förra året, så det är av en betydligt trevligare anledning som han är aktuell just nu: I dag släpps ett nytt studioalbum, Seabrook, det femte i ordningen med Bob Martin.

Bob Martin härstammar från Lowell, Mass., och om den orten känns igen är det förmodligen därför att en viss Jack Kerouac kom därifrån^[1]. Martin fick sitt första skivkontrakt i början av 70-talet, och en skribent berättar om hur skivbolaget ordnade en plats för honom vid ett evenemang i New York, där en samling nya artister fick visa upp sig. BM spelade sina låtar, publiken var glad och förnöjd, men efter honom kom en engelsman som bar sig egendomligt åt och kallade sig Ziggy Stardust. Det visade sig att denne fick bolagets uppmärksamhet, och efter ett par hundår på turné som inte inbringade några pengar att tala om, lämnade han musikbranschen. Inte helt, dock; tio år senare gjorde han ytterligare ett album, och runt millenieskiftet kom det två skivor; det var den första av dem, The river turns the wheel, som gjorde att jag upptäckte honom. Och nu är det alltså ett femte album på gång; det spelades in för femton år sedan, men har bara samlat damm sedan dess.

Martin kallar sig »singer/storyteller», och som historieberättare tillhör han definitivt eliten. I den låt jag valt visar han fram ett knippe »amerikanska» drömmar, om rikedom och/eller »show biz» och antyder vad det blivit av de drömmarna. Den kan lämpligen jämföras med David Olneys låt på samma tema, Sunset on Sunset Boulevard, också den ett litet mästerverk.

Fotnoter:

1. De lär ha mötts en gång av en ren slump utanför en butik, och bytt några ord utan någon särskild betydelse. BM har skrivit en låt om Kerouacs ungdomskärlek Stella, som JK återvände till i slutet av sitt liv. [↩]