Tankar om och kring musik, del 79
Adolpson & Falk — Mr Jones’ maskin
(Om uppspelningen inte startar, klicka här!)
Den lilla gåta jag ställde förra veckan var nog inte så svår för personer med samma musiksmak som jag — på Barbro Hörbergs skiva »Med ögon känsliga för grönt» hade två ynglingar vid namn Tomas Adolphson och Anders Falk skrivit musiken till tre av låtarna; på »Morgon efter regn» var de också representerade med en låt; och på Monica Törnells »Mica» hade de två låtar. På de två första av dessa skivor var de helt okända, men när Mica kom ut 1984 hade de redan slagit genom rejält.
Jag var knappast den enda yngling som följde noga med i allt som Kjell Alinge pysslade med i radio på 70- och 80-talet — »lyssna på radio; radio är för folk med fantasi!» kunde han påpeka. »Hemma hos» tillsammans med Janne Forsell var nästan lika banbrytande i radion som Monty Python varit på TV:n, och i början av 80-talet, i Eldorado, som också var något nytt i radion, fick Adolphson och Falk möjlighet att visa vad de kunde, och det gjorde de. Först kom, om jag minns rätt, »Blinkar blå» — en mycket ovanlig låt på så sätt att den inte har någon egentlig handling, utan bara ställer några lätt filosofiska eller existentiella frågor utan att ge svar på dem. Den skulle passa perfekt i den här serien, men jag valde i stället en liknande låt, som har fått aktualitet genom AI:s frammarsch de senaste åren.
Att jag valde just den här låten beror på en sådan där textrad som kan göra att man ligger vaken en svettig sommarnatt och grubblar: Mr Jones’ maskin påstår bland annat att »Jag har den fullständighet som människan borde ha.» Borde vi verkligen det? Skulle inte EM-matcher i fotboll som slutar oavgjorda efter att alla straffskyttar tuppat av av trötthet bli ointressanta i längden…?